I veckan var det en person som tyckte synd om mig, skrev han på min Facebook. Han kunde inte ens tänka tanken på hur det måste vara att arbeta som sportjournalist när det inte finns någon sport att skriva om.
Visst är situationen annorlunda, visst känns det lite snopet att våra bevakningslistor – som brukar innehålla mellan 20 och 30 matcher varje dag i olika idrotter – utgörs av tomma pappersark. Och visst kan man lätt räkna ut att en bransch som lever mycket av annonser inte ligger högst upp på priolistan, mitt uppe i en pandemi, hos dem som normalt annonserar.
Läget är tufft, framtiden oviss – men jobbet? Helt ärligt kan jag säga att det sällan varit så givande och spännande som det är just nu. Precis som luften blir renare av att färre flyg trafikerar den och precis som vattnet i Venedig blivit kristallklart som en effekt av Italiens karantän känner jag att journalistiken blivit både renare och vackrare sedan all matchbevakning raderats ut.
Nu kan vi göra det vi annars aldrig har tid med, på grund av stressiga kvällar då ”allt” ska tas in, men som vi alltid drömmer om att göra. Jag talar om de där sakerna som finns på att göra-listan men som aldrig hinner bli verklighet, fram tills nu:
• Grotta ner oss i ämnen vi är intresserade av.
• Skriva überlånga nyfikna personporträtt.
• Återuppliva gamla nyheter och minnen, leta upp bilder i arkiv och skapa nostalgiska dokument av dem.
• Göra listor över alla tiders lag i olika sporter.
• Sjösätta artikelserier.
För ett par veckor sedan skrev jag exempelvis en text på 22 000 tecken om en tidigare fotbollsmålvakt i Östers IF. Den här texten är som en jämförelse cirka 4 800 tecken lång. Porträttet gjordes ut på f-e-m hela sidor i papperstidningen, vilket varit en omöjlighet om allt rullat på som vanligt. Siffror visar också att vi aldrig tidigare haft fler läsare och berömmen som strömmar in till vår redaktion når snart en generande magnitud.
Blir världen lite snällare och väldigt mycket vackrare av coronan? Är det detta som mitt i all död och elände är virusets märkliga paradox? Att den får oss att göra det vi egentligen vill och önskar, det vi egentligen tycker är mer rätt och riktigt än det liv vi kände innan utbrottet?
Jag hoppas det. Jag vill tro det.
Vi får inte glömma att vi har den värld vi har, vi kan inte flytta ifrån den och ärligt talat: världen är fortfarande en enastående vacker plats. Den bjuder på magnifika vyer, pittoreska miljöer – och varje ögonblick är gratis.
Vi är måna om att fånga dessa ögonblick och det finns vackra platser bara runt husknuten, åtminstone för den som uppskattar en tur i den svenska skogen. Tango älskar skogsturer och Angelo sätter sig mer än gärna på hans rygg. Tillsammans med en kamera fylls både utflykten och förevigandet fyllt av glädje, magi och lite hopp om en bättre framtid.
Eller hur?
Under helgen bestämde vi oss för att ta fångandet av ögonblick till nästa nivå, kanske rentav högsta nivå. Två vuxna och två barn i en Volvo och två hästar i transporten – sedan rullar vi iväg på en själens inspirationsresa för både människa och häst. De lyckliga hästar som dragit de längsta stråna den här gången är Tindra och Teeny Weeny och jag tror inte att de misstycker.
När vi når slutdestinationen skiner nämligen solen som en kär vän, sanddynerna sticker upp och bakom dem blottas en långgrund sandstrand och öppet hav. Vi har nått Ringenäs, strax norr om Halmstad, som erbjuder en mer än två kilometer lång och 50-60 meter bred strand att rida på. Perioden september till april är det tillåtet att skritta, trava, galoppera och göra vadhelst man vill i uppsuttet tillstånd, vilket gör Ringenäs till ett Mecka för ryttare.
Det är idealiskt både för ryttarens frihet och naturupplevelse och för hästen, som skänks ett mjukt, härligt och helt ofarligt underlag att trampa fritt på. Tindra och TW har aldrig tidigare sett ett hav och spanar nu nyfiket ut över det nya landskapet. Angelo får äntligen en chans att rida på Tindra igen efter att de pensionerats som tävlingsekipage och han ler redan vid uppsittningen.
Tillsammans med LillyBelle och TW börjar de sedan utforska stranden, bit för bit. Det är ren njutning att stå vid sidan om och studera upprymdheten både hos barn och ponny. Snart plaskar det rejält i de rikliga saltvattenpölarna och sedan bär det av på långtur längs stranden där hotell Tylösand skymtar som ett landmärke långt borta.
Vi befinner oss i ett tillstånd där det är omöjligt att förstå att världen befinner sig i kaos. Det är en flykt, det är ett fångande av ögonblick – men det är vackert och någonting vi kommer att bära med oss i hjärtat för resten av våra liv.
Tack för att ni tog er tid – och glöm inte att det är kanske är viktigare än någonsin att fånga ögonblicken! Mig kan ni också som vanligt följa på Instakontot ponnypappandaniel om ni har lust!
Följ Ridsport på