I en tid som både känns avlägsen eller något jag bara drömt fanns en vardag som jag utan tvekan skulle kalla normal. Normala frukostar med smågnabb, morgontrötthet och ost- och skinkmackor. Småprat om klassiskt vardagliga saker som städning, läxor och jobb samtidigt som barnen tittar på Greta Gris, Daniel Tigers kvarter eller någon Disneyvariant på ipaden.
Det är annorlunda nu.
Hela upplägget är annorlunda.
När vi sätter oss till bords har barnen redan varit ute och matat hästarna, ofta smugglat med sig några extra äpplen och morötter som extra lyx bredvid höet. Väl vid bordet har vi mer ofta än sällan sällskap av en eller två käpphästar. Dessa tilltalas med namn, har egna personligheter och behandlas som vilka frukostgäster som helst. Och inte är det Daniel Tiger som spelas upp på paddan längre utan ständigt nya avsnitt av hästserien Ranchen, där barnen följer spännande händelser och förvecklingar i stallmiljö.
När barnen sedan går iväg till bussen har LillyBelle sett till att packa ner ett par schleichhästar och en hästbox i minatyrformat i ryggan. Förra året, när hon var elevrådsrepresentant, jobbade hon för övrigt stenhårt för att legalisera användning av medhavda käpphästar i skolan. Vi har det senaste året också noterat att hon sällan går som människor normalt gör. Hon galopperar fram, precis som en häst. Vid mitt senaste besök på skolan, LillyBelles utvecklingssamtal, noterade jag att flera av hennes klasskamrater också galopperade fram i korridoren.
– Det smittar ju av sig på andra, sa LillyBelles klassföreståndare och jag kunde även skönja en viss oro bakom leendet.
Efter att barnen gått till skolan infaller den enda normala tiden på dagen. Malin jobbar, tar emot kunder ute i fotostudion, redigerar bilder och utför de tusen andra saker som följer med jobbet som fotograf. Jag, som oftast börjar mitt jobb på eftermiddagen, tar hand om hemmet, mockar boxar, fyller på vatten och hö. Vi äter gemensam lunch, pratar om ditt och datt, planerar för kommande dagar – ja, här är allt precis som det alltid varit. Cirklarna orubbade, tillståndet normalt, stabilt.
Det är framåt eftermiddagen, direkt i anslutning till att skolbussen anländer, precis vad som helst kan hända.
Barnen jobbar på bred front och allt de gör handlar om en sak. Ena stunden kastar de sig ner framför datorn, youtubar fram klipp från kända och mindre kända hopptävlingar och sitter och drömmer. Vips är de borta, käpphästhindren står snart utlagda på gräsmattan och vad de sett på Youtube ska nu genomföras i en fantiserad verklighet inför inbillad storpublik. Intensiva diskussioner hörs mellan Angelo och LillyBelle.
Sedan, från ingenstans, dyker det upp ett mejl i Malins inbox. Det är en bekräftelse från Hästnet om att de mottagit annonsen. Vilken annons? tänker vi båda. Sedan ser vi, under Köpes:
”Snel håpponny, 65 000 kronor. ”
Malin får snabbt annullera annonsen, som annars lagts ut i hennes namn. Och nej, det är inte bara Youtube de surfar på utan även på otaliga hästsajter. Hur de lyckats fylla i en korrekt annons och få iväg den till Hästnet kan vi inte riktigt greppa, förutom att de skoningslöst måste ha utnyttjat Malins automatiska inloggning.
Den här nya verkligheten tränger sig på varje dag, och den kan alltid relateras till hästar. Vips har barnen sadlat varsin häst, vips är de ute på ridbanan innan någon av oss vuxna hunnit ta oss dit för att övervaka vad som sker. De tar alla tillfällen att träna, gå på skogstur eller rida terrängbana. De drömmer om nya saker till hästarna, tjatar om att åka till hästaffären och återgår sedan till den inbillade verkligheten i käpphästarnas paddock. Nyligen fick de sina första mobiler och till sin outsägliga lycka kan de nu dokumentera hela sina hästliv extremt ingående. Min mobil är proppfull av bilder, texter och videor. Och för att förstå i vilket tempo och rus allting går måste jag ge ett exempel.
https://www.instagram.com/p/B3rEbGVHazY/?igshid=jc0crsc1wsak
Nästa månad fyller LillyBelle åtta år. När jag för några dagar sedan frågade vad hon önskade sig sa hon att hon inte visste. ”Men tänk efter, och skriv en önskelista” sa jag. Det gick några dagar, sedan pep det till i min mobil. Den här synen mötte mig:
En ”sep häst”, ett ridspö som är ”jus blå” och ett ”ben syd” som också är ”jus blå” ska vi nog kunna ordna, men den första önskningen på listan tror jag att vi väntar med ett tag.
Jag undrar i mitt stilla sinne: riskerar man någon gång att ta en överdos av hästar? Är allt detta som sker omkring mig verkligen normalt?
Jag har en längre tid känt mig ungefär som Kalle Anka på julafton som förgäves kutar efter och försöker stoppa den hopplöst energiske hackspetten. Till slut, när alla möjligheter att få det som han vill är uttömda, ger Kalle upp, inser att ”if you can´t beat them, join them” och börjar bete sig på exakt samma sätt som hackspetten.
Jag befinner mig där nu. En alltför stor dos av allt vad hästar och hästliv innebär har fått mig att ge upp, att helt och hållet ta steget över till den andra sidan.
För en vecka sedan, under en av mina lediga dagar, hämtade jag såg, skruvdragare, vattenpass och ett gäng överblivna trallbrädor. Tog sikte på barnens alltmer sällan använda lekstuga och skred till verket. Halvtimmen senare stod det klart, ett tolv boxar stort stall för käpphästar som jag överraskade barnen med.
Jag pratade personligen med käpphästarna, hälsade dem välkomna och frågade vilka boxar de helt önskade stå i. De senaste dagarna har jag vaknat upp med en enda sak för ögonen: jag ska bygga ett nytt staket runt ridbanan. Plocka fram verktygen igen, mäta, såga skruva. Belåtet noterar jag att slutresultatet kommer att bli riktigt bra. Ja, det går att överdosera hästlivet. Och ja, det är faktiskt ganska trevligt att befinna sig inne i en bubbla.
Tack för att ni tog er tid – och om ni vill se mer av hur det är inuti bubblan får ni gärna följa mig på Instagram där jag som vanligt heter ponnypappandaniel
Följ Ridsport på