Stjärnbesök i LA

Hon har tagit in massor, hjälpt till med allt, tittat på bra ridning och lektioner, ridit lite och lärt ut stretching för hästarna till både kunder och personal. Dessutom spred hon sin energi som hon alltid gör när hon kommer! Hon ringde mig för tre år sedan ungefär och behövde en tränare till sina två hästar och sedan dess har vi jobbat ihop mot målet att ha roligt samarbete med välridna, friska och glada hästar som tävlar.

Hon har utvecklats från osäker ryttare med lågt självförtroende som inte visste hur man lösgör och stärker sin häst dagligen. Nu har hon kommit en bra bit på vägen, hon har verkligen kämpat, till exempel alltid antecknat efter lektioner, frågat tusen frågor, kämpat på ibland fast hon inte riktigt fattat vart vi varit på väg. Jag har undervisat varje vecka ibland två gånger, ridit och tömkört bägge hästarna, haft dem hemma hos mig en månad för att ta dem vidare och engagerat mig till 110 procent då jag kände att Camilla gav tillbaka med sitt engagemang.

Det är härligt med hästägare som har intresse och intuition för sina hästars hälsa, Camilla har lagt tid och pengar på bra equiterapeuter, hovslagare och veterinärer när det behövts, lärt sig mycket om inpassning av sadlar och varit öppen för övrig utrustning. Hon är alltså en drömelev och en av mina ”goda exempel”, hon ger inte upp eller skyller på mig, häst eller annat när det inte går perfekt (det har varit en vinglig väg). Hon biter ihop och jobbar vidare med både kortsiktiga som långsiktiga mål, tack för din lojalitet och uthållighet Camilla, bra jobbat!

Jaa, det är verkligen komplicerat att samarbeta med djur som inte pratar, man måste vara öppen utan att göra dem till avbild av oss människor, kunnig om allt som rör ridkonsten och djuret. Det är ett heltidsjobb att hålla häst, även om det bara är en, så är ägaren ansvarig för hästens hälsa och väl både kropp och själ.  Att hitta bra hjälp är nog de flesta ryttares räddning, en tränare som är engagerad i mer än om hästen kan gå i rätt form i rätt tempo (bara det kan var svårt att hitta). Om vi har en problematik med till exempel smärta på en häst så kan det visa sig på tusen sätt… lätt att tolka fel om man bara rider en häst om dagen och saknar erfarenheten. Ett team behövs runt varje satsande ekipage… Även om det är L:A som är målet, och jag hoppas kunna stärka mitt team när jag kommer hem i vår på Thulesbo för min och mina elever skull!

Gissa vem som tar lektioner på MC just nu… en superkändis!!! (Tyvärr inte Pierce Brosnan, men han bor i närheten…) Hip hop-världen hyllar henne då hon är supercool och har massor av hits! (Hon blev dock vald till sämst klädda på Grammygalan som gick härom veckan.) Vet inte om det är rätt att avslöja namnet då paparazzi kanske skulle översvämma Mill Creek om de visste… Så det får vara en liten tävling där man kan vinna äran att vara såå uppdaterad inom Hip hop (vilket inte jag är alls och hade ingen aning om människan förrän jag hörde några låtar som jag kände igen). Hennes bil är i alla fall helt otrolig och klarar inte farthindren på vår ”driveway” ner till stallet, stort skraaaap ljud när hon skulle köra hem, sedan tog hon jättesuven i fortsättningen!!

Nu har även nästa rullande service varit på heldags besök… Tandläkarteam  Dr Ross. De anlände tidigt en morgon och ockuperade två av boxarna med sin utrustning placerad utanför och körde två hästar i taget. De imponerade på mig med både utrustning, kunnighet och noggrannhet, cirka 15 hästar var uppsatta på listan och det tog hela dagen. Många olika sorters raspar för olika ändamål och tandtyper hade de och gick de igenom munhåla efter munhåla, ingen lunch, ingen paus, 4 personer jobbade tillsammans och gjorde ett riktigt bra jobb.  De verkar ha samma rutiner för tänder som vi i Sverige, årlig kontroll om hästen har ett okomplicerat bett annars oftare. De hade inga åsikter om bett när jag frågade, hemma är ju diskussionerna alltid igång numer om vilka bett som skall användas, korta bett, smala bett, tjocka bett… inga bett!! Här ser jag mest för låånga bett, vissa 2 delade andra 3 delade, inga konstigheter, väldigt få komplicerade bett eller hjälptyglar, men Mill Creek är ju bara en droppe i Pacific, så generellt i USA har jag inte någn koll på bettpolitik.

Apropå ingen lunch rast eller paus, jäklar vad folk jobbar i detta land, ridlärarna på anläggningen hörs dagarna i ända hålla lektioner, och jag ser inte några lunchpauser eller fika raster sittande vid bord, de går och äter medan de byter elever och ”ring” (ridbana), hämtar/lämnar hästar i lösdrifter, sadlar, borstar, klipper… Ja, ni vet allt som ingår i yrket. Helgerna är ”crazy”, röstförstärkare kan eka från tre olika ridbanor, massor av barn och vuxna håller personalen igång från morgon till kväll och de bara jobbar på och ler! De har en tuffare arbetssituation än hemma, du kan som sagt bli utslängd om du inte levererar i detta land, inga bortförklaringar eller tycka synd om….

Jag upplever svenskarna som ett väldigt bortskämt folk generellt (inte hästfolk då och speciellt inte den äldre generationen), många har krav men få verkar känna att det finns även skyldigheter med att existera i ett samhälle. 25 år i lärare/tränaryrket har visat mig att våra barn och ungdomarna verkligen är mer curlade av sina föräldrar nu för tiden än då jag började jobba, många faktiskt helt ovetande om hur yrkeslivet ser ut i både Sverige och övriga världen. Att luta sig mot trygg hemmiljö behöver ju inte nödvändigtvis bli fel, men varför förbereder så få förädlar sina barn på hur hårt yrkeslivet egentligen är? Det blir ju en chock om man tror att livet är en lång ledighet med massor av bekräftelse istället för en hel del tuffa jobbsituationer med svårigheter som samarbete, tidsplanering, konkurrens mm. Detta skall man igenom för att få erfarenhet och förhoppningsvis ett gott självförtroende, självförtroende kan man inte som förälder eller tränare, chef ”berömma” fram, det är ju när personen upplever att hen kan klara svårigheter själv som man växer som person och börjar växa med uppgifterna.

Jag blir frustrerad när jag inser att 20-åriga svenska ungdomar många gånger inte ens haft ett sommarjobb!! (Och säg nu inte att det inte finns några för då blir jag galen!!!) Björntjänst kallas det vara, att skydda sin unge så mycket att de står utan skinn på näsan eller med för mycket skinn på näsan för att fungera som kollega och anställd. Ett praktikår ute i världen behövs nog nu på 2000-talet för att en svensk ungdom skall få rätt ingångsverktyg till sitt yrkesliv om man haft otur att växa upp curlad!

To be continued

/Karin