Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
5 april 2019 07:00

När tummen växer ut

När tummen växer ut
Vårt älskade stall. Det existerar tack vare mina egna beslut. Inte det vackraste stallet på jorden men jag är stolt över det, och hästarna älskar det.

Att vara ponnypappa är ett sätt att växa. Att växa som människa, genom ständigt nya ansvarsområden som mockning, höhämtning och nedbankning av staketstolpar i småländsk stenig mark. Det tvingar fram ett såväl logiskt som logistiskt tänkande även hos den vars värld dittills bara snurrat kring att hantera barn, hem och jobb. Den dag du öppnar dörren och vågar ta steget in i ponnyernas, grimmornas och de färgglada schabrakens förlovade land blir ingenting mer sig likt.

Du växer som människa. Och inte nog med det. Dina kroppsdelar börjar växa.
Som i mitt fall, där speciellt en liten del av min kropp vuxit ut på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Tummen.

Jag hade den mitt i handen när jag för snart elva år sedan lämnade ett 35-årigt liv med två trygga fötter på asfalt bakom mig för att flytta ut till ett nybyggt hus på landet i en okänd och otrygg verklighet.

27tumme1
Min tumme när jag precis flyttat ut på landet.

Jag hade fram till dess bott i hyreslägenhet, vilket betyder att jag levt mina dagar med minsta möjliga ansvar. Förutom att byta en glödlampa, diska och städa behövde jag egentligen bara lyfta luren (det fanns något som hette fast telefon på den tiden) och ringa till min hyresvärd om något i lägenheten behövde åtgärdas. Sedan kunde jag sitta vid datorn med en kopp kaffe medan servicepersonal såg till att fixa och reparera.

Så funkar det inte riktigt när du har ett eget hus. Speciellt inte på landet. Vid 35 års ålder skulle jag för första gången montera ett gäng skohyllor på en gipsvägg. Jag hade precis lärt mig vad en skruvdragare var men inte mycket mer.
– Du måste ha mollypluggar på gipsväggar, sa en hantverkare jag kände.
Mollypluggar? Aldrig hört. Fick bildgoogla för att ens fatta vad jag skulle köpa. Mötet med pluggarna, skruvdragaren som också kunde användas som borrmaskin och mollytången som krävdes för att montera pluggarna – blev min första aha-upplevelse. Det ryckte till i tummen, men inte mer.
När huset var rest och vi bott in oss under ett par månader höjde Malin tonläget.
– Vi måste ha ett stall också. Det får du fixa, sa hon.

Jaha. Jag ska fixa ett stall, med en tumme mitt i handen. Hur gör man det? Ångesten jag kände går nästan inte att beskriva. Uppdraget var solklart, men hur sjutton skulle jag bete mig nu – utan några som helst kunskaper? Bygga själv – otänkbart. Köpa ett stall i byggsats – nja. Surfa runt på Blocket och se vad som finns där – deal.

Jag hittade till slut en isolerad plåtbyggnad som används vid större byggen, uppdelad i sektioner, som kunde monteras ner och upp. Jag tokchansade, tjatade på hjälp av fem av mina bästa vänner, bokade en lastbil och fick hela rasket hemkört. Bara att resa upp eländet och få hästarna på plats, tänkte jag. Nja, så enkelt var det inte.
– Du måste fixa en grund först, fortsatte Malin.

27tumme2
Min tumme efter att stallgrunden lagts.

Jaha, en grund. Det lät ju enkelt. Bara att vräka ut en massa betong och låta den stelna. Men riktigt så enkelt visade det sig inte vara. Först – fick jag veta – ska marken schaktas ut, sedan ska den förses med singel och därefter ska den paddas (det sista visste jag inte ens vad det betydde). Schaktningen var det minsta problemet, bara att anlita en grävare.

Men innan det gigantiska lasset med singel skulle levereras återstod en liten detalj; att bygga en form och se till att den stod pall för kraften från de tontals kilo betong som väntade på nedsläpp. Jag läste på, började mäta och såga, slå ner pålar och fixa med vattenpass. Plötsligt fick jag växtvärk i tummen, tittade på min hand och såg att den ändrat utseende.

Plötsligt hade jag allt förberett för Den Stora Betongleveransen. Med benäget bistånd av en pensionerad snickare gick det sedan som en dans att få till en lagom ruggig yta för att inte golvet skulle bli för halt. Jag lärde mig vad en syll är, varför det är viktigt att anlägga en sådan – och hux flux var jag redo för att resa vägg- och taksektionerna.

Med hjälp av mina fem ovärderliga vänner lyckades jag få allt på plats. En byggnad stod framför mig, en byggnad som genom mina beslut och genom mitt ledarskap blivit verklighet. Men byggnaden var tom och mörk, ännu inget stall.
– Du måste fixa boxar också, sa Malin.

Jaha. Boxar. Innan min bror Jonas blev banktjänsteman jobbade han tack och lov som murare. Ett paniksamtal till Jonas och ett ”självklart, när kör vi?”-svar senare lyckades jag leverera ett par hundra murblock och säckar med cement- och fogmassa. Vi körde igång, Jonas och jag. Han mätte och murade, jag blandade bruk och sågade block med en specialsåg jag i ett ögonblick av total klarsyn lyckats hyra. Efter en helg med bokstavligt talat stenhårt arbete stod de klara, tre murade boxar.
Redo för inflytt för fyrfotingarna?
Inte riktigt ändå.
– Boxdörrar. Fixa! sa Malin.

28tumme3
Min tumme när hela projektet var klart.

Jaha. Boxdörrar. Vad som sedan hände har jag svårt att förklara i efterhand. Jag lyckades mäta rätt, skruva rätt och få till tre perfekta boxdörrar. Köpte gångjärn, borrade hål i cementblocken, sågade till en gängstång som fixades på plats genom en mirakelmassa som sprutades in i borrhålen och – voilá! Allt var på plats. Sedan var det bara att ringa elektrikern och be honom dra in ström och koppla in belysning.
Hästarna invigde sitt nya hem, trivdes från dag ett och för min hand blev det en så storartad förändring att jag häpnade när jag tittade på den.

Stallprojektet blev början på någonting helt nytt i mitt liv. Därefter har jag byggt ett uthus (fult men funktionellt), deltagit i bygget av en fotostudio (grymt snygg), anlagt tre altaner (klockrena), byggt en sadelkammare (underbar), byggt ut stallet med en fjärde box (den snyggaste), roddat Projekt Uterum (fint, snart klart) och roddat Projekt Pool (dundersuccé).

Jag har lärt mig att hantera vinkelslipar, sticksågar och slipmaskiner, lärt mig dimensioner på reglar, panel och råspont, skaffat information om markdistanser, armeringsjärn och expanderbultar. Och alltsammans tack vare att jag bytte asfalt mot grus. Ibland växer tummen ut – och jag vet en sak med säkerhet: du kan mer än du tror.

27hinder
Mitt senaste lilla projekt gick som en dans, med tummen på rätt ställe.

Tack för att ni tog er tid – nu väntar en härlig helg i Göteborg, utan skruvdragare. Följ mig gärna där på Instagram som ponnypappandaniel

 


Ponnypappan
27 november 10:08

Ponnypappan: ”Ett stormigt förbund är ett starkt förbund”

Ponnypappan: ”Ett stormigt förbund är ett starkt förbund”
Ridsports bloggare Ponnypappan tycker till om konflikterna i Svenska Ridsportförbundet.

Alla vi som vill uppdatera sig om ridsport har, efter SM-veckan, kunnat se att det blåst upp till bråk inom Svenska Ridsportförbundet. Debattörer har vässat pennorna, ledare har tvingats bort, krismöten hållits och i synnerhet inom hoppsektionen har det skett ommöbleringar. Det svingas både högt och lågt, det kan utläsas en hel del mellan raderna och det krävs bara en medioker slutledningsförmåga för att konstatera att läget är spänt. Bakom förbundets fasad kan man anta att det döljer sig maktkamper, oenighet och besvikelse från olika håll.

Men är det så farligt egentligen? Är det hela världen med lite bråk då och då?

Tvärtom, skulle jag säga.

Bortsett från det eventuella lidande vissa personer tvingas utstå efter att de hamnat mitt i kritikens epicentrum är bråk inom förbund egentligen bara att betrakta som ett friskhetstecken, på att taket inte är alltför lågt och på att förändring ibland är oundvikligt.

Nu saknar jag helt och hållet insyn i ridsportförbundet, vet inte ett skvatt om vem som kan tyckas ha gjort eller sagt mer fel eller rätt än någon annan. Men en sak vet jag, efter att ha skrivit om sport under mer än ett kvartssekel: förbund som har högt i tak och där det finns en rejäl syresättning på toppen är oftast förbund i en idrott som är väldigt framgångsrik. Förbund där alla sitter och håller varandra i handen och demokratiskt valda ledamöter sitter på indirekt livstid är förbund du aldrig hör talas om eftersom sporterna de företräder inte utvecklas.

Mitt huvudämne som journalist är ishockey. Jag kan inte dra mig till minnes en enda säsong där inte förbundsledningen varit starkt ifrågasatt, där distriktsförbund och ligor gått i polemik med förbundet och där stridsyxan aldrig tycks kunna grävas ner. Inom hockeyn finns det inte ett enda ämne som är tillräckligt litet för att inte vålla debatt och starka åsikter. Åsikter som förstärks genom krönikörers ofta alltför hårdvinklade och kategoriska alster och sedan en orgie av åsikter på sociala medier.

Trots ständiga bråk är svensk hockey starkare än någonsin. Inget land i världen producerar fler spelare till NHL, det ultimata kvittot på utveckling, och trots de hårda orden och de återkommande bråken tvekar sponsorerna inte en sekund inför att pumpa in ytterligare miljoner i hockeyn. Tv-avtalet för den mest utskällda och kritiserade ligan, högstaligan SHL, är idrottsvärldens allra mest lukrativa, sett till storleken på landet Sverige. Kontroverserna syresätter intresset och olika viljor är bra viljor eftersom det mer eller mindre garanterar utveckling.

Däremot var det längesedan jag hörde någonting om svensk brottning. Förutom en TT-notis då och då känns brottningen i Sverige nästan på utdöende. Annat var det när den lika skicklige som orädde och provokative advokaten och förbundsordföranden Pelle Svensson la sin näsa i blöt precis överallt och retade gallfeber på hela sporten. Det skrevs om brottning överallt och – som du säkert listat ut – brottningen skördade enorma framgångar i takt med att förbundet ställdes inför nya oväntade utmaningar. Nävar knöts i fickorna, nu skulle alla visa vad de gick för och resultaten kom som en logisk följd av att alla inblandade tvingades vara på tårna och göra sitt yttersta för sportens bästa.

Ridsport?

Läser vi mycket om svensk ridsport i dag?

Ja, mer än någonsin, eftersom det går bättre än någonsin. Vissa talar till och med om det svenska ridsportundret med Peder Fredricson, Malin Baryard, Rolf-Göran Bengtsson och alla andra som satt och sätter Sverige på den absoluta världskartan.

Sedan är det bara att googla en stund för att kunna slå fast att ridsportförbundet varit tämligen kontroversiellt genom åren. Att det finns en koppling mellan stridande viljor och framgång tror jag är rätt givet. En sport som vill någonstans och som har medvind lockar kompetenser från alla håll. Att de kompetenserna inte alltid drar jämnt bör man kanske ibland bortse ifrån och ur de små konfliktbomber som ibland briserar följer ofta en sund utveckling.

Så: att det stormar i ditt förbund är mer ett hälsotecken än på att framgångskurvan är på väg åt fel håll.

Tack för att ni tog er tid – kämpa på genom mörka november och följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit givetvis även kvinnor är välkomna!

 

 

 

 


Ponnypappan
21 november 14:20

Projekt – när inget annat hjälper

Projekt – när inget annat hjälper
LillyBelle bidrar med ovärderlig hjälp i skyfflandet av bergkross.

Så var vi där igen.

Tävlingsförbud över hela linjen. En Equipe-app som bara innehåller två svenska tävlingar, Grevagårdens och Lövstas dressyrer, och i övrigt bara internationella tävlingar. Jag har inga synpunkter på åtgärderna som vidtagits, förutom att de är kloka. Det gäller att hålla i och hålla ut nu. Vaccin är på gång, kurvan förhoppningsvis snart på väg ner och visst kommer ridsportsverige att öppna upp för tävlingar tids nog.

Däremot kan jag ha synpunkter på hur tråkiga vardagar och helger blir när det inte går att planera in några tävlingar i kalendern. Vad jag tycker om månaden november outade jag dessutom på denna blogg för ett par veckor sedan. Det gäller att göra något bra av en dålig situation och hur gör man då det?

Den gåtan har jag lyckats knäcka och den består av ett enda ord: projekt. Oavsett om du, som jag, bor på landet eller i en mer tätbefolkad bygd finns det alltid en bortglömd att göra-lista för den som är involverad i hästar eller andra djur. Har du tid över kan du alltid lägga den på att starta nya eller återuppta gamla strandade projekt.

Själv har jag valt ett projekt av varje sort, som när jag nu sitter med facit i hand fått mig att må väldigt mycket bättre än om jag använt tävlingsförbudet enbart till att stirra rakt in i en vägg. Första projektet, att bygga en hundgård, tillhör kategorin strandade projekt. Vår lilla jack russel Doris köpte vi mitt under coronavåren och hon har, mellan sina tirader av bus, bjussat på så stora doser glädje genom sitt sätt att vara att jag låtit udda vara jämnt. Men hon är en terrier i ordets rätta bemärkelse.

112 Doris
Ja, så går det när man är olydig. Äntligen har vi en snickerboa till Doris.

Envisheten, tjurigheten och olydigheten finns där mellan stunderna av total tillgivenhet och charm. En hundgård har därför mer och mer känts som ett måste och redan tidigt i somras inhandlade jag staketsektioner som bara stått och samlat damm. Mitt dåliga samvete är dock tvagat för nu är hundgården faktiskt klar, till Doris stora fasa. När hon lämnar gården för att skälla på förbipasserande 100 meter längre bort anser jag att hon skitit i det blå skåpet och placeras bryskt inom lås och bom. Ingen pardon. Där får hon stå och gnälla tills dess jag anser botgöringen vara fullgjord. Ett projekt avbockat.

Det senaste projektet tillhör kategorin nytt. I somras smällde vi, med hjälp av några överblivna sliprar, inköpt virke och inhyrda hantverkare, upp en byggnad som i ett senare skede ska tjäna som uteboxar. Men med tävlingsförbud och en november som inte bjuder på något upplyftande: varför inte slå till redan nu? Jag och Malin snackade ihop oss, kom fram till att ett betonggolv är att föredra framför andra material, att vi skulle hålla nere budgeten till ett minimum och beslutade gemensamt att uppgiften faller på mig.

112 Bergkross
Det behövs inget gymkort när man bor på landet. Projekten är mer än nog som träningsform.

Sedan dess har jag skyfflat och återvunnit bergkross i hundratals skottkärror och hällt ut som fyllnadsmaterial. Och som vanligt dyker hon upp erbjuder sig att hjälpa till, LillyBelle. Snabbt letar hon upp sin gröna lilla barnskottkärra och vips är vi två arbetare i projektet. Sakta men säkert ser vi underlaget stabiliseras och höjas till lämplig nivå. För att hålla nere budgeten ytterligare väljer jag sedan att själv åka och hämta singel på ett vanligt litet släp.

Det blir tre vändor, sedan har vi tillräckligt för att optimera betongen fäste. Även här kommer LillyBelle till hjälp med sin lilla skottkärra. Armeringsnät finns kvar sedan förra gjutningen, box nummer fyra för några år sedan, och det är bara att placera ut dem på små markdistanser.

112 Armering
Armeringsnäten på plats.

I onsdags eftermiddag kommer så den stora stunden. Betongbilen svänger in på vår uppfart och snart står jag där som en examenselev under ett prov och fördelar, iförd gummistövlar, den tunga flytande kubikmassan över de 24 kvadraten.

112 Betongbil
En betongbil som gör vad den är ämnad till. Det blir inte mycket vackrare än så här.

Uttrycket ”tråkigare än att se målarfärg torka” passar inte in på betong. Jag älskar att se den bränna fast, kan inte låta bli att känna med fingret efter 30, 60 och 90 minuter. Jodå, det blir bra, det här. Även LillyBelle betraktar stolt sitt verk. Skolbussen lyckas nämligen tajma in betongbilens besök på sekunden och hon kan följa dramatiken live.

112 Klart
Dags att summera ännu ett underbart projekt.

Bara knappa dygnet senare är betongen stenhård och projektets näst sista fas kan bockas av. Nu återstår bara en mellanvägg och två boxdörrar, sedan har vi tillgång till sex boxar. Därefter är det dags för nästa projekt för att döva smärtan av virus, slask och inställda tävlingar. Jag tror att det projektet blir två nya hagar. Tack gode Gud för gåvan att projektera!

Tack för att ni tog er tid – och det går precis lika bra som vanligt att följa mig på Instagram som att gå med i min grupp Ponnypappor i Sverige där såklart även kvinnor är varmt välkomna!

Ponnypappan på Instagram

Ponnypappor på Facebook

 


Ponnypappan
13 november 12:08

Ponnypappan: ”Det finns ingen bot – men hästarna lindrar”

Ponnypappan: ”Det finns ingen bot – men hästarna lindrar”
En diabetikers dagliga utrustning för att hålla sig vid liv.

Min fru har diabetes. Min son har diabetes. Jag har också diabetes. Medan min egen variant, som kallas MODY, är av den lindrigare sorten är det värre för Angelo och inte minst för Malin, som har en av de mest djävulska former av sjukdomen jag sett.

Hur mycket hon än sköter sig för att hålla blodsockret på en jämn och fin nivå hoppar kurvan upp och ner hela tiden. Svängningarna är extremt plågsamma. Skyhöga siffror på bortåt 25 millimol varvas med låga attacker runt 1-2-strecket.

Båda tillstånden livsfarliga eftersom värdet hos en frisk människa ligger någonstans mellan 4 och 5. Angelo kämpar med samma typ av svängningar. Genom den nya tekniken kan vi följa hans värden under skoldagar, där han enligt upprättad vårdplan ibland får lämna lektionerna och ta en promenad för att få ner blodsockret och ibland tvingas äta en frukt eller en macka för att få upp det.

111sensor
Malin fäster en sensor i armen på Angelo. På så sätt kan vi följa hans blodsockerkurva när han är i skolan. Sensorn håller i två veckor. Sedan måste den bytas ut.
111diagram
Upp och ner på farliga nivåer trots att man gör allt för att få ett jämnt blodsocker. Diabetes är en djävulsk sjukdom.

Att leva med diabetes är att alltid vara sjuk. Alltid, oavsett. Den försvinner aldrig någonsin, tar inte ens paus, och den skördar dagligen nya dödsoffer i världen, ännu mer nu när vi har covid-19 som samhällets fiende nummer ett.

Den som inte lever med eller i närheten av diabetes har ingen möjlighet att förstå hur den fungerar. Att kunskapen därute är låg är ingenting någon ska dömas eller drabbas av dåligt samvete för. Det är helt enkelt så det är med det mesta: innan du själv drabbas kan du inte veta speciellt mycket om det. Det som däremot får en diabetiker att bli riktigt irriterad är när icke-diabetiker ska komma med förvisso välmenande men likväl falska råd. Det är tyvärr ganska vanligt.

Jag minns en gång för rätt många år sedan när jag och Malin var på en fest. När samtalet gled in på diabetes vände sig en av festdeltagarna till Malin och berättade att det finns bot mot diabetes. Myndigt förklarade personen att om Malin bara drack en viss sorts te skulle diabetesen omedelbart försvinna. Blir man glad av att höra sådant trams? Nej, man blir heligt förbannad.

Det finns ingen kur mot diabetes. Kanske kan det finnas någon gång i framtiden men vi är inte där än. Långt ifrån. Tills dess gäller det att dosera rätt insulin trots att du aldrig kan vara säker på att det är rätt, och dessutom sträva efter att hitta ett sätt att leva där du rör dig mycket. Ett hästliv är att rekommendera. Det erbjuder både energifyllda rutiner och en ständig variation. Det finns alltid något att göra för den som hänger i stall och på ridbanor. Hästarna finns där alltid till hands. Ställer inga frågor men accepterar ändå nästan allting för att tjäna människan. Att ett hästliv är en hälsokälla har fler än en diabetiker upplevt, den saken är säker.

En hästmänniska som själv inte är diabetiker men som på nära håll fått se den vidriga sjukdomen är Maria Stigsson på Vissmålens Ridklubb. På sin Facebook har Maria den senaste veckan dragit igång en auktion till förmån för Diabetesforskningen och publicerat ett antal inlägg från personer, alla med anknytning till ridsporten, som drabbats av sjukdomen. Där kan vi läsa om Lina, som berättar den hemska historien om hur diabetesen tog hennes systers liv. En mamma berättar om när dottern Tindra fick sjukdomen vid fyra års ålder och hur ett liv med kanyler, dropp och prover tog sin början. Tolvåriga Tilda som haft diabetes i 1,5 år ger en bild av hur hon tvingas ta ansvar för sin kropp och planera livet timme för timme. Även Malins och Angelos berättelser finns postade, Angelos i form av en film vi lät spela in för ett par år sedan och som uppmärksammades här på Tidningen Ridsport i veckan.

Maria, som både är en engagerad hästmänniska och en enastående konstnär, gör en fantastisk insats för diabetesforskningen. Genom sitt företag Kladd By M har hon på sin Facebook lagt upp tre paket med sin vackra konst som hon auktionerar ut under helgen. Malin och Angelo har fått vara med och designa en av de vackra tavlorna, som föreställer vår egen lilla rallyräka Tindra. Tack Maria för ditt fantastiska engagemang för diabetesen!

110tindra
Angelo och Tindra, ett strävsamt par. Nu har Tindra stått modell för en tavla som auktioneras ut under helgen.
111tavla
Känner ni igen Tindra? Hon har inspirerat till den här fantastiska tavlan som kan bli din.

I morgon är det Världsdiabetesdagen. Tveka inte att göra en insats. Det är väl investerade pengar och vi tackar dig på förhand för att du stöttar oss!

Tack för att ni tog er tid – och som sagt, glöm inte bort Diabetesdagen! Mig kan du följa på instakontot ponnypappandaniel eller gå med i min Facebookgrupp ”Ponnypappor i Sverige” dit givetvis även kvinnor är lika välkomna.


Ponnypappan
6 november 17:45

Ponnypappan: ”Tove är ett ljus i novembermörkret”

Ponnypappan: ”Tove är ett ljus i novembermörkret”
Angelo och TW har hittat flytet. Foto: Privat

November. Är det den värsta tiden på året? Jag tycker det. Jag är annars definitivt en höstmänniska. Älskar september när allt drar igång, när nya projekt sjösätts efter semestrarna och solen fortfarande gör mig påmind om den sommar som var och som snart kommer åter. Med lite tur kan även oktober vara uthärdlig, rentav skön att uppleva.

Men sedan kommer november. Där skjutsas vi i ilfart in i vintertidens mörker. En hopplöshetens månad där septembers löften om sommarens snara återkomst ersatts av insikten att kortbyxor och t-shirt aldrig aldrig mer kommer att kunna vara en lämplig klädkombo. Sådan är känslan.

Det värsta med november är dock varken mörkret eller den tilltagande kylan utan det jag avskyr mest: vätan. I det regnhål i landet som kallas Växjö och där jag råkar bo bjuder november på det mest destruktiva väder som går att uppbringa. Med andra ord: det är aldrig torrt i Växjö i november. Vart man än går, vart man än tittar känns det som om en 200 meter hög jätte spillt ut en gigantisk spann vatten. Överallt.

110 Angelotw
AngeloTW
Angelo valde att försöka efterlikna en pumpa under maskeradhoppningen. Foto: Privat
110 Banskiss
Givetvis fanns en banskiss tydligt placerad. Tove lämnar ingenting åt slumpen. Foto: Privat
110 Ellie
Ellie och Erika hittade rytmen efter en tuff start. Foto: Privat
110 Lillyerika
LillyBelle kunde inte motstå chansen att hoppa med sin älskade Erika. Foto: Privat

Där ett sommarregn ibland känns som en befrielse är de återkommande höstregnen ett förebud om bistra tider. Jag har försökt i 48 år men jag hittar ingen bot mot november. Jag noterar också att detsamma gäller hästarna. De hatar november där de står, uttryckslösa i geggiga hagar och bara längtar efter att bli insläppta i sina spånfyllda boxar och försöka glömma bort att de befinner sig i en mental istid.

Mot den långa bistra bakgrunden känns det ändå bra och hoppfullt, både för mig och för hästarna, att årets november drog igång med en stor ljuspunkt. Den 1 november 2020 var självaste Allhelgonadagen. Tack vare barnens kompis Tove, flerfaldigt omnämnd i denna blogg, fick vi en härlig start på den 30 dagar långa ökenvandringen genom vår elfte månad. Tove är driven som få, helt orädd på hästryggen och tänker kreativt som en innovatör. Jag spår en lysande framtid för henne både som ryttare och människa. Tove har sitt högkvarter hemma hos sin morfar, där alla hennes hästar finns och där det verkar hända någonting nytt varje dag.

Tack vare Toves starka vilja och tro på att allt är möjligt såg hon till att anordna en kombinerad pay and jump och maskerad hemma på morfars gård den här söndagen. En nybyggd ridbana med ett lika nyinvigt intilliggande kafé (!) stod och väntade på oss när vi anlände. Banskiss. Högtalare. Mikrofon. En tävlingsledare. Allt fanns på plats, precis som på vilken annan tävling som helst.

110 Lillyspöke
LillyBelle och Peggy värmer upp med en 30-hoppning efter en månads uppehåll. Foto: Privat
110 Spöke
LillyBelle försökte skrämma sig till segern i maskeraden, men domarna gick inte på den lätta. Foto: Privat
110 Maskerad
Petronella, välförtjänt vinnare i maskeradtävlingen. Foto: Privat
110 Tove
Tove, mästerregissören bakom söndagens begivenhet, seglar över hindret tillsammans med Tango. Foto: Privat
110 Tre Spöken
Buuuuuuuu! Foto: Privat

Det regnade såklart – det är ju trots allt småländsk november – men initiativet var så trevligt att vi knappt märkte vare sig nederbörden eller den tilltagande kylan. Istället såg vi ambitiösa maskeradutstyrslar där LillyBelle, som alltid siktar på seger, gick all in på en spöklook medan Angelo valde att försöka se ut som en pumpa. De lär ha varit med och nosat på slutsegern men fick konstatera att segern gick till en ännu bättre utklädnad.

Glädjen blev inte mindre av att alla deltagare fick med sig varsin rosett och medalj hem. Även detta väldigt väl genomtänkt av Tove och de övriga i tävlingsstaben. Trevliga ritter bjöds det också på. Vi hade fyra hästar på plats. Angelo red TW, först ofokuserat på 40 centimeter, sedan suveränt på 70 medan LillyBelle och Peggy gjorde comeback efter en månads frånvaro och gjorde det riktigt bra.

Ellie, barnens lördagskompis i sadeln, fick först kämpa hårt med Erika men när de väl kom igång svarade de för en lysande insats. LillyBelle kunde heller inte motstå frestelsen att efteranmäla sig på ögonstenen Erika och tillsammans tog de sig över alla hinder snyggt och fint. Inte heller Tove kunde hålla sig från att delta i sin egen tävling. Hon susade över hindren med sin tidigare och Angelos nuvarande ponny Tango.

Tack, Tove för ett riktigt härligt initiativ och för att du fick oss att glömma årets värsta månad för en stund!

Tack till er för att ni tog er tid – häng gärna med mig på Instagram som ponnypappandaniel eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, där givetvis även mammor är välkomna!


Ponnypappan
30 oktober 14:00

SM-tävlingarnas minsta ekipage

SM-tävlingarnas minsta ekipage
Lilla LillyBelle och mini-Tindra ska snart inviga den stora SM-veckan.

Grevagården.

Bara namnet andas stil, klass och anor.

Alla som varit där kan även intyga att antydningarna överensstämmer med verkligheten. Grevagården är en av flera klassiska ridsportmetropoler runt om i vårt land där precis allting handlar om hästar. Nu har vi varit där för första men förhoppningsvis inte sista gången.

Med två barn som fortfarande är små men som gått fullkomligt bananas på ridsport försöker jag och Malin behandla både Angelo och LillyBelle så rättvist vi bara kan. Ibland tävlar båda, ibland får en av dem vila och ibland står vi över tävlingar helt. Tack vare slumpen har Angelo haft en förmåga att ofta hamna i händelsernas centrum och bli inbjuden till större events. Han har genom gruppen Killar som rider fått möjlighet att åka och träna med Philip Svitzer, han har varit med i ett långt reportage i Min Häst, fått träna för Malin Baryard och en massa annat.

LillyBelle har säkert varit lite avundsjuk på att Angelo fått ganska stor uppmärksamhet och när vårt stora höstnöje Elmia ställdes in beslutade vi oss för att göra någonting speciellt under höstlovet med LillyBelle i huvudrollen. Det är här Grevagården kommer in i bilden, arrangörsplatsen av årets ponny-SM som när du läser detta pågår för fullt. Men det fina med ett SM i hoppning är att det även finns klasser dit vem som helst kan anmäla sig. Här såg vi chansen att bjuda LillyBelle och Peggy på någonting utöver det vanliga.

109 Förbereda
Tindra görs i ordning inför sitt största framträdande hittills.
109 Sm
Det råder ingen tvekan om vad som pågår på Grevagården den här veckan.
109 Kram
LillyBelle passar på att krama Tindra redan före startsignalen.

Ni som följer den här bloggen vet dock att Peggy, för första gången under sina 16 levnadsår, skadades för ett par veckor sedan. Hennes hov är i dag helt okej men vi valde att inte ta några risker. I stället för Peggy fick Tindra vara stand-in och under tisdagen beger vi oss uppåt landet för att möta äventyret i Västergötland.

Efter att ha checkat in Tindra i utebox 95 och avnjutit en utmärkt buffé under sittande välkomstmingel är vi alla sedan så trötta att vi mer eller mindre ramlar i säng i vår hyrda mysiga stuga ett par kilometer från tävlingsplatsen.

Vi stiger upp klockan 06.00, äter frukost och småpratar lite. När jag frågar LillyBelle om hon har något mål svarar hon:

– Att klara fyra hinder.

Det låter rimligt. Det är en LC hon och Tindra ska rida. Det är högt för en maskot som Tindra och en höjd hon bara hoppat en gång tidigare i tävlingssammanhang. Men hon är å andra sidan lika tuff som hon är liten och har alltid styrt sin flock med järnhand här hemma på gården.

Så står de där plötsligt, som SM-veckans allra första och minsta ekipage, framför en väldig digitalskärm som skriker ut deras namn. LillyBelle ser lugn ut, gör några volter, stannar framför ett hinder och väljer att helt sonika krama om Tindra sekunderna före start. Sedan tar hoppdomaren Albin Bolin till orda, vips lyder startsignalen och de är på väg.

Varför blir man alltid nervös av att stå vid sidan? Jag börjar ändå bli en ganska rutinerad åskådare och ponnypappa nu men så fort jag hör en startsignal och ser något av mina barn på innerplan blir mina ben till spaghetti. LillyBelle och Tindra rusar fram i galopp. Sätter första hindret jättebra. Fin rytm. Rakt på tvåan. Sedan trean och fyran. Jag noterar att LillyBelles mål redan är uppfyllt. Hon fortsätter. Klarar femman. Tar sexan jättesnyggt. Sjuan också. Sedan sista svängen och åttan för att nolla i grundomgången. Hon fixar även det, trycker på gasen och börjar jaga sekunder och hundradelar i omhoppningen. Hon klarar nian och tian. Sedan…händer något. Tindra går åt ett håll, LillyBelle åt ett annat och jag inser att ett fall är oundvikligt. LillyBelle ramlar men studsar upp och håller kvar Tindra som stannat bredvid henne.

LillyBelle Grevagården, video från equisport.tv.

Vad händer nu? tänker jag. Börjar hon skrika och gråta Lille Skutt-tårar som så många gånger förr? Skyller på mig eller Malin – att det är vårt fel? Vi har haft en del kvartssamtal med LillyBelle angående hennes tävlingstemperament, ska ni ha klart för er, men det jag ser här får mig att häpna av glädje.

109 Utgång
Ett fall under omhoppningen spelar ingen roll. LillyBelle är lika glad och stolt ändå.

LillyBelle ler med hela ansiktet, kramar Tindra hela vägen mot utgången och säger fina saker till sin lilla A-ponny. Hon har per definition inte deltagit i SM, men hon har invigt en SM-vecka och för LillyBelle känns det nog snarare som att vara iväg på ett VM. Den här gången är det LillyBelle som fått vara i centrum, och som hon njutit av det under varje sekund. Vi lämnar ytterst motvilligt Grevagården för den här gången, med en önskan om ett snart återseende.

Tack för att ni tog er tid – glöm inte att njuta av SM och följ mig gärna som ponnypappandaniel på Instagram eller gå med i min grupp för ponnypappor (och mammor) på Facebook.


Ponnypappan
23 oktober 17:59

Ponnypappan: Tillståndet mellan hopp och förtvivlan

Ponnypappan: Tillståndet mellan hopp och förtvivlan
LillyBelle oroar sig. Hennes älskade Peggy mår inte alls bra. Foto: Daniel Enestubbe

Jag vet inte hur många kilo peppar vi förbrukat eller hur många hundra gånger vi tagit i trä, men jag vet en sak. Vi har varit närmast otroligt förskonade från skador och sjukdomar hos våra ponnyer under tiden våra barn hängett sig åt ridsporten.
Men trots att jag fortfarande är oerfaren som ponnypappa har jag levt tillsammans med en hästmänniska i snart 20 år. Under en sådan lång tidsperiod rinner mycket vatten under broarna och man tvingas uppleva både glädje och sorg.

Mitt största hästtrauma är någonting som fortfarande kan plåga mig när jag tänker tillbaka på det. Det var sommaren 2007, en varm och vacker augustidag då Malins trotjänare, den mäktige valacken Azur, plötsligt började vingla runt i hagen som i dimma. Han var gammal, han hade inte många år kvar alldeles oavsett men han hade fram till denna dag ändå varit pigg och glad i sin hage. Han trivdes och bestämde helt över sin egen tillvaro och det kändes fint.

Men denna vackra augustidag tvingades vi tillkalla veterinär. Veterinären kommer ut, Azur undersöks, hjärnblödning konstateras. Veterinären säger att hästen måste tas bort, redan där på plats. Malin klarar inte av att närvara så det blir jag – vid den tiden både rädd för hästar och totalnovis på ridsport – som får stå där och hålla i Azur. Jag ska inte gå in i detalj på förloppet men jag anar att de flesta av er som läser den här texten har någon form av erfarenhet och kan relatera. Jag vet inte om jag fick en chock, men ingen i min position kan i det läget vara medveten om hur otäck och definitiv en avlivning är. Jag mådde dåligt under lång tid framöver. Malin, som tillbringade 17 år tillsammans med Azur, kan då och då fortfarande fälla en tår över sin gamla kärlek.

108azur
Malin och hennes trotjänare Azur, år 2006.

Efter alla peppar, peppar och ta i trä är det därför med en isande kyla vi plötsligt, från ingenstans, noterar att Peggy står och skakar i stallgången. LillyBelle har precis tagit in henne för att förbereda en tur i skogen men Peggy står stilla. Vägrar röra sig i någon riktning. Så gör hon aldrig. Någonting är fel och ett av de första och värsta orden jag lärde mig dyker upp i skallen.
Fång. Tänk om det är fång lilla Peggy drabbats av? Hemska tanke. Med mycket möda lyckas vi få in Peggy i hennes box. Hon lägger sig ner direkt på den tjocka bädden av spån. Andas tungt. Vi ser att hon gör allt hon kan för att inte belasta höger framhov. Den är het men inte svullen och någonting därinne är fel. LillyBelle är förtvivlad. Vi känner oss alla illa till mods. Det här är, peppar, peppar, ta i trä, ingenting vi är vana vid men det ser inte bra ut.

Är det bara höger framhov? Eller flera hovar? Alla hovar? Peggy fortsätter att andas tungt. Malin ringer efter en veterinär och efter ett par timmar siktas den välbekanta röda bilen mellan tall och björk. Alla bra svar uteblir utom ett: det är högst troligt inte fång Peggy drabbats av. I övrigt verkar det svårt att säga varför hon har så ont. Smärtstillande skrivs ut, hoven rengörs med desinfektionsmedel men i övrigt görs ingenting.
Peggy är nyverkad och vi ringer vår hovslagare, som erbjuder sig att omgående komma ut och undersöka ponnyn. Vi behöver svar, vi vill veta och åtminstone jag – med mina hemska minnen från 2007 – vill utesluta att det värsta alternativet kan komma på tal.

Hovslagaren kommer äntligen med ett besked. Han upptäcker en stor böld på höger framhov. Skadan lokaliserad. Lättnad. Bölden töms på vätska och bandageras därefter med löfte från hovslagaren att återkomma dagen efter.
Samma dag upptäcker vi att Tindras ena öga är helt igenmurat. Hon kan inte se på det och här är det betydligt enklare att på helt egen hand ställa en diagnos. Det är ett av de tydligaste fallen av ögoninflammation jag sett. Veterinären får komma tillbaka och behandla Tindra och samtidigt ta en titt på Peggy. Hon ser ut att ha lika ont fortfarande och ligger ner i sin box större delen av tiden med samma tunga smärtfyllda andetag.

108hovböld
Peggys hovböld är riktigt elak. Foto: Daniel Enestubbe

Bölden ger inte med sig. Så kommer hovslagaren ut ännu en gång och tömmer bölden på lika mycket vätska som dagen före. Inte konstigt att Peggy fortfarande har lika ont. Den här bölden är inte att leka med. Även när vi går in på dag tre och fyra märks bara små förändringar till det bättre. Peggy verkar mest intresserad av att befinna sig i liggande position, vilket säger en hel del om läget.
Det blir en jobbig och väldigt lång väntan, men när det väl släpper då släpper det fort. Peggy ser alltmer ut som sitt vanliga jag och när LillyBelle sedan gör ett första test och går med henne ner till den lilla sjön som ligger några hundra meter från vårt hus och tillbaka ser det ut så här.

Vi pustar ut, fortsätter att ta i trä men vi ser tillbaka på en vecka med stark oro och extremt jobbiga flashbacks – inte minst för mig.

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram som ponnypappandaniel eller gå med i min nystartade Facebookgrupp ”Ponnypappor i Sverige” där givetvis även ponnymammor är välkomna!


Ponnypappan
16 oktober 11:05

Ponnypappan: ”Jag behöver er hjälp, kära läsare”

Ponnypappan: ”Jag behöver er hjälp, kära läsare”
Inspirerande bild i den danska Facebookgruppen Ponyfar till vänster. Till höger Thomas Pelle Vengs bok som kom ut i november 2019

Det kom ett brev…

Så brukade man säga och skriva förr i tiden då snigelposten var det enda sättet att kommunicera skriftligt med varandra.

Att det ens kommer ett handskrivet brev och landar i en icke-digital brevlåda 2020 är nästan att betrakta som en nyhet att tipsa media om.

Och nej, jag har inte fått något brev.

Jag har fått någonting annat.

Jag har fått en meddelandeförfrågan.

Ni vet, en sådan där som ibland dyker upp i Messengerflödet i ett fält utanför de meddelanden man får av sina vänner.

I tisdags låg det en sådan förfrågan i min inkorg. Avsändare: Thomas Pelle Veng. En kombo som bara till två tredjedelar låter svensk och när jag började läsa förstod jag snabbt att avsändaren är stationerad på andra sidan Öresund.

Thomas Pelle Veng är dansk. Inget speciellt med det, eftersom det finns nästan sex miljoner människor som är det.

Det speciella med Thomas Pelle Veng är att han är Danmarks utan jämförelse mest kände ponnypappa. Thomas har, precis som jag, en blogg som han uppdaterar då och då på den danska sajten ridehesten.com.

Bloggen är, skriver han i presentationen, ”en hyllning och hjälp till de tusentals ponyfäder, som varje dag ser till att deras familjer fungerar, trots att de sedan den dag de kom för sig att säga ”en ponny, det låter ju som en riktigt god idé, min skatt”, blivit förvisade till fjärdeplatsen i familjehierarkin (dotter, ponny, mor… och ponnypappa).”

I bloggen publiceras också intervjuer med ryttare från hela världen, där Thomas Pelle Vdng antingen ställer nyfikna frågor om deras roll som ponnypappor eller om hur de upplever sina egna pappor i rollen. Diskussionerna är intressanta och roliga.

När exempelvis Cathrine Dufour får frågan om sin syn på vad en ponnypappa är svarar hon att det finns tre sorters ponnypappor:

1) De som inte vet någonting om ridning och nöjer sig med en toast och cola under en tävling.

2) De som sätter sig in i sporten för att finnas där för sina barn.

3) De som går all-in, tror att de vunnit sju OS-guld och att de vet mer om ridning än sitt ridande barn.

Thomas Pelle Veng varvar rollen som HR-partner på Danmarks största bilförsäljare med att finnas som resurs i stallet till en nu 16-årig dotter. Där gör han det vi ponnypappor brukar förknippas med: mockar, fixar, bär, betalar, gör bort sig. De långa väntetider som ibland uppstår i väntan på att dottern ska rida klart har Thomas använt till att skriva ner alla sina betraktelser. Tack vare det utkom han i november 2019 med boken ”En guide till livet som Ponyfar”.

Jag har bara hunnit läsa presentationen men den är slående. Där beskrivs ponnypappor som ”grå eminenser i de danska ridhusen” och som en ”blandning mellan ett skämt och en klippa”. Med boken, förklarar Thomas Pelle Veng, vill han ”ta upp kampen mot de danska stallen, som oftast är tapetserade med östrogen och befolkade av kvinnor som ridit i hela sitt liv”.

Inspirerad av Thomas får jag en idé. Jag vill ta ponnyfaderskapet vidare, dra det ett varv till. Någon bok är inte aktuell, åtminstone inte för stunden. Jag söker på Facebook, letar efter en grupp som vänder sig till ponnypappor. Får en enda träff. Det är inte ens en grupp, eftersom de bara består av en enda medlem. När jag sedan, i går torsdag, förmiddagschattar med Thomas skriver jag att det helt saknas diskussionsforum för ponnypappor i Sverige.

Thomas Facebook
Så här ser Thomas Pelle Vangs Facebooksida ut.

Även detta har såklart Thomas tänkt på och han skickar omedelbart en länk till sin egen danska diskussionsgrupp som heter Ponyfar. Den har, hör och häpna, 2 800 medlemmar som delar med sig av högt och lågt, skrattar gott tillsammans och tipsar varandra i rollen som ponnypappor.

Det är nu jag behöver er hjälp, älskade läsare. Ända sedan jag började blogga här på Tidningen Ridsport för drygt två år sedan har jag noterat en sak. Nästan varje gång mina texter publicerats på Tidningen Ridsports Facebooksida har ponnymammor taggat sina ponnypappor i inläggen, som en liten hint. Ofta följt av kommentarer som ”Det här är ju du, XX” eller ”Det här är vad som väntar dig, YY”.

Nu behöver jag er hjälp.

Jag har nämligen, starkt inspirerad av Thomas Pelle Veng, startat en alldeles färsk grupp på Facebook. Gruppen heter ”Ponnypappor i Sverige” och jag skulle bli så glad om ni tipsade, taggade eller på andra sätt bjöd in ponnypappor till den här gruppen. Jag är övertygad om att den har potential att bli någonting riktigt bra och ser fram emot att lära känna nya ponnypappor.

Tack för att ni tog er tid – och be gärna ”din” ponnypappa att klicka på den här länken och gå med i Ponnypappor i Sverige!


Ponnypappan
9 oktober 11:37

Ponnypappan om laget, jaget och viet

Ponnypappan om laget, jaget och viet
Tvåa i sista omgången och trea totalt. Då blir man så här glad. Från vänster: Angelo, Annie, LillyBelle, Louise, Doris och Sandra.

Att tävla i sin ensamhet, inför allas blickar, kräver lite extra av dig. Inte minst när det gäller de individuella sporter där du inte ställs mot en annan tävlande på banan. I ridsport är ditt enda sällskap den häst du sitter och litar på och jag kan tänka mig att det skapar både press och nervositet i massor.

Viljan att göra bra ifrån sig och rädslan att göra fel kan vara ett dåligt äktenskap, men ett äktenskap du måste härda ut i som ensam ryttare. Spelar du fotboll, handboll eller hockey syns inte dina misstag på samma sätt, du kan nästan gömma dig och undvika vissa situationer om du känner dig osäker. Det fungerar inte i ridsporten.

Att därför då och då få känna lagsportens samhörighet, pepp och gemensamma mål måste, tänker jag, vara någonting alldeles extra, en bonus mitt i förvisso glädjefylld men ändå ensam press. Det är därför med en extra stor glädje både jag och alla andra involverade upplevt de få stunder där laghoppning stått på schemat. Det pratas mer, skrattas mer, stämningen är alltid på topp. Anledningen tror jag är att JAGET, som annars är så dominant inom ridsporten, helt är underordnat LAGET. Trots att du är ensam därute ingår du i ett större sammanhang. Du har tre fler lagkompisar, i sällskap av minst en förälder, som hejar fram dig, berömmer, uppmuntrar och stöttar. Tillsammans är ni ett gäng som under ett par timmar drar åt samma håll. Och det finaste av allt: det är den gemensamma prestationen som avgör, inte den individuella.

106 Angelohopp
Angelo och Tindra för första gången i Lätt C, något de klarar galant.
106 Angelotindra
Allt ljus på Angelo och Tindra.

Den här helgen handlade på ett underbart sätt om laget före jaget. Det var dags för den tredje och avslutande lagtävlingen i division 2. Platsen var Markaryd och i Växjöortens lag ingick LillyBelle tillsammans med Doris Ruuda, Louise Ingvald och Annie Fritzson. Angelo, som varit med under de två första omgångarna, stod utanför laget enligt det rotationssystem som använts. Men Angelo var långt ifrån sysslolös. Förutom att heja på tjejerna och stötta sitt lag tävlade han och Tindra i två förklasser med mycket bra resultat. Bland annat en fantastisk och felfri nollnolla i lätt C, första gången de tävlade på den höjden.

LillyBelle och Peggy, som för övrigt vann Lätt C, är sedan först ut i lagtävlingen som dess enda A-ekipage. Lätt C-plus står på menyn och Peggy är precis lika säker och Lilly precis lika bestämd i sadeln som vanligt. Det är ingen tvekan, ekipaget nollar och ger Växjöortens Fältrittklubb en perfekt start. Sedan är det Doris tur. Det ser lika stabilt ut och snart är hon i mål utan fel. Vi jublar högt på läktaren och tittar nyfiket i mobilens Equipe-app. Eftersom turordningen sker efter ponnystorlek blir det en massa omkastningar i resultatlistan och när Louise gått i mål med ett nedslag börjar vi inse att det här kan gå riktigt bra. Sist ut är Annie som rider riktigt bra på sin D-ponny men ändå råkar ha oturen att notera åtta fel.

Spänningen stiger. Fem lag deltar. Vi har stannat på totalt fyra fel och vet att suveräna Tingsryds Rid- och Körklubb redan är klara segrare. Men det finns två prisplatser att kämpa om och jag inbillar mig vilken lycka det vore för laget om ryttarna fick med sig varsin rosett och plakett hem.

LillyBelle och Doris, lagets två yngsta medlemmar, spekulerar vilt och oroligt utanför ridhuset, sittande på sina ponnyer.

”Blir vi tvåa, pappa?”

Jag vet inte hur många gånger LillyBelle ställer frågan. Den går inte att besvara förrän Lammhult ridit klart. Vi får vänta på avgörandet till dess att tävlingarnas allra sista ryttare beger sig ut. Förutsättningarna är givna.

106 Hinder
LillyBelle och Peggy, ett pålitligt ekipage.
106 Klapp
Tack för en felfri ritt!
106 Doris Och Lilly
”Om dom får fyra fel så…”. Doris och LillyBelle spekulerar vilt inför avgörandet.

Får sista ekipaget fyra eller fler fel slutar vi tvåa.

Nollning och vi är utanför prisplats.

Ni märker att jag skriver ”vi”. Trots att jag inte tillhör laget eller ens vågar sitta på en häst ser jag på laget som ett ”vi” – där min roll kan liknas vid en supporter till ett favoritlag i Premier League.

Det är inte jaget eller ens laget som gäller nu. Det är ”viet”.

Ska vi bli tvåa eller trea?

Så händer det. Sista ekipaget. Jag står bredvid vår peppande lagledare Sandra Ruuda och ser det med egna ögon. En olydnad. Saken är klar. Jag springer ut. Ser LillyBelle. Gör tummen upp.

Vilt jubel, improviserat ärevarv på paddocken intill ridhuset. Sträckta armar i luften, skratt och glada miner.

106 Tjejbus
Så här glad kan man bli när det står klart att man knipit en andraplats.

Växjöorten som befunnit sig en bit från prisplats under omgång 1 och 2 får nu avsluta med gula rosetter (de blåa var tydligen slut), plaketter och lite andra priser. I slutställningen avancerar vi till en tredjeplats, bara en halv poäng från att ta oss vidare till regionfinalen i Vetlanda.

Det är starkt. Och alla har bidragit till framgången. Då känns det extra skönt att ta ett lagfoto med jublande glada ryttare.

Tack för att ni tog er tid – och tack för att ni följer mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

 

 


Ponnypappan
2 oktober 17:12

Ponnypappan: ”Många fruktar vintern – ridsporten gör det inte”

Ponnypappan: ”Många fruktar vintern – ridsporten gör det inte”
Peder vinkar till publiken efter att han och Catch Me Not S visat vad de går för. Foto: Roland Thunholm

Oktober nu. Det börjar långsamt bli svalare. Kyligare. Det mörknar tidigare. Solen tar sig rejäla tupplurar under morgontimmarna innan den behagar gå upp. Precis som alla fruktar i Game of Thrones fruktar jag och många andra när vi nu ser vad som väntar: Winter is coming.

Vintrarna är tuffa, tunga, kalla och jobbiga redan som de är. Vintern kommer ofta så tätt inpå sommarens värme att vi har semestern i färskt minne och undrar vad som hänt, hur fort det kunde gå från kortbyxor till underställ.

Vintern kommer även i år och för en betydande del av idrotten kommer det att bli den mest brutala och skoningslösa årstid vi någonsin sett. Elitidrotten är under attack, den utkämpar redan en dödskamp som i bästa fall kan sluta med att de starkaste överlever. Hur det värsta tänkbara scenariot ser ut vill jag inte ens tänka på.

Restriktionerna som gått ut på att i princip alla branscher givits en möjlighet att klara sig undan coronan har haft ett förödande undantag: elitidrotten. Den har i princip belagts med näringsförbud sedan i våras.

Elitidrotten är under attack, den utkämpar redan en dödskamp som i bästa fall kan sluta med att de starkaste överlever.

Fotbollen har drabbats skoningslöst, har redan tappat miljarder i intäkter och nu står hockeyn på tur. Friidrotten blöder, har inte kunnat arrangera ett enda lopp under hela utomhussäsongen. Om regeringens utlovade extra stödmiljard kan med säkerhet sägas en enda sak: den kommer inte att räcka, utan mer fungera som ett plåster på ett dödligt sår.

Arenaidrotten – där fotbollen och hockeyn är störst – fungerar enligt en och samma modell: det är herrlaget som får folk i mångtusental att till varje match köpa biljetter, souvenirer och mat och dryck. Herrlaget är det ekonomiska loket som drar runt alla de andra vagnarna: damlagen, pojklagen, flicklagen, motionslagen och får hela verksamheten att gå runt.

Strypt tillförsel av entréintäkter slår mot hela verksamheten, ända ner till de yngsta knattelagen. Och vad värre är: många klubbar löper en betydande risk att helt upphöra att existera. Just nu lever jag med detta dagligen i mitt jobb. Jag pratar med förtvivlade klubbledare, ångestdrabbade sportchefer och styrelseledamöter som inte ser någon väg ut ur mörkret. Det är en hemsk upplevelse.

Men medan arenaidrotten, likt Max von Sydow i Det sjunde inseglet, utkämpar sitt schackparti mot Döden finns det lyckligtvis idrotter som coronan inte biter på, som både kan njuta av en nutid i balans och se fram emot en ljus och fin vår efter den kalla vintern.

Med en handfull undantag i form av våra allra största nationella och internationella tävlingar lever ridsporten inte av några biljettintäkter.

Ridsporten är, som jag ser det, det bästa exemplet på en idrott som bara blivit starkare ju längre pandemin pågått. Medan övrig sportmedia har arenaidrottens dödskamp överst på agendan är det tidstypiskt att jag, när jag skummar igenom Tidningen Ridsport på webben, knappt hittar en enda text där viruset omnämns. Det är nyheter om Breeders, om avkommor, tips om bästa framridning, webbinarium med Jens Fredricson, rapporter från internationella tävlingar. Det är precis som vanligt.

Ridsporten är nämligen resistent mot den typ av restriktioner som drabbat fotboll, hockey, speedway och friidrott. Med en handfull undantag i form av våra allra största nationella och internationella tävlingar lever ridsporten inte av några biljettintäkter. Att gå och titta på ridtävlingar är gratis till 99,99 procent och därmed kan ridsporten lugnt fortsätta sina verksamheter, nästan som om ingenting hänt.

Det kortare tävlingsuppehållet mellan mars och juni såg hotfullt ut, men det som hänt därefter – extrainsatta tävlingar, smarta tävlingsupplägg med indelade 50-zoner och ett enormt uppdämt intresse från ryttarna att äntligen få tävla – har gjort att mycket hämtats in. Inte nog med det.

Coronatiderna har även fått en annan positiv effekt för ridsporten i form av ett ökat intresse. Ridsportens naturliga fysiska distansering är helt klart någonting som tilltalar nya utövare som söker smittsäkra aktiviteter. Klubbar jag pratat med vittnar om fler nybörjare, fler och större träningsgrupper och det är ett belagt faktum och helt säkert kopplat till corona att fler och fler köper häst 2020. Står vi rentav inför en ridsport-boom? Det är fullt möjligt.

Ridsportens allra översta skikt kommer förstås att brottas med en hel del problem, men känslan är ändå att det finns resurser att lösa dem, exempelvis i form av de många penningstarka aktörer på sponsormarknaden som har betydligt mer att förlora än att vinna på att ridsporteliten går under.

Där andra idrotter svettas kring frågan om det ens finns någon framtid kan ridsporten redan nu planera för sin.

Det är ett styrkebesked mitt i en tid då stora delar av idrotten går på knäna.

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel!

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 123 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden