”Ingen respekterar den röda rosetten längre”

Jenny Pettersson var för ett par veckor sedan på hopptävling i Linköping med dottern Emma Pettersson och 10-åriga connemaraponnyn Dimmans Echo, som familjen har haft i tre år. Emma skulle hoppa två klasser och hade som alltid den röda rosetten i svansen på Echo.
– Hon är världens snällaste häst, men hon kan sura till mot andra hästar om de kommer för nära, säger Jenny.

På framhoppningen i första klassen, som var en LC, hände det som inte fick hända. Emma skrittade på spåret när ett annat ekipage plötsligt galopperade upp precis intill mellan Echo och ett av framhoppningshindren. Därefter small det och Echo fick in en träff långt ner på den andra ponnyns bakben, som började blöda.
– Jag stod i mitten men såg inte själv när det hände. Jag såg bara att ponnyn var skadad och tänkte att ”Gud, det är säkert vår, nu har det smällt på riktigt”, berättar Jenny.

Trots den röda svansrosetten, som ska signalera att andra ska hålla avstånd, har hon varit med om tillbud på i princip varje tävling de har åkt på.
– Det kändes jättejobbigt. Samtidigt var det något som vi nästan hade gått och väntat på. Folk fattar inte vad den röda svansrosetten innebär, eller så respekteras den inte ordentligt.

Efter viss ordväxling mellan Jenny och mamman till ryttaren på den sparkade ponnyn, lämnade det senare ekipaget framhoppningen. När Emma och Echo hade ridit sin andra klass stod de dock och väntade på parkeringen. Mamman anklagade Jenny för händelsen och ville ha hennes uppgifter om det skulle bli något av skadan.

Hon sa att man kanske inte ska åka på tävling med en häst som beter sig som vår och att allt var vårt fel.

– Mamman till tjejen var jättearg på min dotter för att hon inte hade bett om ursäkt med en gång och frågat om det gick bra, och det kan jag absolut ge dem. Hon sa att man kanske inte ska åka på tävling med en häst som beter sig som vår och att allt var vårt fel. Jag svarade att man kanske inte ska rida upp i rumpan på en häst som har röd rosett, berättar Jenny.

Hon lämnade sitt mobilnummer och nu tre veckor senare har hon inte hört något mer. Däremot har hon funderat mycket över händelsen och den röda rosettens funktion.
– Vi har haft röd rosett i svansen i säkert två år, men det har inte hjälpt. Folk rider upp i rumpan hela tiden och då blir Echo jättesur. I det här fallet red den andra tjejen mellan vår häst och hindret, hon hade kunnat vänta till det fanns bättre plats men valde ändå att ”köra om”, menar Jenny.

Om det handlar om okunskap, det vill säga att man inte har fått lära sig innebörden av den röda rosetten, eller om det beror på bristande respekt vet hon inte.
– Det finns så många vägar till att börja tävla, får man lära sig på ridskolan eller när man tar grönt kort vad sådant betyder? Rider man på någon vuxens grönt kort, då är det ju dens ansvar att se till att man vet. Det känns inte som att alla ponnyryttare vet vad en röd rosett betyder.

– Flera som jag har pratat med menar att det är de som har gjort fel, de kan inte komma med något. Men om deras försäkringsbolag ser att vår häst har orsakat skadan, är det vi som ska betala självrisken då?

Vad gör ni själva för att hålla er undan?
– Framhoppningar är ofta väldigt trånga och röriga, men vi gör vad vi kan. Vi skrittar så långt vi kan från andra, och vi gör inte halt så att andra kan komma ikapp. Vi är inte på framhoppningen längre än nödvändigt – vi går in och gör det vi ska och sedan går vi ut, även om det är en stund kvar tills vi ska starta, säger Jenny.

Till slut får man ha ett plakat för vår häst sparkas verkligen – vi vill inte bara ha lite plats.

– Hästen är ingen målsökande missil, utan det är bara om någon kommer inom räckhåll i flygande fläng som hon reagerar. Det är inte så att vi tycker att hon är farlig att ha med sig på tävling. Det handlar inte heller om att hålla några orimliga avstånd, det handlar snarare om vanligt hyfs. Man rider inte så nära vare sig hästen har rosett eller inte. Vi måste börja respektera varandra mer på tävlingsplatsen.

Jenny upplever att det är många som har röda rosetter nuförtiden, och tror att det kanske kan bidra till att ingen längre riktigt bryr sig om varningen.
– Det har vi pratat om flera gånger, att det är många som har röda rosetter. Är det verkligen så många som sparkas? Det kan man verkligen undra. Till slut får man ha ett plakat för vår häst sparkas verkligen – vi vill inte bara ha lite plats.

Sagt och gjort. Till den senaste tävlingen plockade Jenny fram en gammal reflexväst och skrev på ryggen ”OBS! Sparkas” och klädde på dottern på framhoppningen. Den lilla röda rosetten bytte hon ut mot ett rejält ”Luciaband” och knöt en ”jätterosett” med långa, fladdrande band i svansen på Echo.
– Då var det ingen som red nära, säger Jenny.

”Ansvaret ligger alltid på ryttaren”

Röd rosett i svansen är inget som regleras i tävlingsreglementet, men innebär följande enligt förbundets guide till tävlingsarrangörer:
En röd rosett fästs i hästens svans för att visa att den kan sparka mot andra hästar eller människor. Respektera rosetten och håll avstånd till denna häst.

Alla som vistas på tävlingsplatsen, framridning eller framhoppning har ett ansvar för sina handlingar.

Jaana Alvesparr är flitigt anlitad överdomare på hopptävlingar och hon har sin syn klar när det gäller röda svansrosetter och säkerheten på framhoppningen.
– Först och främst har arrangören ett ansvar för att antalet ekipage på framhoppningen motsvarar de säkerhetskrav vi ska efterleva samt det tempo som domaren dömer klassen på. Alla ska ha tid att hoppa fram på ett säkert sätt. Med en okontrollerad häst, bakskygg eller sparkande ligger ansvaret alltid på ryttaren.

– Alla som vistas på tävlingsplatsen, framridning eller framhoppning har ett ansvar för sina handlingar. Man kan inte frånsäga sig detta genom att använda en rosett. Tillsammans med organisation, ryttare och funktionärer kan vi oftast göra så att alla kan vara på samma plats och i ett bra sällskap träna på att tävla och i framtiden få en bättre och bättre upplevelse. Alla är inte födda tävlingsindivider, varken ryttare eller hästar så träna, det måste vi alla.

Jaana Alvesparr har även en uppfattning när det gäller ansvarsfrågan om en häst skulle sparka en annan häst.
– Jag anser att alla är på tävling på egen risk med de försäkringar som tillhör. Vållar min häst en skada på en annan häst så är det alltid mitt ansvar oavsett rosetten, den kan aldrig frånta ansvaret. Rosetten är endast information till de andra ryttarna och ska inte missbrukas.
En skada vållad av min häst bör gå på min försäkring, eller lösas genom mitt försäkringsbolag. Det kan bli knivigt kan det bli om hästarna inte är försäkrade.

”Från fall till fall”

Ur ett försäkringsperspektiv får den skadade hästen ersättning från sin egen försäkring. Om en häst skulle sparka en människa finns det via medlemskapet i ridklubben en försäkring som faller ut, tillsammans med en eventuell egen olycksfallsförsäkring. Detta enligt Louise Sjöberg, verksamhetsspecialist på Folksams djuravdelning.

Huruvida det kan bli aktuellt att betala självrisken för en skadad häst som ens egen häst har sparkat, ”blir det mycket från fall till fall”, menar Louise Sjöberg.
– Överdomaren ska se till att reglerna som på framridningen följs, men det är klart att det ändå kan hända en olycka. Om det skulle bli en tvist kan man ta hjälp av sitt försäkringsbolag, och i förlängningen har man även ett rättsskydd in sin hemförsäkring.

”Äventyrar säkerheten”

Vilket ansvar har den som inte respekterar avståndet till en häst med röd svansrosett?
– Med hästar kan vad som helst hända. Att respektera avstånd till nästa häst är något av det första vi lär ut till våra ridande på ridskolan, det ska sitta i ryggraden. Men en olycka kan alltid hända. Att med uppsåt inte respektera rosettens betydelse gör överdomarens roll extra viktig på framhoppningen där säkerheten alltid ska vara i centrum, säger Jaana Alvesparr.
– Man måste alltid ta ansvar för sina handlingar, med eller utan rosett.

Som överdomare har hon flera gånger fått avvisa ekipage från framhoppningen eftersom hästen varit så skygg eller oregerlig.
– Oftast har vi kunnat lösa det genom att sätta ekipaget bland de sista innan paus eller i klassen så att trycket på framhoppningen har lättat. Jag informerar om hur man kan göra inför framtida starter såsom att prata med sekretariat om plats i startlistan, träna olika situationer på hemmaplan, använda någon form av huva, exempelvis Fenwick, säger Jaana Alvesparr.

Det finns rosetter i alla färger med alla olika betydelser, fastän ingen vet eller bryr sig.

Hon ser också att det har gått viss inflation i användandet av den röda rosetten.
– När man åker på tävling med uppstallning tycker många ryttare att det är skönt att det står hingst i passet, trots att den nu är valack. Då får de en hörnbox, bättre plats och en lugnare placering. Den röda rosetten har fått en liknande betydelse och används lite för flitigt.

– Den röda rosettens betydelse finns inte längre. Idag står den för så mycket att ingen respekterar den längre. Det finns rosetter i alla färger med alla olika betydelser, fastän ingen vet eller bryr sig.

Drömscenariot är att alla är så väl förberedda och visar så stor respekt på framridning och framhoppning att rosetter inte behövs.

– Hästar idag är avlade för tävling och är mer elektriska. Detta kräver att ryttaren tränar mer i olika sammanhang på att tävla. Våren med 4- och 5- åringar som för första gången är hemifrån är en mardröm, att ha sex eller sju på samma framhoppning är kaos och äventyrar säkerheten för hästar och ryttare, för groomar och oss funktionärer, säger Jaana Alvesparr.

Fotnot: Röd rosett i svansen visar att hästen sparkas. Gul eller blå rosett markerar att det är en hingst. Grön färg markerar att det är en unghäst. Röd rosett i pannluggen betyder att hästen är mötesskygg. Det sägs vara den gängse betydelsen av några färgade rosetter.