Dubbel otur för Sara Algotsson Ostholt

För två veckor sedan intervjuades Sara Algotsson Ostholt av Ridsport, med fokus på fina framgångar med Dinathia. Två veckor före det gjordes också en intervju, där Sara kunde berätta att Dynamite Jack äntligen var tillbaka på tävlingsbanan.

Men i hästvärlden kan det svänga snabbt – idag hörs vi av för att se hur den tidigare OS-silvermedaljören mår, efter att ha gått omkull med Dynamite Jack på framridningen till dressyren under en tävling i Tyskland. Olyckan inträffade i fredags, på nationaldagen, när Sara red fram på en gräsbana istället för den tänkta sandbanan.

– Jag red där även på torsdagen, då sandbanan var så otroligt gropig och blöt. Då fungerade allt jättebra. Sedan regnade det väldigt mycket under natten till fredagen, berättar hon.

Planen var att rida fram på sandbanan inför fredagens start, men banan var fortfarande i samma skick.
– Då valde jag att rida på gräset igen. Det dumma var att vi hade inte broddat, vilket jag inte hade gjort på torsdagen heller. Jack, som kan vara lite busig, var jättefin och avspänd. Men så plötsligt bara försvann bakdelen under mig i galoppen, när Jack halkade till.

Tappade medvetandet

Dynamite Jack föll och landade på sidan, med Saras ben under sig. Fallet var enligt Sara helt odramatiskt, men hon tappade ändå medvetandet ett par minuter.
– Alla trodde att jag skulle sätta mig upp direkt igen och rida vidare. Men så blev det ju inte.

Ambulansen körde Sara till närmaste sjukhus, där läkarna konstaterade att hon fått en hjärnskakning och ett mörbultat knä i benet som landade under Jack i fallet.
– Jag tror inte att jag slog i huvudet särskilt hårt, men kanske att det blev mer av en whiplash i nacken. Det syns ingenting på hjälmen, inte ens att den har nuddat marken. Jag har varit väldigt spänd i nacken efteråt, så kanske var det knycken där som fick mig att svimma av.

– I efterhand så skulle jag ju ha broddat honom. Men erfarenheten från dagen innan var att underlaget funkade jättebra. Och jag trodde att sandbanan skulle funka på fredagen, men den kändes fortfarande alldeles klabbig.

Dynamite Jack skadades inte i fallet, utan var snabbt på benen igen.
– Han var helt oberörd, konstaterar Sara.

Trampad vid lastning

På grund av huvudet fick Sara stanna över natten på sjukhuset. Det var dock inget som underlättade knäskadan.
– På hästarna kör vi med is om någon fått sig en smäll, och så bandagerar vi. På sjukhuset fick jag en liten kylgrej som hjälpte i två minuter. Jag kände hur knäet bara blev tjockare och tjockare och stelare och stelare. Så då kunde jag knappt röra mig.

Väl hemma igen kändes knäet bättre, och redan på söndagen var Sara ute och åkte igen – när ännu en kroppsdel fick sig en törn.
– Jag var med min man och min son på hopptävling igår, det kändes skönt att vara ute och röra på mig lite. Ja, fram till att Reality hoppade på min tå då, säger hon och skrattar till.

Det var ödet som gav mig en örfil.

Det stora bruna stoet skulle lastas när hon hoppade till och landade på Saras tå, som nu är svullen och blå. Och gör ordentligt ont.
– Det kanske var ödet som sa stopp, att jag skulle ta det lugnt minst en dag till. Det var ödet som gav mig en örfil.

Osäker på start

En trasig tå är inget som går att göra så mycket åt, men just nu är det den som orsakar mest smärta. Huvudet är dock det som tas mest på allvar. Tanken var att rida fyrstjärnigt med Dinathia i Luhmühlen helgen som kommer, planer som nu är högst oklara.

– Det hade varit bättre för huvudet att vänta en vecka till, men jag känner mig pigg. Först sa jag att det går nog ändå inte rida på grund av knäet, men så kändes det snabbt mycket bättre när jag fick röra på mig. Men nu har jag ju tån också, så nu vet jag inte längre. Igår, innan det här hände med tån, var jag ändå optimistisk. Samtidigt har jag inte suttit på en häst sedan i fredags. Så det blir som det blir, konstaterar Sara.

– Jag pratade med SOK:s läkare, och vi kom fram till att vi får bara ta det dag för dag och avvakta. Det får ju inte göra ont i knät och så, men huvudsaken är att huvudet är med. Så nu ska jag ut och cykla en runda, läkaren ville att jag skulle testa något som är lite pulshöjande, för att se hur huvudet hanterar det.

Hon lyfter vikten av att kunna diskutera sina skador med en specialist, som dessutom känner till Saras tidigare skadehistorik.
– Hjärnskakning är såklart inget man ska leka med. Jag vet ju hur illa det var för tre år sedan, när jag satte igång för tidigt efter ett fall i terrängen – det har jag verkligen med i åtanke nu. Nu får vi bara hålla tummen att jag inte trillar med cykeln och bryter näsan, säger hon med viss ironi i rösten.