Hege Hellström: ”Släpp hästen och våga ta plats!”

Jag intervjuar ofta människor som är experter på etologi, psykologi, veterinärvård och pedagogik. Jag brukar be dem att skicka ett porträtt på sig själva, om de inte har ett porträtt går det bra att be en kollega ta en bild med mobilen, eller helt enkelt att ta en selfie.

Vad händer när jag får bilden i min inbox? 80 procent av gångerna kommer det en bild med personen – men även med en häst. I 40 procent av hästporträtten går det att ”tekniskt” ta ut människans ansikte till ett porträtt. Annars måste jag be den intervjuade att fixa en bild som faktiskt funkar. 

Ibland är häst-och-människa-porträtten riktigt fina, men de innebär att människan tittar upp på hästen, och det kan se lite konstigt ut när bilden i tidningen bara ska vara ett frimärksstort porträtt. Vi läsare vill se hur personen som intervjuas ser ut, helt enkelt.

Nå. Är då detta ett problem? Jo, arbetsmiljömässigt. För vi har en väldigt skicklig layoutansvarig som är den som ansvarar för hur det ser ut i tidningen. Hon är benhård på hur tidningen ska vara, för att alla läsare ska känna sig lockade att läsa. Och hon håller på att få dåndimpen. Hon har jobbat ett helt arbetsliv och aldrig stött på så många människa-och-husdjursporträtt som under tiden på Ridsport.

För det är inte bara häst-och-människa-bilder som dyker in. Ibland kommer hund-katt-häst-människa. Eller människa-hund. Eller hage-människa-häst. Men det bästa hittills är en kvinna som på allvar tyckte att vi kunde sätta in en bild på hennes hund i stället för ett porträtt på henne.

Varför är det här en utmaning? Så klart, att hitta bilder som funkar i tidningen är tidskrävande. Men framför allt gör det mig arg att kvinnor över 40-strecket inte vill vara med på bild. Värst är det att försöka göra enkäter för en lokaltidning.

”Gubbarna” svarar glatt och självsäkert och poserar i bild – medan kvinnorna avstår på grund av eventuella rynkor, dubbelhakor eller vem vet vad deras nojor består av. Jag vill bara ruska om alla kloka, underbara kvinnor och be dem ta plats. Synas. Existera.

En av fördelarna med att jobba med ridsportmedia, jämfört med lokaltidning, är att människor ofta vill uttala sig och vara med på bild, eftersom det handlar om deras största intresse. Tills de – läs kvinnorna – fattar att den ädla springaren inte får plats på bilden i tidningen, vill säga.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 14/2024.