Jag börjar med att kasta ut två frågor:
Varför tror ni att elithockeyklubbarna i Sverige omsätter mellan 100 och 200 miljoner kronor vardera årligen?
Varför tror ni att dessa klubbar kan betala ut löner på uppemot 300 000 kronor till de största stjärnspelarna?
Svaren på dessa frågor är flera, men här är de tre viktigaste:
• Hockey är en av våra mest älskade publiksporter, där ett snitt på ungefär 6 000 personer per arena i vår högstaliga SHL en eller två gånger i veckan väljer att betala dyra entrépengar (från 150 och upp till drygt 500 kronor per biljett) och dessutom spendera en hel del pengar på mat, dryck och merchandise.
• TV-avtalet som SHL tecknat med C More för sändningsrättigheterna till ligan är värt över 600 miljoner kronor PER ÅR, vilket ger varje klubb lite drygt 40 miljoner in på kontot.
• Den centrala såväl lokala viljan att sponsra SHL är stor, eftersom exponeringen på plats (höga publiksiffror) och via tv (högt antal tittare) är stor.
Men det finns ett annat skäl till att allt ovanstående är så otroligt lukrativt som det är.
Vad?
Svar: Alla klubbar spelar i stora varma inbjudande arenor som på sina håll mer påminner om en nattklubbsrestauranger än ishallar. Enda undantaget är Oskarshamn, där det dock inom kort väntas kommunala investeringar i 150-miljonersklassen för att öka standarden och göra klubben konkurrenskraftigare.
Det är arenan som gör pengarullningen möjlig. Det är bekvämligheterna som lockar. Det är faciliteterna som gör att folk väljer att köpa biljett istället för att glo på matchen i tv-soffan. Detta gör svensk hockey mer attraktiv och anledningen till att spelarna kan ha så höga löner är att det blir en vinstaffär: ett bra lag driver upp intresset, intresset leder till mer pengar och pengarna som elitlaget drar in finansierar övrig verksamhet som exempelvis dam-, ungdoms- och juniorhockey som är helt beroende av herrlagets intäkter.
Nu byter vi perspektiv. Under ett 2000-tal där kommuner runt om i Sverige välvilligt gått sina hockeyklubbar till mötes och sett till att arenor i 300-miljonersklassen vuxit upp som svampar ur hockeymyllan – vad har då hänt på våra ridklubbar?
Ni vet svaret: knappt någonting. När klubbarna klagat ohållbart högljutt har kommunen skickat ut vaktmästar-Bengt plus två av hans polare som lappat och lagat, tätat och fogat. Ungefär så. Ridsport har inte fått kosta någonting, trots att de flesta anläggningar tycks ha uppförts under någon sorts märklig ridsport-boom under tidigt 70-tal, varav de flesta nu är i skriande behov av antingen rivning eller helrenovering. Ridsporten har varit sporten kommungudarna glömde, sporten som fått frysa, bita ihop, dra på blåstället och köra vidare i samma gamla gistna lokaler som tidigare.
Men någonting har hänt. Jag skulle till och med våga påstå att väldigt mycket hänt bara under de få år jag haft förmånen att med egna ögon zooma in ridsporten och iaktta den dagliga verksamheten i klubbarna. Förändring tar tid, den måste ta tid men denna förändringens tid är här och nu. Plötsligt dyker det upp positiva ridsportnyheter i nyhetsflödet:
• Jönköpings kommun har genom ett färskt majoritetsbeslut i fullmäktige klubbat igenom hela 70 miljoner kronor att dela på för Bankeryds och Vissmålens ridklubbar.
• Uppe i Gällivare pågår ett jättebygge som visserligen överklagats under byggprocessens gång men som redan hunnit igenom en etapp.
• Kalix kommun har avsatt hela 46 miljoner kronor för ett nytt ridhus hos ridklubben i kommunen.
• Nere i Lund planeras för investeringar på 160 miljoner kronor på ridsporten.
• Och så sent som i söndags invigdes ridhuset i Åre, vilket äntligen innebär att de tappra elever som hittills fått rida utomhus året runt nu äntligen får acceptabla förutsättningar att utöva sitt intresse.
Det här är enormt positiva nyheter. Höga belopp. Stora satsningar istället för att skicka ut vaktmästar-Bengt och hans polare en gång till.
Den viktigaste frågan för ridsporten just nu: Är detta en tillfällighet?
Om det är ett önsketänkande eller ej får vi se, men mitt omedelbara svar på frågan är nej. Jag upplever nämligen att det finns en annan syn på ridsport bland maktens män och kvinnor i dag. Ridsport framhålls som en sport där ordning och reda råder, där de vi brukar kallar eldsjälar ofta håller till, en verksamhet där ansvarstagande individer skapas och som därmed gör en enorm samhällsnytta. Lägg till att ridsport också, till skillnad mot nästan alla andra sporter, har en förkrossande majoritet flickor/tjejer/kvinnor i utövarskaran och det går även därigenom att argumentera för att det är ridsportens tur nu. Glöm heller inte bort vilken enorm dörröppnare sportsliga framgångar är. Vilken kommun vill inte satsa på en vinnare, liksom? Och vilket lag var det nu igen som vann lagtävlingen i OS? Vilka var det som fick Bragdguldet? Vilka är det som kommer att tilldelas Jerringpriset så småningom?
Framgång föder framgång. Så enkelt är det.
Även i staden där jag sitter och skriver detta finns det mycket goda nyheter, solklara tecken på att den evighetslånga tiden i väntrummet för ridsporten nu är över. För drygt en vecka sedan kallade Växjö kommun till presskonferens. Där meddelades att det råder goda tider, att kommunen går med ett rejält plus och att hela 25 miljoner kronor av överskottet ska delas ut till olika idrottsföreningar i Växjö kommun.
Av dessa 25 miljoner – kan ni gissa hur mycket som gick till ridsporten?
Svar: 17,5 miljoner. Snacka om tydlig prioritering. Av dessa går nio miljoner till Växjö Ridklubb, där läget varit alarmerande under lång tid men där det nu öppnas helt nya möjligheter. Fem miljoner går till lilla Braås, där det ska byggas ett nytt stall medan övriga tre klubbar också får stora och viktiga tillskott i sina kassor.
I måndags stod jag förresten mitt i snö och kyla på barnens hemmaklubb Växjöortens Fältrittklubb tillsammans med politiker, tjänstemän, klubbledare och medlemmar. Det klassiska första spadtaget hade bytts ut mot ett gemensamt symboliskt hopp som förkunnade att projekt Abena Arena nu är sjösatt. Det betyder att den första etappen av ett bygge med ambitionen att bli en av södra Sveriges bästa anläggningar snart tar sin början.
Det vi ser är resultatet av sex års kämpande av en klubb som aldrig gett sig, som kommit tillbaka med nya förslag efter att kommunen sagt nej, som fått nya bakläxor, inkommit med nya justeringar och till slut – efter ett ändlöst malande i de kommunala kvarnarna – gått därifrån som nöjda vinnare.
Detta i en tid där polletterna äntligen trillat ner i maktens boningar samtidigt som svensk ridsport blivit en internationell stormakt. Ja, jag vill tro att det vi ser just nu bara är början.
Tack för att ni tog er tid – jag hoppas att ni gläds lika mycket som jag över de satsningar som sker på ridsporten just nu. Följ mig gärna vidare på Instagram eller gå med i den härliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (kvinnor lika varmt välkomna)!
Följ Ridsport på