Amanda Landeblad: ”For Killy har kommit mig så nära”

For Killy (KWPN sto f -10 e Otangelo-For Pleasure), eller ”Fia”, är en väldigt speciell häst för Amanda Landeblad.

– Någonstans kommer man en sådan häst närmre än andra. Dessutom har hon tagit upp mig på den här nivån. 

– Jag har ridit Fia i sex år och hon är blyg och gillar inte nytt folk eller när det är stökigt runt omkring. För 2,5 år sedan började Josefine ”Jossan” Carlsson som hästskötare och då var det som att sista pusselbiten föll på plats. Runt mig och Jossan är Fia inte alls så blyg längre. Vi har nog inte gjort något speciellt, bandet har mest byggts upp över tid, och med en tävlingshäst blir det extremt. Man reser med dem och är på tävlingar – Jossan är med Fia hela tiden. 

– Hon är ganska ängslig i tävlingssammanhang och mötesskygg på framridning. Men även om hon ibland är ängslig och spänd i uppvärmningen är hon en tiger inne på banan och gör allt för att hoppa felfritt. Hon är spänstig, kan hoppa högt, och hon är örsiktig. Även om Fia hoppar lite som en hjort, med huvudet högt och hängande ben, så spelar det ingen roll, för hon vill vara felfri. 

– Känslan att hoppa henne har alltid varit helt otrolig, den känslan har jag aldrig känt på en annan häst. Den lättheten går inte att beskriva. ”Wow” var min första känsla när jag hoppade henne första gången, jag kände på en gång att det var rätt. 

Väckte tävlingslusten

Maxi Power (sto f – 81 härstamning okänd)

– Genom gemensamma bekanta fick jag rida B-ponnyn Maxi Power, som var 20 år men inte ville bli pensionär. Innan henne hade jag tävlat lite LA, men vi tog oss till SM. Hon var starten till den här galna tävlingsinstinkten. Det betyder så mycket när man börjar tävla en sådan ponny, man får sådant självförtroende.

Hon bara sprang, väldigt fort, det var plattan i mattan hela tiden. Mamma har kvar gamla filmer och det ser verkligen inte snyggt ut, jag har alldeles för stor kavaj och tofsarna står rakt ut. Vi såg helt vilda ut. 

Presterade över förmåga

Anna Nicole (SWB sto f -99 e Nicklas-Jasper)

– Jag hade Anna Nicole när jag var young rider. Hon var egentligen en häst som kanske skulle ha gått 1,35-1,40, men jag vann med henne i Scandinavium i Krafft Cup, både framhoppningsklassen och finalen. Hon gjorde något för mig som hon egentligen inte var kapabel att göra, tillsammans blev vi jättebra.

Jag red henne i två år åt en kompis och visste att hon skulle säljas. Och såld blev hon ganska snart efter Scandinavium, till USA. 

Det kan kännas tråkigt när hästar säljs men det är också kul att göra ett bra jobb och lyckas sälja en häst.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 12/2025.