”Hittills har jag inte hört någon känd ryttare beklaga sig”

Det är aldrig lätt att skriva en krönika. Nu är det svårare än någonsin. I vart fall om man vill vara aktuell. Jag tänker naturligtvis på c-ordet.

Världen som vi känt den har på bara några veckor förändrats så dramatiskt att allt fler börjar tro att inget blir sig riktigt likt igen. Inte ens ridsporten, som nu är en del av det hela som kanske aldrig förr.

För någon månad sedan skrev jag om hur prispengarna i Global Champions Tour kan hota Göteborg Horse Show. Det var då det. Nu är det i stället kanske GCT som är hotat. GCT bygger som bekant på att ryttare och hästar flyger hit och dit över världen mest hela tiden.

Jag har länge tänkt att det är en ohållbar bubbla, uppblåst till bristningsgränsen och dömd att förr eller senare spricka.

Jag har länge tänkt att det är en ohållbar bubbla, uppblåst till bristningsgränsen och dömd att förr eller senare spricka. Som bubblor brukar göra. Men då har jag tänkt på klimatkraven.

I Clipmyhorse resonerar Ludger Beerbaum kring att många ryttare suttit mer i ett flygplan i jakt på de stora prispengarna än de varit hemma. ”Jag kanske är gammaldags, men jag vet inte om det kommer att vara möjligt i framtiden”, säger han.

Här hemma hörs röster om att det kan vara dags att satsa mer på de nationella tävlingarna och ett eget Spring Tour i stället för att dra söderut på våren. Då skulle pengarna stanna här, gynna de svenska arrangörerna och den svenska sporten. Prispengarna kanske sjunker, men även kostnaderna att tävla. Kanske kan sporten bli en aning folkligare på köpet.

Ska man vara riktigt lokal och ego hoppas jag på ett återupplivat Grevlunda Grand Prix. Det var inte bara en toppentävling, den lockade även ortsbefolkningen som få andra hästtävlingar på nationell nivå. Trevligt, sympatiskt och bra PR för sporten.

Jag har upplevt att toppryttare saknat en del distans till sina udda liv. Som om det vore en mänsklig rättighet att få hoppa runt på hästar värda miljoner.

Det finns åtskilliga ljus i mörkret. Jag har upplevt att toppryttare saknat en del distans till sina udda liv. Som om det vore en mänsklig rättighet att få hoppa runt på hästar värda miljoner. Somliga har även tyckts leva i tron att de jobbat hårdare än alla andra.

Nu, när det verkligen krisar, visar sig helt andra sidor. Hittills har jag inte hört någon känd ryttare beklaga sig. Tvärtom. Det är mycket tacksamhet, ödmjukhet och tankar på dem som drabbats hårdare än de själva.

Kanske är det skönt med en paus, även om den är ofrivillig.

Hur det än är, hur det än blir – en nystart behöver nödvändigtvis inte vara helt fel.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 7/2020.