Kim C Lundin: ”Skarpt läge för dressyrbedömningen av kontakt”

Efter att ha sett en hel del nationell dressyr i år är jag övervägande positivt överraskad över många ekipages fina utveckling. Det finns en god tillväxt underifrån och framför allt finns det ett härligt engagemang, en passion och en glödande kärlek till dressyrsporten i sig ute i landet, på plats IRL.

Det samlade SM-meetinget på fina Grevagården gav en del tankar kring hur och på vilket sätt dressyren utvecklas. DressagePowers meeting gav mig en chans att möta de många dressyrryttarna och känna hur glada de är över att få tävla på en sådan anläggning som Smedstads Ridpsortcenter en gång om året under faktiskt festliga former. Att det sen gav många en ordentlig tränings-boost att höra Jessica von Bredow-Werndls väl avvägda kommentarer och sedan se henne träna ekipage i masterclassen på söndagen är en än större bonus.

Betyder det att allt är perfekt på den nationella svenska dressyrscen? Inte alls, för de allra flesta ekipage är det långt till 100 procent, men viljan och ambitionen finns där. Och, det är ok att glädjas även över små steg framåt.

Det märks helt enkelt allt för lite på procenten om kontakten genomgående är dålig.

Och det är här det blir lite problematiskt, för att inte säga helt fel. Den yngre generationen vill så gärna rida J/YR/U25-klasser, tiden är kort och här går ambitionen ibland före andra prioriteringar.

Sådant som borde gå före: grundridning på plats, balans och bärighet, god samling med ryggverkan och framför allt korrekt och bra kontakt.
Tränarna har en del i att icke-färdiga ekipage skickas fram och uppåt i klasserna. Domarna en annan i att det syns för lite skillnad i bedömningen om kontakten är som den ska eller inte.

Det märks helt enkelt allt för lite på procenten om kontakten genomgående är dålig.

Mest av allt handlar det om ryttarens och i vissa fall föräldrarnas ärliga blick i spegeln under hemmaträningarna med kontrollfrågan: är vi rätt på det för att tävla på den här nivån?

Nej, du behöver inte klara att rida på 70 eller ens 65 procent, alla har rätt att prova, testa och försöka. Men, helt ärligt, om din häst går med öppen gapande mun – kandar eller träns är inte huvudfrågan här – kämpar mot din hand och som resultat rider du med för grova hjälper så uppstod inte detta tillstånd på tävlingsdagen.

Det är förmodligen likadant hemma i träning.

I min värld bör du som ryttare då gå tillbaka till ritbordet, något är galet i grundkonstruktionen – det borde din tränare också inse. Träna mer, lös problemet med kontakten och skapa en mer bekväm arbetsmiljö för din häst.

Att ändra på bedömningen vid tävling är en radikal åtgärd för att sätta fokus på det ämne som även verkar engagera människor utanför ridsporten – kontakten med hästens mun – med synlig tunga, öppen mun, konfliktagerande med bettet i olika former.

En tunga behöver inte vara blå för att en häst ska visa obehag, och för lite kontakt är inte heller idealiskt, det poängterade Jessica von Bredow-Werndl i likhet med många andra. Du vill inte ha helt ”tomt” i din hand med risk att hästen drar sig undan för kontakten och bettet och går bakom hand.

Mitt radikala förslag är att tvinga den faktiskt mycket kompetenta domarkåren att ta distinkt ställning till hur kontakten är i varje enskilt program och tävlingstillfälle.

Kom ihåg vilken stor revolution det innebar för både dressyrsporten och aveln när koefficient två infördes för skritten

Det kan ske genom att skapa en egen bedömningspunkt, gärna med koefficient två. På det sättet belönas ekipage där kontakten är bra, det bör faktiskt vara möjligt att få både 8, 9 och 10 på denna punkt om grundridningen och lösgjordheten är på plats. Mitt förslag är att dessutom ta lite inspiration från det linjära bedömningsprotokollet som SWB använder på bland annat unghästtesterna. Där används speciella rutor för att på ett standardiserat sätt markera vad som är avvikelser för exteriör och rörelser.

Här skulle det kunna markeras på samma sätt för avvikelser i kontakten: gapande mun, synlig utstickande tunga (vilket i sig inte alltid är ett problembeteende – en del hästar är helt enkelt Janne Schaffer), torr mun, gnisslande tänder med flera standardiserade avvikande beteenden.

Kom ihåg vilken stor revolution det innebar för både dressyrsporten och aveln när koefficient två infördes för skritten. På några få år förändrade det resultatlistor och vilka hingstar som blev populära. Eller hur mycket som ändrades när bedömningen av svårighetsgrad blev digitaliserad och bedömd av ett program, DoD Degree of difficulty på mästerskapsnivå.

Om samma fokus läggs på kontakt som är en sådan visuell markör för om en häst trivs med sitt arbete eller inte tror jag att det snabbt skulle bli ändring på ridningen. Oavsett kandar, träns, remontgrimma, engelsk nosgrimma, snokrem eller inte – dålig kontakt är inte enbart utrustningsrelaterad. Ett bett blir aldrig vare sig skarpare eller mildare än den hand som håller i det.

Jag är helt övertygad om att domare både ser och kan bedöma vad som är en bra kontakt. Med en egen bedömningsgrupp blir det tydligt för alla vikten av att grundarbeta på denna punkt, inte fuska, betsla upp och gå vidare i klasserna – innan denna är på plats.

Visst är det speciellt viktigt för unga ryttare på väg uppåt, de behöver komma rätt från början. Lika viktigt för seniorer som trots mycket erfarenhet ändå inte tycks ta frågan på allvar utan rider hela vägen upp i Grand Prix på kontakt som är hemsk att se.

Så Svenska Ridsportförbundet och Dressyrkommittén, hinner ni få in en TR-ändring till när ni är i farten? Det är bara en bedömningsgrupp till som ska in i ett gäng protokoll, ni har ju hela december på er.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna.