Nu händer det lite mer på gårdsfronten i alla fall. Efter en lite seg process så har vi precis just nu skrivit kontrakt på Åkerby. Att hitta rätt köpare har inte varit det enklaste jag gjort, jag är ju född och uppvuxen på den här platsen. En gård som Åkerby behöver liv och rörelse för att må bra samtidigt som det är en av de fridfullaste platser som finns. De som nu tar över stafettpinnen kommer att göra det i samma anda som gården drivits sedan mina morföräldrar köpte den.
Jag har nu trakasserat några mäklare till nere i Skåne med mina frågor. Vartefter tiden går så har de ändrats lite då jag börjat lära mig vad de kan svara på och vad de faktiskt inte kan förväntas veta. Det mest intressanta är när någon försöker verka veta mer än de gör, speciellt vad gäller regler kring hur man får hålla häst.
Jag råkade hamna i Länsstyrelsens skottlinje en gång och fick lov att processa i några år.
Faktum är att just det är ett av mina mest nördiga ämnen, jag har pluggat in varenda regel med stor noggrannhet. Skälet till att jag gjort det är att jag råkade hamna i Länsstyrelsens skottlinje en gång och fick lov att processa i några år. Egentligen var det hela relativt oskyldigt från början men blev snett eftersom Länsstyrelsen missförstod hur saker ska gå till.
Jag hade ett paragraf 16-tillstånd och eftersom de första de gav ut var tidsbegränsade så skulle det förnyas. Efter ett besök så fick jag en liten lista på saker som de tyckte att jag skulle rätta till, inga stora grejer men det går ju alltid att hitta någon krok och något galler som behöver fixas. Så är det med en pågående verksamhet. Jag tänkte inte så mycket på saken utan fixade det som skulle och väntade sedan på svar.
Av någon anledning så glömdes jag bort och efter 13 månader så kom någon på att jag fanns och då skickades ett avslag på ansökan ut. Det är ju lätt att få lite skrämselhicka när man får ett brev där det står att tillståndet är nekat och att man har en månad på sig att avsluta pågående verksamhet, annars kan det bli andra konsekvenser. Detta var i mitten av december och i stallet stod det 25 hästar, det fattar ju vem som helst att det inte bara är att avsluta en sådan verksamhet.
Nåja, efter någon dags förvirring så hade jag börjat ta reda på vad jag kunde göra, så snabbt och enkelt begärde jag inhibition på Länsstyrelsens beslut och det fick jag. Sedan var det bara att dra en lång process genom förvaltningsrätten, det tog ett och ett halvt år. Förvaltningsrätten gav mig rätt och beordrade Länsstyrelsen att handlägga om ärendet då de inte kommunicerat som de skulle.
Det krångliga med sådana här ärenden är att man kan egentligen inte få rätt i sak i förvaltningsrätten utan man får bara rätt i att myndigheten gjort fel. Återigen så lade någon mitt ärende i botten av en hög, antagligen så visste de kanske inte riktigt vad de förväntades göra eftersom förvaltningsrätten bara sagt att de skulle handlägga om allt.
Efter 18 månader var det någon som lyckades hitta den där akten igen och eftersom det var semester så gjorde den nitiska personen bedömningen att det bästa vore att påminna mig om att Länsstyrelsen hade gett mig avslag så jag fick i princip samma brev som de skickat gången innan. Ett standardbrev med avslag och hot om konsekvenser om jag inte avslutade verksamheten.
Nu hittades nya saker som tydligen var fel.
Nu blev det ju inte riktigt bra tänkte jag och ringde upp chefen för myndigheten för att förklara att det ju faktiskt kunde vara lämpligt att handlägga om ärendet så som förvaltningsrätten sagt att de skulle göra. Det hade ju då gått över fyra år sedan de varit ute och startat ärendet och saker hinner ju ändras en hel del i en verksamhet på fyra år.
Lite generat gav chefen mig rätt och beordrade att brevet skulle återkallas och ny syn skulle göras. Ut kom nu en ny inspektör som skulle kolla stallet och det som nu hände var att det hittades nya saker som tydligen var fel. Till saken hör att mina stall har inspekterats och godkänts i flera omgångar och då är det faktiskt lite orimligt att de plötsligt är helt felbyggda.
Det stora problemet var att de inte kunde se hur ventilationen fungerade. Det är nu ganska så svårt att se hur luften rör sig men ventilationen godkändes av deras inspektör när stallet byggdes så den var ju redan kontrollerad och beräknad. Ett nytt brev dök därför upp i min brevlåda där man nu hotade med avslag om jag inte byggde en ny ventilation som de kunde förstå hur den fungerade.
Efter alla turer så kände jag mig lite som en rättshaverist men samtidigt så visste jag att jag hade rätt i att de hade fel. En lång skriftväxling följde och sedan tröttnade de och skickade ut ett avslag igen. Jag tog då ett djupt andetag och skickade in det hela till förvaltningsrätten igen. Som vanligt tog det ett år för dem att bestämma sig men den här gången skickade de ut en dom som gick mig emot.
Jag skickade in en överklagan till kammarrätten och fick faktiskt resningstillstånd.
Efter ett ännu djupare andetag så skickade jag en överklagan till kammarrätten och fick faktiskt resningstillstånd, något som är rätt så ovanligt. Det kan ju ha att göra med att jag under alla dessa turer faktiskt ansträngt mig och tagit ut en expert som mätt upp min ventilation och som konstaterat att den fungerade utmärkt.
I sådana här fall är det egentligen myndigheten som har bevisbördan men de fortsatte hela tiden att hävda att eftersom de inte tyckte att ventilationen såg ut att fungera så kunde de inte godkänna den (det kan hända att jag vid det här laget hade retat den stackars handläggaren så pass mycket att myndighetsutövningen inte längre var neutral). Tyvärr så har jag ju inte bara begåvats med förmågan att uttrycka mig i skrift utan jag får även en släng av elak humor när någon med makt trycker på fel knappar så det kan ha varit så att de mest ironiska svaren de fick uppfattades som precis så elaka som de var.
En skriftväxling kunde se ut ungefär som följer: De säger att de inte ser var luften kommer in, jag säger att jag öppnar en dörr och då kommer det in luft, de säger att luftinfallet bara är en och en halv meter genom en dörr, jag föreslår ett experiment där vi sätter någon två meter innanför en öppen dörr och ser om personen dör vilket borde vara den naturliga följden om luften verkligen inte kan färdas längre, de svarar att enligt forskning så färdas inte luften längre, jag säger att då är det synd om alla människor som öppnar fönster för att få in luft i ett slutet rum, de svarar att det måste finnas två hål för att luften ska ta sig in, jag påpekar då att det finns tre dörrar i stallet samt en taklucka och ett flertal ventiler (det är byggt som ett T) och att det blir korsdrag, de svarar att så fungerar det inte (ingen större förklaring) och sedan påpekar de att även om luften skulle röra sig så får ju bara den första hästen frisk luft, häst nummer två tvingas då att andas luft som passerat den första hästen och då är den inte frisk, jag svarar att så blir det hur man än ventilerar eftersom luften blandas runt lite som den vill, de svara att alla hästar ska ha helt frisk luft som inte får blandas med gammal luft och jag svara då att det enda sättet att se till att luften är oblandad är att skapa ett vakuum för att sedan släppa in helt ny luft och det vore troligtvis ett större problem för hästarna än att de ibland råkar stå mule mot mule och andas.
Jag tror att det är fullt mänskligt att bli lite lätt irriterad på någon som aldrig slutar argumentera och hade jag ens misstänkt att jag hade fel och att mina hästar hade en dålig stallmiljö så hade jag inte tvekat utan följt deras råd att bygga om ventilationen. Nu visste jag ju att jag hade rätt både för att jag noterat att hästarna mådde utmärkt och för att jag bemödat mig och mätt upp ventilationen.
Kammarrätten slog fast att Länsstyrelsen skulle ägna sig mindre åt att tycka och mer åt att bevisa.
Hur slutade det hela då? Jo, kammarrätten slog fast att Länsstyrelsen skulle ägna sig mindre åt att tycka och mer åt att bevisa. Efter sju år fick jag rätt i att jag hade rätt eftersom jag hade bevisat det. I övrigt så är jag stolt över att bo i ett land som har starka djurskyddsregler och tycker inte att vi ska rucka en millimeter på dem. Mitt fall handlade aldrig om vanvård utan endast om myndighetsutövning och det är ju två helt skilda saker.
Jag fick i alla fall sju års träning i att slänga mig med diverse juridiska termer och om någon väckte mig mitt i natten när jag var mitt uppe i processen så kunde jag recitera förvaltningslagen baklänges och framlänges om så behövdes. Återigen lönade sig mitt oändliga nörderi.
Följ Ridsport på