Catharina Hansson: ”Jag vågar tro att hästar tycker om oss”

Den senaste debatten som går ut på att hästar inte vill eller tycker om att tävla seglar snett, tycker jag. Självklart har inte hästar någon åsikt om att tävla – de vet inte vad det är. Men de tycker om att använda sin kropp, de tycker om att få beröm, de tycker om att interagera med oss. Och tro det eller ej, alla ni debattörer som ifrågasätter vår roll i hästarnas liv: De tycker om människor. 

Min häst Apan är lite som en Mona-Lisa – ni vet, en sådan målning som följer en med blicken var man än är. Överallt, vart man än går på gården. Och han gnäggar pratsamt så snart han hör mina steg. Utan tvivel är flocken med de andra hästarna viktigast, men jag är beredd att ta gift på att han söker sig till mig, uppskattar vår tid tillsammans och att det inte är mat han gnäggar efter (med våra rutiner ger jag honom aldrig mat, den finns där han är). 

Dessutom slickar han i sig beröm med hela kroppen. Får extra stuns i steget och bär upp sin ryttare ännu lite mer när jag berömmer och pratar med honom. 

Att hästen, det ultimata flyktdjuret, kan skapa en relation med oss, det ultimata rovdjuret, är ett mirakel.

Och han är inte ensam. Jag upplever att hela vår lilla flock här hemma uppskattar vårt sällskap och söker sig till oss. Till och med rymmande shettisen som går omkring lite som han vill i och ur hagarna söker upp oss när vi rör oss ute på gården. Han kan ibland parkera tätt intill, småsovande, medan man plockar ogräs.

Att hästen, det ultimata flyktdjuret, kan skapa en relation med oss, det ultimata rovdjuret, är ett mirakel och naturligtvis inte vår förtjänst. Men så är hästen samtidigt också det ultimata flockdjuret, det sociala geniet, som förmår att inkludera även oss predatorer i sin hjord.

Och tillsammans med hästarna blir vi bättre. De tvingar oss att stänga av hjärnans babblande och vara i nuet och i våra kroppar. De låter oss försöka erövra konsten att förstå och kommunicera med dem. Hästarna själva, de förstår och läser oss ofattbart bra redan från början, men är dessutom villiga att lära sig förstå mycket av vårt språk, våra hjälper och signaler och alla de konstiga nya ”ord” vi vill ge dem. 

De kanske inte alltid gör som vi vill och alla hästar gillar inte just dig eller mig. Men att hästar uppskattar att göra saker tillsammans med oss; springa i skogen, leka, träna, bli ryktade – och i många fall tävla! – det tvivlar jag inte på.
Hästar tycker – även när vi inte förtjänar det – om oss människor.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 21/2024.