Hon förlorade sina syskon i tsunamin – hästarna har betytt allt i sorgen

Vintern 2004 var Julia Wesén Cosmo sju år gammal. Hon var redan då en inbiten hästtjej och mest av allt såg hon upp till sin storasyster Emma som tävlade ponnydressyr.
– Julia var alltid med på allt som Emma gjorde från det hon var två år gammal, berättar Julias mamma Malin Wesén för Ridsport.
– Hon var alltid jättesnäll och följde med både i stallet och på tävlingar, och hon frågade redan från det att hon var jätteliten om när hon skulle få börja rida.

Malin åkte på semester till Thailand med tre av sina barn den vintern. Äldsta brodern stannade hemma med sin flickvän, och minstingen Julia fick vara hemma i Sverige med sin pappa. Julia var otröstlig när mamman och syskonen skulle åka.
– Hon grät och sa att det känns som ni aldrig kommer att komma hem, berättar Malin.
– Men hennes storasyster tröstade så fint och berättade hur de skulle köpa presenter till henne i Thailand.

Åkte hem utan sina tre barn

Sedan hände det fasansfulla. Jordbävningen i den Indiska oceanan orsakade en tsunamivåg som vällde fram längs kusterna i Asien. Uppskattningsvis var det 220 000 till 300 000 människor som miste livet i katastrofen – bland dem 543 svenska turister. Julias syskon var tre av dessa dödsoffer.
– Det känns som tiden stått stilla sedan dess, och jag vet inte hur jag kunde överleva, jag var själv nära att dö, säger Malin.
– Jag kom hem utan mina tre fantastiska barn, det är en process som aldrig tar slut.

Jag kom hem utan mina tre fantastiska barn, det är en process som aldrig tar slut.

Malin Wesén

Totalt tog det åtta månader innan de tre syskonen var funna, identifierade och återbördade till Sverige. Under hela processen levde hoppet att de fortfarande skulle kunna hittas vid liv.
– Allt var ett rent kaos under den tiden, det går knappt att beskriva. Julias storebror och flickvän tog hand om allt, och att Julia fanns var en stor tröst.
– Jag åkte tillbaka till Thailand för att försöka förstå, och det var en horribel syn som mötte mig. Hela Khao Lak var borta, det enda som fanns kvar av vår bungalow var duschen med sitt duschdraperi. Det går fortfarande inte att ta in och efter femton år förstår jag fortfarande inte riktigt vad som hänt.

Inför julen 2004 hade Julias högsta önskan varit en egen ponny. När syskonen försvann blev istället hennes högsta önskan att de skulle komma hem. Och de kom hem, även om det blev på ett annat sätt när de anlände en efter en i sina kistor.
– Vi hade aldrig pratat om döden tidigare och jag visste inte hur jag skulle förklara det här med kremering för Julia.
– Men barn är fantastiska och har så naturliga tankar, Julia tyckte det lät bra för då behövde det inte göras så stora hål på kyrkogården.

Emmas ponnyer fick säljas

Även om framtidsdrömmarna hade varit att Julia skulle få vara med och ha ponnyerna tillsammans med Emma fick tävlingsponnyerna säljas – de var alldeles för stora för Julia.
– Jag bestämde mig istället för att köpa en ponny till Julia, djur kan vara så läkande, säger Malin.
Snabbt bestämde sig Julia för ett welshsto som hette Dusty, och denna ponny blev en stor hjälp i sorgearbetet. Dusty hade tidigare ridits av Douglas Lindelöw, men hon var inte så sugen på att hoppa längre.
– Det var en jättesnäll liten dressyrponny med bra gång. Hon var inte jättelätt och det gick inte så jättebra på tävling, men vi hade henne i tre-fyra år.

Jag kunde knappt åka skolbuss utan att kräkas, och jag kunde inte göra nya saker utan att må dåligt.

Julia Wesén Cosmo

Julia själv förklarar att hästarna hjälpt henne oerhört mycket – speciellt i början då hon inte mådde speciellt bra.
– Jag kunde knappt åka skolbuss utan att kräkas, och jag kunde inte göra nya saker utan att må dåligt, minns Julia.
– Men så var det inte i stallet. Hästarna kom med sina mular, de känner att man är ledsen och vill ge en styrka. Det känner jag har hjälpt mig mycket.

I skolan var det ingen som förstod vad Julia gick igenom, och där var det bara att låtsas som om inget hade hänt.
– Vi hade inget att prata om, säger Julia.
Däremot fick Julia hjälp i en anhöriggrupp och av psykologer, och Julia fick även åka på ett ridläger sommaren efter katastrofen.
– Det var jätteroligt, men jag fick kräkas lite ändå.

Red tre SM och tog lagbrons

Julias hästliv har sedan rullat på. Efter Dusty kom det större ponnyer. När Julia var elva år gammal började hon satsa lite mer mot större tävlingar – med Jonny Be Good red hon sina första FEI-klasser.
– Han var jättesnäll och jag hade honom i tre år. Han gick bara bättre och bättre och vi red tre SM och några lag-SM.
– Vi var med och tog lagbrons med Åsbo Ryttarförening, och vi kom femma i semifinalen till Globen, det var lite surt att vi inte nådde ända fram, minns Julia.

Jonny Be Good låg stadigt runt 70 procent men räckte ändå inte riktigt till för högre resultat. Så köptes den mer eleganta Hesselteich’s Davenport in och framgångarna fortsatte.
– Han gick jättebra och stadigt över 70 procent, och vi var ett år rankade som näst bästa ekipage, säger Julia.

När det blev dags för stor häst fastnade Julia för danskfödda Celenaro H, och med honom har Julia haft en resa som varit allt annat än spikrak.
– Han blev halt efter tre månader och vi visste inte vad det kunde vara.
– Veterinären hittade en cysta och hängde upp sig på det, men jag ville inte ta bort honom, jag ville inte ge upp min häst.

Hela juniortiden försvann

Julia och Malin lät veterinär Jonas Tornell ge en second opinion på Celenaro, och det visade sig att hältan berodde på en knäledsinflammation och inte på cystan. Ovanpå det åkte hästen på andra problem som hovledsinflammation och hovböld. Det blev en lång väg tillbaka och flera månaders vila.
– Jag missade hela juniortiden men jag har aldrig gett upp Celenaro, säger Julia.
– I stället blev vi framgångsrika som young riders, vi kvalade till alla tre SM och ett år var vi reserver till NM. Vi red också Gina Tricot Future Ellite på Falsterbo, det var en dröm som gick i uppfyllelse.

Men Celenaro var inte purung och Julia har även hittat en påläggskalv. För tre år sedan köpte hon den då 4-åriga Red Zantiago.
– Han är en utmaning, det är min första unghäst och han är 1,80 hög, säger Julia.
– Det är en känslig häst med mycket nerv, men han är helt fantastisk att rida, jag har aldrig känt den känslan med någon annan häst tidigare.
– Jag satsar och hoppas på Grand Prix, jag tror det är hästen som kan ta mig dit.

Det är inte så många som känner till att Julia har Red Zantiago. Julia känner att Zantiago inte har varit mogen för sina unghästklasser ännu och har velat vänta med att komma ut på banan så han får en trygg början på sin tävlingskarriär. Istället tar hon hellre en tur med honom i skogen.
– Det är viktigt att variera och inte bara rida i ridhus varje dag, vi rider i skogen minst tre dagar i veckan.
– Jag tror extremt mycket på Zantiago och jag tror han har allt som behövs för Grand Prix.

Emma finns alltid närvarande

Med en ung häst på väg upp och en äldre gentleman som tuffar på drömmer Julia om framgångsrika år som U25-ryttare. Även om hon har ett stort stöd i sin mamma, så finns storasyster Emma alltid i hennes tankar.
– Det känns som Emma finns med oss, och jag brukar undra om hon är nöjd med det jag gör, säger Julia.
– Jag ser alla syskon som har företag tillsammans och tänker på vad vi kunde ha haft om hon hade levt. Nu får jag alltid göra allt själv men på något sätt ger det mig en styrka. Jag vet att hon finns där.

Sedan Julia tog studenten har hon satsat fullt ut på sina hästar. Hon jobbar natt på ett annat jobb och har dagarna lediga som hon rider på. Förutom sina egna hästar har hon fått förtroendet att rida några hästar för försäljning.
– Det är jag jätteglad för, det är inte så lätt att få sig ett namn i den här branschen.

Jag ser alla syskon som har företag tillsammans och tänker på vad vi kunde ha haft om hon hade levt.

Julia Wesén Cosmo

Med hästarna som terapi har Julia tagit sig igenom sorgen som funnits hos henne ända sedan sju års ålder. Emmas minne lever kvar i hästvärlden genom ett stipendium som varje år delas ut vid Öresundsspelen.
– Det går till en ryttare som är en bra ambassadör för sporten och som har fin horsemanship, säger Malin.
– Den första som fick det var Michelle Nilsson, och andra ryttare som fått det är bland annat Lina Dolk och Beatrice Ivarsson.

Tsunamin slog bokstavligen undan benen för Julia och Malin, men med hästarnas hjälp har de tagit sig igenom de fruktansvärda åren.
– Det har varit så läkande med hästarna, och när det inte gick att se framtiden var det de som helade, summerar Malin.