Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
18 oktober 2019 13:19

Kan man ta en överdos av hästar?

Kan man ta en överdos av hästar?
Klappat, klart och invigt!

I en tid som både känns avlägsen eller något jag bara drömt fanns en vardag som jag utan tvekan skulle kalla normal. Normala frukostar med smågnabb, morgontrötthet och ost- och skinkmackor. Småprat om klassiskt vardagliga saker som städning, läxor och jobb samtidigt som barnen tittar på Greta Gris, Daniel Tigers kvarter eller någon Disneyvariant på ipaden.

Det är annorlunda nu.

Hela upplägget är annorlunda.

När vi sätter oss till bords har barnen redan varit ute och matat hästarna, ofta smugglat med sig några extra äpplen och morötter som extra lyx bredvid höet. Väl vid bordet har vi mer ofta än sällan sällskap av en eller två käpphästar. Dessa tilltalas med namn, har egna personligheter och behandlas som vilka frukostgäster som helst. Och inte är det Daniel Tiger som spelas upp på paddan längre utan ständigt nya avsnitt av hästserien Ranchen, där barnen följer spännande händelser och förvecklingar i stallmiljö.

När barnen sedan går iväg till bussen har LillyBelle sett till att packa ner ett par schleichhästar och en hästbox i minatyrformat i ryggan. Förra året, när hon var elevrådsrepresentant, jobbade hon för övrigt stenhårt för att legalisera användning av medhavda käpphästar i skolan. Vi har det senaste året också noterat att hon sällan går som människor normalt gör. Hon galopperar fram, precis som en häst. Vid mitt senaste besök på skolan, LillyBelles utvecklingssamtal, noterade jag att flera av hennes klasskamrater också galopperade fram i korridoren.

– Det smittar ju av sig på andra, sa LillyBelles klassföreståndare och jag kunde även skönja en viss oro bakom leendet.

Efter att barnen gått till skolan infaller den enda normala tiden på dagen. Malin jobbar, tar emot kunder ute i fotostudion, redigerar bilder och utför de tusen andra saker som följer med jobbet som fotograf. Jag, som oftast börjar mitt jobb på eftermiddagen, tar hand om hemmet, mockar boxar, fyller på vatten och hö. Vi äter gemensam lunch, pratar om ditt och datt, planerar för kommande dagar – ja, här är allt precis som det alltid varit. Cirklarna orubbade, tillståndet normalt, stabilt.

Det är framåt eftermiddagen, direkt i anslutning till att skolbussen anländer, precis vad som helst kan hända.

Barnen jobbar på bred front och allt de gör handlar om en sak. Ena stunden kastar de sig ner framför datorn, youtubar fram klipp från kända och mindre kända hopptävlingar och sitter och drömmer. Vips är de borta, käpphästhindren står snart utlagda på gräsmattan och vad de sett på Youtube ska nu genomföras i en fantiserad verklighet inför inbillad storpublik. Intensiva diskussioner hörs mellan Angelo och LillyBelle.

Sedan, från ingenstans, dyker det upp ett mejl i Malins inbox. Det är en bekräftelse från Hästnet om att de mottagit annonsen. Vilken annons? tänker vi båda. Sedan ser vi, under Köpes:

”Snel håpponny, 65 000 kronor. ”

Malin får snabbt annullera annonsen, som annars lagts ut i hennes namn. Och nej, det är inte bara Youtube de surfar på utan även på otaliga hästsajter. Hur de lyckats fylla i en korrekt annons och få iväg den till Hästnet kan vi inte riktigt greppa, förutom att de skoningslöst måste ha utnyttjat Malins automatiska inloggning.

Den här nya verkligheten tränger sig på varje dag, och den kan alltid relateras till hästar. Vips har barnen sadlat varsin häst, vips är de ute på ridbanan innan någon av oss vuxna hunnit ta oss dit för att övervaka vad som sker. De tar alla tillfällen att träna, gå på skogstur eller rida terrängbana. De drömmer om nya saker till hästarna, tjatar om att åka till hästaffären och återgår sedan till den inbillade verkligheten i käpphästarnas paddock. Nyligen fick de sina första mobiler och till sin outsägliga lycka kan de nu dokumentera hela sina hästliv extremt ingående. Min mobil är proppfull av bilder, texter och videor. Och för att förstå i vilket tempo och rus allting går måste jag ge ett exempel.

Nästa månad fyller LillyBelle åtta år. När jag för några dagar sedan frågade vad hon önskade sig sa hon att hon inte visste. ”Men tänk efter, och skriv en önskelista” sa jag. Det gick några dagar, sedan pep det till i min mobil. Den här synen mötte mig:

55önskelista

En ”sep häst”, ett ridspö som är ”jus blå” och ett ”ben syd” som också är ”jus blå” ska vi nog kunna ordna, men den första önskningen på listan tror jag att vi väntar med ett tag.

Jag undrar i mitt stilla sinne: riskerar man någon gång att ta en överdos av hästar? Är allt detta som sker omkring mig verkligen normalt?

Jag har en längre tid känt mig ungefär som Kalle Anka på julafton som förgäves kutar efter och försöker stoppa den hopplöst energiske hackspetten. Till slut, när alla möjligheter att få det som han vill är uttömda, ger Kalle upp, inser att ”if you can´t beat them, join them” och börjar bete sig på exakt samma sätt som hackspetten.

Jag befinner mig där nu. En alltför stor dos av allt vad hästar och hästliv innebär har fått mig att ge upp, att helt och hållet ta steget över till den andra sidan.

För en vecka sedan, under en av mina lediga dagar, hämtade jag såg, skruvdragare, vattenpass och ett gäng överblivna trallbrädor. Tog sikte på barnens alltmer sällan använda lekstuga och skred till verket. Halvtimmen senare stod det klart, ett tolv boxar stort stall för käpphästar som jag överraskade barnen med.

Jag pratade personligen med käpphästarna, hälsade dem välkomna och frågade vilka boxar de helt önskade stå i. De senaste dagarna har jag vaknat upp med en enda sak för ögonen: jag ska bygga ett nytt staket runt ridbanan. Plocka fram verktygen igen, mäta, såga skruva. Belåtet noterar jag att slutresultatet kommer att bli riktigt bra. Ja, det går att överdosera hästlivet. Och ja, det är faktiskt ganska trevligt att befinna sig inne i en bubbla.

Tack för att ni tog er tid – och om ni vill se mer av hur det är inuti bubblan får ni gärna följa mig på Instagram där jag som vanligt heter ponnypappandaniel

55angelokäpphäst
Angelo laddar för ett hopp på käpphästbanan inför inbillad storpublik…
55lillykäpphäst
…och LillyBelle följer efter.
55lekstuga
Efter en överdos av hästar i alla former såg jag genast en möjlighet att skrida till verket i barnens numera alltmer sällan använda lekstuga.
55käpphäststall
Klappat, klart och invigt!
55staket
Staketet runt ridbanan, mitt senast startade projekt.

Ponnypappan
22 maj 13:05

Idrotten har surnat till – tack för det!

Idrotten har surnat till – tack för det!
Maria Gretzer säger ifrån. Foto: Anna Nyberg

Så hände det då – äntligen. Idrotten blev en politisk coronafråga. Idrotten, annars politikernas evigt blinda fläck, diskuteras plötsligt på högsta nivå bland maktens män och kvinnor.
Visserligen är det fotbollen och dess förhoppningar om en snar ligastart i Allsvenskan, Superettan och Damallsvenskan som är det som politiker från olikfärgade partiläger använder som någonting som kan liknas vid ett slagträ.

Men – bakom fotbollen står en minst lika irriterad och frustrerad ridsport som surnat till på allvar. Maria Gretzer påpekar att seniorerna, inte juniorerna, borde stå först i kön till tävlingarna och Sylve Söderstrand stämmer in och bildar duett.
Friidrotten har också ställt sig i gänget som börjat ställa krav, på förbund, myndigheter och politiker. Efter dem kommer de andra, vars säsonger drar igång efter sommaren: hockeyn, innebandyn, basketen, handbollen. Idrotten har börjat ställa krav och jag tycker att det är helt rätt att idrotten gör det.

Dressyr
Sylve Söderstrand. Foto: Roland Thunholm

Först och främst, ett klargörande: Jag tillhör dem som har den största respekt för Anders Tegnell. Jag kan till och med sträcka mig så långt som till att jag beundrar karln för hans till synes oändliga källa av tålamod.
Han tycks inte ens ha förmågan att brusa upp.
Hans dygn verkar ha 36 timmar jämfört med oss andra, som bara kan nyttja 24.
Dag efter dag står han där, mitt i frontlinjer och skottlinjer, och parerar varje attack med en vardagligt enkel logik.
Att han sedan lite för ofta möts av snälla standardfrågor från journalister som kanske inte alltid gör det jobb läsarna förväntar sig låter jag stå som en parentes.

Anders_tegnell_foto--lena-katarina-johansson
Statsepidemiologen Anders Tegnell. Foto: Lena-Katarina Johansson

Men nu finns det idrotter – bland dem ridsporten – som precis som Janne ”Loffe” Carlsson i Göta Kanal tycker att Tegnell skitit i det blå skåpet, att nu får det vara nog.
Det är nämligen när idrotten kommer på tal Tegnell blir flummig och går vilse i sin egen logik. Betänk bara detta: Tegnell och Folkhälsomyndigheten har tillåtit alla yrkesgrupper att fortsätta arbeta under samtliga dagar coronaviruset har hållit oss i ett järngrepp. Alla yrkesgrupper utom en: de professionella idrottsutövarna. De får inte gå till jobbet, de har sedan i mars tjänat noll kronor på sitt tävlande. Reflektionerna kring detta har varit få, men efter den passivitet som inledningsvis kännetecknat idrotten har en djup frustration vuxit sig allt starkare. En frustration som nu uppnått stridsberedskap. Idrotten tycks vara redo att kämpa för sin rätt, men framför allt för sin fortsatta existens.

Det här är någonting helt annat än frågan jag idisslade här för ett par veckor sedan; om barn och ungdomar ska tillåtas att tävla eller inte. Det här handlar om yrkesmän och yrkeskvinnor som utövar idrott, tjänar pengar på det, lever på det. Då har jag väldigt svårt att se Tegnell-logiken där han förbjuder seniorfotboll enbart med argumentet att sportbarer riskerar att bli fullsatta. Är det fotbollens problem? Det är väl sportbarägarnas huvudvärk att se till att det inte bildas folksamlingar? Det finns dessutom kontrollanter som utdelar varningar och rent av stänger restauranger där det varit för folktätt och där avståndsrekommendationer inte följts.

Med det argumentet som grund undrar jag också hur många Ica-, Willys- och Coop-butiker som hade fått hålla öppet om sådan kontroll funnits inom dagligvaruhandeln? Ge-Kås i Ullared tillåts för sjutton att hålla öppet utan invändningar från Tegnell, samtidigt som elitidrottarna befinner sig i lockdownläge.

Ridsport är inte fotboll och det är detta som är min poäng: Tegnell drar alla 72 sporter över en kam när han utdelar yrkesförbud, trots att sporterna skiljer sig åt väldigt mycket. Ridsport tillhör de sporter som är i särklass vad gäller smittsäkert utövande på seniornivå, det finns det svart på vitt på. Till skillnad från barn- och ungdomsridtävlingar klarar sig en senior på egen hand, kan ta hand om sig själv. Och med i sammanhanget enorma avstånd mellan varje ryttare kan jag tänka mig att det ur smittsynpunkt vore en nollrisk att låta seniorerna dra igång. Med vilken logik kan Tegnell och de som styr vårt land tillåta öppna shoppingcenter men samtidigt säga ”sorry, men du får inte jobba” till Peder Fredricson, Malin Baryard-Johnsson och de andra?

Malin-baryard-johnsson-indiana-2-190822-rt
Malin Baryard Johnsson och H&M Indiana. Foto: Roland Thunholm

Tack vare att idrotten surnat till och börjat ställa krav har det kommit löften om att det redan i början av nästa vecka lämnas nya besked kring idrotten från både Tegnell och regeringen. Jag tror att det beskedet blir positivt för idrotten, eftersom idrotten – när den väl surnar till – är en väldigt stor och mäktig motståndare.

Tack för att ni tog er tid – mitt Instagram står öppet om ni vill följa mig där! Kontot är ponnypappandaniel.


Ponnypappan
15 maj 12:37

Ponnypappan: Kan hästar och humor vara läkande?

Ponnypappan: Kan hästar och humor vara läkande?
Teeny Weeny flyger över hindren efter barnens envisa träning. Tävlingsförbudet bör kanske förlängas till sisådär 2024 trots allt?

Å ena sidan: Studien från Italien visar precis det många av oss varit tämligen övertygade om, nämligen att det är en väldigt låg risk att smittas av corona i samband med ridtävlingar. Siffran noll på en fyragradig skala betyder lägsta tänkbara risk. Då kan jag känna ett ”Varför inte? Kör!” och längta till nästa tävling.

Å andra sidan 1: När jag står och mockar i en av boxarna och hör ett vrålande ”Pappa, pappa!” utifrån ridbanan skyndar jag ut och undrar vad som står på. Det visar sig vara sämsta tänkbara nyheter för mig. På ridbanan möts jag av en glädjestrålande LillyBelle som stolt berättar att hon precis hoppat över ett 80-hinder med TW. Barnen har inte glömt mitt dumma löfte om att bekosta en Maldivernaresa om denna, som jag trodde, omöjliga och obildbara B-ponny lyckas nolla i en lokal tävling. Jag tänker därför om och kommer fram till att det bästa vore om tävlingsförbudet förlängdes till sisådär 2024.

Å andra sidan 2: Även om barnen, vilket känns högst troligt, skulle ta första bästa chans att tävla med TW när bestämmelserna ändras och lyckas nolla – vad händer då? Att ta sig med flyg till ett igenbommat Maldiverna lär inte vara tillåtet på länge och jag är knappast någon jorden runt-seglare. Det känns som att reseförbudet kommer att bestå under lång tid framöver. Det ger mig möjligheten att spela ut force majeure-kortet och kanske rentav få vadslagningen ogiltigförklarad med hänvisning till rådande exceptionella omständigheter.

Ja, jag vet.

Det jag skriver ovan är skrivet med glimten i ögat, det är enkelt, skämtsamt och billigt. Ett försök till en smula humor mitt i det bokstavliga gravallvar som fyller hela vårt system sedan ett par månader tillbaka. När jag dessutom i detta nu tittar ut från min hemmagjorda arbetsplats och noterar ett snöblandat hagelregn inser jag två saker:

1) Det kan väl ändå inte bli värre än så här?

2) Jodå, det kan det.

Dessa motstridiga insikter mynnar snabbt ut i en tredje:

3) Humor är viktigt, inte minst nu.

Redan de gamla grekerna skämtade vitt och brett i oroliga tider och det sägs att det bakom Martin Luthers allvarliga fasad bodde en humorist av rang. Det finns historiska belägg för att människorna under Digerdödens härjningar under 1300-talet höll hopp och humör uppe genom att skämta om farsoten. Faktum är att människan alltid, när sjukdomar och katastrofer hållit världen i ett järngrepp, tycks ha hittat en komisk källa att ösa ur för att hålla humöret uppe.

Tidigare i vår intervjuades Ola Sigurdson i Göteborgs-Posten. Han är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap och har efter tio års arbete utkommit med en 1 500 sidor tjockt trebandsverk om humorns utveckling genom historien. På frågan om det är okej att skämta om coronaviruset säger han:

– Det finns skämt som kan vara kränkande för andra människor. Men coronaviruset kommer inte att ta illa upp. På mitt jobb har vi en väldigt drastisk humor kring det här.

Med professor Sigurdsons ord som sköld skrattade jag gott när jag läste en intervju med vår nye landsfader Anders Tegnell i Aftonbladet för ett par dagar sedan. Intervjun gjordes av sportreportern Robert Laul och ämnet var fotboll. Den allsvenska säsongen är i fara och en stor del av elitklubbarna riskerar konkurs om det inte blir något spel. Läget är minst sagt kritiskt. När Laul pressat Tegnell om fotbollens seriestarter och Tegnell som vanligt likt en snäll men skicklig matador svarat faktabaserat korrekt avslutar Laul med frågan:

Till sist, vill du se Zlatan i Hammarby och i så fall varför?

Tegnell brister ut i dubbla skratt medan han beklagar att han är dåligt insatt i fotbollen och därför inte kan ge något bra svar.

Även jag skrattar, varmt och länge. Frågan känns både befriande och briljant och är, som Sigmund Freud påstod redan 1905, ett sätt att hantera en jobbig situation genom att lätta på trycket. Lauls fråga är heller inte kränkande, ingen käftsmäll mot någon som lider fysiskt. Frågan är rolig på ett sätt som gör att vi kan skratta tillsammans med vår kollektiva ångest och oro som insats.

Likaså kan jag uppskatta Usain Bolts skämt som blivit viralt (bara ordet viralt känns förresten komiskt just nu). Det där han, illustrerat med ett foto från OS i Peking 2008 där Bolt drar ifrån alla andra i 100-metersfinalen, förklarar att han tar social distansering på allvar.

Jag skrattade också åt skylten som hängts upp på en balkong av en kvinna i Italien när coronan plågade landet som värst och karantänen tärde på befolkningen. På skylten stod med stora handskrivna bokstäver: HUSBAND FOR SALE.

Humor är ett vapen. Rätt använd fyller den sin uppgift, men om den används fel blir människor sårade.

Eller som psykologen Elizabeth Punzi säger i en intervju med sajten Forskning & Framsteg, också i ämnet coronaskämt:

– Humor kan handla om att tappa fattningen ett tag. Vi måste få vara lediga från våra krav och släppa på hämningar ibland. Det finns något läkande i det.

Om den här texten är läkande tvivlar jag på. Den är vad den är, ett försök till skratt mitt i en svår tid. Det är upp till dig att avgöra om tycker att den är bra eller helt covidkommande.

Tack för att ni tog er tid – jag blir fortsatt glad om ni följer mig på Instagram där mitt konto heter ponnypappandaniel


Ponnypappan
8 maj 15:01

Ponnypappan: Är du för eller emot tävling?

Ponnypappan: Är du för eller emot tävling?
Tro, tjim och tävling – är det förenligt med coronan? Åsikterna kring förbundets beslut att häva tävlingsförbudet går minst sagt isär.

I onsdags hördes ett pling. Ett pushnotispling. En ny coronaflash? Ännu en tillspetsad katastrofrubrik?

Nej, tvärtom.

Det var Equipe-appen som för första gången sedan den 26 mars gav ifrån sig ett livstecken. På displayen upplystes jag om att en startlista var publicerad, med en av alla de lokala ryttare jag följer.

Det var en skön, nästan euforisk känsla. En känsla av att mardrömmen är över och att allt är som förut. Riktigt så bra är det nu inte, som vi alla vet.

84equipe
Ser man på. Equipe har vaknat. Bara att titta på appen en stund ger hopp.

Det var visserligen mycket riktigt en startlista som publicerats, men när jag klickade mig vidare till propositionen framgick det tydligt att det handlade om en pay and cross. Men ändå – Equipe lever. Bara en sån sak kan få vem som helst att känna lite hopp mitt i de dystra bulletiner vi serverats dagligen i mer än två månader.

Trots att pushnotisen bara gällde en pay and cross påminde den mig om två saker:

1) Om tre veckor öppnas tävlingssäsongen 2020, efter beslut från Svenska Ridsportförbundet. Då tillåts tävlingar under ytterst kontrollerade former, med exakta starttider och med geografiska krav på en radie om maximalt tio mil mellan hemmet och tävlingsplatsen.

2) Att tonen inom svensk ridsport blir alltmer frustrerad och tråkig ju längre coronaviruset lamslår det här landet.

Det finns dessutom ett klart samband mellan punkt 1 och punkt 2. Tävlingar har blivit en vattendelare i en sport jag alltid känt håller ihop utåt sett när det verkligen gäller. Det vi ser nu, främst på sociala medier, är någonting som mer hör hemma i en överförfriskad hejaklack på Gamla Ullevi än på ridsportens egen arena. Men sådana är tiderna vi lever i och att vissa använder starka åsikter som pysventil är nog någonting vi får leva med ett bra tag.

Inom ridsporten ser vi en match mellan två lag: Lag Pro Tävling och Lag Anti Tävling. Förbundet självt har genom sitt styrelsebeslut att tillåta tävlingar för barn födda 2002 och senare skapat Lag Pro Tävling. Skapar man ett sådant lag kommer det snabbt en motståndare – ett lag, bestående av alla de som djupt motsätter sig all form av tävlande, givet det skarpa virusläge som råder.

Det är här tonen blir tråkig, ibland på gränsen till ovärdig. Det är en sak att ha olika åsikter. Det är en helt annan sak hur man framför sina åsikter, och efter att ha skannat sociala medier den senaste tiden kan jag fastslå att det är långt ifrån ovanligt med rena personangrepp. Folk är plötsligt ”dumma i huvudet” om de ens andas lite tävlingsoptimism. Även den som tycker att beslutet är åt skogen fel får räkna med diverse mothugg från Protävlarna som heller inte är speciellt trevliga.

Det är lätt att bli kategorisk, aktivt ta ställning för ett av lagen och driva sin egen åsikt ända in i kaklet. Det gäller inte bara ridsporten utan har blivit ett globalt fenomen. Sociala medier har förvandlats till angiverikontor där misstänkt smittade filmas och hängs ut, liksom folk som inte håller tillräckligt avstånd. I Italien, berättar journalisten Jennifer Wegerup i sin senaste Expressen-krönika, har det skapats ett ”häxjaktsklimat” där folk som går ut utan ansiktsmask blir misshandlade. Att göra tävlingsmomentet till en digital ”ansiktsmask” i svensk ridsport vore hemskt. Min enkla åsikt i frågan är att alla åsikter bör respekteras – om de inte strider lagar och direktiv.

När det gäller tävlandet respekterar jag båda åsikterna men har personligen svårt att välja, ta ställning för eller emot någon linje.

84koja
Ibland, när rädsla och skräck styr mig, vill jag bara bygga en koja och leva som en eremit till coronan förklaras utrotad.

Å ena sidan har jag, sedan dag 1, gjort det till första budordet i min bok att alltid uppdatera mig, alltid följa alla direktiv och riktlinjer som de riktiga experterna kommer med. Jag har försökt hålla två tankar i huvudet samtidigt. Funderat på hur Sverige kan få en flackare kurva och mindre belastning på vården utan att ekonomin kraschar totalt och generationer riskerar att leva i fattigdom, misär och självmordstankar under decennier framöver. Att i enlighet med både Folkhälsomyndighetens, Riksidrottsförbundets och Svenska Ridsportförbundets rekommendationer låta våra barn tävla – skulle vi inte klara det om vi ansträngde oss, höll oss i vårt socialt distanserade hörn och följde alla anvisningar till punkt och pricka? Det tror jag, ärligt talat, att vi skulle.

Å andra sidan brottas jag med rena skräcktankar, rädslor och ångest. Hur ska det gå med allt? Hur svarar jag själv på viruset som typ 2-diabetiker? Vad skulle hända om Malin, med sin vidrigt svårinställda typ 1-diabetes, blir svårt exponerad av covid-19? Vad händer med mina föräldrar och min svärmor, samtliga i riskgrupp genom sin 70+-ålder? Den här delen av mig vill fly ännu längre ut på landet än jag redan bor, snickra en koja och leva där som en eremit ända fram till den dag (om ett, två, tre år?) då coronaviruset förklaras utrotat. Att i ett tillstånd av rädsla ens fundera på att dra iväg på en tävling känns absurt.

Men lagom är nog ändå bäst i Landet Lagom.

Lite tävling kan nog inte skada, men visst kan vi också leva utan det ett tag till.

Jag har inte bestämt vilket lag jag ska tillhöra än, men oavsett vilket jag väljer – se mig inte som en motståndare utan som en medtävlare i en betydligt viktigare kamp än den på ridbanan.

Tack för att ni tog er tid – och jag kan försäkra er om att det är helt riskfritt att följa mig på Instagram som ponnypappandaniel


Ponnypappan
1 maj 13:50

Ponnypappan: ”Coronan är en märklig paradox”

Ponnypappan: ”Coronan är en märklig paradox”
Vår värld är fortfarande en enastående vacker plats. Foto: Privat

I veckan var det en person som tyckte synd om mig, skrev han på min Facebook. Han kunde inte ens tänka tanken på hur det måste vara att arbeta som sportjournalist när det inte finns någon sport att skriva om.

Visst är situationen annorlunda, visst känns det lite snopet att våra bevakningslistor – som brukar innehålla mellan 20 och 30 matcher varje dag i olika idrotter – utgörs av tomma pappersark. Och visst kan man lätt räkna ut att en bransch som lever mycket av annonser inte ligger högst upp på priolistan, mitt uppe i en pandemi, hos dem som normalt annonserar.

Läget är tufft, framtiden oviss – men jobbet? Helt ärligt kan jag säga att det sällan varit så givande och spännande som det är just nu. Precis som luften blir renare av att färre flyg trafikerar den och precis som vattnet i Venedig blivit kristallklart som en effekt av Italiens karantän känner jag att journalistiken blivit både renare och vackrare sedan all matchbevakning raderats ut.

Nu kan vi göra det vi annars aldrig har tid med, på grund av stressiga kvällar då ”allt” ska tas in, men som vi alltid drömmer om att göra. Jag talar om de där sakerna som finns på att göra-listan men som aldrig hinner bli verklighet, fram tills nu:

• Grotta ner oss i ämnen vi är intresserade av.
• Skriva überlånga nyfikna personporträtt.
• Återuppliva gamla nyheter och minnen, leta upp bilder i arkiv och skapa nostalgiska dokument av dem.
• Göra listor över alla tiders lag i olika sporter.
• Sjösätta artikelserier.

För ett par veckor sedan skrev jag exempelvis en text på 22 000 tecken om en tidigare fotbollsmålvakt i Östers IF. Den här texten är som en jämförelse cirka 4 800 tecken lång. Porträttet gjordes ut på f-e-m hela sidor i papperstidningen, vilket varit en omöjlighet om allt rullat på som vanligt. Siffror visar också att vi aldrig tidigare haft fler läsare och berömmen som strömmar in till vår redaktion når snart en generande magnitud.

Blir världen lite snällare och väldigt mycket vackrare av coronan? Är det detta som mitt i all död och elände är virusets märkliga paradox? Att den får oss att göra det vi egentligen vill och önskar, det vi egentligen tycker är mer rätt och riktigt än det liv vi kände innan utbrottet?
Jag hoppas det. Jag vill tro det.

Vi får inte glömma att vi har den värld vi har, vi kan inte flytta ifrån den och ärligt talat: världen är fortfarande en enastående vacker plats. Den bjuder på magnifika vyer, pittoreska miljöer – och varje ögonblick är gratis.

Vi är måna om att fånga dessa ögonblick och det finns vackra platser bara runt husknuten, åtminstone för den som uppskattar en tur i den svenska skogen. Tango älskar skogsturer och Angelo sätter sig mer än gärna på hans rygg. Tillsammans med en kamera fylls både utflykten och förevigandet fyllt av glädje, magi och lite hopp om en bättre framtid.

Eller hur?

83 Angelotango1
Även en skogstur i vår fina natur kan skapa magi mitt i en kris. Foto: Privat
83 Angelotango2
Angelo och Tango. Foto: Privat

Under helgen bestämde vi oss för att ta fångandet av ögonblick till nästa nivå, kanske rentav högsta nivå. Två vuxna och två barn i en Volvo och två hästar i transporten – sedan rullar vi iväg på en själens inspirationsresa för både människa och häst. De lyckliga hästar som dragit de längsta stråna den här gången är Tindra och Teeny Weeny och jag tror inte att de misstycker.

När vi når slutdestinationen skiner nämligen solen som en kär vän, sanddynerna sticker upp och bakom dem blottas en långgrund sandstrand och öppet hav. Vi har nått Ringenäs, strax norr om Halmstad, som erbjuder en mer än två kilometer lång och 50-60 meter bred strand att rida på. Perioden september till april är det tillåtet att skritta, trava, galoppera och göra vadhelst man vill i uppsuttet tillstånd, vilket gör Ringenäs till ett Mecka för ryttare.

83 Strand1
Kvartetten LillyBelle, Teeny Weeny, Angelo och Tindra släpper loss på stranden. Foto: Privat

Det är idealiskt både för ryttarens frihet och naturupplevelse och för hästen, som skänks ett mjukt, härligt och helt ofarligt underlag att trampa fritt på. Tindra och TW har aldrig tidigare sett ett hav och spanar nu nyfiket ut över det nya landskapet. Angelo får äntligen en chans att rida på Tindra igen efter att de pensionerats som tävlingsekipage och han ler redan vid uppsittningen.

Tillsammans med LillyBelle och TW börjar de sedan utforska stranden, bit för bit. Det är ren njutning att stå vid sidan om och studera upprymdheten både hos barn och ponny. Snart plaskar det rejält i de rikliga saltvattenpölarna och sedan bär det av på långtur längs stranden där hotell Tylösand skymtar som ett landmärke långt borta.

83-strand3
En långtur på stranden i sol och med mjukt härligt underlag för hästhovar. Få saker går upp mot det. Foto: Privat

Vi befinner oss i ett tillstånd där det är omöjligt att förstå att världen befinner sig i kaos. Det är en flykt, det är ett fångande av ögonblick – men det är vackert och någonting vi kommer att bära med oss i hjärtat för resten av våra liv.

Tack för att ni tog er tid – och glöm inte att det är kanske är viktigare än någonsin att fånga ögonblicken! Mig kan ni också som vanligt följa på Instakontot ponnypappandaniel om ni har lust!


Ponnypappan
24 april 13:27

Ponnypappan: ”Ett rekord väger tyngre än en muta”

Ponnypappan: ”Ett rekord väger tyngre än en muta”
Saken är klar och rekordgänget poserar glatt framför kameran.

Berg är till för att flyttas. Problem är till för att lösas. Under helgen hade jag dessbättre inget berg som tornade upp sig framför mig, men väl ett problem. Och eftersom ett problem är immunt mot allt utom lösningar gäller det att agera listigt.

På lördagen har jag, med viss möda, hämtat ännu ett lass hö hos min leverantör. Min onda rygg är mer elakt ond än vanligt och när jag kommer hem bär jag, med ännu mer möda, ut de 56 balarna i uthuset. Därifrån ska sedan varje bal läggas upp på loftet två och en halv meter upp, och här tar det stopp. Jag orkar helt enkelt inte göra allt själv och Malin är upptagen med annat. Då återstår bara barnen, som är till ovärderlig hjälp när de väl ställer upp. Angelo och LillyBelle har dock blivit alltmer ovilliga att hjälpa mig med just den här detaljen. Tidigare har de visat sig mutbara men under de senaste höhämtningarna har det varit tvärnej. Det har inte spelat någon roll vad jag lockat med.

Där står jag, med värkande rygg och en känsla av maktlöshet. Balarna måste upp – jag måste bara lista ut hur. Det behövs en plan och jag skruvar upp tankeverksamheten. Jag vet att barnen måste ingå i lösningen men jag vet inte hur.

Sedan kläcker jag det som ska visa sig bli min smartaste idé på väldigt länge. En briljant plan tar form. När jag är klar letar jag upp Angelo och LillyBelle och tar tjuren vid hornen direkt. Jag vet att allt handlar om tajming och tonläge. Jag skruvar på min röst. Anlägger mitt mest entusiastiska tonläge, tittar barnen i ögonen och säger.

– Det finns ett rekord att slå. Vill ni vara med och slå det?

Orden förvandlas till magi i samma sekund de uttalas.

– Rekord? Ja! nästan skriker Angelo.

– Jag vill slå rekord, bekräftar LillyBelle.

– Bra, säger jag. Det gäller att så snabbt som möjligt få upp balarna på loftet. Det tidigare rekordet är på 30 minuter. Men jag tror att vi ska kunna slå det rejält. Vad säger ni? Ska vi gå bort till uthuset?

82 Angelolilly
God rekordstämning uppe på loftet.

De följer mig som om de vore råttor i en bröderna Grimm-saga och jag vore flöjtspelaren från Hameln. Jag har hittat deras svagaste punkt: suget att tävla, få en tid, slå ett rekord. När vi är framme vid uthuset lägger vi upp strategin och taktiken. Strategin: slå rekord. Taktiken: jag, nere – LillyBelle och Angelo uppe på loftet. Trots att balarna väger i snitt 14 kilo kan barnen enkelt rulla dem. Därför utsätts inte deras små kroppar för någon omänsklig ansträngning. Att vara liten är en stor fördel uppe på miniloftet där min rygg förmodligen skulle spricka om jag skulle våga kröka den i mitt tillstånd.

Jag tar fram tidtagaruret i telefonen.

– Är ni beredda?

– Jaaaaaaaaa!

– Då kör vi.

Jag trycker på knappen. Sedan startar den taktiska kedjan nere hos mig. Med hjälp av en grep kastar jag upp balarna, en efter en. Däruppe står LillyBelle beredd, rullar balen vidare till Angelo som placerar den på sin slutliga plats. Redan efter en minut häpnar jag över deras entusiasm.

– Kom igen, Anje! Mer balar, pappa! skriker LillyBelle till oss.

Det går över all förväntan. Jag kastar upp balar som blixtsnabbt försvinner in i mörkret och när vi klarat av cirka en tredjedel av balarna undrar LillyBelle ivrigt:

– Hur mycket tid har gått???

Jag tittar. Och säger häpet:

– Lite mer än tre minuter.

Mer entusiasm.

– TRE MINUTER! Nu ska vi slå REKORDET! Skynda! Kom igen! hör jag Angelo längst inne.

Jag har tagit med en vattenflaska och sagt till barnen att det är helt okej att ta en vätskepaus för att samla krafter. Ingen av dem antar erbjudandet, inte när dödsviktiga sekunder står på spel. Klockan passerar tio minuter. Elva. Balarna bara minskar i antal, LillyBelle utdelar taktiska direktiv både till mig (”kasta upp balarna snabbare”) och Angelo (”lägg upp balarna snabbare”) och snart ser jag bara fem balar kvar, plus en bal som hömonstret Erika – som kom och störde och hotade hela rekordförsöket – mutats med i hagen utanför uthuset.

82lillyhö
LillyBelle kämpar.

När jag snor den sista balen från en förorättad Erika och slänger upp den hör jag sekunderna senare att saken är klar. Angelo har placerat den sista balen där den hör hemma.

Jag kastar mig på telefonen och trycker på stopp.

Sedan förkunnar jag sluttiden: 13.08. Tretton minuter och åtta sekunder. Rekordet, som jag hittade på, är krossat.

82rekordtid
13.08. Ett rekord som snart ska putsas ytterligare.

– Jaaaaaaaaaa! ropar barnen och gör high-fives uppe på loftet.

När vi sedan i triumf vandrar de drygt 100 meterna tillbaka till huset tar de sikte på ytterdörren, öppnar den och vrålar till en helt oförstående Malin:

– Mamma! Mamma! Vi slog rekordet! Tretton noll åtta!

Inga mutor, bara ett fiktivt rekord att slå, och vips är problemet ur världen för lång tid framöver. För redan nu längtar LillyBelle och Angelo till nästa hölast anländer. Då ska rekordet putsas ytterligare.

Tänk vad smart en ponnypappa kan vara.

Tack för att ni tog er tid – ni är hjärtligt välkomna att följa mig på Instagram på kontot ponnypappandaniel


Ponnypappan
17 april 14:48

Ponnypappan: ”Min riktigt svaga punkt är blottad”

Ponnypappan: ”Min riktigt svaga punkt är blottad”
Om jag får tre önskningar av den goda fén blir en av dem att kunna läsa och tolka ett dressyrprotokoll.

Ni trogna läsare som följt den här bloggen ett tag har kunnat ta del av livet här ute på vår lilla gård utanför Växjö. Inte sällan med mig själv i någon sorts ofrivillig huvudroll, framför allt beroende på de svårigheter en oinvigd ponnypappa ofta ställs inför. Jag har gjort bort mig, blottat tabbar och tavlor offentligt men min förhoppning är att ni ändå fått intrycket att jag gör så gott jag kan för att läsa mig ridsportens språk.

Men trots att jag varit med ett tag som ponnypappa har jag kommit fram till en sak. Jag saknar fortfarande starka sidor, men har en riktigt svag punkt. Och nu är tiden inne för denna svaga punkt att blottas: dressyr.

Sedan drygt ett år har Angelo och LillyBelle ridit som dårar, tränat på minst två hästar var om dagen men det har enbart handlat om att ta sig över bommar och hinder. Hoppning är ett tämligen logiskt sätt att utöva sin ridsport. Ett nedslag betyder fyra fel, två eller tre stopp innebär uteslutning och den som inte klarar banan på ett maximalt antal sekunder bestraffas med tidsfel. Det är enkelt. Vem som helst kan faktiskt förstå det och uppskatta tävlingsformen hoppning.

Men när jag för några veckor sedan i förbifarten blev informerad om att LillyBelle och Tindra tagits ut till, och numera ingår i, ett dressyrlag insåg jag att tiden var kommen. Tiden då jag kastas tillbaka till startrutan, tiden då jag som analfabet återigen ska tvingas lära mig ett nytt språk genom dressyrens snåriga ordbok.

Ärligt talat, dressyr ger mig kalla kårar och det finns flera skäl till det. Det främsta skälet ligger långt tillbaka i tiden, när jag under 90-talets början som nybliven och oerfaren journalist hade helgjouren på min tidning. Telefonen ringer. Jag svarar och hör en äldre man med en minst sagt barsk stämma i andra änden.

– Våra tävlingar börjar klockan 12. När kommer du? närmast skäller mannen.

– Va? Vilka tävlingar?

– Dressyrtävlingarna! Det har du väl koll på?

– Nej, jag har annat planerat i dag. Någon dressyr tänkte jag inte bevaka.

Efter denna milt fientliga inledning övergår samtalet i ren galenskap. Den äldre mannen tappar fullständigt fattningen. Orden han uttalar i mitt öra är så elaka, så grova och fula att jag inte ens i dag vill återge dem. Jag blir fullkomligt överrumplad av den kokande vreden och när den äldre mannen går så långt som till hot är obehaget så djupt att jag dumt nog ger upp. Istället för att lägga på luren hör jag mig själv lova den äldre mannen att dyka upp på hans tävling.

81lillybelle
LillyBelle och Tindra på pay and ride. Själv fattar jag nästan ingenting.
81angelo
Även Angelo och Tango provade på dressyr.
81protokoll
Om jag får tre önskningar av den goda fén blir en av dem att kunna läsa och tolka ett dressyrprotokoll.
81utklädnad
LillyBelle och Tindra fick pris för bästa utklädnad under påskens pay and ride.

Det blir ingen bra start för mig och dressyren. När jag halvtimmen senare kommer fram till tävlingsplatsen känner jag mig som kaninen i en omgång paintball. När börjar skottlossningen mot mig? När ställer sig tävlingsledningen i en cirkel runt mig och pekar finger?

Det visar sig dessbättre att den äldre mannen lugnat ner sig något, men om jag påstår att jag välkomnas med öppna armar ljuger jag. Den äldre mannen är fortfarande barsk, han ber själv om att få bli intervjuad och håller sedan en lång monolog om dressyrens förträfflighet medan jag antecknar febrilt i mitt block.

– Dressyren är grunden till all ridning, betonar han och det är det enda jag lagt på minnet, eftersom det är sant.

När jag sedan följer tävlingsekipagen förstår mitt otränade öga ingenting. Jag ser kanske tio elva dressyrprogram och tycker att alla beter sig precis likadant. Bredvid mig sitter en medelålders kvinna. Jag noterar inte hennes närvaro förrän hon slår näven i en av sittradens träplankor och brister ut i ett ljudligt utrop:

– Helvete också!

Är jag föremål för ännu en persons vrede? Det hinner jag tänka innan det står klart för mig att kvinnans svordom gäller en miss hennes dotter just gjort på dressyrarenan. Själv tyckte jag att dottern red precis lika bra – eller dåligt – som alla andra, men tydligen hade hon svarat för en tabbe, omöjlig att upptäcka för en sådan som jag.

Sedan dess har dressyr varit som corona för mig: jag har skickligt hållit mig på avstånd för att inte bli smittad och har lyckats bra med det. Fram till nu, vill säga. Nu kommer det över mig igen, som ett oväder från de brittiska öarna.

Under påsken deltog både LillyBelle och Tindra och Angelo och Tango i en mycket trevligt arrangerad pay and ride. Problemet är att jag kände mig som en elev som utan förkunskaper plötsligt sitter på skolbänken för att lära mig grekisk grammatik. När jag för första gången ser LillyBelle och Tindra framföra ett dressyrprogram är det, precis som den där första gången, helt omöjligt för mig att uppfatta om det är uselt eller enastående. Det är bedömningar jag inte förstår, tempoväxlingar jag inte kan reda ut och domarprotokoll med märkliga noteringar i marginalen. Först när LillyBelle får beröm av domaren för vissa moment förstår jag att hon åtminstone delvis klarat sig bra. Till och med jag kan däremot se att Angelo slarvar lite när det är hans tur, men även han och Tango får beröm när det hela är över.

Det som är en bra början för barnen är en skräckfylld flashback för mig.

Så: nu kör vi från ruta ett igen.

Tack för att ni tog er tid – jag kan inte lova att jag lägger ut några dressyrbilder på Instagram men ni får gärna följa mig där på ponnypappandaniel.


Ponnypappan
10 april 12:28

Kreativitet skapar en alternativ verklighet

Kreativitet skapar en alternativ verklighet
Hinder efter hinder plockas ut. Angelo tror knappt att det är sant.

Vad gör man när allt s-e-r bra ut men mycket ändå står still? När vi inte längre får leva i den verklighet vi vill, inte får nyttja den nästan gränslösa rörelsefrihet som givits oss till del?

Enkelt. Vi gör som vi alltid gjort. Vi utvecklas genom att utveckla oss själva och vår tankeverksamhet genom att låta vår kreativa hjärnhalva föra befälet över situationen.

Stenyxan, hjulet, ångmaskinen, tryckpressen, datorn och allt annat som tagit oss dit vi är i dag är resultatet av en vilja att förändra världen och förbättra och förenkla verkligheten för människan.

Samma sak sker även nu, i ett individanpassat mikroperspektiv. Människans kreativitet, som de senaste decennierna mest handlat om att lösa lyxproblem, kommer nu åter till användning i ett ädlare syfte: att minska spridningen av ett nytt virus och samtidigt dirigera oss smått chockade människor in i en alternativ verklighet där vi får befinna oss tills det värsta är över.

Vi läser om det varje dag. Påhittiga musiker som ger konserter från innergårdar för att tonerna ska nå upp till publiken på äldreboendenas balkonger. Restauranger som kör ut mat – och till och med vin – till sina gäster. Stora företag som ställer om sin produktion för att tillverka produkter som snabbt kan slussas in i den hårt ansträngda vården.

Inte minst idrottssverige, där allt utom träningar gjort halt, har fått leta nya sätt, både att leva och leva vidare. Vi har den senaste månaden, särskilt inom hockeyn, sett mängder av kreativa satsningar efter att hela det lukrativa slutspelet ställdes in. Först var det soffbiljetter under den korta tid då matcher spelades utan publik: fiktiva biljetter som fansen kunde betala för i sin frånvaro för att dämpa de ekonomiska skadorna hos den arrangerande klubben. Därefter togs nya swishinitiativ för att samla in pengar och stärka likviditeten i de hårt ansträngda föreningarna.

Nu har även ridsporten börjat hitta hit. När jag surfar runt ser jag exempel på inställda tävlingar som vänts till någonting positivt. En tävling som skulle ha hållits nu under påskhelgen har exempelvis gjorts om till en virtuell tävling, där deltagarna anmäler sig genom att swisha en hundring och skriva namn på häst och ryttare. När alla starter inkommit genomförs tävlingen, fast i lotteriform. Startlistor publiceras som vanligt, men där varje startnummer i själva verket är en lott. I skrivande stund ser jag att närmare 170 starter kommer att ”genomföras”, vilket innebär ett rejält plåster på såren för arrangören.

80llillyerika
LillyBelle och Erika under veckans pay and jump.

För oss inom ridsporten finns ett tävlingssug som måste dämpas, även där måste vi leta efter de kreativa lösningarna. En lösning som inte ens behöver uppfinnas och som är tillåten stavas som bekant pay and jump. En sådan deltog Angelo och LillyBelle i under föregående helg där de mer oerfarna ponnyerna Erika och TW gjorde överraskande bra ifrån sig.

80angelotw
Angelo och TW hade roligt tillsammans på pay and jump.

Men veckans utan tvekan största höjdpunkt inträffade direkt efter en högst oväntad och lika ovälkommen hagelskur. Och här är det Malin som ska kreddas för sin kreativitet, inte jag. Våra barns kärlek till allt vad hästar heter har förvandlat vår gräsmatta till en ganska vedervärdig syn. Med lecablock och pinnar, gula koner och illröda stolpar, stavar, stolar och annan bråte har de byggt upp sin käpphästbana. Flera timmar om dagen ägnar de åt att bygga nya banor och sedan tävla mot varandra. Det har, lindrigt uttryckt, sett förfärligt ut.

Vad gör man då om man heter Malin och har en extremt kreativ hjärnhalva? Jo, man gör någonting åt problemet – och slår dessutom två flugor i en smäll. Först letar man upp landets bästa tillverkare av käpphästhinder (och ”riktiga” hinder). Att han dessutom råkar heta Albin Bolin och har sydsveriges mest välbekanta och engagerade domarröst gör inte saken sämre. Att han dessutom råkar vara tillsammans med ridsportledaren och skickliga konstnären Maria Stigsson gör det hela fulländat.

80lilly
LillyBelle provhoppar direkt.
80hela Gänget
Albin Bolin och Maria Stigsson förgyllde vår vecka med sina fantastiska skapelser till hinder.

När en vit skåpbil plötsligt kör in och stannar framför vårt hus undrar först barnen nyfiket vem det är som kommer på besök. När sedan Albin och Maria stormar ut, öppnar bakluckan och plockar ut det ena hindret, vackrare än det andra, vet Angelo och LillyBelle knappt vad de ska ta sig till. De står i stum beundran inför leveransen och känner sina inre glädjemätare gå upp i topp. När hindren sedan står uppställda är det svårt att veta om det pågår en konstutställning eller om det snart ska hoppas käpphäst. Hindren är så enormt välgjorda att vi inte kan slita våra blickar från dem.

Och hur dumma vore vi, i denna tid av tävlingstörst, om vi inte drog nytta av en av våra tillfälliga gäster och lät hans röst påminna oss om tävlingens outsägliga nöje?

Vi är smarta nog att göra det – och med dessa två avslutande filmer vill jag förmedla känslan av att allt är som vanligt, fast på ett annat sätt.

Här kommer Angelo (hög ljudvolym är ett måste):

Sedan kommer LillyBelle, som väljer att höja hindren rejält. Förutom ett tidigt missöde reder hon ut det bra – och även här bör ni lyssna och njuta av kommentatorn.

Tack för att ni tog er tid – jag önskar er alla en riktig fin påsk! Följ mig gärna på Instakontot ponnypappandaniel.


Ponnypappan
3 april 12:30

Ponnypappan: ”Nu är rätt tid för mycket”

Ponnypappan: ”Nu är rätt tid för mycket”
Efter nästan två år utan hund har lilla Doris tagit oss med storm. En av våra bästa impulshandlingar på länge. Foto: Daniel Enestubbe

Krisen går vidare, krisen förvärras. Restriktionerna blir hårdare, siffrorna mer skrämmande. Mitt i detta lever vi, i realtid, och det är nu vi prövas som människor men framför allt som medmänniskor.
Det är tid för mycket.
Hög tid.
Och är det någonting vi har just nu är det tid.

Tid för filosofi: Hur kommer världen att se ut när vaccinet är uppfunnet och viruset besegrat? Var världen en speciellt bra plats innan utbrottet eller kanske kommer vi, när allt är över, tycka att vi lever i en värld med mer överseende och kärlek och mindre girighet och ondska? Kanske.

Tid för omställning: Jag jobbar sedan snart två veckor hemifrån. Sitter uppkopplad mot Smålandspostens nätverk via VPN vid en arbetsplats inne i Malins fotostudio. Har dagliga möten på datorskärmen med mina kollegor. Det är annorlunda, på gott och ont. På gott, eftersom det är tyst och lugnt och ingen stör mig. Det är lätt att jobba som journalist oavsett plats och det finns egentligen ingenting jag gör på min vanliga arbetsplats som jag inte kan göra hemma. Fotouppdrag kan jag sköta själv och vid de få tillfällen jag inte intervjuar på telefon ser jag till att hålla ett stort säkerhetsavstånd till den jag pratar med. Omställningen är även på ont, eftersom jag v-i-l-l bli störd, diskutera med kollegor, skämta och känna fysisk samhörighet. Omställningens tid är här, vare sig vi vill eller inte.

Tid för medmänsklighet: I tider som dessa är det extremt viktigt att vi hjälper varandra. Speciellt den riskgrupp som består av äldre personer måste lära sig att det inte är okej att strosa runt i affären hur som helst. Där kan vi yngre icke-riskgruppare hjälpa till och jag vet och ser att många redan gör det. Säkerställ att dina föräldrar, om de är 70+, särskilt följer riktlinjerna, inte koketterar med att de ”inte är rädda för något virus” utan stannar hemma och får hjälp med att handla så långt det går. Glädjande nog visar de senaste undersökningarna att även de äldre i allt högre grad stannar hemma, men de kommer att behöva din och min hjälp under lång tid framöver.

Tid för insikt och kunskap: Det digitala flödet är fantastiskt, särskilt i coronatider, men allt i flödet är inte fantastiskt. Det är din plikt och skyldighet som samhällsmedborgare att skilja sant från falskt och inte bidra till att desinformation sprids. Var aktsam med vad du delar och KOLLA ALLTID KÄLLAN. Här vill jag speciellt uppmana er alla att läsa Anneli Franks enastående kloka och vassa krönika i ämnet här på Tidningen Ridsport. Den är lärorik och viktig från start till mål och ni hittar den här.

Tid för förtröstan: Oron kommer att finnas hos oss under lång tid. Vi kommer att tvingas att vänja oss vid den, vänja oss vid att leva på ett annorlunda sätt än vad vi är vana vid. Många kommer att förlora jobben, jag kanske förlorar mitt, du kanske förlorar ditt. Samtidigt bör oron utmanas av en förtröstan. Vi bor där vi bor, i Sverige. Enligt alla tillgängliga trygghetsmätningar ett av världens absolut bästa länder att bo i.

Angelo
Angelo fick rida på Lovis Lundblads fina Greta i veckan. En riktig boost för honom.

Vi har ett fungerande samhällssystem, vi har till skillnad mot många andra länder både fri sjukvård och starka statsfinanser. Flera tunga krispaket har redan kickat igång, fler är på gång och det kanske låter naivt, men nu är rätt tid att luta sig mot staten och känna en viss förtröstan. Slopade karensdagar, korttidspermitteringar, ändrade regler för A-kassa och möjlighet att slippa amortera på lånen är bara några av de verktyg som redan används. Och det finns betydligt fler i statens låda. Håll ut och hoppas på det bästa.

Tid för hästar: Coronavirus eller ej, hästarna står där i hagar och boxar som om ingenting hänt. De vet inte att tävlingssäsongen är satt på paus, känner inte till några förhållningsregler, längtar bara som vanligt till nästa mål mat. De måste dessutom skötas om, varje dag, utan undantag. Nu sitter jag inte till häst utan håller mig till varje pris på marken, men att bara se mina barn hoppa över hinder på vår lilla bana ger mig både hopp och energi att orka gå vidare.

Angelo och LillyBelle tränar på för fullt här hemma och i veckan fick Angelo, som haft lite sämre självförtroende senaste tiden, en rejäl boost när han fick prova på att rida på klubbkompisen och förebilden Lovis Lundblads Greta (Grey Lady) som red Sverigeponnyns final i Scandinavium så sent som i februari. LillyBelle studerar fortfarande sin tjusiga pokal från tävlingen i Gislaved och rider två hästar om dagen. Det finns alltid tid för hästar.

Tid för impulshandlingar: Nej, nej – jag menar inte att du ska köpa sju balar toapapper, sälja dina aktier i panik eller bygga ett eget skyddsrum för preppers. Gör istället något du länge velat göra, men där du av okänd anledning inte kommit till skott. Måla om i vardagsrummet, spring dagliga motionsrundor i skogen eller börja skriv dagbok. Lyssna på en bok, upptäck en podd eller virka en mössa.

Malins och min impulsiva handling under den gångna veckan resulterade i ännu en medlem ute på gården. Vi fick syn på en annons på Blocket om en jack russell-terrier som behövde omplaceras och bara en timme senare checkade lilla Doris in i vår gemenskap. Efter snart två år utan hund och massor av tjat från barnen har vi nu äntligen kompletterat hästar och kaniner med en busig liten valp som redan gjort sig hemmastadd på gården.

Tack för att ni tog er tid att läsa om tiden – och om ni har tid över får ni gärna hänga med mig på Instagram där jag heter ponnypappandaniel.


Ponnypappan
27 mars 16:17

Ponnypappan: Glöm inte att köpa en blomma

Ponnypappan: Glöm inte att köpa en blomma
Första pokalen. Det är stort.

Har du hört historien om den fattige och välgöraren?

Den handlar om en man utan ekonomiska medel. Om en välgörare som skänker den fattige två mynt. Den fattige tackar och ett par dagar senare möts de igen.

– Har du använt mynten jag gav dig? undrar välgöraren.

– Ja, svarar den fattige. Jag köpte två saker; ett bröd och en blomma.

– En blomma? undrar välgöraren förvånat. Varför la du pengarna på en blomma?

– Jo, förklarar den fattige. Jag köpte brödet för att ha någonting att leva av. Och jag köpte blomman för att ha någonting att leva för.

Den fattige mannens svar ger en god illustration över hur våra liv ser ut mitt i coronakrisen. Vi är alla fattiga just nu. Inte kanske i första hand ekonomiskt – även om många redan förlorat sina jobb – men framför allt när det gäller så mycket annat.

Glädje. Hopp. Tilltro. Uthållighet. Frihet. Öppenhet. Säkerhet.

Begrepp, känslor och gyllene regler vi tagit för givna är plötsligt en bristvara inom oss och det gör livet till en balansgång vi alla måste vandra efter bästa förmåga.

Aldrig förr har det varit viktigare att ha fler än en tanke i huvudet samtidigt. Det är svårt, mycket svårt, att leva i nuet och omöjligt att veta när en ljusning kan vara i sikte. Vi måste filtrera i nyhetsflödet men ta till oss all viktig information, välja bort en alltför stor dos av elände men göra medvetna val när det gäller hur vi lever och hur vi distanserar oss socialt för att inte bli smittade eller föra smittan vidare.

Jag, precis som du, lever detta ofrivilliga dubbelliv dag för dag och det innebär en massa jobbiga blandade känslor. Oron jag bär på måste till viss del vägas upp av någonting ljust och varmt och jag är så glad att jag har hästar i min närhet. Hästar som kräver tillsyn och omvårdnad varje dag är en ren befrielse. Det håller oron på tillfälligt avstånd, ökar sammanhållningen människor emellan och skapar en sorts ordning mitt i det förlamande tillstånd av kaos som breder ut sig.

Glädjeglimtarna var tydliga i lördags när vi lastade transporten och for iväg till Gislaved-Anderstorps Ridklubb, där barnen skulle tävla. Precis som förra veckan, när jag bevakade en tävling i Ljungby, genomfördes arrangemanget enligt Folkhälsomyndighetens direktiv. Alla höll avstånd, nya striktare regler vid framridning och framhoppning, stora avstånd vid prisutdelningarna, servering utomhus med handskbeklädd personal, endast swishbetalning och så vidare. Coronaviruset kan omöjligt ha gillat tävlingen, men jag älskade den.

78hopp
LillyBelle och Peggy får till det direkt.

För LillyBelle skulle det bli den största dagen i hennes åttaåriga liv. Hon och Peggy var, som enda A-ekipage, först ut i den kombinerade kategori A+B-klassen. Efter en säker grundomgång hittar de sedan smarta genvägar under omhoppningen och når målet drygt 24 sekunder senare. När B-ekipagen sedan följer förstår jag snart att LillyBelles tid kommer att räcka långt. När drygt hälften av de 23 tävlande gått i mål leder hon fortfarande.

Vi står utanför ridhuset och följer utvecklingen i Equipe-appen.

Tävlingsmänniskan LillyBelle är ivrig.

– Hur går det? Var ligger jag? Hur går det nu? säger hon så många gånger och så upprepande att jag nästan tror att det är en papegoja jag har framför mig.

78rosett
En stolt och glad liten tjej med ponny och rosett under sin lyckligaste dag i livet.

Jo, det går fantastiskt bra för LillyBelle. När sista ryttaren gått i mål går det upp för henne att ingen matchat hennes tid. Hon vinner för första gången en ”riktig” klass, alltså en klass som inte innehåller två eller tre ekipage, och det är en stolt liten tjej som sedan rider in för att motta sitt livs första pokal.

Angelo? Han och Tango rider superlugnt och fint men får ett försmädligt nedslag på sjuan. Att han är ledsen och säkert även avundsjuk har jag full förståelse för, men så är det att tävla i idrott, det är det som gör idrotten plågsam och ljuvlig på samma gång. Känslan av att varje nederlag kan förbytas i framgång under nästa tävling.

Det är lite så vi måste se på vår vardag i dessa tider. Just nu genomlider vi alla tillsammans ett mörkt och stort nederlag som slår på hela samhällskroppen. Samtidigt pågår livet därute, hjulen måste rulla för att samhället inte ska riskera att gå under och just därför gäller det att hålla flera tankar i huvudet. Följa myndigheternas direktiv till 100 procent men ändå, under försiktiga former, leva livet så som vi brukar.

Så: fortsätt att leva klokt, håll avstånd, stanna hemma vid minsta lilla symptom – men om du har möjlighet: glöm inte att köpa en blomma. Jag tror att din lokala blomsterhandel skulle bli väldigt glad om du gjorde det.

Tack för att ni tog er tid – ta hand om varandra, bistå de som befinner sig i riskgrupper med dagliga göromål och håll modet uppe. Mig följer ni, om ni vill, på Instagram där jag heter ponnypappandaniel

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden