Blogg
27 februari 2017 13:05

For better, for worse, until death do us part?

Beridarbloggen funderar i dag över när det verkligen är dags för häst och ryttare att gå skilda vägar.
Hur ska beslutet tas, när ska det tas? Och vad händer med hästen därefter?

In sickness and in health.
Det är svårt att säga det bättre än så – vårt ansvar för våra djur på ålderns höst och vår tunga skyldighet när livet måste ta slut. Mina tankar är just nu hos en fin häst som lämnat oss alldeles för ung. Många minnen och starka känslor väcks.
Ni vet vid det här laget att jag har ett stort engagemang för djurens välbefinnande. Det innebär förstås också att i min värld har vi inte bara ansvar för att våra älskade vänner och tävlingskamrater har ett gott liv under sina aktiva år, utan det är vår skyldighet att se till att hästen har ett bra liv även efter att vi suttit den av för gott. Annars är vi i en situation där hästen är ett redskap, som vilket tennisracket som helst!

Självklart tänker jag inte att alla som rider en häst ska förbinda sig att ta hand om den livet ut, men jag anser att var och en, efter bästa förmåga, måste ta ställning till vad som ska hända när ens vägar behöver skiljas åt. Ska hästen säljas vidare, och vem är i så fall en lämplig köpare? Kommer hästen att fungera som läromästare eller är den för svår för en ryttare på lägre nivå? Behöver den omskolas? Kan galoppören bli en trevlig hopphäst på lätt nivå? Travaren bli en stabil westernhäst? Eller kan stoet med ett trauma i nacken, som inte klarar Msv-dressyr, bli en fin mamma?
Är hästen lite skröplig i knäna, som vilken människomorfar som helst, får vi anpassa aktiviteterna efter omständigheterna. Är hästen skadad eller sliten, eller har den fysiska förmågan bara försämrats i viss omfattning och skulle hästen kunna ha ett gott liv om den fick trappa ner från er nuvarande nivå? Det kan kanske vara dags att få lägga ner en lång tävlingskarriär? Kan den fungera som sällskapshäst? Kan hästen få någon annan meningsfull uppgift?

Under de senaste åren har ju flera framgångsrika tävlingshästar pensionerats med högtidliga avtackningar, men det är sannolikt inte möjligt för de flesta hästägare att behålla sin tävlingspartner lunkandes i en hage. Det är självklart en ekonomisk fråga för de flesta av oss. Men även om det är jobbigt att tänka på anser jag att det är vårt ansvar att fundera i tid på när det är dags att lägga ner en tävlingskarriär och hur pensioneringen ska se ut och att försöka hitta bästa möjliga hem för ålderdomen.

Det är förstås en stor förmån att få ha sin häst kvar länge i livet och få ta ställning till pensioneringen. Ännu svårare frågor som vi måste orka tänka på är hur vi ställer oss till att skapa ett värdigt slut. Somliga stannar tragiskt nog alldeles för kort. Jag var bara 13 år när jag ledde min första häst bort till hagen där han lämnade jorden. Det fanns de som tyckte att det var förskräckligt att jag som var så ung skulle hålla min häst själv. Men jag har aldrig ångrat det hur hemskt och sorgligt det än var, utan har istället haft med mig det när jag under de följande 10 åren sett många andra hästar lämna livet. Jag vet att den själ som finns i hästens öga är borta i samma ögonblick som hästen faller till marken och istället blir till våra minnen. 

Guvernör ”Guvvie” 1992-2007 e. Goldlöwe – Galant – Pompe.

Jag som jobbar heltid med hästar får ofta frågan ”Men har du någon egen häst?” Min häst är en fantastisk fuxvalack, som är lika gammal som jag är (några månader äldre till och med). Nalle, eller Aristokrat Pan som han egentligen heter, köpte vi som juniorhäst till mig. Han var 17 år när vi gjorde vårt första SM ihop, han var 19 år när han gick i pension, och i maj detta år fyller han 24! Räknat i hästår är han marginellt yngre än min mormor som är 79.

Nalle lever ett alldeles underbart pensionärsliv i en skog utanför Strängnäs. När vi beslutade att det var dags att avrunda hans tävlingskarriär hade vi sådan otrolig tur. Vi fann ett helt perfekt hem åt honom, där han till en början var träningskamrat och läromästare och numera har en uppgift som skiljer sig från diagonalslutor och piruetter. Nalle har nämligen samma jobb på ålderns höst som hans mamma Pans Gardenia hade, det vill säga som uppfostrare av de nya generationerna. Gardenia blev 33 år, en aktningsvärd ålder för ett framgångsrikt ELIT-premierat avelssto med 15 avkommor. 


Nalle på jobbet.

Nalles jobb med att hålla ordning på de små på gården fungerar trots att han nu har rätt ordentlig artros i knäna. Han rids dock sedan ett drygt halvår inte alls. Hans uppgift är med andra ord helt anpassad efter hans ålder och såväl fysiska som mentala status.
Min älskade pensionär lever helt klart ett värdigt liv på ålderns höst och jag hoppas att det fortsätter så i lång, lång tid framöver. Men när dagen kommer då hans liv inte är värdigt längre, det vill säga när han inte längre har sin rang i hagen och orkar sätta småskitarna på plats, när han inte orkar resa sig från en vila utan problem… Den dagen kommer jag att ta mitt ansvar och hjälpa honom att galoppera vidare utan smärta. Det är ett ansvar jag anser att jag och andra har som hästägare, det är en skyldighet jag anser att jag har mot min häst.

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden