Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
23 augusti 2019 10:01

Ponnypappan: ”Den bästa dagen i hela världen”

Ponnypappan: ”Den bästa dagen i hela världen”
Wille och Angelo, två killar som delar ett hästintresse och har roligt tillsammans.

Det pågår en konflikt inom svensk ishockey. Förra onsdagen meddelade 43 elitspelande damer att de bojkottar det landslagsläger de kallats till och heller inte tänker spela för Damkronorna i den kommande turneringen i Finland. Anledningen är damernas taskiga ekonomiska villkor. För en damspelare på elitnivå är det ofta en förlustaffär att utöva sin sport och jag förstår till fullo att och varför de nu sätter ner foten.

Att vara tjej och spela hockey kräver tuffhet och mod. Mod att stå emot inpyrd machojargong, tuffhet att trotsa den medeltida föreställningen att ”hockey, det är väl ingenting för tjejer” kombinerat med en inre motor som hela tiden driver dig framåt.

Jag tänker på de tjej- och damhockeyspelare jag intervjuat genom åren. För dem har det funnits någonting som står över allt ovanstående, någonting som kan kokas ner till det viktigaste av allt: att ty sig till varandra, hämta kraft hos någon som befinner sig i samma situation.

För ett extremt fåtal tjejer slutar karriären så högt upp som i ett landslag men den börjar nästan alltid i en tomhet, som ensam tjej i ett pojklag, i en unken städskrubb eller liknande medan grabbarna tjoar och stojar i omklädningsrummet intill. Att då, i det utsatta läget, bara kunna ty sig till EN enda av samma kön och med samma intresse är guld värt för många unga hockeytjejer. Ensam kan vara stark men två är starkare än en.

Inom ridsporten är det likadant, fast tvärtom och ändå inte. Alla, oavsett kön, behandlas lika på landslagsnivå tack vare ridsportens magnifika unisexupplägg där var och en – man som kvinna – tävlar på exakt samma villkor.

Men inte heller här börjar man i landslaget utan oftast i den lilla lokala klubben. Som kille är man oftast helt ensam, som Angelo alltid varit i Theleborgs Ryttarsällskap där han och LillyBelle gått på ridskola under flera år nu.

Han är helt ensam kille men långt ifrån unik. Ni som följt den här bloggen vet att även Angelo fått kämpa mot sådant ingen ska behöva kämpa mot; mot föreställningen att ”ridning är en tjejsport”, att ”det är töntigt att vara kille och rida” och andra korkade kommentarer, uttalade av andra killar som helt saknar kunskap om hur stenhård och tuff ridsporten är.

Som tur är har Angelo ingenting emot att vara ensam kille, men han tar illa vid sig av korkade kommentarer. Jag vet att han ser upp till Albin, en 15-årig kille som rider för Växjöortens Fältrittklubb, den klubb barnen också tävlar för. Jag vet också hur otroligt mycket han uppskattar sina vänner Casper och Theo, killar i hans ålder som också tävlar för Växjöorten. Så fort de träffas i samband med någon tävling knyter de osynliga band mellan sig. De tyr sig till varandra, tankar kraft av varandra, känner samhörigheten killar emellan på exakt samma sätt som tjejhockeyspelaren som äntligen kan dela yta och rum med en annan tjej.

Killar behöver killar att se upp till och ty sig till i snett könsfördelade sporter precis som tjejerna i hockeyn. Så är det bara. Och mot den bakgrunden ser jag tillbaka på en vecka med en underbar liten solskenshistoria som pricken över i:et.

För en tid sedan upptäckte nämligen Malin att hon fått ett direktmeddelande i sin Instagram-app. Meddelandet var från Amanda, som skrev följande:

”Min son Wille ser mycket upp till din son Angelo inom hoppning/ridning och följer er här på Instagram och har hört ridtränare Emma prata gott om dina barn. Wille vill gärna se när Angelo ska rida på Karl Oskar Cup och eftersom jag inte är helt insatt undrar jag vilken tid han ska tävla. Ha det så gott!”

Wow! Bara vetskapen om att vara någons förebild fick Angelo att skina upp och känna sig stolt.

Meddelandet upptäcktes tyvärr för sent för att Wille skulle kunna komma och titta på när Angelo tävlade, men Malin och Amanda styrde snabbt upp en dag då Wille skulle komma ut till oss och hälsa på.

Så kommer söndagen. En bil svänger in på uppfarten, dörrarna öppnas och Amanda och Wille kommer ut. Till en början är Wille så blyg som varje normal sexåring är när han träffar en normal nioåring för första gången. Men sedan pratar de lite, borstar Tindra tillsammans, gör henne fin och redo för ett ridpass. Med sig har Wille ett antal frågor som jag misstänker att Amanda skrivit ner och som Wille nu vill ställa till Angelo.

Hur många gånger har du ramlat av?

Hur gjorde du för att lära dig galoppera?

Har du slagit dig någon gång?

Angelo svarar. Sakta men säkert slappnar Wille av, blygheten börjar avta och snart sitter han i Tindras sadel och beger sig ut på tur tillsammans med Angelo på Tango och LillyBelle på Erika, i närvaro av Malin och Amanda.

De är borta länge. Kommer sedan tillbaka och avverkar ett pass på ridbanan i lugnt tempo. Wille älskar hästar, har en egen shettis hemma och är riktigt duktig på Tindra. Det syns tydligt att han är nöjd. Angelo har förstått sin roll, pratar och uppmuntrar Wille och jag ser att de två trivs ihop.

47wille2
Klart att man gör V-tecknet när man får rida på varsin ponny.
47wille3
Grabbarna Grus på grus.

När vi sedan går in i huset har Wille helt kastat bort blygheten. Nu släpper han loss för fullt, busar med Angelo och LillyBelle och det blir en lång och härligt intensiv eftermiddag med saft, kakor och tårta.

Amanda och Wille tackar för sig och senare skriver Amanda till Malin vad Wille sagt, på kvällen strax före det att ögonlocken sluts, om sitt besök hos Angelo och LillyBelle.

”Det var den bästa dagen i hela världen”.

190823 Ponnypappan 47wille4
Amanda, Wille, Malin, Angelo och LillyBelle rider ut på tur med Tindra, Tango och Erika.

Tack för att ni tog er tid – var snälla mot varandra och tänk på hur lite som krävs för att göra en annan människa lite gladare. Jag träffas gärna på Instagram där jag heter ponnypappandaniel och vill ni veta vad Angelo och LillyBelle har för sig hittar du dem på teamenestubbe.

190823 Ponnypappan 47wille5
Wille är nyfiken, bland annat på hur många gånger Angelo ramlat av sin häst och hur han lärt sig galoppera.

 


Ponnypappan
14 maj 13:18

Tillbaka till verkligheten, tävlingarna och firandet

Tillbaka till verkligheten, tävlingarna och firandet
Äntligen tävling. Som Angelo längtat.

Det blev en fartfylld avslutning inuti den hockeybubbla jag levt i och hyfsat ingående beskrivit här på bloggen under de senaste veckorna. Ett SM-slutspel tar som bekant mer på krafterna ju längre laget du skriver om går i slutspelet. Och i den här stan, i Växjö, fick de tacksamma och förvånade invånarna plötsligt jubla över sitt tredje SM-guld på sex år. Med Växjö Lakers övertygande 6–2-seger mot Rögle i match fem sprack också äntligen (det har tagit extra på krafterna i år med alla restriktioner) min slutspelsbubbla.

I normala fall betyder ett SM-guld att ett vilt firande bryter ut och pågår under hela natten. Folk går man ur huse, kastar sig i fontäner, bjuder upp till kramkalas och vrålar i munnen på varandra när de framgångsfestar tillsammans med spelarna.

Det var fascinerande att se hur annorlunda firandet blev detta år. Faktum är att jag är grymt imponerad över hur alla skötte sig. Efter att det publicerats filmer på när ett par hundra supportrar jublar utanför arenan dök det visserligen upp en gnällig kör i kommentarsfälten på Facebook som ”rasade” över att man kan bete sig så korkat.

En närmare titt på filmerna och en faktakoll visar däremot att firandet visserligen inbegriper ett ganska stort antal människor, men att det hela sker utomhus och under kontrollerade former. Många av de firande har munskydd. Andra delar ut munskydd – ett lager på 300 stycken som köpts in för ändamålet. Avstånd hålls, inga kramar delas ut – det är bara glada människor som sjunger på distans och skriker ut sin glädje. Polis på plats har inga allvarliga invändningar och när våra reportrar på Smålandsposten dagen efter ber om en kommentar från smittskyddsläkaren betonar även han att det är ”klart att man måste få fira”.

137 Angelotango
Övning ger färdighet. Plötsligt lossnar allt för Angelo och Tango.

Även i vår familj har vi haft anledning att fira. Lördagen innebar nämligen en efterlängtad tävlingscomeback. Tävling, på riktigt. En riktig tävling. Jag säger bara en sak: Un-der-bart! Landskapet var Skåne, platsen Perstorp och inte ens det faktum att ett hällregn gjort utebanan otjänlig och tvingat tävlingarna att flytta inomhus kunde mildra känslan av att det äntligen var tävling på gång.

Barnen närmast studsade av förväntan och glädje och att se glöden i deras ögon förstärkte bara min egen inre upprymdhet. Dessutom vill jag ge en stor fet eloge till Perstorps Kör- och Ryttarförening för ett mycket fint arrangemang och till den Rögletokiga funktionären Anette vill jag säga: Var lugn! – ditt lag vinner SM-guldet 2022.

137 Angelostolt
Första pokalen tillsammans med Tango. Angelo ler fortfarande.

Så går Angelo och Tango in, allt sitter, bam-bam-bam, felfri grund, bam-bam-bam, snabb och felfri omhoppning och minuterna senare står det klart att de för första gången vunnit en tävling tillsammans. Snart kommer Angelo med en pokal i handen och med världens bredaste leende på läpparna. Han är så glad att han knappt kan få fram ett ord och jag är så lycklig när jag ser honom.

Jag vet hur mycket han längtat efter detta, hur länge han önskat att få till en fullträff. Han är så salig att han sedan tappar all form av koncentration till nästa klass. Angelo och Tango utesluts men leendet finns kvar på Angelos läppar hela vägen hem till Växjö och pokalen står prydligt och fint i fönstret i hans rum.

137 Lillypeggy
LillyBelle och Peggy har kul i Perstorp.
137 Lillynöjd
Dubbelnolla i lätt B med Peggy. LillyBelle var väldigt nöjd med sin tävlingspremiär.

LillyBelle och Peggy har först ett nedslag i lätt C men de låter sig inte nedslås det minsta. När hinderhöjden är uppe på 70 centimeter, Lätt B för A-ponny, gör de allting rätt. Målet är att kunna tävla på den här nivån och redan i denna första tävling får LillyBelle ett fint kvitto på det. Även vi firar, och precis som Växjö Lakers supportrar gör vi det med lika stor glädje som försiktighet. Verkligheten som vi kände den fram till våren 2020 närmar sig en återkomst med stormsteg. Även det är värt att fira.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar på Facebook som heter Ponnypappor i Sverige!


Ponnypappan
7 maj 11:08

Rosetten i Braås lyser upp

Rosetten i Braås lyser upp
LillyBelle med rosetten som symboliserar att vi snart är tillbaka till den verklighet vi alla vill leva i.

LillyBelle är inte typen som håller låda vid frukostbordet. Till skillnad mot den ständigt kvittrande, skämtande och ibland närmast enerverande Angelo har hon utrustats med ett synnerligen uselt morgonhumör.

Vi andra vet om det, låtsas för det mesta inte om det utan låter henne buttert peta med skeden i sin yoghurt och slött tugga på sitt knäckebröd. Det är som det är, troligen ärftligt och ingenting att göra någonting åt. Fråga mina föräldrar hur jag själv var som barn timmen före första lektionen i skolan…

Mot bakgrund av ovan nämnda fakta i målet är det därför med stor, nästan ogreppbar, förvåning jag denna torsdagsmorgon ser en LillyBelle som skiner upp så mycket att hon nästan bländar oss andra med sin entusiasm. Ingen trumpenhet, inget dåligt morgonhumör, bara glädje.

Och plötsligt kommer det:

– Tänk att jag fick en rosett i Braås! Jag kan nästan inte fatta att det har öppnat upp!

Det ska mycket till för att LillyBelle ska yttra sådana ord ens före lunch. Att hon nu gör det betyder precis det hon ger uttryck för: att det hon känner nästan är för bra för att vara sant.
För det har ju öppnat upp nu. Barn och ungdomar tillåts åter tävla i idrott. Då är det klart att de som älskar att tävla känner en bubblande glädje bryta fram i kroppen. En glädjeflod, så stark att till och med ett trumpet morgonhumör tvingas ge vika och ta till reträtt.

136 Lilly Peggy
LillyBelle och Peggy hoppar för första gången en kombination, och klarar det galant.

Senaste gången barnen tävlade var i Nybro, tidig höst, utan publik och med tuffa restriktioner. Nu är vi snart framme vid sommaren 2021 och jag känner mig stolt över hur de hanterat denna enormt långa tidsperiod av bara nötande och tränande, vecka ut och vecka in. Inte vid ett enda tillfälle har de gett uttryck för besvikelse över att inte få tävla, trots att vi alla vet hur mycket de älskar detta fascinerande element av idrotten.

De har gnuggat på med sina ponnyer dag efter dag. Pysslat, mockat, tränsat och ridit ut på skogsturer. Fått instruktioner i paddocken, nött vidare, försökt förbättra sig och nöjt sig med det. Min blinda förhoppning är att precis alla andra idrottande barn i Sverige gjort och känt på samma sätt som mina och nu med kraft och glädje återgår till sina tävlingsaktiviteter.

Nu finns en rosett från Braås som symboliserar ljusare tider. Den rosett som får LillyBelle att känna tävlingsglädjen återvända. Faktum är att det inte ens var någon tävling i egentlig mening utan en pay and jump som Braås Ponny- och Ridklubb arrangerade i söndags.

Region Kronoberg har nämligen gått emot Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer och förlängt tävlingsförbudet i det här länet ytterligare en tid. Men trots att det var en pay and jump kändes det och såg ut precis som vilken tävling som helst.

136 Angelo Tango
Angelo och Tango ser fina ut under sin 70-runda.

Dessutom fick både LillyBelle och Angelo varsitt fint kvitto på att uthållighet och träning betalar sig. LillyBelle har siktet inställt på att tävla Lätt B med Peggy och testade med lyckat resultat en 70-centimetersrunda, för första gången med kombinationshinder. Angelo och Tango agerade lika följsamt på samma höjd.

Här är LillyBelles runda:

Och så här såg det ut för Angelo och Tango:

Att tävla på hemmaplan ”på riktigt” dröjer därför ytterligare en stund, men det är nära nu. Väldigt nära. Dessutom är det tillåtet att tävla i närliggande län om avståndet inte är alltför långt. Det har vi planer på att göra redan under lördagen om allt klaffar. Jag befinner mig fortfarande mitt inne i min slutspelsbubbla eftersom Växjö Lakers just nu är mitt uppe i en SM-final mot Rögle.

Lördagen blir därför ett geografiskt slalomåk för mig genom Skåne. På morgonen väntar barnens första riktiga tävling sedan i höst och på eftermiddagen tar jag mig sedan vidare till Ängelholm för att bevaka den fjärde SM-finalen på plats i Catena Arena.

Det är mycket nu – men det är mycket goda nyheter.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom den förträffliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!

Länk till Insta

Länk till Facebook


Ponnypappan
30 april 14:06

Ponnypappa i bubbla på distans

Ponnypappa i bubbla på distans
Kvalitetstid de luxe.

Så hände det till slut. Det var en av alla presskonferenser i mängden men med ett efterlängtat besked: barn och ungdomar får äntligen börja tävla igen. Jag tror att det var påtryckningarna från en alltmer uppretad och snudd på rasande idrottsrörelse som till sist fick gehör. Beskedet ger idrotten en chans att ta igen det alarmerande stora tapp som finns svart på vitt i antalet aktivitetstimmar. Det ger svensk idrott och hela det tillhörande svenska samhället en hygglig start att betala tillbaka den stora hälsoskuld coronan lämnat efter sig. Tajmingen är perfekt. Vi går in i maj, månaden då alla utomhussporter med fördel kan anordna tävlingar och där inomhussporterna – där smittorisken är större – tar en lång semester.

Själv tävlar jag inte i någonting längre men jag har som yrke att med mina ögon bevaka tävlingar och med mina fingrar skriva ner mina analyser från tävlingarna. Och i min jobbvardag saknas det sannerligen inte tävlingar. Proffsligor i lagsporter och yrkesverksamma individuella idrottare rår restriktionerna inte på, som ni vet. Jag är just nu mitt uppe i hockeyslutspelet, den i särklass mest hektiska tiden på året för mig eftersom det handlar om mitt specialämne. Laget jag bevakar, Växjö Lakers, har dessutom varit landets bästa lag den här säsongen och när det är slutspel följer jag i princip varje steg och skär Lakers tar. Det blir ett liv i en bubbla och ett liv på distans. Både bubblan och distansen är inte helt lätt att kombinera med ett liv som ponnypappa.

Har man en gård med sex hästar handlar allt om ett ständigt lagarbete. Att vara hemma tillsammans ofta, hjälpas åt med alla arbetsuppgifter och se till att all logistik fungerar som den ska är ett måste. Under hockeyslutspelet tvingas jag därför ofta lämnat mitt eget lag för att ägna mig åt ett annat. Malin och barnen drar ett tungt lass hemma medan jag drar runt ett annat. Problemet är att vi inte kan dra samma lass tillsammans.

Under veckan som gått har det spelats SM-semifinaler mellan Växjö Lakers och Örebro. Det har inneburit fem matcher där jag bevakat samtliga på plats, tre i Växjö och två i Örebro inklusive tre hotellnätter. Tempot under ett slutspel liknar ingenting annat. Sedan förra torsdagen, då den första semifinalen spelades, har jag skrivit 30 texter och sju krönikor i Smålandsposten.

Att sitta i en bubbla och jobba på distans är helt enkelt knepigt, som att leva i en låtsasvärld. Det är som om ingenting annat existerar än livet i din bubbla, samtidigt som du vet att det gör det. Förutom sms och telefon är det bilderna och filmerna som räddat mig under veckan som gått. Som skänkt mig bilder av vad som händer i den riktiga världen, den värld som är min, världen hemma på gården i Växjö.

Det är mycket jag missat men ändå fått uppleva på distans.

 

135 Lillyocherika
LillyBelles kämpande med Erika.
135 Angelohilda
Angelo som mer och mer lär känna Hilda hemma på ridbanan.
135 Promenad
En av alla dessa härliga promenader.

Bilder och filmer av den här typen för mig bort från slutspelets och rubrikernas låtsasverklighet. De ger en känsla av både saknad och värme i mitt hjärta, och den känslan är viktig eftersom den är på riktigt.
Men innan avfärden till Örebro i söndags tackade jag med glädje ja när LillyBelle bjöd mig att ta en plats bredvid henne i vagnen. Sedan blev vi körda av Peggy och i sällskap av Angelo och Hilda. Det var kvalitetstid de luxe, det var lugnet före slutspelsstormen.

135 Körning
Kvalitetstid de luxe.

Nu är den näst sista stormen över. Jag befinner mig nu i lugnet före den sista, det värsta stormen av dem alla. Det är fredag förmiddag, jag försöker ta igen mig efter gårdagens semifinal 5 där jag, efter hemkomsten från arenan klockan 01.15 noterade att Peggy och TW fått den briljanta idén att rymma från sin hage i nattmörkret. Därför: direkt på med pannlampa, snabbt lokalisera lymlarna och raskt förpassa dem in i varsin box. Nu har jag spänt trådarna och vridit upp elen och det är en skön känsla att åtminstone ha utfört n-å-g-o-n vettig ponnypappauppgift mitt i hockeyhetsen.

Men snart väntar den största stormen: SM-final, Växjö Lakers–Rögle, första matchen i bäst av sju med start i morgon klockan 15.15.

Då kliver jag in i bubblan igen.

Vi ses igen när den spricker!

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, alldeles oavsett om du är man eller kvinna!

135 Hockeybubbla
Vy från pressläktaren i Behrn Arena i Örebro. En talande bild från veckan som gått. Snart ska jag in i hockeybubblan igen, när SM-final står på menyn.

Ponnypappan
23 april 11:27

Tävling, eldsjälar och vardagsänglar

Tävling, eldsjälar och vardagsänglar
En av årets allra första journalistiska ridsportbilder från min kamera. Från Aprilhoppet på Växjöortens Fältrittklubb i söndags. Foto: Ponnypappan

Så var dagen kommen. Dagen vi väntat på. Den dag jag knappt trodde skulle komma. Dagen då ridsportsverige lät ridån gå upp för tävlingar igen. Plötsligt står jag där, med kameran förväntansfullt i hand, följer ekipagen i sökaren och trycker av ett skönt smatterband av blivande journalistiska bilder.

Det tävlas i Växjö igen och precis som debatterats på sistone, inte minst här på Tidningen Ridsport, verkar antalet ”yrkesverksamma ryttare” ha ökat markant på sistone. Vissa är kritiska mot att utnyttja dessa kryphål i restriktionerna, vissa anser att det slår orättvist mot de som inte tävlar men det fina med vår demokrati är att alla får ha sin åsikt.

Jag kan själv saluföra min egen: Om jag förbjudits att tävla under lång tid och minsta lilla möjlighet uppenbarat sig skulle jag göra allt jag kunde för att utnyttja den. Om jag varit kampsportare hade jag nog resonerat annorlunda, men i en sport som ridning – där avståndstagande är en självklar del i tävlingsmomentet – hade jag inte tvekat en sekund. Jag gläds med de lyckliga som får tävla och jag lider samtidigt med dem som fallit mellan stolarna.

Tävlingar är synonymt med det vi kallar eldsjälar. Personerna som riskerar att tas för givna eftersom de alltid finns där, ideellt kämpande och ser till att tävlingen ens kan bli verklighet. Funktionärer av alla de slag, allt från den oftast väldigt vänliga själ som anvisar dig till rätt parkeringsplats vid ankomsten till tävlingen till tävlingsledaren som håller i alla trådar, fattar avgörande beslut och övervakar allt med frivilliga hökögon. Utan de ideella ledarna, inga tävlingar. Så enkelt och så svårt är det.

Sedan finns det en annan typ av eldsjälar. Sådana som har förmågan att sprida glädje i exakt rätt läge, komma med en uppmuntrande kommentar som höjer värdet av en hel dag eller som gör det oväntade. Mina barn är fast i träningscirkeln precis som alla andra underåriga ryttare. De nöter på, tar emot instruktioner och försöker förbättra sig. Jag vet att de längtar efter att åka ut på tävlingar igen och att de halv- och heldeppar över det ibland, att de ibland saknar att vakna upp med fjärilar i magen och vetskapen att ”i dag händer det, nu ska vi åka iväg och tävla!”.

Just därför är det en skänk från ovan att vi har vardagsänglar och barmhärtiga samariter i vår närhet när humör och formkurvor pekar nedåt. LillyBelle genomgår just nu en väldigt tuff tid. Ingenting som har med tävling att göra, betydligt värre än så, och några fler detaljer vill jag inte gå in på.

I veckan får vi en avisering om att vi har ett paket att hämta ut. När vi öppnar emballaget finner vi ytterligare ett paket, med texten ”Till LillyBelle”.

Att sedan se min dotter öppna, läsa en krya på dig-hälsning och sedan ta del av paketet innehållet skapar den där svårförklarliga glädjen som bara en gåva i precis rätt läge kan uppbringa. Jeansjackan i paketet måste vara en av världens coolaste, designad av vår egen vardagsängel Maria Stigsson och hennes företag Kladd By M.

Sedan våra vägar korsades lite av en slump för snart två år sedan har mjuka men starka band knutits mellan Malin, mig och barnen och Maria. Hon har frivilligt antagit rollen som barnens sponsor, gjort dem till teamryttare och med jämna mellanrum skickat dem sina makalöst vackert utformade produkter. Det är sådana osjälviska handlingar som betyder något, som gör skillnad när skillnad behövs som mest.

134 Jeansjacka
LillyBelle – överlycklig över den coola jeansjackan hon fått av Maria Stigsson, vår fantastiska vardagsängel. Foto: Ponnypappan

LillyBelle älskar jackan från första sekund. Stoltheten är så påtaglig, glädjen spontan, tacksamheten oändlig.

– Jag ska nog inte ha jackan i skolan, det finns ingen där som fattar något om ridning. Jag ska ha den på ryttargalor och sånt, säger LillyBelle på sitt omedvetet roliga sätt.

Tajmingen kan inte vara bättre. Tuffa tider blir genast lite mindre tuffa för den som har vardagsänglar som Maria i sin närhet. Från det djupaste djupet av våra hjärtan säger jag: Tack för att du är den du är, Maria!

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, alldeles oavsett om du är man eller kvinna!

Länk till Ponnypappan på Facebook

Ponnypappan på Instagram

 


Ponnypappan
16 april 14:52

Plötsligt händer det – nu lyfter ridsporten

Plötsligt händer det – nu lyfter ridsporten
Foto: Ponnypappan

Jag vet inte hur det är med er, men livet har lärt mig att det många gånger är roligare att säga ja än att säga nej. Att, som ett tänkvärt ordspråk lyder, hellre hissa seglen än att bygga vindskydd när förändringens vindar blåser. Att nyhetspulsen visserligen ligger naturligt i mig genom mitt yrkesval, men ändå: generellt tror jag att människan mår bra av att se saker utvecklas, gå framåt och följa med på den resa tiden bjuder oss på.

Detta gäller inte minst inom idrotten. Idrotten har, parallellt med vårt digitaliserade samhälle, genomgått en enorm omvälvning under de senaste decennierna, åtminstone på toppnivå. Här har amatörer snabbt blivit proffs, en tidigare ensam fotbollstränare har i dag sällskap av en hel stab och dåtidens lador till ishallar har ersatts av moderna nattklubbsliknande nätverkstempel där besökarna inte bara bjuds på en match utan samtidigt i lugn och ro kan avnjuta en trerätters i en sponsorloge.

Här i Växjö har det hänt massor sedan jag för 20 år sedan flyttade hit. Gamla grå DDR-liknande fotbollsarenor eller plåtskjul till hockeyhallar är i dag utbytta mot moderna klenoder som lockar publikmassorna. Den ännu relativt färska sporten innebandy kan i denna stad stolt luta sig mot en av världens finaste arenor och friidrottarna har redan, efter tillkomsten av ultramoderna Telekonsult Arena, hunnit arrangera flera svenska mästerskap. Senast i raden av kommunala satsningar är bandyhallen i Åby, två mil utanför Växjö, som blev möjlig när kommunen lånade ut närmare 40 miljoner kronor till klubben.

Kort sagt: de stora arenasporterna i Växjö har genomgått lika stora som positiva förändringar.

Undantaget har varit ett: ridsporten.

Låt mig ta med en på en rundtur genom arenorna i Växjö:

133 Vida
Vida Arena. Byggkostnad: 266 miljoner kronor. Foto: Ponnypappan
133 Visma
Visma Arena. Byggkostnad: 204 miljoner kronor. Foto: Ponnypappan
133 Fortnox
Fortnox Arena. Byggkostnad: 67 miljoner kronor.
133 Telekonsult
Telekonsult Arena. Byggkostnad: 55 miljoner kronor.
133 Vfk1
Ridarenan, Växjöortens Fältrittklubb. Byggkostnad: okänd.
133 Vfk2
Ett kontrolltorn från en flygplats i forna Sovjet? Nej, domartornet på VFK.
133 Vfk3
Ett pittoreskt och inbjudande ridcafé?
133 Vfk4
Var gärna nödig. Men helst inte på en ridanläggning i Växjö.

Själv var jag fram till för bara några år sedan lyckligt ovetande om statusen på ridanläggningarna här i Kronoberg, men i takt med mina barns närmast galna intresse för träning och tävling har jag automatiskt fått se plågsamma närbilder på hur illa det är ställt ute i klubbarna.

Nedgångna stall, gistna ridhus och stampade jordgolv är vardagen, liksom usla toaletter, obefintliga kontorsutrymmen och klubbrum som sett likadana ut sedan de kom till. En ridsportutredning som Växjö kommun tillsatte för några år sedan landade i en skarpt formulerad slutsats:

Det finns en gräns för att kunna bedriva verksamheten i Växjös ridklubbar och den gränsen närmar sig.

Utredningen är fyra år gammal. Sedan dess har flera klubbar, med Växjöortens Fältrittklubb i spetsen, befunnit sig i dialog med Växjö kommun. Det jag alltid tyckt varit bra i den lokala partipolitiken i Växjö under de senaste tio, femton åren är att politikerna kunnat lämna det klassiska tjafset åt sidan när det kommit till idrotten och sökt breda lösningar långt över blockgränserna. På det sättet kom Arenastaden till, halvmiljardprojektet jag nämnde ovan. Upplägget: kommunen lånar ut pengar till uppförandet av moderna arenor, klubbarna amorterar på lånen och driver anläggningarna helt i egen regi, delvis med hjälp av årliga kommunala driftbidrag.

Kommunens kvarnar mal som bekant långsamt, något ridsporten också fått erfara. Enorma visioner om ett gigantiskt hästcenter för 55 miljoner kronor synades i sömmarna och förkastades av kommunen när Växjöortens Fältrittklubb försökte driva igenom sitt projekt 2018. Klubben fick hemläxa, ombads tänka om och det har man gjort sedan dess. Tänkt mindre, tänkt smartare, haft ett tålamod som skulle göra änglar avundsjuka. Nya planer har presenterats, förkastats, omarbetats, förkastats igen och omarbetats igen.

Men efter åratal av möten, kompletteringar, hemläxor och långsamt malande byråkratiska kvarnar måste känslan i går ha varit densamma som sloganen i en välkänd reklam.

Plötsligt händer det.

Torsdagen den 15 april 2021 blev dagen då Växjö kommun beviljade ett lån på 15 miljoner kronor till Växjöortens Fältrittklubb, den enskilt överlägset största satsningen på ridsport i vår kommuns historia. Mindre än fem minuters bilkörning från vår gård kommer vi under återstoden av 2021 få se ett nytt 90 meter långt ridhus skjuta upp ur jorden, liksom ett nytt ridskolestall, en värmedel med kontorsytor, efterlängtade omklädningsrum, duschar och fräscha toaletter. Här kommer utrymme att göras för att ta emot den första kullen elever på Realgymnasiet som startar i Växjö till hösten. Barnens hemmaklubb kommer med start 2022 äntligen att kunna arrangera tävlingar inomhus, något som varit omöjligt fram till nu. Jag vill tro att detta bara är början, att fler anläggningar kommer att rustas upp istället för att bara lappas och lagas och att det i förlängningen leder till att lovande ryttare som kommer från vår del av Sverige kan bo kvar här och satsa på sin idrott även när de blir äldre.

Förändringens vindar blåser på ridsporten i Växjö och jag tycker att det känns otroligt spännande.

Tack för att ni tog er tid – mig hittar ni även på Instagram och i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit alla som vill, mammor som pappor, är välkomna!

Ponnypappan på Facebook

Ponnypappan på Instagram


Ponnypappan
9 april 10:19

Ponnypappan: ”Vi har alla blivit väntarproffs”

Ponnypappan: ”Vi har alla blivit väntarproffs”
Tävlingskänslan är tydlig trots att det bara handlar om en spontan pay and jump. Angelo och Tango har anledning att vara nöjda med sin insats.

Med lite distans till årets påskhelg funderar jag på varför påsken är den högtid på året jag älskar allra mest. Svaret dröjer inte. Påsken är den bästa högtiden för att allt ligger och väntar, allt det bästa ligger framför. Värmen, grönskan, barnens sommarlov, semestern, bad, sol och grillkvällar.

Det går nästan att ta på det, men ändå inte. Bara en kort väntan återstår. Höstens berg av mörker är bestiget, toppen nådd, vägen tillbaka påbörjad och bara en sista liten avsats återstår innan vi åter kan slappna av och njuta på ett säkert sätt. Men även påskens egentliga betydelse, med kärlek och hopp som grundfundament, känns mer talande än någonsin år 2021.

Det passar bra efter ett år av skräck och väntan, av ovisshet och mental kamp, ett år av rädsla och fruktan men ändå ett år som inte lyckats ta ifrån oss hoppet vi alla bär på. Jag märker det så tydligt. Minsta lilla ljusglimt i tillvaron går som genom ett förstoringsglas, upplevs större än vad det är och framkallar en djupare glädje än tidigare. Fem minuters sol blir till en mikrosommar, en sällsynt vindfläkt av värme en minnenas semestervecka och ett ensamt fågelkvitter blir en ljuv symfoni i världsklass.

132 Träning 1
LillyBelle och Erika i träning på den stora tävlingsbanan på Växjöortens Fältrittklubb.
132 Träning 2
Angelo och Tango i träning.

Är det över snart? Vi tror väl det, va? Åldern för de som får sin vaccinationsspruta sjunker för varje dag, det verkar ske positiva trendbrott i antalet levererade vaccindoser och den som, i likhet med mig själv, har föräldrar i riskgruppsålder kan snart andas ut och hoppas på ett snart, nära och innerligt återseende. Närkontakt och kramar. Ingen rädsla. Precis som förut. Tänka sig att sådant, som alltid tagits för givet, skulle klättra så högt upp på våra önskelistor.

Jag skrev för ett par veckor sedan om det oroliga läget för barnen, om minskande fysisk träning och tävling och farhågorna om en förlorad generation. Vi har mycket jobb att göra där, den saken är klar, och jag hoppas att även det slutar lyckligt, att tappet inte blir så stort som vissa fruktar.

Mina egna barn, inser jag, har haft en stor portion tur som haft sina hästar under detta märkliga år som passerat. Ridbanan är det flitigast använda området ute på gården och att se den dagliga glädjen och ivern i barnens kärlek till ridsporten har, även den, fått mitt eget hopp att öka.

Även hos Angelo och LillyBelle märker jag, i denna en tid utan tävling, hur uppskattade de små sakerna i vardagen upplevs. I söndags bjöd vännen Tove in till en egen pay and jump. Det gjorde hon även i november, vilket jag sanningsenligt beskrev som ett ljus i mörkret. Nu är det nästan ett halvår sedan, barnen har inte varit med om en enda tävlingsstart sedan dess och att nu se dem rida in, hoppa banan och kvittera ut rosetter är obetalbart. Toves spontana pay and jump känns genast som en stortävling. Det finns ett spänningsmoment som är så viktigt. Ett kvitto att ta med sig på att man gjort någonting bra. Angelo och Tango har utvecklats jättemycket tillsammans och jag är väldigt nyfiken på hur det kommer att se ut när tävlingskalendern öppnar. LillyBelle och Peggy har blivit ett strävsamt par och jag ser en framtid med massor av glädje även där.

Dagarna senare är vädret vackert, solen tittar fram och den där känslan av att allting är inom räckhåll är närvarande. Träning står på schemat, på hemmaklubben Växjöortens Fältrittklubb. Det är den första träningen utomhus som inte är på vår egen bana. När LillyBelle rider in gör hon det med ett leende på läpparna och säger spontant.

– Det känns ju precis som på tävling. Det är så härligt. Och solen skiner!

Jodå, barnen har saknat sin tävling.

De har väntat, vi har alla väntat. Vi har alla blivit väntarproffs som hoppas på en rejäl belöning. Det både hoppas och tror jag.

Det är nära nu.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står alltid öppet för er som vill följa mig där, liksom Facebookgruppen för både pappor och mammor med namnet Ponnypappor i Sverige!


Ponnypappan
2 april 18:02

Ponnypappan: När drömmen övergår i mardröm

Ponnypappan: När drömmen övergår i mardröm
TW, världens vänaste och enklaste lilla ponny. Foto: Privat

Jag befinner mig långt inne i en dröm när jag plötsligt, med brutal kraft, kastas tillbaka till verklig vakenhet, en levande mardröm. I gränslandet mellan dröm och verklighet hinner jag uppfatta springande steg i trappan, en sovrumsdörr som slits upp och en upprörd pojke som skriker i full förtvivlan och skräck:
– TW LIGGER NER I HAGEN OCH RÖR SIG INTE! HON DÖR! HON DÖR!

Det tar mindre än en sekund, sedan är jag klarvaken. Det tar någon sekund ytterligare innan jag tar in de hemska orden Angelo just vrålat. Jag förstår att det är illa, drar undan gardinen från sovrumsfönstret och tittar ner mot hagen. Där ligger hon, Teeny Weeny, allas vår TW. Jag hoppas att Angelo har fel, men det har han inte. TW ligger ner, flankerad av Malin och LillyBelle. Synen är vidrig. Hästen rör sig inte, jag ser oron och maktlösheten i Malins och LillyBelles kroppsspråk.

Vad har hänt? Vad händer nu? Och vad ska hända? Med kusliga flashbacks i skallen klär jag mig blixtsnabbt och rusar ut. Flashbacks från den hittills enda gång i svunnen tid då jag tvingats att aktivt närvara vid en avlivning, bland det värsta jag varit med om under hela mitt liv.

Jag springer ut i hagen. Där ligger hon, den vänaste och enklaste av alla ponnyer vi haft. Hon som aldrig ställer till några problem, som alltid finner sig i allt, som är nöjd bara hon får en hötuss att njuta av. Nu ligger hon helt stilla. Munnen halvöppen, övre tandraden blottad på ett sätt som avslöjar att läget är illa.

Vi har under alla år varit förskonade från allvarliga skador och sjukdomar hos våra hästar. Avlivningen jag fick närvara vid var precis så uppslitande som jag minns den, men den gången handlade det om en åldrad häst, vars tid var inne. Här ligger en orörlig B-ponny i sina bästa och friskaste år framför mig. Det är någonting annat.

Hur illa är det? Vad har hänt med TW? Är detta det sista vi ser av henne? Hur ska barnen ta det om det är riktigt illa? Hur ska vi trösta? Frågorna är som plaggen i min hjärnas torktumlare och ovissheten som frätande syra. Hopp och hopplöshet krigar på samma väldiga slagfält. Till slut ser vi en röd bil med texten Distriktsveterinärerna köra in på vår uppfart. Kommer domen nu? Troligen.

131 Twligger
En häst i plågor. En hemsk syn, som framkallar vanmakt och hopplöshet. Foto: Privat

Jag vet inte hur vi lyckas, men till slut får vi TW på benen och lyckas få henne att stappla in i en välbäddad box, där hon omedelbart lägger sig och intar samma position som i hagen. Bara andningen hörs, i övrigt en orörlig och uttryckslös häst, full av smärta.

Veterinären lyssnar, tar blodprov. Lyssnar igen. Hur illa är det? Hur lyder domen? Förstoppning? Tarmvred? Kolik? Veterinären lutar åt det senare. Med stor sannolikhet är det kolik. Magen gör ont. Men hur svår är koliken? Det är första gången någon av våra hästar drabbas av kolik och första gången är alltid den värsta när det handlar om tråkiga saker.

TW får smärtstillande. Hon får lugnande. Veterinären lyssnar med stetoskop. Konstaterar att aktiviteten i tarmsystemet är låg, vilket inte är bra. Sedan förs en sondslang genom ena näsborren och ner i TW:s buk. Blodet forsar ut från nosen och trots att veterinären säger att det är oundvikligt är det vidrigt att se, speciellt för barnen. En påse med lika delar vatten och paraffinolja sprutas in i TW:s mage genom sondslangen. Mer kan inte göras för stunden.

Veterinären ger oss sina kontaktuppgifter, ber oss återkomma senare och fram till är det tre saker som gäller:
1) Inget foder.
2) Regelbundna promenader.
3) Ständig uppsikt.

Att plocka bort fodret är det enkla. Ständig uppsikt heller inga konstigheter. Att en gång i halvtimmen få en plågad häst på fötter och ta med den ut på en promenad är däremot både den viktigaste och svåraste utmaningen. Det blir min uppgift. Varje halvtimme, dra i grimskaftet och samtidigt försöka trycka upp en motvillig häst på fötter. Det är kämpigt, men det går, och när det smärtstillande börjat verka blir TW lite piggare.

Allt stannar upp när livet står på spel. Du förs in i en annan verklighet, ett parallellt universum där bara en enda sak existerar. Att göra allt du kan för att hjälpa. Oron är förtärande, tårar fälls, frågor ställs. Hur ska det gå?

Jag fortsätter mina promenader. Ser det inte lite bättre ut? Jo, lite, väl? Eller? Minuter blir till timmar, TW varvar en utslagen liggande position med att motvilligt resa sig upp när jag använder alla mina kilon till att få upp henne. Gå, gå och gå. Det är det enda jag gör, det enda jag måste.

Timmarna går. TW vill inte dricka men när vi blandar i lite mash i en skål med vatten skvalpar hon i sig vätskan. Däremot tittar vi förgäves efter bajshögar i boxen. Vet att en svår kolik i värsta fall kan innebära döden eller i näst värsta fall operation, en buköppning. Vi kommer inte att tveka om det krävs transport till Helsingborg, den saken är klar.

131 Sittande
TW kämpar sig upp i halvliggande ställning. Jag håller henne sällskap i boxen. Foto: Privat

Det börjar närma sig kväll. TW fortfarande i liggande position när hon inte vandrar runt i området med mig. Det ser sämre ut igen. Malin ringer veterinären. Inget svar. Ringer igen. Inget svar. Sent omsider får Malin tag på henne. Det dröjer innan hon kan komma ut. Komplikationer har tillstött under ett annat jouruppdrag.

Det är sent nu. Malin är helt slut. Barnen rödgråtet oroliga. Jag ber dem gå och lägga sig. Jag vakar över TW under resten av kvällen till veterinären kommer. Jag sitter ner i hennes box. Klappar. Försöker säga lugnande ord. TW ligger tyvärr lika orörlig som när jag först, i yrvaket tillstånd, fick se henne ute i hagen.

Tiden går. Ovissheten är en pina. TW lider svårt. Jag kan ingenting annat göra än att sitta inne hos henne i boxen. När klockan närmar sig 23-tiden händer plötsligt något. TW tar sig upp i halvliggande position. Tittar mig rakt in i ögonen. Sedan reser hon sig. Befinner sig i stående och står kvar. Detta måste vara goda nyheter, tänker jag. Bara fem minuter senare hör jag äntligen en bil som kör in på vår uppfart. Veterinären.

– Hon reste sig upp för fem minuter sedan. Annars har hon legat helt orörlig, berättar jag.
Veterinären lyssnar. Sedan pekar hon och säger:
– Titta.

131 Kram
Faran är över. Glädjen och kärleken Angelo och LillyBelle känner för sin TW går knappt att beskriva. Foto: Privat

En stor mörk hög ligger i spånet nedanför TW:s bakdel. Aldrig tidigare har jag blivit eller kommer någonsin bli gladare över att få se en massa bajs. Veterinären går in i boxen. Konstaterar att bajshögen är full av paraffinolja. Systemet är återställt. Det är antagligen därför TW har rest sig upp, tänker jag.

Veterinären undersöker TW. Konstaterar att allt ser bra ut. Systemet är igång igen. Proppen har lösts upp. Koliken är borta. De 24 000 stegen jag och TW avverkat under dagen har gett resultat. Och det gör mig så outsägligt lycklig.
– Jag ser en häst utan smärta, säger veterinären.

Jag tackar henne.
Sedan åker hon.
TW är utom fara.
Ingenting i världen är viktigare där och då.

Tack för att ni tog er tid – glad påsk på er alla och som vanligt blir jag glad om ni vill följa mig på Instagram eller gå med i den underbara Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, där alla ponnyföräldrar är hjärtligt välkomna!


Ponnypappan
26 mars 15:30

Ponnypappan: ”Jag är mjuk – mina barn är hårda”

Ponnypappan: ”Jag är mjuk – mina barn är hårda”
Angelo och draken.

Vilken är Sveriges farligaste sport?

Det beror lite på hur man räknar, förstås. Mäter vi antalet skador, utan hänsyn till hur allvarliga skadorna är, är fotboll överlägsen etta i kraft av sitt enormt stora antal utövare. Farligaste sporten per andel utövare är, enligt siffror från MSB, kampsport. Mäter vi däremot hur allvarliga skadorna är, beräknat på snittantalet vårddygn, tar ridsporten hem sin minst smickrande guldmedalj. Även i de två övriga kategorierna ovan finns ridsport med i den absoluta toppen.

Ridsport är farligt.

Ridsport är för hårdingar.

Problem 1: jag är ingen hårding.

Problem 2: båda mina barn rider.

Slutsats: jag är mjuk, mina barn är hårda.

– Ska inte du också testa på att rida?

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan under de drygt två år jag tjänstgjort som aktiv ponnypappa under träningar och tävlingar.

– Det hade varit kul, men jag trivs bäst på marken, är mitt standardsvar.

Mitt egentliga svar är:

– Aldrig i livet. Jag är för mesig för att ens våga tänka tanken.

Tänkt och skrivet lite med glimten i ögat, förstås, men ändå. Det är inte sällan jag syresätter min hjärna med tankar på vad som kan hända om olyckan är framme. Jag har redan, under denna korta tid, bevittnat massor av otäcka fall, sett skador uppkomma och noterat långa konvalescenser för brutna ben och armar.

130 Stallhäng
Så här ska det se ut. Smått, sött och ofarligt.
130 Målgång
Det var kanske inte bättre förr. Men det kändes ändå rätt tryggt.

Därför var det från början ganska lugnt och tryggt med lilla snälla Tindra, 99 centimeter hög, som formel 1-bilen i stallet. Barnen var små, Tindra visserligen het och hoppsugen men fallhöjden var låg och i sämsta fall slutade det med ett blåmärke. Det var ungefär samma sak med TW, 19 centimeter högre än Tindra, glädjande ovillig att hoppa men snäll som ett lamm.

Tryggt, liksom. Låt barnen hålla på. Ingen störd nattsömn här.

Sedan vet jag inte vart tiden har tagit vägen, eller vad som hänt. Stallets invånare har ökat med 300 procent, ponnyerna har blivit större, liksom riskerna. Angelos arm i mitella efter nyckelbensbrottet i höstas har etsat sig fast i mitt minne.

Men oavsett om det gäller ett pandemiskt virus, stå på en balk 290 meter ovanför markytan och bygga Empire state building eller utöva Sveriges farligaste sport har vi människor fungerat likadant i alla tider. Vi har en enastående förmåga att gilla läget, anpassa oss och vänja oss vid precis allt.

Den processen genomgår jag ständigt och i veckan gick den in i en ny fas. Som den mes jag är känner jag skräck bara genom att titta in i en box där det står en storhäst. Något mummel om att ”hon är så snäll” eller ”han gör ingenting” biter inte på mig. Stor häst, stor fara, tänker jag när jag hör det.

Så tänker inte barnen. Som de vetgiriga och nyfikna nördar Angelo och LillyBelle är följer de ett antal äldre unga ryttare in i minsta detalj. Ser hur idolerna gör, vilka hästar de rider och hur stora hästarna är. Angelo drömmer redan om Childrens, en begrepp jag precis lärt mig och nu vet att Childrens, översatt till min egen svenska ridparlör, betyder ”Liten mygga på stor drake”.

Den här dagen tänker Malin överraska våra små myggor genom att låta dem sitta på och rida på varsin drake. Det enda som är bra med det är att jag själv slipper se det eftersom jag är upptagen av jobb. Det är vår vän, ridtränaren Emma, som villigt och glatt gått med på att ställa upp med både drakar och instruktioner.

När jag, tack vare jobbet, sitter försjunken i tankar och försöker hitta formuleringar till ett reportage har jag förträngt att mina myggor ska rida på drakar. Då kommer den första filmen i form av ett Messengerpling och kastar mig brutalt tillbaka till verkligheten.

Det går inte att ta miste, varken på hur stor draken är eller hur nöjd myggan som sitter på dess rygg är. Angelo är i sjunde himlen. Jag ser en dröm gå i uppfyllelse samtidigt som jag själv mardrömmer inombords.

Sedan plingar det till igen. Nästa film dyker upp i displayen. Nu känner jag mig trygg. Hade ambulanser och vårdpersonal varit inkopplade vid det här laget hade Malin knappast skickat en video på förödelsen utan ringt.

Därför tittar jag vidare och får se det här.

Myggan är så liten att hon nästan försvinner ur bild. Draken är minst lika skräckinjagande. Ändå kommer jag på mig själv med att tycka att ”det där ser väl rätt trevligt ut”. Rentav mysigt. Och vad gulligt att hon berömmer draken. Och så mycket beröm hon får. Jag står och tittar på ett klipp från Sveriges farligaste sport och inser att processen är över.

Jag har redan vant mig.

Det var ju inte så svårt.

Mina barn hade ju faktiskt kunnat välja att bygga skyskrapor i New York, stående på balkar.

Att flyga drake verkar ju faktiskt rätt mysigt.

Bara draken är snäll, och det är ju alltid drakar…eller?

Tack för att ni tog er tid – om ni inte tänker flyga drake i dag år det utmärkt att följa mig på Instagram eller se vad jag och andra skraja ponnyföräldrar har för oss på Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige!

 

 


Ponnypappan
19 mars 10:38

Ponnypappan: ”Vi behöver en idrottsrevolution”

Ponnypappan: ”Vi behöver en idrottsrevolution”
Den italienska studien är gjord på flera idrotter. Bilden är tagen i ett annat sammanhang. Foto: Roland Thunholm

I tisdags kom det svart på vitt. Det många anat, trott och fruktat. Siffrorna som visar hur mycket stryk barn- och ungdomsidrotten tagit av pandemirestriktionerna. Riksidrottsförbundet offentliggjorde då sin dystra sammanställning över antalet timmar som registrerats i LOK, det statliga lokala idrottsstödet, under 2020.

Slutsumman landar i en nedgång med hela 10,6 procent för helåret 2020. För hösten 2020, då restriktionerna haglade, noteras en nedgång med alarmerande 14,1 procent, vilket indikerar ett mer eller mindre fritt fall i idrottsutövandet.

Störst är nedgången bland 21-25-åringarna som drabbats allra hårdast och där var fjärde aktivitetstimme försvunnit.

Det är inga mjuka eller hoppingivande ord RF:s ordförande Björn Eriksson använder när han beskriver läget.
– Det är som ett se någonting utsättas för långsamt strypande. En mardröm, säger han till SVT.

Han tillägger i ännu en skarp formulering:
– Du kan tänka dig att du fått en stor skada, blodet forsar ut, men så har du inget tryckförband. Det är ungefär så man känner sig.

Ungdomsidrotten håller på att strypas.

Blodflödet går inte att stoppa.

Båda är rubriker som borde sälja, men obegripligt nog hamnar inte den här nyheten överst hos mediejättarna. Det vanliga flödet dominerar; vaccinfiaskot, smittspridningen och de nya, ofta helt spekulativa, skrämselrubrikerna om mutationer. Idrotten tycks inte ens vara värd att belysas. Den sektor som tillsammans med den stackars döende restaurangbranschen blivit allra mest misshandlad av politiker och myndigheter förtjänar tydligen fortfarande inte att uppmärksammas. Den ideella idrottens återkommande och alltmer desperata rop på hjälp förblir ohörda trots att tiden börjar bli knapp nu.

Trenden är minst sagt oroande. Medan idrottandet bland unga hastigt minskat under pandemin har det varit hausse på börsen för e-sport- och e-spelsföretag. Det krävs ingen doktorsexamen för att räkna ut att det finns ett tydligt samband här. Barn går från att vara aktiva idrottsutövare till att bli passiva gamers och vem kan klandra dem? De är bevisligen offer för en ängslig och klåfingrig politik.

Tiden börjar bli knapp när det gäller hela samhället. Vi har ett förlorat år bakom oss, vi har härdat ut, underkastat oss alla drastiska förändringar, accepterat enorma inskränkningar i våra medborgerliga rättigheter. Till vilken nytta? Vilken framtid går vi till mötes? Det är frågan.

Ja, jag är förbannad nu. Förbannad över att den ideella idrotten antingen tas för given eller nonchaleras eller, som oftast, både och. Förbannad över att en folkrörelse där 800 000 ideellt kämpande ledare – vilket innebär en lönesponsring på 20 miljarder kronor årligen – fortsätter att behandlas som skit. Förbannad över att det anses okej att 170 personer får handla på Willys, TROTS pandemilagen, medan kommunerna blivit lydstater åt makten och bommar igen varenda idrottsanläggning de kan.

Här kommer det att krävas extraordinära insatser för att rädda Sverige från den ”förlorade generation” Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson fruktar i en färsk intervju i Dagens Nyheter.

Jag läser vidare i RF-statistiken. Nedgången för kampsporter är gränslöst jobbig att läsa. Tappet är enormt, på vissa håll uppemot 80 procent. Jag tänker på de socioekonomiskt utsatta områdena, där idrotten ofta är oasen för unga just tack vare kampsporters och andra idrotters snudd på livsviktiga verksamhet. Vad händer där? Vad kommer att hända om vi inte raskt öppnar upp för aktiviteter och häver tävlingsförbudet? Jo, tappet kommer att bli större, större och större och konsekvenserna därefter.

Nästan alla idrotter har minskat kraftigt under 2020. Även ridsporten har minskat men tappet på drygt tre procent är inte lika alarmerande och är förhoppningsvis går det att hantera.

En sak är klar. Varje dag som går med igenbommade idrottshallar är en dag då fler unga ger upp sin träning för ett bekvämt e-spel eller någonting annat och därmed en dag närmare en folkhälsokatastrof.

Vi har inte råd med en förlorad generation.

Vi behöver en idrottsrevolution.

Tack för att ni tog er tid – uppmuntra era barn att hålla ut i sitt idrottande trots trubbiga restriktioner. Följ mig gärna på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, alldeles oavsett om du är man eller kvinna.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 119 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden