Tinne – perfektionist, tävlingsmänniska och hästälskare

Det finns en tävling Tinne aldrig kommer att glömma.
Året är 2012 och platsen är Rotterdam. Tinne och Don Auriello ligger i ledningen efter en lyckad Grand Prix kür, när Anky van Grunsven och Salinero kommer in på banan.
– Jag hade aldrig slagit Anky och på den tiden inte ens tänkt att jag kunde göra det. Medan hon rider tittar jag på tavlan som uppdaterar hennes poäng kontinuerligt, säger Tinne med ett leende.

Tio minuter släpar sig fram och sakta men säkert går det upp för henne att hon kommer att ta hem tävlingen.
– Anky är ju som en rockstar där och att jag slog henne på hemma-plan, det minnet sitter verkligen!

Stallet på Lövsta är ljust och luftigt och alla hästar har ett eget fönster med utsikt över omgivningarna

Vi ses på Lövsta där Tinne har sin bas sedan sjutton år tillbaka. Det är eftermiddag och lugnt i stallarna, även om det ligger en förväntan i luften. Snart är det dags för uttagningarna till EM och den långa sträckan dit ska förhoppningsvis resultera i en plats i laget. Men Tinnes träningsupplägg har fått ändras drastiskt och plötsligt.

Paridon Magi tar Antons plats
Alltför nära EM drabbades Don Auriello (Anton kallad, f -02 e Don Davidoff-White Star) av en skada. Tinne tvingades ta beslutet att satsa vidare med den betydligt mer oerfarna Paridon Magi (f -03 e Don Primero-Napoleon), ett avbrott som kan få vem som helst att tappa fokus. När ämnet kommer på tal är Tinne dock odelat optimistisk.
– Det är en process när man ställs inför faktumet men nu är jag till hundra procent på gång att ta mig dit med Magi. Det är klart att jag väldigt väldigt gärna deltagit med Anton. Men det är som det är och jag har en väldigt bra känsla med Magi, konstaterar hon och förklarar att valacken hela tiden varit tänkt som en backup till Anton.

Horatio (f-05 e:Hochadel- Matcho) kikar ut från sin box.

Inte lika höga mål
– Jag har alltid en plan med varje häst. Nu kanske jag tänker om lite när jag vet att jag siktar på EM med honom, men det blir trots allt inte så stor skillnad i upplägget utan handlar mer om mitt eget mindset, säger hon och skojar om att hon också kommer att ställa högre krav på honom.
– Nej, det gäller att han får en lagom säsong nu, han har tävlat ganska mycket under våren och nu måste jag anpassa planen så det inte blir för tufft. Jag satsar lika seriöst med honom men har inte lika högt satta mål, förklarar hon.

Att Magi skulle kunna ersätta Anton rakt av i en strid om medaljer är kanske inte rimligt att tro men Tinne är övertygad om att han trots allt har mycket att bidra med. En häst som stärker Sveriges chanser är så klart målet.
– Anton har redan tagit sig igenom större delen av sin rehabilitering och kommer att vara tillbaka på banan snart igen, han behöver bara en arbetspaus.

Magi efter en stund i skrittmaskinen.

Rak väg till toppen
I dressyrvärlden är det få som inte känner till Tinne. Hon kan tyckas ha varit med i gamet jämt – och faktum är att vägen från ridskolan till den yttersta eliten aldrig var speciellt krokig.

Tinne växte upp med en dressyr-intresserad mamma och upptäckte tidigt att dressyren passade henne som hand i handske.
Efter gymnasiet jobbade hon under fyra år hos legendaren Walter Christensen i Tyskland. Där fick hon arbeta hårt och anamma en strikt och noggrann lära som gick ut på att allt sker på hästens villkor, något hon bär med sig än i dag.
– Walter Christensen var helt fantastisk på att utbilda själva ryttaren. Även om jag fått med mig mycket av det tyska tänket har jag trots allt ett svenskt sätt att driva verksamheten på. Jag har grundpålarna med mig från Tyskland, men har satt min egen touch på det.

Mötet med Antonia förändrade allt
År 2000 inledde hon ett välkänt samarbete som kom att ändra hela hennes liv. Antonia Ax:son Johnson kontaktade henne och frågade om hon ville tävla Weltman, som då precis blivit godkänd hingst. Ett möte senare hade Tinne fått jobb på Lövsta.
– Det har så klart förändrat allt, men jag ska också säga att det gick bra innan. Det är viktigt att man ser den graderingen.
– Alla måste inte ha en Antonia i ryggen för att klara sig i sporten, men förutsättningarna och spelplanen blir förstås helt annorlunda när man får ynnesten och förmånen att satsa på det här sättet, erkänner Tinne som menar att livet före och efter Lövsta knappt går att jämföra.
– Tävlingssatsningen blir helt annorlunda nu när jag kan sköta hästarna på det mest optimala sättet och åka på exakt så många tävlingar som är bäst för varje häst.

Chef på Lövsta sedan 17 år
Sedan sjutton år tillbaka ansvarar Tinne för hästverksamheten, och ett femtiotal hästar, på Lövsta och Stjärnborgs gård.
Till sin hjälp har hon sex anställda på varje anläggning, som alla rider i olika utsträckning. Antonia själv är i stallet varje dag och har ett stort engagemang i allt som händer i verksamheten.
– Hon har ständigt nya projekt på gång och är alltid på G, skrattar Tinne.
– Det är en fantastisk mentor att ha i livet och jag har lärt mig enormt mycket av henne som människa.

Skrittmaskinen på Lövsta är i en klass för sig.

Lussan inspirerar
Någon annan som står henne nära och inspirerar är Louise Nathhorst, som Tinne samarbetat med i många år. I dag menar hon att mycket av Lussans tänk går igen i det hon själv gör.
– Vi är väldigt lika och samtidigt väldigt olika, så vi kompletterar varandra jättebra.
– Jag har inte varit på en enda tävling med Anton utan att Lussan varit med, och det är förstås väldigt värdefullt, utbrister Tinne.

Både hon och Lussan är duktiga på att hitta alternativa lösningar och vända och vrida på problem.
Tinne beskriver sig själv som en ryttare med ett evinnerligt tålamod. För den som sett henne rida är det föga förvånande. Tinne har gjort sig känd för sin mjuka ridstil och tycker att problemlösning och kontakten med hästarna är själva tjusningen med sporten.
– Jag gillar att pyssla och även om dressyren inte direkt handlar om problemlösning så är det en sport där det alltid gäller att hitta en väg att komma fram på. Att hitta en ridning där hästarna vill göra allt av egen vilja, det är något jag tycker är väldigt kul.

Röd tråd i arbetet
Tinne förklarar att ju mer erfarenhet hon får desto fler vägar upptäcker hon.
– Samtidigt är det så klart viktigt att ha en grundtanke och en röd tråd i det man gör.

Att tävla är inte bara roligt, det är livsviktigt för Tinne. Men den dagliga drivkraften ligger trots allt någon annanstans.
– Jag taggas av mål. Men varje dag med häst, det är det som får mig att fortsätta. Jag lever min dröm. Varje dag sysslar jag med precis det jag vill och så tror jag det måste vara. Det här livet ska inte vara en uppoffring, det är ett sätt att leva.
– Jag tror att de flesta som håller på ser det så. Man måste verkligen älska hästarna och sitt liv med hästarna.

Kärlek ger framgång
Tinne tror att  det är ett måste för att nå framgångar. Själv skulle hon utan problem fortsätta med hästar även om hon tvingades att sluta tävla.
– Hästar ger så mycket. Det finns många tillfällen som är väldigt speciella för mig fast de egentligen inte är något att berätta om. Bara kontakten jag haft med vissa hästar genom åren… Det behöver inte ens handla om ridning utan kan vara en stund i stallet när jag håller på med dem och känner tillgivenheten. När man får hästarna riktigt, riktigt nära och de litar på en. Det är magiska moment.

Känner alla sina hästar väl
Den där speciella kontakten har alltid varit viktig för Tinne och hon känner alla sina hästar utan och innan. Under många år gjorde hon själv i ordning alla inför tävling och omställningen till att ha hästskötare blev stor.
– Hela min rutin blev ju ändrad och jag kunde inte längre bygga upp tävlingsdagen på det sätt jag var van vid, förklarar hon.

Även om Tinne i dag gör mindre med hästarna i stallet så är hon noga med att behålla kontakten med varje häst.
– Av praktiska skäl pysslar jag mindre i stallet nu än för tjugo år sedan, men jag går alltid runt i stallet och snackar med hästarna. Det är ju jätteviktigt att jag känner mina hästar och håller på med dem även i stallet!

Inga favorithästar
När det gäller hästarna vill Tinne inte prata om favoriter. Hon jämför det med att favorisera någon av sina bästa vänner, eller sina barn. Det går helt enkelt inte.
– Alla är ju fantastiska individer och mina bästa vänner och precis som med sina vänner så gillar jag dem både med deras styrkor och svagheter, ler hon.

Just nu står Anton dock högt i kurs, dels efter framgångarna de haft tillsammans, men också för att han, som hon säger, är en härlig häst i sig själv.

– Anton har ett bra självförtroende, hade han varit människa hade han suttit i baren och flirtat med tjejerna, skrattar Tinne och lyser upp när hon pratar om valacken.
– Han gillar att synas och att stå i centrum så han klarar sig alltid väldigt bra själv som individ. Sen har jag andra hästar som är smårädda eller blyga och behöver mig mer. De som tyr sig mer till mig som en trygghet. Det ger en annan typ av relation, även om det är svårare på tävling.

”Antonia beskriver mig som hästtokig”
Tinne tycker att utmaningen i att lära känna en ny häst är en del av tjusningen med sporten.
– Det är individerna som gör att det fortfarande är roligt att hålla på efter så många år. Antonia brukar beskriva mig som hästtokig och det är nog sant, skrattar hon.
– Jag tror man måste vara det i den här branschen.

En typisk Tinne-häst har ingen färg eller form men den har arbetsvilja och vill träna med sin ryttare.
– Min träningsfilosofi handlar om samarbete och har de inte rätt temperament för det passar de inte mig. Hästarna måste tycka att det är kul att jobba.

Samtidigt säger hon att den där viljan också är något som kommer när ryttaren ger hästen rätt förutsättningar. Själv är hon känd för sin mjuka följsamma ridstil och för henne är det viktigt att visa upp explosivitet i hästen utan att tappa mjukheten.
– Det gäller att hitta en balans i det. Men i slutändan tror jag att harmoni och mjukhet måste finnas innan det explosiva kommer för att det ska kunna bli riktigt bra.

Mer harmoni i dagens dressyr
Det gäller att hela tiden balansera, säger hon och menar att sporten är på god väg att få en mjukare framtoning.
– Jag tycker att ridningen i dag går mycket mer mot mjukhet och harmoni och det är jag förstås glad för.
– Det är alltid svårt att utveckla en bedömningssport. Det är lätt att få fel effekter när man både vill värna om hästen och det klassiska och samtidigt om en rättvis bedömning, förklarar hon och säger att hon tycker att debatten kring dressyren just nu många gånger är onyanserad.

Dressyrdebatten är för okunnig
– Många ser allt i svart eller vitt och så är det inte. Vi blir ofta kritiserade för att vi inte är så villiga till förändring. Det tror jag har att göra med att man är rädd om det klassiska, men också har respekt för att i förändringar får man så många reaktioner man inte alltid kan förutse.

”Ibland håller jag inte alls med i dressyrdebatten och ibland tycker jag den är jätteviktig”, säger Tinne.
Här med med Benetton Dream FRH 1301(f -04 e: Brentano II – Rotspon).

Själv menar hon att det inte är så lätt som det låter att förändra sporten i en handvändning. När samtalet osökt flyter in på nätdebatten är Tinne bestämd. Att vi värnar om våra hästar är A och O i sporten, men debatten är för okunnig.
– Det är alltid obehagligt när debatten går över i angrepp för det finns inget konstruktivt i det. Det viktiga är att det måste finnas kunskap bakom det man säger.
– Ibland håller jag inte alls med i debatten och ibland tycker jag den är jätteviktig, förklarar hon och säger att åsikterna som luftas trots allt måste vara baserade på kunskap i vad hästen egentligen mår bra av och inte.

– Drev är alltid otäcka, men de handlar mindre om ridsporten och mer om den värld vi lever i
i dag. Debatten ska gagna sitt syfte och göra saker bättre, inte hänga ut folk, slår hon fast.
– Det som gör mig ledsen är att många tycks tro att en tävlingsryttare skulle behandla sin häst illa bara för att vinna framgång och pengar. Jag tror inte det finns någon tävlingsryttare som håller på med det här och inte älskar hästar.

På tävling sitter Lussan och Tinne ofta på läktaren och tittar på hur några av världens bästa ryttare hittar lösningar inne på banan. Ett måste för att hela tiden utvecklas, menar Tinne.
– I en sådan här sport förblir man alltid ödmjuk och man blir aldrig fullärd. Tror du att du är fullärd så kör du i diket jättefort! Är du inte lyhörd och vill lära är det svårt att nå nya framgångar.

FOTNOT: Efter att den här intervjun gjordes har Tinne och Paridon Magi tagits ut att representera  Sverige i EM i Göteborg.

Text och foto: Natalie Lindholm

Denna text publicerades första gången den 10 augusti, i Ridsports pappersutgåva nummer 15-2017.