Erika glömde allt efter ridolyckan – utom ridningen

Det är påsk år 2013 och Erika Forsmarker och hästen Lumière ska debutera i 1,10-hoppning. Marken vibrerar när Erika styr Lumière mot hinder nummer fyra. Hästen hoppar av lite för långt ifrån, och för att komma rätt på hinder nummer fem manar hon på honom. Trots det kommer ekipaget fel på hindret.

Lumière försöker tappert hoppa ändå, men når inte över. Han får bommarna mellan frambenen och tappar balansen. Plötsligt är allt ett virrvarr av hinderstöd och bommar. Erika har ingen chans att hålla sig kvar på hästryggen, utan flyger av och landar rakt på huvudet. Nacken knäcks till. Sedan blir allt svart.

Vaknade upp tre dagar senare

Tre dagar senare vaknar Erika upp på sjukhuset. Hon vet inte vem hon är och minns ingenting av de första 25 åren av sitt liv.

Hon har tre sprickor i ryggradens kotor, många nerver har slitits av och hon är halvsidesförlamad.

Erika minns inte längre sina föräldrar, vänner eller sin dåvarande sambo. Hon kommer inte ihåg hur en dörr fungerar, vad bestick är, hur man klarar sig i vardagen eller vad hon lärt sig i skolan.
– När mamma och pappa kom och hälsade på mig första gången kände jag inte igen dem alls. Jag hade en närmare relation till sjuksköterskorna än till dem.

Redan efter sju dagar fick Erika lämna sjukhuset. Hon kunde inte laga mat, duscha eller gå på toa själv.

Jag mindes inte mina vänner. Ordet ’ensam’ fick en ny betydelse för mig.

Efter ett uppbrott med dåvarande sambon bara några dagar efter olyckan flyttade hon hem till sina föräldrar igen.
– Jag var knäckt, nedbruten. Och så skulle jag flytta hem till två människor som tyckte jättemycket om mig, och jag hade ingen relation till dem. Och jag mindes inte mina vänner. Ordet ”ensam” fick en ny betydelse för mig.

Har fått kämpa hårt för relationen med föräldrarna

Åtta år har nu gått sedan olyckan och Erika berättar att både hon och föräldrarna har kämpat hårt för den fina relation de har i dag. I början kände hon att hon inte hade samma behov av sina föräldrar som de hade av henne, men i dag har det förändrats.
– Min son Oden har hjälpt mig otroligt mycket att förstå det band en förälder har till sitt barn. Jag kan i dag sätta mig in i hur det måste kännas när ens barn efter 25 år glömmer bort en helt.

I början fanns hoppet om att minnet skulle komma tillbaka, med det gjorde det inte.

Erika gick på sjukgymnastik i över ett år, och funktionerna i kroppen kom gradvis tillbaka så pass att hennes kropp nu fungerar nästintill helt normalt.

Före olyckan hade Erika sökt till en utbildning för att bli teckenspråkstolk och hon fick under sommaren besked om att hon blivit antagen.
– Utbildningen blev räddningen för mig. Utan den hade det tagit längre tid för mig att komma tillbaka, jag hade nog fokuserat mer på att vara ledsen. Nu fick jag ett mål med livet.

Erika förklarar att även om hon saknade allmänkunskaperna som de andra på utbildningen hade så var teckenspråket nytt för alla.
– Det var väldigt skönt, för här var alla på samma nivå som jag. Ingen kunde någonting så jag kände mig som de andra.

Hade ingen känsla alls för saker

Erika berättar att hon tyckte att det var väldigt jobbigt när människor i hennes omgivning i början ville tala om för henne vad hon gillade och inte gillade. Hon lyfter upp en servett från bordet och håller upp den i luften.
– Titta på den här servetten, är det inte det finaste du har sett, älskar du inte den här servetten? Ungefär så kändes det. Folk talade om för mig att jag älskade någonting, fast jag inte hade någon känsla alls för den saken.

Med Lumière var det annorlunda. Det fanns aldrig någon tvekan om att hon ville fortsätta med hästar.

I dag står Lumière i ett stall bara några minuter från Erikas hem. Valacken spetsar öronen och tittar ut över boxkanten när han hör Erikas röst från andra sidan stallet.

Att komma tillbaka till hästlivet var svårt på många sätt.

Erikas ansikte lyser upp när hon pratar om honom, och när hon med vana händer borstar den rödbruna pälsen ser det ut som om hon aldrig gjort annat, trots att hon efter olyckan förlorat allt minne av att hon haft en häst.

Hon förklarar med ett stort leende att även om hon inte mindes Lumière kände hon genast en samhörighet med honom när hon träffade honom första gången efter olyckan.
– Vi hade varit med om det här tillsammans, och det kändes som att han var den enda som förstod mig. Vi skulle klara det här tillsammans.

Tillbaka på hästryggen efter tre månader

Efter tre månader var Erika tillbaka på Lumières rygg igen. Ridningen satt kvar i muskelminnet, även om det tog lång tid innan hon kunde rida på samma sätt som före olyckan.
– Att komma tillbaka till hästlivet var svårt på många sätt. Min kropp var inte som den brukade, jag var hjärntrött och frustrerad. Men samtidigt gav varje litet framsteg så mycket. Jag kände att det gjorde mig hel, det ”läkte” mig.

Hon var rädd när hon skulle börja hoppa igen, och de började med mycket dressyr för att bygga upp förtroendet till varandra.
– Jag kommer ihåg hur det var första gången vi skulle galoppera över en bom på marken. Hela min kropp låste sig och sa ”nej, nej!”,  men då tog Lumiére över kommandot och visade mig hur man gör.

2018 tränade Erika och Lumière hoppning på samma nivå som före olyckan igen. Nu tävlar de både dressyr och hoppning och deras relation till varandra har blivit starkare.

Fokuserar på att skapa nya minnen

I dag är Erika gift med Tobias, som känt henne sedan högstadiet, även om hennes första minne av honom är från några månader efter olyckan. De fick sitt första barn 2019, och Erika är nu gravid med deras andra barn. Nu vill Erika fokusera på att skapa nya minnen med sin familj.
– Jag vill verkligen ta vara på tiden när barnen är små. Eftersom jag inte kommer ihåg min egen uppväxt är varje dag i mina barns uppväxt viktig för mig. Allt känns ju som en första gång även för mig!

Fakta

Erika Forsmarker

• Namn: Erika Forsmarker.
• Ålder: 33 år.
• Bor: Ramstalund, utanför Uppsala.
• Familj: Maken Tobias, sonen Oden, lillebror i magen. Hästen Lumière, hunden Birk och katten Eskil.
• Aktuell: Erika förlorade minnet efter en ridolycka för åtta år sedan.
• Äter helst: Sushi.
• Tittar på: Hinner sällan titta på TV, gör jag det är det oftast filmen ”Bilar” med min son.
• Drömmer om: En härlig framtid med min familj, där vi får uppleva många saker och skapa många minnen.
• Favoritpryl i stallet: Pälsglans.
• Bästa stalltips: Var försiktig med kroppen! Fyll hinkar med slang, bär inte tunga saker och sådant.
• Favoritsyssla i stallet: Rida så klart!

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 12/2021.