Att vara ponnypappa är ett sätt att växa. Att växa som människa, genom ständigt nya ansvarsområden som mockning, höhämtning och nedbankning av staketstolpar i småländsk stenig mark. Det tvingar fram ett såväl logiskt som logistiskt tänkande även hos den vars värld dittills bara snurrat kring att hantera barn, hem och jobb. Den dag du öppnar dörren och vågar ta steget in i ponnyernas, grimmornas och de färgglada schabrakens förlovade land blir ingenting mer sig likt.
Du växer som människa. Och inte nog med det. Dina kroppsdelar börjar växa.
Som i mitt fall, där speciellt en liten del av min kropp vuxit ut på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Tummen.
Jag hade den mitt i handen när jag för snart elva år sedan lämnade ett 35-årigt liv med två trygga fötter på asfalt bakom mig för att flytta ut till ett nybyggt hus på landet i en okänd och otrygg verklighet.
Jag hade fram till dess bott i hyreslägenhet, vilket betyder att jag levt mina dagar med minsta möjliga ansvar. Förutom att byta en glödlampa, diska och städa behövde jag egentligen bara lyfta luren (det fanns något som hette fast telefon på den tiden) och ringa till min hyresvärd om något i lägenheten behövde åtgärdas. Sedan kunde jag sitta vid datorn med en kopp kaffe medan servicepersonal såg till att fixa och reparera.
Så funkar det inte riktigt när du har ett eget hus. Speciellt inte på landet. Vid 35 års ålder skulle jag för första gången montera ett gäng skohyllor på en gipsvägg. Jag hade precis lärt mig vad en skruvdragare var men inte mycket mer.
– Du måste ha mollypluggar på gipsväggar, sa en hantverkare jag kände.
Mollypluggar? Aldrig hört. Fick bildgoogla för att ens fatta vad jag skulle köpa. Mötet med pluggarna, skruvdragaren som också kunde användas som borrmaskin och mollytången som krävdes för att montera pluggarna – blev min första aha-upplevelse. Det ryckte till i tummen, men inte mer.
När huset var rest och vi bott in oss under ett par månader höjde Malin tonläget.
– Vi måste ha ett stall också. Det får du fixa, sa hon.
Jaha. Jag ska fixa ett stall, med en tumme mitt i handen. Hur gör man det? Ångesten jag kände går nästan inte att beskriva. Uppdraget var solklart, men hur sjutton skulle jag bete mig nu – utan några som helst kunskaper? Bygga själv – otänkbart. Köpa ett stall i byggsats – nja. Surfa runt på Blocket och se vad som finns där – deal.
Jag hittade till slut en isolerad plåtbyggnad som används vid större byggen, uppdelad i sektioner, som kunde monteras ner och upp. Jag tokchansade, tjatade på hjälp av fem av mina bästa vänner, bokade en lastbil och fick hela rasket hemkört. Bara att resa upp eländet och få hästarna på plats, tänkte jag. Nja, så enkelt var det inte.
– Du måste fixa en grund först, fortsatte Malin.
Jaha, en grund. Det lät ju enkelt. Bara att vräka ut en massa betong och låta den stelna. Men riktigt så enkelt visade det sig inte vara. Först – fick jag veta – ska marken schaktas ut, sedan ska den förses med singel och därefter ska den paddas (det sista visste jag inte ens vad det betydde). Schaktningen var det minsta problemet, bara att anlita en grävare.
Men innan det gigantiska lasset med singel skulle levereras återstod en liten detalj; att bygga en form och se till att den stod pall för kraften från de tontals kilo betong som väntade på nedsläpp. Jag läste på, började mäta och såga, slå ner pålar och fixa med vattenpass. Plötsligt fick jag växtvärk i tummen, tittade på min hand och såg att den ändrat utseende.
Plötsligt hade jag allt förberett för Den Stora Betongleveransen. Med benäget bistånd av en pensionerad snickare gick det sedan som en dans att få till en lagom ruggig yta för att inte golvet skulle bli för halt. Jag lärde mig vad en syll är, varför det är viktigt att anlägga en sådan – och hux flux var jag redo för att resa vägg- och taksektionerna.
Med hjälp av mina fem ovärderliga vänner lyckades jag få allt på plats. En byggnad stod framför mig, en byggnad som genom mina beslut och genom mitt ledarskap blivit verklighet. Men byggnaden var tom och mörk, ännu inget stall.
– Du måste fixa boxar också, sa Malin.
Jaha. Boxar. Innan min bror Jonas blev banktjänsteman jobbade han tack och lov som murare. Ett paniksamtal till Jonas och ett ”självklart, när kör vi?”-svar senare lyckades jag leverera ett par hundra murblock och säckar med cement- och fogmassa. Vi körde igång, Jonas och jag. Han mätte och murade, jag blandade bruk och sågade block med en specialsåg jag i ett ögonblick av total klarsyn lyckats hyra. Efter en helg med bokstavligt talat stenhårt arbete stod de klara, tre murade boxar.
Redo för inflytt för fyrfotingarna?
Inte riktigt ändå.
– Boxdörrar. Fixa! sa Malin.
Jaha. Boxdörrar. Vad som sedan hände har jag svårt att förklara i efterhand. Jag lyckades mäta rätt, skruva rätt och få till tre perfekta boxdörrar. Köpte gångjärn, borrade hål i cementblocken, sågade till en gängstång som fixades på plats genom en mirakelmassa som sprutades in i borrhålen och – voilá! Allt var på plats. Sedan var det bara att ringa elektrikern och be honom dra in ström och koppla in belysning.
Hästarna invigde sitt nya hem, trivdes från dag ett och för min hand blev det en så storartad förändring att jag häpnade när jag tittade på den.
Stallprojektet blev början på någonting helt nytt i mitt liv. Därefter har jag byggt ett uthus (fult men funktionellt), deltagit i bygget av en fotostudio (grymt snygg), anlagt tre altaner (klockrena), byggt en sadelkammare (underbar), byggt ut stallet med en fjärde box (den snyggaste), roddat Projekt Uterum (fint, snart klart) och roddat Projekt Pool (dundersuccé).
Jag har lärt mig att hantera vinkelslipar, sticksågar och slipmaskiner, lärt mig dimensioner på reglar, panel och råspont, skaffat information om markdistanser, armeringsjärn och expanderbultar. Och alltsammans tack vare att jag bytte asfalt mot grus. Ibland växer tummen ut – och jag vet en sak med säkerhet: du kan mer än du tror.
Tack för att ni tog er tid – nu väntar en härlig helg i Göteborg, utan skruvdragare. Följ mig gärna där på Instagram som ponnypappandaniel
Följ Ridsport på