Lasse Berglund: ”Det räcker inte med en aldrig så bra häst”

Som tränare och domare har jag sett många hästar hoppas, både uppsuttet och i löshoppning. Det som har slagit mig på senare tid, låt säga de senaste två åren, är hur mycket bättre de unga hästarna har blivit. Det är en markant skillnad mot tidigare.

Förr var det en handfull som hoppade hindret fullt ut, som inte var ängsliga utan tog för sig. Nu är det helt plötsligt 70 procent som hoppar med hela kroppen; de tvekar inte, man ser glimten i ögat. Slår de i hindret hoppar de igen, 20-30 centimeter högre. Vad är det som har hänt?

En förklaring är att uppfödarna har blivit duktigare på att betäcka på bra ston. En annan att i dag kan du välja vilken hingst som helst, från hela världen. Det öppnar enorma möjligheter. De uppfödare som väljer hingst med ett sto-licens har en tanke med sin avel. De söker något speciellt. De tror på en ung, kommande hingst. Och det betalar sig oftast.

Men nu är det ju så att i hästvärlden är det två som ska dansa. Det räcker inte med en aldrig så bra häst. Den som sitter i sadeln måste hålla samma nivå. Minst.

När de här talangfulla hästarna ska hoppas in kan inte vem som helst sitta i sadeln. Hästarnas potential ställer stora krav på utbildaren. Hästarna är kvicka, tar för sig och hoppar högt. Ryttaren måste vara oerhört skicklig för att följa med i språnget och hålla balansen. För att tala klarspråk – utbildaren måste vara en atlet. Vältränad.

Många har ett schema för hur hästen ska tränas och fodras. Det räcker inte i dag. Lika väl som du har ett upplägg för hästen, lika väl måste du ha en plan för dig själv. Du måste ta dig tid att träna din egen kropp, annars kommer du aldrig att orka i längden. Jag vet många som har ont i höfter och knän, trots att de bara är i 40-årsåldern. Att rida sliter på kroppen så det gäller att börja träna i tid – när du väl börjar få ont är det för sent.

Det ska bli oerhört spännande att följa utvecklingen, för hästarna kommer bara att bli bättre och bättre. Förutom ett sto-licensen har vi embryotransfer där man verkligen kan ta till vara på det bästa. (En liten parentes – det borde införas ett prefix eller liknande så att man kan se vilka hästar som är embryotransfer.)

Det nya nu i avelsvärlden är snacket om att hästarna med den här mekaniken inte kommer att hålla. Men jag tror inte att det är hästarna eller någon extrem hoppning som är problemet – det är snarare hastigheten. Med de underlag vi har i dag går det att rida så mycket fortare, och det sliter på benen. Det är inte höjden som dödar, det är farten. Jag tror aldrig att vi kommer att få se en Milton igen, som hoppade på toppnivå en bra bit över 15 års ålder.

Detta är en krönika, ett personligt skriven text där skribenten själv står för sina åsikter. Texten var publicerad första gången i Ridsport nummer 11/2018.