För tillfället har jag i princip flyttat ut till fårhuset då det lammas i varenda hörn.
Det är ganska så mysigt, jag blir överöst av fårkärlek hela dagarna (och nätterna). Fåren bor just nu i ena stalldelen där det även står hästar, jag har valt att ha alla djur i samma ända då det är mer praktiskt så.
Det är tur att jag har en så snäll inackordering kvar, de vet ju liksom aldrig riktigt vad som kommer att möta dem när de kommer till stallet. Det är nu inget nytt utan det har alltid varit lite så här på gården eftersom jag valt att ha fler djur än bara hästar.
Värst var nog när grisarna flyttade in, de skrämde halvt slag på mer än en inackordering (både människorna och hästarna). Just nu har jag alltså tre små skrikande grisar i sadelkammaren, tre små flasklamm som vrålar varje gång de hör en människa i boxen bredvid ena hästen och en samling tackor som skriker för att hålla reda på sina nyfödda telningar i ena änden av stallet.
Jag har ju ett par alldeles förträffliga hörselskydd med radio i så jag hör inte ett ljud av allt det där, men varje gång jag tar av mig dem så inser jag att ljudnivån vid matning är ungefär som på en värre rockkonsert.
Hästarna tar det hela med ro, så länge maten serveras i tid och de får gå ut på morgonen så kan de ta att en rödögd matte kommer vinglande med en massa nappflaskor mitt i natten. Den som har det jobbigast (förutom jag själv då) är min trogna vapendragare Astrid som noggrant följer varje matning och lamning, alltid redo att hjälpa till (just födslar är tydligen hennes ansvarsområde).
Jag kommer ju ur en lång linje av samlare och det ställer till det lite nu när jag ska flytta. Min familj har bott i det hus jag bor i idag sedan 1955 och när man flyttade in flyttades sisådär 150 års kollektivt samlande med.
Det innebär att alla brev som någonsin skrivits i familjen sedan år 1800 ligger i diverse lådor och väskor. Det finns fotoalbum av vänner till familjen från 1890 utan namn på personerna, väldigt tjusiga foton men vad tusan gör man med dem?
Detta ansvar har alltså dumpats på mig av tidigare generationer. Tyvärr så är jag inte ett dugg bättre själv, en stor gård gör det möjligt att spara väldigt mycket saker. I min sadelkammare (och lite runtomkring) kan man hitta saker som min första ponnys första täcke från 1985, ett jutetäcke som visserligen är oförstörbart och väger ett ton men som ingen häst har kunnat bära sedan 1990.
Faktum är att det kanske har övergått från bruksvara till antikvitet?
Jag har inte sett någon häst bära ett sådant de senaste 20 åren och den senaste jag såg det på var nog någon av mina egna. De var ju praktiska på den tiden det införskaffades, ponnyerna bodde i ett kallt stall och hade en ordentlig vinterfrisyr eftersom varken klippmaskin eller utetäcken fanns.
Den något långa pälsen var ju inget som hindrade att vi tränade rätt så hårt och lång ponnypäls tar väldigt lång tid att torka. Tricket var alltså att lägga på det där täcket och packa in en massa halm under. Det var ett system som fungerade alldeles utmärkt under de förhållanden som rådde just då (hästarna klagade i alla fall inte men det gör de ju sällan).
Frågan är nu om det går att bygga ett litet (eller stort) nostalgiförråd för hästantikviteter eller om man bedöms vara lätt sinnesförvirrad om man lägger pengar på ett sådant. Kanske skulle det bli ett museum över 1900-talets praktiska hästartiklar?
Min samlarsjäl lider alltså svåra kval över detta samtidigt som min mer rationella sida konstaterar att det är tur att jag ska flytta innan jag blivit så gammal att jag inte orkar städa. Naturligtvis kommer den rationella sidan få rätt och det där jutetäckets saga är antagligen all.
Alla dessa ting är ju egentligen döda och det är enbart därför de finns kvar, det viktiga är ju egentligen det levande. Om allt fungerar som jag tänkt mig så flyttar det ju med en massa djur och deras välbefinnande ska naturligtvis gå före allt annat.
Att förlora Delilah just nu var naturligtvis jobbigt det hade ju varit trevligt att få ha henne med i flytten, men det är ju så det är.
Vi vet att de djur vi har omkring oss lever kortare än vad vi gör, men det betyder inte att de inte får leva klart.
Man kan välja lite mellan att sörja en förlust eller att vara glad över att man fick ha dem i sitt liv. Självklart finns det stunder av sorg men jag har ändå kommit till den punkten där tacksamheten över det vi hade har tagit överhanden.
Det fantastiska med att leva på landet så som jag gör är att det fullständigt sjuder av liv hela tiden så döden hinner aldrig ta allt fokus. Just nu när det är den där perioden när alla tackor håller på och lammar så får jag varje dag vara med om den där magiska sekunden när en ny individ tar sitt första andetag.
Födslar och dödslar, som mormor brukade kalla det, ligger så nära varandra i det liv jag lever att det till sist blivit en naturlig del av vardagen. Det är inga småsaker men man kan faktiskt vänja sig om man lever mitt i det.
För de flesta människor idag så är det inte en del av vardagen och därför blir känslorna svårare att hantera. Om man bara har en häst eller hund och den dör så har man kanske inget som kan hjälpa till att fylla upp tomrummet och då blir det lite olidligt.
Jag vet att Delilah tog med sig en liten del av mitt hjärta men jag vet också att för varje litet liv jag hjälper till världen får hjärtat en ny liten del.
På det stora hela är det troligare att jag dör med ett fullt hjärta än att det ska sakna så många bitar att det kan räknas som krossat.
/Johanna
Johanna Sällberg är en mångsysslare inom hästbranschen som har arbetat heltid med hästar i över två decennier. Ridsportläsarna mötte henne i vintras då hon bloggade om arbetet som funktionär på Sweden International Horse Show i Friends. Nu säljer hon släktgården Åkerby i Hölö och bygger nytt. Häng med på resan in i framtiden med hästar, hundar och den rosa grisen Greta!
Följ Ridsport på