Sofies blogg: ”Det tar tid, man gör fel, men man lär sig om man vill”

När man är grön och ung tonåring då vill man att allt ska gå så himla fort.

Helst på ett år. Annars är det ett misslyckande.

I alla fall har det varit lite så i min värld, tufft att handskas med. Men jag har lärt mig!

Det tar tid. Extra roligt är det nu att faktiskt se tillbaka på min och Barcelonas start till exempel. Det finns många fler hästar som är spännande att kolla tillbaka på. Men just Barcelonas och min resa har varit väldigt speciell ändå. För det har verkligen inte alltid gått bra. Det tog sin tid innan det faktiskt gjorde det.

Hon är nu 13 år och uppfödd hos oss i två generationer. Jag har varit med ända sedan hon var nyinriden.

Det började med ett treårstest i Alingsås 2011. Där visade jag upp henne. Det började bra med bara 8:or men sedan kröp sig en 6:a in för skritten. Resten var 8:or rakt igenom. Totalpoängen blev 46 poäng och utan diplom. Diplom är ju ändå det man alltid strävar efter. Men 8:orna är ju inte så dåliga de heller.

Nåväl, efter det fick hon vila för att komma igång igen som 4-åring. Då gick vi ut och red en klass för 4-åriga hästar. Där vi blev uteslutna…Jag kom inte runt banan när vi skulle komma till galoppen. Det tog tvärstopp! Fick ingen galopp på henne. Seg som kola, introvert som få.

Vi kom inte ens ut från banan utan att få hjälp. Jag fick be om att få spöet så jag kunde nudda henne lite lätt på rumpan. Då var hon tillbaka igen och helt mottaglig. Vi fick i alla fall fortsätta programmet så vi kunde få ett bättre avslut på det. Det året gjorde vi inga fler starter. Hon fick i stället bli av med lösa benbitar för att kunna säljas. För det var inte riktigt min favorithäst ha, ha. Hon var otroligt ridbar och kunde röra sig absolut.

Men att få fram det uppifrån var så svårt.

2013 Var hon fem år och nu tänkte jag att YES, nu ska vi försöka kvala till Breeders!

Absolut, det gick ju super. 64 procent i 5-åringarnas program. Var bara sisådär 10 procent ifrån att lösa det kvalet ha, ha. Men kvalkortet var betalt, det var bara att ge sig ut igen. Nästa gång fick vi 66 procent och kom bara näst sist.

Ja det var ingen dundersuccé.

Hemma var hon skitfin, men på tävling blev det segt och introvert bara. Vi testade oss på en MSV C. För hon gjorde riktigt fina enkla byten hemma. Men inte tusan fick vi ut det på tävlingen. Allt blev nästan stillastående. 60 procent red vi ihop och var inte i närheten av att vinna. Det roliga var att just den klassen vann jag, fast på en annan häst. Häst och häst, han var ju ponny. Wacos Rache MW vann jag med i den klassen på 76 procent. Det är den högsta procent jag ridit hittills faktiskt i en vanlig bedömningsklass. 10 på inridning och 9 på ökad skritt och någon 9:a på mellantrav.

Det året gjorde vi inga fler starter utan tränade på till nästa år igen.

Året därpå var hon 6 år. Det året startade vi tre gånger och lyckades ta en MSV C-placering på 67 procent. Sedan gjorde vi inga fler starter igen. Utan bara hem och träna, träna!

2015 kan man nog säga att bubblan äntligen sprack för oss i MSV C. Vi började året med en vinst på 74 procent. Det hade bara tagit oss tre års träning i just den klassen för att det skulle gå. Men oj vad vi levererade det året! Supermånga vinster och många ritter över 70 procent.

Då tänkte jag att nu var det dags att levla upp till MSV B. Jodå, vi blev placerade på 67 procent faktiskt. Men det blev även en hel del 61-procentrundor. Men dessa år från att hon var fyra var så nyttiga för mig. Jag lärde mig otroligt mycket på henne. Att ha tålamod, vara påhittig i träningen, försöka hitta vad som skulle funka att tända gnistan på just henne.

Nu i efterhand så tycker jag ändå inte att det har tagit sån tid. Utan det har gått väldigt fort ändå.

• 2016 debuterade vi MSV A-klass.
• 2017 debuterade vi Intermediaire I.
• 2018 debuterade vi Intermediaire II och avslutade året med en Grand Prix och SM-kval samt placering.
• 2019 Började vi ta segrar i Intermediaire II.
• 2020 Opererades hon för struppipning. Hon var skitfin under igångsättningen. Men sedan lyckades hon skada sig i hagen. Det har spökat till och från nu. Det är det som gjort att vi varit borta under hela det året. Nu hoppas jag vi verkligen hittat vad det varit som spökat.

MEN jag vet att vi kommer komma igen, jag vet bara inte riktigt när. Nu när jag sitter med alla dessa gamla resultat och minnen så är jag inte heller så orolig över om vi kommer behöva vara borta ännu ett år till. För två år är ändå inte så lång tid i det hela loppet. Så jag sitter rätt lugnt i båten. Dessutom är jag en riktig optimist. Jag tror, eller nu vet jag, att Barcelona kommer inte vara den bästa hästen jag har. För jag har Dahlia som redan i 6-års ålder tagit placeringar i MSV B-klass. Det var mer än vad jag fick till med Barcelona. Barbaresco MW som blev den 10:e bästa 4-åringen i landet.

Men jag kan inte säga att hästarna 100 procent är bättre än vad Barcelona var i den åldern. Det Barcelona (med många många andra hästar) har lärt mig är hur man tar fram en 4-åring. Hur man tar fram en 6-åring och så vidare! Redan nu kan jag känna doften av piaff när jag sitter på en fyraåring och jobbar den. Det är helheten. Att jag blivit en bättre ryttare och utvecklas hela tiden. Jag tar mig an alla hästar. För jag vill verkligen lära mig. Jag vet nu att de tråkigaste hästarna är dem jag lär mig kanske mest på.

Det jag vet är det är mitt tålamod, min ihärdighet, och lite tur som spelar roll också. Därför är jag rätt lugn. Barcelona har det dessutom väldigt gött i hagen med min 3-åring som sällskap. De älskar varandra. Jag är dessutom bara 27 år och har förhoppningsvis många år att se fram emot. Men det trodde jag inte när jag var 17 ha, ha, ha.

Men i dag tar jag med mig Tålamod, Nyfikenhet, Ihärdighet. Även jag behöver påminnas av detta. Jag vet nu att jag har detta, så jag måste bara påminna mig om i en tuff tid att jag är bra på det. För jag kan ändå säga att det är en tuff tid. Det är inte roligt att ha sin bästa häst borta, men jag försöker tänka positivt i det och lägga fokus på det jag fortfarande kan påverka.

Så fortsätt kämpa, gå upp och ner i klasserna emellanåt. Det har jag gjort flera gånger med Barcelona.

Tänk att det tar år av träning ibland. Man behöver nog också lägga fokuset på vad man lyckats med och inte tvärtom.

/Sofie

Nu har det snart gått ett år sedan operation av ryggen och den är nu starkare än före min operation. Det var svårt för mig att kunna föreställa mig.

Det är många viktiga faktorer som gjort det möjligt. Framför allt har jag verkligen gett mig tiden och försiktigt satt igång, varit snabb att känna efter och inte bara kört på. Det har väl egentligen varit min största svaghet men samtidigt styrka innan. Nu känner jag att jag har hittat en balans med den kombinationen av envishet, som vi ryttare ofta har.

Hur har min rehab sett ut? Ptja, en blandning av ridning, enkla styrkeövningar med fokus på stabilitet och en hel del enduro. Enduro är en typ av cross, fast man kör i skogen över stock och sten, samt att det går lite långsammare än på en crossbana och mindre hopp.

Det är framför allt min endurokörning som verkligen stärkt upp min rygg och bålstabilitet. Där ska man nämligen stå upp, helst hela tiden. Tack vare mina uthålliga ryttarlår har jag klarat av det momentet. Där har jag verkligen fått den där stabilitetsövningen i precis hela bålen. Utan belastning uppifrån och utan snabba tvärvändningar eller plötsliga skutt har det varit en kontrollerad from av träning. Kan ju låta något märkligt ha, ha, men alla ryttare borde verkligen syssla med det. Det är så otroligt likt ridning, men ändå lite annorlunda. Verkligen ett superkomplement till min ridning där alla viktiga bitar kommer in.

Ridningen satte jag i gång sakta och fint, korta pass och har trappat upp det vartefter. Jobbade mycket från marken i början. Vilket jag i vanliga fall också gör mycket noga. Det ger så mycket när man ser hästarna jobba från marken, det finns alltid så mycket att jobba med där som gör det enklare när man sedan sitter upp.

Jag är fullt i gång sedan ett bra tag. Men tävlandet tänker jag spara på. Det är tufft att hålla sig från tävlingsbanan. Men eftersom mina egna unghästar hamnade lite efter sin utbildning under vintern ville jag inte stressa på utbildningen under våren/sommaren. Utan jag tänker lite längre där.

Fasiken, jag kan vänta ett år med tävling där, bara träna på de svårare rörelserna som kommer under nästa år för dem och vara väl förbered till dess. Ingen stress, inget påskyndande av något. Utan verkligen bra träna på i lugn och ro. Hinna befästa allt och inte blanda in tävlingsmoment där det då kan finnas förvirring när man tränar in till exempel byten eller seriebyten. Det är ju ganska lätt hänt att man får lite inslag av galoppombyten när man håller på att träna dem fast man kanske bara ska ha förvänd galopp i sitt program. Så för både mig och mina hästar känns det super att ha fokus på träningen samt utbildningshästar som är här.

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

A post shared by SR Equestrian (@sofie.relander)

Lyckhems Dahlia är nu 8 år, hon tränar piaff, passage och seriebyten. Vilken piaff hon gör! Hon är helt makalöst fin, alltså en så otroligt klok och engagerad individ. Det ska verkligen bli så roligt och få visa upp henne på tävlingsbanorna när det blir dags.

Här ser ni klipp på Lyckehems Dahlia:

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

A post shared by SR Equestrian (@sofie.relander)

Barbaresco MW är nu 6 år. Han är en riktig bjässe med mycket gång, så han behöver verkligen sin tid. Växa, ta det lugnt på bete med sina polare, träna emellanåt och pausa lite till. Han gör väldigt trevliga galoppombyten, stärkt upp sin trav ännu mera och visar fina inslag av talang för passagen.

Här ser ni klipp på Barbaresco:

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

A post shared by SR Equestrian (@sofie.relander)

Dragonfly är 4 år, hon har bara jobbat en kort period efter sitt Breeders som 3-åring. Det gjorde hon med sådan bravur, där finns det gång. Wow vilken individ, så tevligt psyke, sådan lätthet för att lära sig nya saker, schwung i traven och så otroligt fin mekanik i galoppen. Ja, även hon ger en sådan ridkänsla uppe i sadeln. Sakta och fint framåt i träningen, det är verkligen något jag tror på. Framför allt med de unga individerna, de växer länge. Ska jag ändå behålla dem själv som tävlingshäst så har jag sällan bråttom med dem. Sedan kan saker så klart alltid ändra sig, jag är van vid att man får säja, ibland sina kanske bästa framtidshästar, det är så jag får jobba helt enkelt. Kanske ibland det lite mer tuffa för mig, men också en utmaning som jag ändå gillar att ha. En utmaning att se hur långt kan ”jag” komma med långsiktigt arbete, få ta sig fram och skapa förutsättningar utefter det man har att tillgå. Det är ändå något jag tycker om och som driver mig. Utmaningar!

Nu håller jag i lite mer träningar än vad jag annars haft tid till att göra, kan ta emot fler hästar, kan ha fler ”Ride, Wine and Dine” helger vilket är otroligt roligt. Att få laga mat, komponera ihop vin, baka, hålla träningar och träffa så mycket olika människor är verkligen en boost. Det ger så mycket, jag blir så inspirerad av andra och man får träffas på ett mer personligt plan än på bara en vanlig träning. Så det är verkligen ett koncept jag tycker om att ha.

Nu ska jag ut och arbeta lite hästar, många fina står i stallet och vill bli ridna. Jag vill verkligen bara ut och sitta i sadeln, utveckla och utvecklas med djuren.

/Sofie

Så kom dagen då det till slut blev operation för mig.

Det har varit en jäkla karusell detta året med min rygg hos läkarna. En karusell som sugit all must ur mig och lite till. I omgångar har jag brutit ihop totalt och gett upp. Kommit in gråtandes i mina föräldrars hus över att man inte får hjälp. Uppgiven, det är en hemsk känsla att känna.

Jag känner så med dem som har så mycket värre sjukdomar än vad jag har och fått kämpa med sjukvården.

Det har varit en kamp mot läkarna att få dem att förstå vad man jobbar med och att det INTE är en hobby. Inte ens när medicinerna gav mig sådan biverkning att mina reflexer försämrades ett tag så jag gick över med två hästar på en vecka, för man läste av situationer fel, tog de en på allvar. Det var dessutom två egna, lugna individer som jag kände väldigt väl, men där jag bara var efter i tanken i reaktionen (inga tunga mediciner jag pratar om ens). Men riktigt läskigt var det.

Det har varit en kamp mot läkarna att få dem att förstå vad man jobbar med och att det INTE är en hobby.

I över fyra månader kämpade jag med läkarna, bytte vårdcentral och läkare fyra gånger för att till slut hitta en som i alla fall verkade bry sig lite och började prata om röntgen med mig. Alla tidigare hade bara avvisat mig med att fortsätta äta Ipren och Alvedon på maxdos. I fyra månader vart ju min mage dessutom väldigt dålig av all denna Alvedon och Ipren.

Att något var uppenbart fel i ryggen kunde jag ju känna. Det var inte bara vanligt ryggskott. Utan det strålade ut som växtvärk över låren också, en riktigt brännande känsla. Att sitta ner gjorde skitont i ryggen. Köra bil var rentav riktigt smärtsamt, trampa ner kopplingen strålade rätt upp in i ryggen. Det som egentligen gick bra då var att sitta i sadeln, det gjorde inte ont. Men snubblade hästen till eller hoppade till, och jag inte var med och spände till i bålen, gick det en stöt igenom hela kroppen som strålade ut i tår och hela ryggen. Fy tusan när jag tänker tillbaka på några sådana tillfällen.

Sedan hittar man ju sätt att rida på, sätt som funkar tillfälligt. Eller så är det bara så att man biter ihop! Man har ju inget val, sjukskriven kunde man inte bli då läkarna inte kunde sjukskriva något mer än någon vecka då jag bara hade ”lite ont i ryggen, det har alla”. Sedan som egenföretagare kan man inte bara bli sjuk utan att det verkligen är allvarligt. Vilket läkarna verkligen fick det till att inte vara. Sedan har man ju alla hästägare som man inte vill göra besvikna som man kämpar på för.

Till slut fick jag boka en egen röntgen av ryggen, jag fick betala över 11 000 kronor för det själv.

Jag var alldeles för stark i benen för att de ens skulle kunna tänka sig att det skulle kunna vara ett diskbråck som mina sjukgymnaster kunde konstatera väldigt fort. Tyvärr konstaterade de att det var en inåtbuktande disk som tryckte på nerverna. Men detta ville ingen läkare tro på. Så där hamnade jag mitt emellan bara.

Till slut fick jag boka en egen röntgen av ryggen, jag fick betala över 11 000 kronor för det själv.

När jag äntligen hade detta på papper trodde jag att det äntligen skulle vända och att jag skulle få hjälp, nu efter fem månader. Nej då, det var bara tillbaka till sjukgymnastiken som jag varit på över 15 gånger säkert vid det tillfället. Inte träffa ortoped eller ryggspecialist? För jag fick minsann höra att en sådan ung person som mig med detta opererar man inte. Inte tillräckligt allvarligt.

Efter det så kommer jag ihåg att jag verkligen tappade orken kring mitt tillfrisknade ett tag. Orkade inte ligga på med nya läkartider. Men en kompis hjälpte mig och pushade på att jag skulle skicka in en remiss till Sahlgrenska.

Sagt och gjort så gjorde jag det.

På grund av vårdgarantin kunde inte Sahlgrenska hjälpa mig hos sig men de bedömde mina bilder som att jag måste få hjälp och skickade mig vidare till en ryggspecialist på Art Clinic. En neurokirurg fick jag komma in och träffa. Allt därefter gick väldigt fort.

Det första hon tog upp var att jag måste opereras. Jag tappade hakan på det mötet. Det enda jag fått höra hittills är att man inte opererar sådana som mig och bla bla. Nu säger hon att jag absolut ska opereras? Va? Nu blev jag verkligen kluven.

Självklart blev jag jätterädd av bara tanken och ville först få ”riktig” hjälp och en ny röntgen. För det kanske hade blivit bättre tänkte jag. Bara tanken på operation fick mig att känna mig mycket bättre på grund av hur läskigt det låter att bli opererad.

Jag red sedan på Breeders, kände någonstans att detta kommer vara den sista tävlingen jag gör på väldigt länge.

På bara två veckor fick jag en ny MR-röntgen. Tjatade med mig bilderna hem så jag kunde titta på dem så fort jag kunde. Där såg jag det … det hade bara blivit värre. Men så glad över att jag inte behövde betala för den.

Jag red sedan på Breeders, kände någonstans att detta kommer vara den sista tävlingen jag gör på väldigt länge, men hade förhoppningar om att Elmia skulle få bli den sista.

Men jag gick all in på Breeders. Hade absoluta BÄSTA teamet med mig. Hade chaufför, flera hästskötare. Jag kunde verkligen fokusera på att bara sitta uppe på hästarna och rida. Vilket besparade min rygg otroligt mycket så jag kunde leverera 110 procent på banan.

Fantastiskt boende på Dorisberg B&B som vanligt. Vi bokar alltid in oss där nu. Där har vi både box och boende på samma ställe bara några minuter från Flyinge. Dessutom med hage till hästarna. Ja, vi kan inte bo bättre. Där trivs vi alla som fiskar i vattnet.

Att få sitta där på Flyinge, ha med mig sex kvalade hästar var en underbar känsla. Allt från en 3-åring upp till 5-åringar. Jag var verkligen så glad inne på banan på varenda en av dem.

Sedan kom beskedet, jag fick en operationstid. Som skulle bli av en vecka före Elmia …

Jag var så tveksam att ta den tiden. Jag tvekade mycket, började känna att ryggen var ju ”mycket” bättre nu. Det var nog bara onödigt med en operation.

Men något fick mig ändå till att våga tacka ja till den.

På bara en vecka fick jag ihopsatt ett schema på folk som tar hand om allt från måndag-söndag morgon och kväll. Eftersom jag ändå varit beredd på operation och även inte jobbat heltid så har jag haft bra hjälp i stallet. Så det gick väldigt smidigt att få ihop hjälpen. Så har jag fantastiska personer runtom mig som verkligen vill hjälpa mig med, vilket jag är så tacksam för.

Så kom den där måndagen den 18:e. Dags för operation och jag kände mig ”purfrisk”.

Tänk vad man kan inbilla sig för att man är så rädd för något. Jag var livrädd att bli opererad. Rädslan fick mig nästan att inte göra det. Jag var ganska säker på att just jag skulle vara den patienten som dog på operationsbordet, eller den som blir förlamad. Usch, vilken rädsla. Men ändå kände jag mig väldigt trygg där och då med dem.

Jag var livrädd att bli opererad. Rädslan fick mig nästan att inte göra det.

Såg dessutom en klar bild framför mig i rullstol på gården och var ändå bekväm med känslan. För jag har sett många i paradressyr som lyckas så bra. Så de har faktiskt inspirerat kan jag säga, inte ens det fick mig att inte våga göra det. För det verkade inte så tokigt ändå att rulla runt på gården i rullstol.

”Poff” sa det bara så sov jag. Sedan när jag vaknade upp från narkosen kommer jag ihåg att det första jag frågade var såklart ”har jag snarkat?” Och sedan vickade jag på tårna och då kom tårarna.

Jag kände sådan grym tacksamhet, över att jag …
1. LEVDE!
2. INTE var förlamad.

Tänk ändå, ja, lite löjligt kanske att känna så. Men har man varit där förstår man nog.

Det 3:e jag kände var lättnaden mot benen. Det tryckte inte på. Det gjorde inte längre ont. Visst. Jag hade massor av morfin i kroppen. Men ändå kände jag lättnaden som släppt.

Så där låg jag på uppvaket och grät av lycka och tacksamhet. Sedan fick jag dela rum med underbara 70-åriga Agneta som också opererat sin rygg.

Vi kunde konstatera att vi hade blivit lika ”friska” som före operationen bägge två. Just av rädslan som fick en att inte riktigt känna smärtan. Lite fräckt ändå hur det kan funka så.

Vi hade i alla fall otroligt mycket gemensamt, så vi hade skitkul ihop där under kvällen och natten. Sedan skildes vi åt morgonen efter och hoppades på att vi skulle träffas igen på vårt återbesök. Så jag hoppas du läser detta nu och inte bokar om din tid.

Visade sig att vi har släkt i samma lilla by i Finland. Helt otroligt vad världen är liten.

Väldigt konstigt att faktiskt inte klara av allt vad man brukar göra. Än konstigare att inte komma få rida på väldigt länge.

Nu har det gått över en vecka sedan jag opererades och jag kan gå längre och mer för varje dag. Men det är konstigt vad handikappad man är. Väldigt konstigt att faktiskt inte klara av allt vad man brukar göra. Än konstigare att inte komma få rida på väldigt länge.

MEN en sak jag lovade mig när jag vaknade upp och kände på ”lättnaden” var att jag lovade mig själv att ALDRIG bita ihop igen och köra på. Men å andra sidan har jag verkligen kämpat för att få bli frisk och legat på sjukvården och sjukgymnasterna som bara den! Jag kunde inte gjort mer eller bättre själv. Allt jag gjorde var tack vare att jag INTE accepterade att det bara var lite ont i ryggen.

Röntgen fixade jag själv och ryggremiss fixade jag själv! Så jag har lärt mig otroligt mycket. Jag ska gå på min magkänsla ALLTID. Stå på mig ska jag med kunna göra!

Men jag hade verkligen inte klarat det själv. Har fått fantastisk hjälp från min bonussyster som är läkare och hela tiden kunde tipsa mig om vad jag kunde göra själv. Kompisar med samma symptom som kunde berätta vad de själva fått för hjälp. Ja, det skiljer sig otroligt mycket mellan alla landsting tyvärr. Sedan mina nära och kära som jag kunnat prata med varje dag om smärtorna och som försökt förstå och verkligen stötta en. Ni är fantastiska och jag älskar er så! Varenda en!

Det som gjort mig lite ledsen är att jag aldrig kom iväg till Daniel Bachmann Andersen och har fått boka om det två gånger. Troligen har jag sabbat alla mina chanser att få åka dit och träna, det gör mig lite ledsen. Men det ska jag försöka få igen nästa år. 2022 får bli mitt år!

Att rida är ju inte jobbigt, du klarar av att rida 12 hästar om du klarar av att rida en.

Ni som känner mig vet att jag är världens optimist. Oj, vad jag kan vara alldeles för optimistisk haha! Men det är så jag klarar av allt, tack vare min inställning blir inget för svårt eller omöjligt. Har ingen gjort det tidigare är jag bombsäker på att jag klarar av det, det går om man bara vill.

Men nu har jag mött på en som är mer optimist än vad jag är! Försäkringskassan.
Haha, jag tänker inte ens gå in på djupet hur ”optimistiska” de varit mot att jag varit 100 procent bra i min kropp. Att rida är ju inte jobbigt, du klarar av att rida 12 hästar om du klarar av att rida en. Den logiken förstår jag inte.

Men vad jag förstår med det är att folk ser på vårt arbete som en HOBBY och att vi har en bra bit kvar att gå. De kunde inte förstå hur jag INTE skulle klara av mitt jobb till 100 procent.

Tack och lov kunde jag säga ifrån och byta handläggare till en som vet vad hästar handlar om. Men vi har en bit kvar att gå med vår sport.

Nu ska jag fortsätta satsa på min rehab till 120 procent så jag kommer tillbaka starkare än någonsin! Har fantastiskt många fina hästar under nästa år.

Jag var för två helger sedan i Alingsås med två 4-åringar och två 5-åringar. Efter det lilla jag kunnat jobba mina egna hästar åkte jag verkligen inte till Alingsås med några förväntningar alls. Utan bara övning.

Givet att vi ska rida och prestera vårat bästa. Men inget över det hade jag förväntat mig alls. Det krävdes också att hästarna skulle vara helt med mig. Och de har verkligen inte varit på bortaplan mycket. Så jag såg det som ett ypperligt tillfälle att träna på att prestera helt enkelt.

Det var det jag försökte intala mig. Många gånger under veckan tänkte jag att ”nej, jag måste avanmäla mig” detta är inte tillräckligt bra helt enkelt. Då fick jag tänka om.

Vad är det som inte är tillräckligt bra för VEM?

Jag visste att det var tillräckligt bra för mig, så där kunde jag skrota de tankarna och fokusera vidare på min ridning.

Jag upplever att bristen för mig här har varit att de blivit spända och inte riktigt slappnar av, orutinerade på tävlingsbanorna. Vilket har gjort att jag känt mig osäker på att åka ut med dem. Men åker jag inte ut så får vi heller ingen rutin. Så där måste jag helt enkelt våga. Våga åka ut och att det kanske blir pannkaka på banan att vi inte alls kommer runt. MEN då är det ju det man måste träna på.

Jag tittade en hel del på unghäst VM. Mhmmm…okej….det är SÅ det ska se ut.

Yes. Jag applicerade det i min tanke. Att när Jeanna Högberg äntrar extra banan är det JAG som sitter på Barbaresco. Verkligen analyserar hur hon gör, försöker känna efter hur den traven skulle kännas. Hur den övergången skulle kännas och så vidare.

Man behöver inte nöta in grejer för en häst.

Så har jag ofta fått tänka. Det funkar med min hjärna. Jag lyckas lite lura den till att jag faktiskt redan gjort det. För hjärnan är ändå såpass dum att den fattar inte att det INTE är jag som gjort det.

För när jag tänker mig in i det får jag en känsla, en bild framför mig. Så uppladdningen har varit så cool.

Det lilla som hästarna har jobbat har varit riktigt bra arbete. Hästar lär sig superfort. Man behöver inte nöta in grejer för en häst. Det är vi själva som behöver nöta.

De har också gått i lösdrift med stora hagar. Och därifrån får de en riktigt bra grundkondition. Väldigt fina ryggmuskler och mycket mer lugna i sinnet när man rider.

Mina hästar ÄR vana sedan föl att gå i flock och stora hagar. Därför funkar det för mig. Man måste känna efter på individen givetvis.

Men hur gick det då?

4-årige Glamour MW gjorde ett superjobb på banan och kvalade till Breeders på 79,6%. Hon var lite spänd men jobbade oerhört bra. Lyssnade och litade på mig väldigt bra. Hon vann även sin klass av 27 startande.

Uppfödare: Maria Winberg

I samma klass startade jag en till 4-åring. Han hade jag haft hos mig i två veckor före. Jag kunde verkligen inte säga nej när Amy ringde mig och frågade om jag kunde starta hennes häst i Alingsås. Sagt och gjort fick han komma till mig, träna mycket men ändå lite. Så kul att det gick hela vägen.

Julius EB satte också ett kval på 76,8% och kom 5:a i klassen.

Uppfödare: Erling Brag. Ägare: Amy Lundh

Barbaresco MW blev skitspänd när vi kom in, men lyssnade ändå ganska bra på mig. Han levererade hela 81% och vann sin klass. Så otroligt glad över honom.

Uppfödare: Maria Winberg Ägare: Ulrika Sjökvist och Sofie Relander

Z MW var kanske den mest spända av dem. Men oj så fin han var! 74,4% och 3:a i samma klass. Även här ett Breederskval.

Uppfödare: Maria Winberg Ägare: Susanne Lewenhaupt

Så från denna tävlingen lyckades jag sätta fyra av fyra hästar. Helt magiskt! Jag var så otroligt glad över det.

Nu återstår förberedelser inför Breeders. Det som behöver tränas på är ju verkligen att vara på banan.

Så jag ska försöka åka ut med 5-åringarna på LB-klasser och träna på det. Bara det att åka iväg, den ena blir lämnad av den andre. Gå in på banan i olika miljöer och så vidare.

För på Breeders kommer det vara publik i år. Det kommer sitta folk på läktarna. Liv och rörelse. Så vi har lite att träna på.

Mellan tävlingarna rider jag i så fall maximalt tre dagar i veckan på dem. Tiden i sadeln är 25 till 30 minuter och det handlar uteslutande om lösgörande arbete. Mycket ute i naturen om vädret tillåter. Då kan jag åka ut på tävling fram till Breeders utan att det skulle bli för mycket för dem.

På näst sista ridlägret så höll mamma en mycket bra föreläsning om nervositet och lite kring den. Är den bra? Är den dålig? Gillar vi den? Ogillar vi den? Blir du nervös? Blir jag nervös?

Åren går och jag blir bara mer nervös för varje gång.

Men jag ser absolut inte på det som något dåligt. Känslan är fantastisk kan jag tycka. Väldigt skrämmande, den bubblar upp hela magen på mig får mig att springa på toa stup i kvarten för att kissa. Jag börjar huttra och frysa, får en alldeles för hög puls av att bara knoppa. Men jag vet också att ju mer nervös jag är, desto bättre presterar jag. Kroppen går verkligen in och förbereder sig på något ordentligt som ska hända och i det läget kommer allt mitt fokus att krävas.

Det är också det som kommer hända. Mitt fokus kommer bli 120 procent. Jag hör inget runt om som sker. Jag kommer inte ens höra domaren plinga frenetiskt i klockan och skrika åt mig ”ta av skydden” när jag står mitt på banan med hästen och håller på att rida runt. Det är först när min vän Alice står mitt framför näsan på mig inne på banan som jag hajar till och vaknar ur min bubbla. DET gör nervositet med mig. Att jag kan stänga ute allt runtom som händer och kan då verkligen fokusera på mitt inne på banan.

Men det har inte alltid varit så. Det har tagit tid att ”bemästra” min nervositet och att tycka om den.

Men den där ohanterbara nervositeten har nog snarare varit prestationsångest. Man kände att man hade förväntningar på sig, trodde jag. Men det var ju snarare kanske att folk i närheten hoppades och höll tummarna att det skulle gå bra. Inte något krav på något vis. Men prestationsångesten fanns ändå där och finns fortfarande ibland. Nu kan jag dock hantera den på ett annat sätt.

Men då var det att man startade oftast två klasser samma dag på sin ponny. I första klassen red jag stelt, inverkade inte riktigt. Kom ut från banan med 1 000 frågetecken precis efteråt. Varför gjorde jag inte så före den fattningen, eller så före en öppna?. Sist kom man också. Som att det inte räckte med att man red förlamat så skulle man också vara sämst….suck.

Sedan till nästa klass kunde man inte vara så mycket sämre än gången före. Pressen släppte totalt i stället. Man gick in och presterade. Jag åkte inte runt på hästen utan gjorde alla övergångar och halvhalter. Nu fick hjärnan syre och kunde tänka, eftersom man inte satt och spände sig och höll andan samtidigt.

Så var det, man fick vara ute och tävla två klasser eller ha två hästar. Visst, någon gång kanske man var rädd IGEN och då sket det sig ännu en gång till i klassen efter. Men lyckligt nog hände inte det alltför ofta.

Nu ska jag ut i helgen och tävla. Jag kan verkligen känna pressen jag lägger på mina axlar. Hur det knyter sig i magen, hur jag får svårt att hitta andan. Det är där jag snabbt får avbryta mig. Lägga fram mitt mål och mitt mission för mig själv. Jag frågar mig själv vad det värsta är som kan hända. Ja men att folk tycker och tänker. Tycker och tänker vad?

Antagligen inget jag kommer få veta, okej, vi börjar mjuka upp hos lite här nu Fia. Folk kommer ALLTID tycka saker. Alla kommer inte vara av samma åsikt i många situationer. Men det är absolut svårt att hantera kan jag tycka.

Jag får lägga mycket fokus på att tänka rätt. Påminna mig och så vidare. Jag är absolut inte ensam om att tänka på detta viset, det vet jag. Jag vet också att detta är en tanke som begränsar så många ryttare till att inte åka ut med sina hästar och ha kul och njuta på banan. Tänk att man kan begränsa sig så och bli så rädd av det att man inte åker ut på en tävling eller pay and ride.

Det är lite synd. Varje gång jag lyckas pusha ut en elev på banan för just dessa tankar blir jag så himla glad.

Jag påminner mig nu än en gång inför helgen med mina unghästar att detta bara är en del i vår resa. Rätt skönt att jag har min och Barcelonas resa att kunna använda lite som referenspunkt. Jag kan gå in på de resultaten och se att det INTE var en spikrak karriär på tävlingsbanorna från första start. Nix. Det var till och med så att vi blev stillastående och uteslutna. Det gick inte att fatta galopp. Så med alla andra hästar hittills ligger jag ljusår före. Ingen har ännu stannat på sin första start ha, ha, ha.

Nu ska jag göra lite extra mentala övningar, andningsövningar samt muskelavslappnande övningar. Så kommer även jag har KUL på banan oavsett resultat. Känslan ska kunna vara att jag gjorde mitt bästa och att hästarna fick en trevlig runda de gärna vill göra om. Det är unga individer, de är båda lite lätt skraja av sig också. Dahlia har lite mer erfarenhet än Barbaresco MW och Z MW.

Jag har det lite lyxigt med att ha mamma som är mental coach och Z:s ägare som är KBT terapeut med mycket utbildning inom tävlingsidrott, eller så kanske jag bara har det tufft. Alltid en jäkla massa frågor och analyser. Nej, de och jag sköter oss ganska bra med det. Men se till om ni behöver det, att prata med någon om kan hjälpa er om ni vill bli bättre.

Man får jobba lite för det, men helt klart värt det.

/Sofie

Vad tycker jag om hos en häst? Vad är det som gör att jag vill ha Just Den Hästen?

Först så tänker jag ”Vad vill jag?”. Jo, jag vill rida GP, de högsta klasserna. Jag vill rida mästerskap.

Kanske inte med den hästen jag köper, det vet jag först när jag är där. Men den ska ha de egenskaper som gör att jag tror på det. Tror jag det kommer det vara så mycket lättare att nå dit.

Okej, då ska vi se vad vi hittar. Det kommer ju ta tid att utbilda hästen dit, alltså flera år. Eftersom jag antagligen kommer köpa hästen som, säg 4-åring. Då ska jag alltså rida hästen i fem-sex år innan vi närmar oss de klasserna. Där någonstans blir ridbarheten den viktigaste biten som jag kommer värdera högst.

Visst det är bra om den har fyra ben att stå på också.

Bra ridbarhet för mig behöver inte vara samma som för någon annan. För vi gillar helt enkelt olika egenskaper. Så där är det magkänslan som får säga sitt. Gör magen dubbelvolter av glädje när jag sitter eller hanterar hästen, ja men då är vi något på spåret. Visst det är bra om den har fyra ben att stå på också.

Gångarterna tänker jag att de behöver inte vara så otroligt bra och stora. Det viktiga för MIG är att hästen jobbar korrekt. Så för mig går en häst med kanske lite kort gång före en häst med enbart stor gång. För hästen med något kort gång har här förmågan att även korta steget och länga det lite. Alltså ett lite större register, lättare register här i början. Nu säger jag inte att alla hästar med lite kort gång kan detta. Utan just i detta scenario.

Det är klart att med en häst med extremt stor gång kan jag med tiden få den att korta sig, samla sig etc. Men jag tycker det är så mycket lättare att utveckla en hästs potential. Och jag vill tro att det blir lättare när hästen inte har så mycket att sprattla med, haha.

Men, om några år kanske jag kommer ha ändrat mig, då kanske jag föredrar de stora gångarterna före de lite kortare. Det vet jag inte. Men det jag vet är att så länge jag tror på det så kommer jag få det att funka.

För det är ju också själva resan som är det som faktiskt kommer vara det viktiga och det du gör mest av, det är viktigt att det är givande och roligt. OS som kommer efter sju-åtta år är över på några enstaka ritter. Säg att jag får tolv minuter totalt på banan i runda slängar. Jag tränar alltså över åtta år för något jag kommer få skörda i tolv minuter… Det finns de sporter som har det värre, som 400 meter häck på 45,94 sekunder.

Det är viktigt att resan dit ska vara givande och rolig. Vi ska orka härda ut, då krävs det att det ger något också. Så en häst som ger mig dubbelhopp i magen tror jag det är som kommer ta mig dit, om det är det jag drömmer om.

Det har cirkulerat lite filmer på sociala medier på guldhästen samt bronshästen, och silverhästen som har en skruttig skritt. Vi pratar om Jessica, Isabell och Charlotte som nu tog individuella medaljer på OS.

Charlottes Gio som unghäst:

Jessicas guldhäst:

Dessutom fick Isabells häst Bella Rose endast 6,5 på sin trav på sitt ”treårstest”.

Det spelar ingen roll hur fina hästar vi köper. Klarar vi inte av dem kommer det ändå inte gå.

Alltså, det är så intressant att titta på dessa filmer och analysera. Med en bra ryttare blir det bra kan jag konstatera – enkelt, jag vet! Det spelar ingen roll hur fina hästar vi köper. Klarar vi inte av dem kommer det ändå inte gå. Men när jag klarar av hästen kommer det gå. Det är då magin kan skapas. Kanske vill vi aldrig ut på en tävlingsbana eller så siktar vi högt på banorna. Oavsett så är magkänslan viktig, glädjen behöver finnas där. Då njuter vi av det och har kul längs vägen.

Med det sagt finns det perioder där det också blir pest och pina och allt känns för svårt, men det blir lite lättare att ta sig igenom det med den rätta hästen för oss.

Det känns helt fantastiskt att kanske jag ska kunna ta mig ut på en helt vanlig tävling med nedsittning. SOM jag längtar till detta.

Jag har gjort så att jag anmält mig till flera klasser med lite olika hästar. Men jag är också beredd på att avanmäla mig om jag känner att ryggen slår bakut.

Eftersom jag varit riktigt duktig ett bra tag och verkligen tagit det lugnt med ridningen, alltså trappat ner en hel del på den. Inte helt, men mycket. Så börjar den kännas något bättre nu. Jag vågar inte ropa hej ännu, men lite glad är jag minsann.

Det är ju tyvärr alla mina hästar som fått ta det lugnt. Vissa går på lösdrift och rör på sig ganska mycket på dagarna. Några andra har fått bli lite ridna av elever eller delägare. Så lite har de ändå alla fått gå, men inte så mycket kan jag skryta om.

Jag har i alla fall satt igång ”mitt” gäng som består av:

Barbaresco MW 5 år
Lyckhems Dahlia 7 år
God Morgon MW 6 år
Glamour MW 4 år

Dessa ytterligare fyra, plus Z MW, har jag planerat in att tävla nu.

Jag känner att det är kanske lite sent för mig och Dahlia att köra på 7-års klasserna. Å andra sidan, satsar jag inte får jag inte heller veta? Hon gör seriebyten och piruetter fint här hemma. Visst, man vill ju alltid ”mer” lite bättre här, lite bättre där och så vidare. Men allt kan alltid bli bättre. Så vi får se om jag ger mig ut på någon MSV A runda med henne helt enkelt. Det hade onekligen varit oerhört skoj.

Barbaresco MW och Z MW tänker jag med att de ska få komma ut och rulla runt i lite 5-års klasser. De båda behöver verkligen komma utanför gården och se sig omkring på tävlingsbanorna. Skulle det vara så att jag INTE kvalar dem till något Breeders, så tänker jag nog ändå rida Breeders Prospect med dem. Dit behöver man inte kvala.

Det viktiga är att man har kul under tiden.

Men vi kommer ändå i väg på något roligt.  För även de har hamnat lite efter såklart. Visst, jag har två månader drygt på mig att kvala dem. Men jag tänker inte stressa oss dit. Därför känns BP väldigt lockande. Visst, det skulle kännas lite som en B- Final. Men även B-finaler är roliga. Man måste inte alltid vara bäst och rida i de främsta klasserna alltid. Ibland händer ”livet” och man får ligga lite lågt en säsong eller två kanske.

Det viktiga är att man har kul under tiden och att man fortsätter utvecklas, om än långsammare. Att man vågar satsa, vinna, riskera, komma sist, komma i mitten, inte komma in på banan, trilla av på banan. Ja men man vet ju aldrig riktigt vad som kan hända alltid. Men man kan givetvis känna åt vilket håll det drar åt i perioden man är i. Men jag känner ändå att det är värt att våga satsa på A final och Go for it.

När jag läste att detta fanns blev jag riktigt glad. Det är super för de hästarna som ligger ett år efter. Kanske på grund av att hästen skadat sig, eller i mitt fall en röten ryttare ha, ha.

God Morgon MW har tyvärr fått hamna på efterkälken. Det bara blev så. Hon är 6 år nu och går LB-LA ungefär i skrivande stund. Gör allt i LA men inte med vrålstyrka ännu. Så nu känns det riktigt bra att jag själv kan rida henne och arbeta med henne. Det är en oerhört rolig och vacker häst att rida på.

Har definitivt tre bra och fina gångarter. Inga extrema sådana, utan väldigt reglerbara med register åt bägge hållen. Men henne kommer jag absolut satsa på Prospect med. Det blir lite väl tufft att lära henne byten och kvala på denna korta tiden. Går hon Prospect så går de som en årgång under sig. Vilket betyder att hon skulle gå 5-års programmen och LB. Det känner jag ändå att vi skulle kunna fixa.

Dock har hon bara varit på en enda tävling i hela sitt liv. Då kom vi inte heller så nära domaren ha, ha. Så vi kan absolut behöva träna på ett par LB före vi ger oss iväg till Flyinge.

Nu kör vi, sakta men säkert tar vi oss framåt, woho!

/Sofie

Om man vill tävla på högsta nivån men inte har pengarna att köpa topphästar, vad ska man göra då?

Man får helt enkelt köpa unga individer, föl och unghästar. Bara för att de är föl är de absolut inte billiga heller om du ska ha en riktigt bra individ. Ibland kan man fynda och chansa.

Just en sådan bra individ fick min mamma syn på inne på Facebook. Ett otroligt fint föl. Svart hingst som rörde sig otroligt. Den tyckte hon att jag skulle köpa. Men bara efter att ha hört henne berätta om hur ruggigt fin och bra den var så gav jag upp i tanken.

Stammen löd ”Janeiro Platinum – De Niro”.

Jag kommer ju ALDRIG ha råd att köpa just ett sådant föl. Så jag kollade inte ens filmen hon skickade på den. Jag tänkte att det är ju inte ens värt att jag kollar.

Men mamma gav inte upp. Hon ringde upp senare och frågade.

-Nå, har du kollat på filmen ännu?

Nej svarade jag, hur tusan ska jag få ihop pengar till den hade du tänkt? Jag hör ju på dig hur dyr den är.

Hon kontrade med att:

– Absolut, buden är uppe på över 200.000:- nu från Tyskland.

Nu blev jag ju mer intresserad av att få se ett fint föl. För att köpa den skulle aldrig gå, det var som bortblåst.

Jag tittade på filmen och folks kommentarer om den och hur fin den var och så vidare.

Jag vet att jag tänkte ” varför ska ni kommentera om hur fin den är, nu kommer den ju bara bli ännu dyrare”. Suck… Människor. Haha, precis så tänkte jag!

Efter att ha sett filmen så ringde jag upp mamma.

Berättade att jag kollat och att den var väldigt fin och att jag var så kär. Svart hingst, fyra vita strumpor e Janeiro Platinum – De Niro.

Alltså, tänk att ha den i stallet.

Mamma:

– Fia, hur trög är du. Kontakta dina äldsta hästsponsorer på en gång nu och sälj in denna!

Jag:

– Eeh, visst ja, jo, eeeeh…. Mamma, vill du äga en svart liten hingst med mig?

Mamma:

– Det vill jag gärna, men du får nog ha någon mer som köpare…

Genast kom jag att tänka på Lars Öhrn, som fött upp Barcelona och Barcelonas mamma tillsammans med min mamma.

Eftersom Barcelona inte kommer tävlas på ett tag och jag gärna har Lars väldigt nära och närvarande i mitt team så var det givetvis honom jag kom att tänka på.

Nu skulle jag bara lyckas sälja in detta till honom, snacka upp fölet och vår framtid. Men också att det hela kan gå käpprätt åt helv*te med. Det är ändå en häst!

Jag funderade och ringde honom.

Han svarade lite väl fort i luren och jag fick lite hjärnsläpp

– HEJ, Det är Fia…. Hur är det med dig?

Lars:

– Hej! Eh, jo, ja det är bra! (är hon sjuk eller, ringer och frågar hur det är med mig?)

– Ja, Du, Vill du köpa föl? (Fia, såhär hade du INTE förberett ditt säljarsnack, ha lite känsla för tusan)

– Absolut! Jag är på!

Ööööh! Va? Så snabbt? Men, men den är dyr, alltså, väldigt dyr.

– Det fixar vi, vi löser det!

– Mamma säger att den är väldigt fin. Jag kan skicka film på honom, för du har inte sett den än.

Sedan var det bara att ringa till uppfödaren och kolla om man fick lov att köpa det fina fölet. Precis som med Lars gick det lika fort för henne att besluta ett ja.

Tjohoo! Vad jag sprallade till.

Nina Sixtensson som är uppfödare tog inte emot resterande bud utan hoppade in och sponsrade mig.

Jag ville hemskt gärna betala handpenning så fort det bara gick. Först då skulle jag verkligen tro på att fölet verkligen var mitt.

Sedan efter några dagar läser jag på Ninas Facebook att hon sålt fölet till en GP-ryttare. Men alltså, va! Jag skulle ju få köpa den! Det tog ett par sekunder innan jag insåg att det var mig hon syftade på ha, ha, ha.

Ungefär så gick det hela till när jag blev lycklig ägare till detta fantastiska föl.

Nina:

Jag ville gärna ha kvar en avkomma i Sverige, som går att följa på närmare håll hos någon som jag tror på. Hos Sofie vet jag att det finns gedigen djurkunskap där hästen får vara häst och utbildas på ett bra sätt.

Utan min mammas fostran i djurhållning hade detta inte gått hem, den tackar jag för.

Alltså! Hur jäkla coolt är inte det!

Tre nöjda ägare och en glad uppfödare. Nu kan vi väl bara spola framåt i tiden ganska mycket.

Någon mer som vill sponsra lite till? Nina har skickat film på några till trevliga föl hon har hemma…. Jag upptäckte att det var väldigt roligt att shoppa föl ha, ha!

Det gäller att ha många hästar, flera stycken som fylls på underifrån. Just nu har jag mod att med dessa hästar ge mig tid. Jag vet att det kommer komma något riktigt bra från alla. Men vilken som blir bäst, det får vi se den dagen helt enkelt.

Kul kommer jag fortsätta att ha med dessa så länge jag bara kan.

7-åriga Lyckhems Dahlia – Ägare: Carina Lindberg & Jag

5-åriga Barbaresco MW – Ägare Ulrika Sjökvist & Jag

3-åriga Dragon Fly Ägare: Jag

2-åriga Singleton MW Ägare: Jag

1-årigt föl Ägare: Lars Öhrn, Maria Winberg och jag.

/Sofie

Long time no see! Jag har inte kunnat skriva på ett bra tag, tyvärr. Men väldigt glad att jag fick ta en liten paus bara. För det är så roligt att skriva. När man känner att man verkligen hinner sitta. Problemet för mig har varit att inte kunna sitta…. tid har jag haft. Men jag har fått ett diskbråck med nervpåverkan.

Så jag har verkligen fått prioritera att få ordning på min rygg. Hade sjukvården funderat sådär super som man drömmer om så hade jag absolut orkat skriva. Men jag har fått fightas och kämpa för att ens få hjälp.

Jag har fått sätta mina egna hästar på sidan av nu, de har fått en liten vila. Medan jag minskat ner på utbildningshästar så jag ändå fått tid att vila min rygg och försöka komma tillbaka. Det är så otroligt svårt att INTE bara skita i vad kroppen säger och köra på. Det som hjälpte mig var nog rädslan av att detta kommer att bli kroniskt. Usch! Så vill jag inte ha det.

Nu ger jag ryggen en hel del vila i alla fall. Försöker så gott det går hålla igång mina egna hästar på sidan om, pö om pö. Jag tänker ändå att det kommer ännu ett till år. Prioriterar att hitta ett sätt för min kropp att fungera på.

Men! Nog om det! Jag har varit iväg och tränat i dag med Glamour MW. Det var längesedan jag var iväg och tränade. Så det kändes fantastiskt att vara på bortaplan. Jag hade planerat in att åka till Danmark och träna för Daniel Bachmann Andersen. Men eftersom min rygg inte alls klarar av lite längre bilresor så har jag fått ställa in det. Vilket har varit otroligt tråkigt. Men glad är jag nu över att ha kunnat åka bort till Johan på träning.

Det var Glamours första gång där borta. Hon var verkligen duktig. Hon är bara fyra år, men så enkel att ta med sig. Vi tränade på att skritta på fram, även på kort tygel. Länga ut traven samt samla galoppen. Så nu ska vi finlir på det och hoppas att kunna visa upp detta riktigt bra på banan.

Så nu ska vi finlir på det och hoppas att kunna visa upp detta riktigt bra på banan.

Hon var iväg på ridhästtest för två veckor sedan där vi NÄSTAN satte ett kval. 0,5 poäng ifrån var vi givetvis ett Breederskval. Så nu är vi på det igen. Nästa gång ska vi satsa på att inte bli kvar själva i ridhuset och vara lite mindre feta. Gäller nog båda två ?? Hon vilade tre månader under våren. Så jag är helt lugn med att hålla igång henne nu lite under sommaren ?

Men alltså, det är svårt att acceptera att man är trasig! Det är tufft för mig att acceptera det helt klart.

Jag kämpar på!

Här kan du se en film på Glamour MW från ridhästtestet:

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av SR Equestrian (@sofie.relander)

Rehab och åter rehab!

De senaste veckorna har verkligen satt mitt hästintresse på prov. Är det värt det? Kan jag, orkar jag hålla ut och hålla i?

Barcelona blev opererad i sitt bakknä. Till slut bestämde vi oss för ihop med veterinärerna att vi skulle kolla in i hennes knä. Sagt och gjort så blev det av. Det visade sig att hon hade en meniskskada. Den hade inte blivit bra om vi inte kollat in. Så jag är otroligt tacksam att vi gick in och kollade. De skrapade bort den dåliga vävnaden på menisken, så nu kan den läka, äntligen.

Vi hade turen på vår sida, det var 0,5 centimeter ifrån att träffa ledkapseln.

Men rehabtiden är inte att leka med. Det var två veckors strikt vila på box. Sedan bort med stygn. Nu är vi inne på fyra veckors boxvila med skritt för hand. Efter denna perioden blir det åtta veckor med liten hage och skritt under ryttare. Sedan blir det åtta veckor i hage utan ridning, nu är vi inne i mitten på maj när detta börjar. Sedan blir det lätt travmotion fyra veckor i juli. Sedan får vi se om detta löser sig och går åt rätt riktning. Har jag tur kan jag rida som vanligt igen i augusti.

Så det gäller att hålla ut. Utöver detta så görs det rehabövningar för bakknät.

Strax efter hon opererades så kliade sig Dahlia på vattenkoppen i hagen, rumpan, så att hon knäckte stolpen och fick in en träflisa rätt in på hasleden! Hon fick snabbt åka in till Slöinge där de fick kolla hur allvarligt det egentligen var. Vi hade turen på vår sida, det var 0,5 centimeter ifrån att träffa ledkapseln. Det blev stort bandage på och boxvila på det. Så nu fick Barcelona sällskap på sin boxvila (innan har hon haft hästar som får turas om lite).

Inte nog med Barcelona och Dahlia skulle stå skadade. Barbaresco tyckte det var läge för honom att få bli lite extra ompysslad. I hagen blev en annan häst rädd för något och hoppade olyckligt åt Barbarescos håll och landade på hans bakhov. Det resulterade i en stor spricka i kronranden bak. Tur nog var jag där. Tog in honom snabbt och tvättade rent, la på ett galoppbandage, sedan åkte Kerstin in till Slöinge med honom. Lördag kväll var det givetvis, så den räkningen blev saftig. De fick sy ihop det hela. Nu var det också dags för honom att stå på box.

Där och då bestämde jag mig för att NU köper jag ett skrittband som ska komma DIREKT!

Om några dagar blir han av med sina stygn. Han har hållit sig lugn och fin på boxen ihop med Barcelona och Dahlia. Dahlia har dock börjat få gå ut i hage. Men inga hårda ridpass.

Tre hästar som ska ledas i skritt för hand… Barcelona upp till 50 minuter per dag, Dahlia likaså och snart Barbaresco upp till två timmar per dag. Där och då bestämde jag mig för att NU köper jag ett skrittband som ska komma DIREKT! Ringde till Ulrika som har ett, fick ett nummer av henne (söndag kväll, dagen efter Barbaresco skadade sig). Frågade henne om jag verkligen kunde ringa till denna killen såpass sent en söndag, jodå, ring bara sa hon.
Det var tur att jag ringde! Han hade ett att leverera till mig redan på onsdagen. Valet för mig stod mellan att leasa eller köpa. Jag valde till slut att köpa ett, alltid skönt att äga det själv tycker jag.

På onsdagen när han kom med det hade jag fortfarande inte bestämt mig för var det skulle stå. Lite funderingar fanns det dock. När han kom fram med bandet visade jag honom var jag trodde det kunde stå, han sa att det var som gjort för det. Då andades jag ut! Sedan kom bästa grannarna från Höga med sin stora maskin för att lyfta av, vår traktor är lite för klen för det.

Smidigt gick det, sedan fick jag lite introduktion om hur bandet funkar, vad som är viktigt att ha koll på. Ja det var väldigt enkelt. Samma dag började jag köra några hästar på det.

De stärker upp ryggen före man börjar sitta på dem.

Jag är så imponerad över hur fort hästarna lär sig. Alltså WOW, på bara ett par tre gånger klarar de av att stå där själva utan att jag står bredvid. Det är helt fantastiskt. Nu när jag sitter och rider så kommer Kerstin ner till ridhuset och sätter på Barcelona på bandet medan jag rider och kan ha koll. Under tiden kan hon gå iväg och fortsätta med annat jobb.

Även mina egna 3-åringar har jag börjat ha på bandet då jag läst hur bra det är för deras ryggar. De stärker upp ryggen före man börjar sitta på dem. Väldigt bra. Sedan har vi pratat i ATG-talang mycket om hårt underlag och så vidare. På bandet är det fast hårt underlag för dem som hjälper till att stärka senor och ligament också. Så jag är riktigt glad över detta. Det var bara tre hästar som behövde skadas för att jag skulle se till att skaffa ett ha, ha”

Men nu har jag blivit väl prövad tycker jag, så snälla skona mig från allt det onda nu ett tag.

Lite fler funderingar:

Tävlingsuppehåll hela mars ut, absolut klokt tycker jag, men så tråkigt samtidigt. Snart börjar de nya reglerna om att registrera hästarna på den anläggning de står på…alltså, vilket jävla påfund säger jag bara! Säkert bra för mycket. Men jag kan då inte se nyttan med det överhuvudtaget. Inte är det så att de som faktiskt hade behövt göra det kommer göra det. Så grattis Fia, snart sitter du där och ska börja registrera in och ut alla hästar som kommer på utbildning (om de stannar mer än 30 dagar).

Nej, jag är inte bitter…

/Sofie