För fem år sedan vid den här tiden minns jag hur jag gick runt och myste. Efter en i vanlig ordning vidrig vinter med allt vad därtill hör för en hästägare gick vi in i den förlovade årstiden. Till en början var jag hypnotiskt förtrollad av den underbara solen. Allt var grönt och allt växte – åtminstone på håll. Vi grillade flera gånger i veckan. Badade i poolen flera timmar om dagen.
Sedan minns jag den dagen jag gick ut i en av hagarna där det på håll såg grönt ut. När jag kom närmare insåg jag att jag lurats av avståndet. Det gröna gräset var i själva verket en synvilla, en reflektion av ormbunkar och kvistars löv. Det som kunde kallas för gräs var inte grönt utan rött, brunt, nästan svart. Det såg sönderbränt ut. Jag förstod också direkt att det måste vara i princip obetbart för en häst.
I den stunden insåg jag också att en riktigt stekhet sommar är allt annat än bra för alla oss som har fyrfotingar att ta hand om, som kräver x antal mål mat om dagen. Speciellt när djurens mat plötsligt börjar ta slut och den mat som finns till försäljning har ett accelererande pris i takt med en stadigt ökande efterfrågan.
Vi minns berättelserna. Om djur som nödslaktades. Om förtvivlade bönder. Vi minns de sorgliga historierna om desperat ridskolepersonal vid åsynen av dyrt inhandlade storbalar från utlandet, som visade sig vara så mögliga att fodret var oanvändbart.
Det var sommaren där regnet sa upp sig och tog semester. Nu, fem år senare, ser vi ut att uppleva en repris på den sommar många utanför ridsportsfären nog upplevde som fullkomligt underbar.
För vem som bara har sig själv eller sin familj att tänka på vill inte bada i svenskt 27-gradigt havsvatten och ha solgaranti under ett helt sommarlov? Att spara på vatten kan varje klok människa göra och bara en ytterst korkad person skulle få för sig att grilla ute i naturen under en sådan sommar.
Men den som lever med hästar får se – och höra – den andra sidan och ställa de obehagliga frågorna.
Var kan jag hitta hö?
Hur mycket dyrare är det?
Har vi råd att ha hästarna kvar eller tvingas vi ge upp?
Många överlevde 2018 även om det smärtade. Men 2018 var 2018. 2023 är 2023. För fem år sedan rasade inga krig mitt i Europa, med dels obegripligt mänskligt lidande och död, dels med ekonomiska konsekvenser och hög inflation för en hel värld. 2018 behövde svensken knappt reflektera över att elektricitet kostade pengar.
I dag tvingas staten betala ut stöd över hela linjen för att folk ska kunna duscha utan att bli ruinerade. 2018 låg Riksbankens styrränta på minus 0,50 procent. I dag är den sex gånger högre och fler höjningar väntas, vilket får ytterligare negativa effekter för redan ansträngda hushåll.
Jag tittar i min väderapp ungefär varannan dag. Studerar långtidsprognoserna. Ser just nu att det väntas mindre men likväl nederbördsmängder både på söndag, måndag och tisdag. Och för en liten stund sedan kom faktiskt de första små dropparna sedan april. Knappt märkbara, men ändå: Det kom vatten från himlen. Aldrig tidigare har jag med en sådan kraft önskat mig regn som jag gör just nu. Inget nytt 2018, tack! Vi har fullt upp med 2023 redan som det är.
Tack för att ni tog er tid – vill ni diskutera och ha roligt tillsammans med andra ponnyföräldrar är Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (damer hjärtligt välkomna) något för er och vill ni följa mig på Instagram finns jag här.
Följ Ridsport på