Annelie Frank: ”Problembarnen visar vilka vi är”

Nu har årets svenska avelssäsong rundats av med fölauktion och Breeders Trophy-finaler. Och sedan går det snabbt tills årets bedårande föl förvandlas till tufsiga, oregerliga 1-årsmonster – de där som vi nästan aldrig ser i sociala medier.

Jag är själv snabb med att lägga ut bilder när någon av mina uppfödningar har gjort något bra, något att glädjas över, eller helt enkelt ser extra fina ut. Men 1-åringar i
februari kvalar sällan in i den kategorin. 

Och mycket annat behåller jag också för mig själv. Vi som vet, vi vet… 

Vi vet att för varje glädjeämne finns det också ett problembarn i stallet. De som prövar oss som hästmänniskor, som ställer vårt förhållningssätt till hästvälfärd på prov med ständiga funderingar på hur vi ska kunna ge just den individen ett bra liv.  

Trots att sto och hingst väljs med största omsorg blir avkomman långt ifrån alltid som uppfödaren tänkt sig. Någon drar på sig en skada eller har en defekt som inte innebär lidande, men som gör hästen i stort sett osäljbar. Någon har ett så knepigt temperament att även rutinerade utbildare kliar sig i huvudet. En blir för liten, en annan för stor, en tredje blir helt utan talang för någonting.

Att vara uppfödare, i såväl stor skala som i pytteliten skala som jag själv, innebär att ständigt drömma om stjärnan. Men också om oro för de andra – de som inte kommer med på auktioner, inte får utmärkelser på unghästtester och aldrig kvalar till Breeders.

Avel handlar i praktiken lika mycket om stjärndrömmar som ansvaret för de hästar som aldrig är i närheten av att bli stjärnor ens på grannens åker.

Att vara en ansvarsfull uppfödare som tar hästvälfärd på allvar, handlar i mångt och mycket om att försöka undvika att avla fram de där hästarna som faller för långt utanför mallen. 

Att helt enkelt välja hingstar och ston som genererar hästar som kan få ett bra hästliv. Till exempel hästar som inte är alltför känsliga och reaktiva, som kan hantera sin kropp och som gillar att vara med oss människor. Det finns för övrigt ingenting som säger att de individerna inte kan bli stjärnor. 

När vi lyckas kan vi kosta på oss att vara lite extra glada och stolta och visa detta på Instagram. Och även glädjas åt varandras eventuella framgångar. Kanske kan vi också ta tillfället i akt att hålla samtalet om avelsarbete ur hästvälfärdssynpunkt i gång. 

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 13/2025.