Att ha tråkigt är något av det roligaste jag vet.
Den paradoxala meningen är rolig att skriva, eftersom det roligaste jag vet är att skriva. Men för att över huvud taget ha en chans att få ha det så roligt som jag har när jag skriver gäller det att behärska konsten att ha tråkigt. Nästan alla goda idéer jag fått de senaste tio femton åren har nämligen uppstått ur tristess, när jag gjort någonting jag bara önskar ska ta slut.
Det finns också åtskilliga studier som visar att det är nyttigt för människan att ha tråkigt. Studier som funnit ett samband mellan det monotona, trista och någonting som utvecklar oss som individer.
Den som behärskar konsten att ha tråkigt blir mer kreativ, mer empatisk, får ett större lugn och känner ett mindre behov av kickar.
Ren logik, eller hur?
Chansen är större att du får en god idé eller finner lösningen på ett problem under tiden då du målar en vägg med grundfärg än när du utövar fallskärmshoppning.
Att, som jag, bo på en liten hästgård på landet med fyra ponnyer innebär rena smörgåsbordet. Här är rena drömmen för den som vill ha tråkigt. Det finns alltid något tråkigt att göra; mocka, gå igenom kilometervis med staketstolpar, hämta hö, fylla på vatten, utfodra, sladda ridbanan, skruva fast isolatorer, hämta spånbalar, you name it. För att inte tala om den tämligen trista aktivitet som gett mig absolut flest uppslag och idéer i min yrkesutövning: promenaden, helst tidigt på morgonen, gärna i dåligt väder. Jag är lyckligt lottad som kan ha det så tråkigt varje dag. Som 70-talist är jag dessutom rutinerad, för vem som växer upp i dag klarar av att bara sitta och titta in i en vägg i väntan på att tandläkaren ska ropa upp ditt namn? Att låta mobilen ligga kvar i fickan är en av vår tids stora utmaningar.
Inom idrotten hör jag ofta snacket att inte ta det så allvarligt, att ”bara låta barnen ha kul”. Är det så smart egentligen? Om allt går ut på att bara låta barnen ha kul när de idrottar, vad händer då den dag de helt plötsligt ska göra någonting som per definition är tråkigt? Är det inte bättre att vi ger barnen små portioner av lågintensiv tristess även medan de utövar sina favoritsporter? Jag tror det. Sedan tycker jag att det är en urusel idé att, som fotbollen gjort, radera alla resultat och tabeller i de yngre årskullarna.
Borstar och kratsar, inte tillräckligt tråkigt.
Det är tråkigt att ta bort resultat och tabeller, javisst. Men det är ingen kreativ tråkighet utan en korkad tråkighet eftersom ingen varken vinner eller förlorar. Vinner du ibland får du ju en boost av varje seger medan varje förlust är lika tråkig som lärorik. Dessutom har dessa nya regler inte tillkommit på grund av barnen utan på grund av att det finns en hel del fanatiskt tokiga föräldrar som ska vinna till varje pris och lägger energi på att gnälla på tränare och domare när de ansett att just deras sjuåring blivit bortdömd eller fått spela åtta sekunder mindre än kompisen bredvid.
Tristess ska ske med finess.
Ridsporten? Klart bättre. Här curlar vi inte på samma sätt, här tar vi inte bort några resultat, här är det skarpt och lärorikt läge direkt, här finns det hur mycket tråkiga saker som helst att lära ut. Ridsporten har potential och det är också här mina barn aktivt kommer in i bilden. Ibland undrar jag om det finns någonting annat i hjärnorna på Angelo och LillyBelle än hästar. Deras nördfaktor är nu uppe på röd nivå och här ser jag en möjlighet att lära dem var tråkigt betyder och hur underbart det är.
Men de små rackarna har visat sig vara stenhårda motståndare. Det spelar liksom ingen roll vad man ber dem göra i stallet, detta tristessens tempel. Med god min utför de sina uppgifter och visar ofta oroväckande tydligt, och ibland med kontrollerad irritation, hur roligt de har.
”Angelo, dags att kratsa hovarna!”
”Javisst”.
”Lilly, sätt på sadeln på Erika!”
”Det ska jag, fattar du väl!”
Att hämta höbalar är ingenting som ligger högt upp på min topplista. Men barnen tycker bara att det är roligt.
Målning, en guldgruva för tristessens livgivande kreativitet.
Veckan som gått innebar två nya fantastiska möjligheter att bjuda barnen på någonting riktigt tråkigt. Den första handlade om markarbetsträning. För mig: beigt, monotont, tråkigt. Bommar på mark, nöta, nöta, nöta. Angelo och LillyBelle har då fått möjlighet att träna tillsammans med Lovis Lundblad, en av Växjös mest lovande ponnyryttare, och hennes mamma Pernilla, som leder träningen.
Trots att monotonin är total, trots att passet – om man filmat det – utan vidare skulle kunna ersätta receptbelagda sömntabletter ser jag hur det lyser i barnens ögon.
”Sånt här vill jag träna varje vecka!” sammanfattar Angelo och jag tvingas direkt att lägga ner caset.
Möjlighet nummer två uppstår då Veronica, mamma till barnens kompis Tove, bjuder in till Hubertusjakt. En rakt igenom rolig aktivitet förvisso, om det inte vore för en sak: vädret. Det regnar och är geggigt redan när de åtta ekipagen samlas under förmiddagen. Därefter ökar regnet bara i styrka. Själv har jag dessutom klätt mig fel, missat ett lager på överkroppen och står och huttrar redan när barnen beger sig ut på Lilla Rundan, den första av två. Det tar en god stund innan denna ”lilla” runda är över och jag tänker att det här måste till och med Angelo och LillyBelle tycka är tråkigt.
När de sedan, fullkomligt plaskvåta, återvänder hoppar de av sina hästar, kutar in i skogen och tävlar om att först hitta den gömda rävsvansen.
Sedan är det dags för Stora Rundan. Regnet fortsätter att ösa, jag skakar av köld och tar skydd inne i ett uppvärmt garage där nygrillade korvar står och väntar. Ingen kan väl vilja bege sig ut på en runda till, tänker jag.
Jag har fel. Ett fåtal barn väljer utan minsta tvekan att rida iväg på nytt och jag är pappa till två av dem.
Mitt utstuderade lilla tristessprojekt har totalt havererat och nu är tiden mogen för mig att ge upp. Mina barn behärskar ännu inte konsten att ha tråkigt och det får jag motvilligt acceptera. Metoden fungerar i alla fall för mig. Den här texten och många andra har nämligen sitt ursprung i tristessens guldgruva.
Tack för att ni tog er tid – och kanske hittar ni några tråkiga bilder även på mitt Instagramkonto ponnypappandaniel som kan inspirera.
Följ Ridsport på