Nytt hemlandSvensk hästhållning, naturen och de stora ytorna har fört dem hit – och så kärleken förstås. Flera utländska hoppryttare har gått emot strömmen och etablerat sig i Sverige. Vi har pratat med fyra av dem.
– Sverige är ett bra land för hästar. Det är gott om plats och det är inte alls så stressigt intensivt som nere på kontinenten, säger OS- och VM-ryttaren Bruce Goodin.
Reportage
7 juli 2019 14:02
Ridsportplus
Söndagsläsning: Ryttarna som valde Sverige
Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.
Du är inloggad, men någonting är fel.
Klicka nedan för att ta reda på vad.
Min profil
Klicka nedan för att ta reda på vad.
För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:
Redan prenumerant?
Logga in
Vi har bytt prenumerationsystem. Innan du kan logga in så behöver du skapa ett digitalt konto:
Aldrig skapat ett digitalt konto?
Aldrig skapat ett digitalt konto?
Nya Zeeland ligger så långt bort man kan komma från Sverige. Ändå är likheterna mellan länderna väldigt stora. Det är en av anledningarna att Bruce Goodin, 49, valt att etablera sig här i Sverige. Och så svenskarnas syn på hästhållning, uppfödning och ridning, förstås.
– Utvecklingen har varit enorm de senaste tio åren, säger Bruce.
Utanför Jonstorp, på Kullahalvön i nordvästra Skåne, har Bruce Goodin och hans fru Ulrika Goodin och deras sjuåriga dotter Elizabeth sin bas. De bor i en villa nära samhället medan hästarna finns på Ulrika Goodins föräldrars, Sverker och Anne-Charlotte Torstensson, stora gård ett stenkast därifrån.
Landskapet är mjukt kuperat och hästarna går i stora fina hagar. Det är lugnt, även i det gamla men trivsamma stallet med högt i tak. Frånvaron av stress, hästarnas möjlighet att få koppla av och bara vara hästar, tilltalar Bruce Goodin.
– Sverige är ett bra land för hästar. Det är gott om plats och det är inte alls så stressigt intensivt som nere på kontinenten, säger han.
Bruce Goodin vet vad han pratar om. Han har jobbat och verkat i stora delar av Europa ända sedan han beslöt sig för att definitivt lämna Nya Zeeland. Då, som 21-åring, hade han vunnit allt som gick att vinna på hemmaplan. Efter att under två år njutit av fem brittiska sommarmånader beslöt han sig för att stanna i England.
– Jag kände en massa nyzeeländare som bodde i England, berättar han.
Inte minst Mark Todd, som funnits i Bruce Goodins liv sedan han var sex år.
– Mark arbetade på vår farm och mjölkade kor och hans sedermera legendariske Charisma gick på bete hos oss som 3-åring. Mark slutade hos oss för att satsa på fältävlans-VM i Kentucky 1978.
Kickstart i Europa
Bruce Goodin fick en kickstart i Europa. Hans landsman Tony Webb hade varit i Dortmund och ridit världscupfinal med hästen Reservation men ville/kunde inte ta den med sig hem igen. Bruce Goodin köpte hästen, utan att ens ha provridit den, och skickade den till sin nya bas hos Mark Todd.
– Första dagen tog jag ut hästen och red en runda. När jag kom tillbaka tänkte jag hoppa ett litet 80-centimetershinder i ridhuset, bara för att få uppleva hur det kändes att hoppa en Grand Prix-häst. Hästen var het, galopperade sidledes mot hindret och plöjde rakt igenom. Likadant nästa gång. Gissa om jag blev snopen, det blev lite ”skämmigt”.
Men han lärde sig rida hästen och sex månader senare var han tvåa i Grand Prix i Spruce Meadows.
– Då tänkte jag att ”hur svårt kan det vara i den här branschen”. Jag var som sagt 21 år…
Flyttade vidare
Även om Mark Todd ställde upp helhjärtat ville Bruce Goodin utveckla sin verksamhet med fler hästar och flyttade därför till Eric Duvander. Trots den fälttävlanspräglade omgivningen höll han sig till hoppning men fick ”ge sig” vid några tillfällen. Denna eftergift låg bakom hans första Sverigebesök, Falsterbo Horse Show.
– Det var 1993 och jag hade ett nyzeeländskt fullblod som gick fälttävlan, men jag red även hoppningen i Falsterbo.
Fullblodet gick så bra att de blev listade för VM 1994 men tackade nej, till förmån för ett jobberbjudande på Stal Tops.
– Det var första gången jag arbetade i ett professionellt stall. Det var intensivt, allt handlade om Stal Tops, det fanns inte plats för något liv vid sidan om. Jag stannade ett år. Sedan blev det för mycket för mig.
Han flyttade tillbaka till England, försökte starta eget men hamnade i stället i Schweiz, som privattränare för en filippinsk dam som han tränat tidigare. Hon hade en häst som hon ville ha med på Atlanta-OS (med Bruce Goodin i sadeln) men han hamnade i stället i Atlanta som coach till landsmannen Daniel Meech.
Efter det var sejouren i Schweiz slut och det blev Belgien, där han tillsammans med två landsmän köpte europeiska sporthästar (varav en hel del svenska), utbildade dem och sålde som hunter- och equitationhästar till USA.
– Under tre år sålde vi 120 hästar om året. Det var en lukrativ verksamhet, minns han.
Men även om affärerna gick bra kände Bruce Goodin att han själv inte utvecklades som ryttare.
– Det handlade bara om att snabbproducera hästar. Dessutom trivdes jag aldrig riktigt i Belgien. Jag insåg, att om jag skulle stanna i Europa, så måste jag hitta en plats där jag verkligen ville leva.
Gifte sig med Ulrika
Den platsen hittade han i Sverige. Under sina inköpsturer hade han kommit att gilla vårt land allt mer, och han nappade när vännen Henrik Lannér erbjöd honom plats på Lottentorp utanför Sjöbo i Skåne. Året var 2001. Fyra år senare träffade han Ulrika, som då hette Torstensson. 2007 gifte de sig.
Men än hade Bruce Goodin inte kommit till ro. En satsning på OS 2008 gjorde att han hamnade hos Markus Beutel i München, stannade där till julen 2009. Sedan blev det bara två år i Sverige innan han och Ulrika Goodin hamnade i Barcelona. En saudiarabisk prinsessa ville ha honom till Spanien, så efter att Ulrika Goodin fött parets dotter gick flytten till Spanien.
– Men det blev lite stressigt för två gånger i månaden reste jag till Danmark och coachade Riders Cup-teamet där. Så i samband med Sunshine Tour 2013 påbörjade vi ett djupare samarbete och vi flyttade till Danmark.
I fem år bodde familjen Goodin i Danmark (vilket innebär att dottern Elizabeth Goodin pratar flytande danska) och Bruce Goodin gjorde många Grand Prix-starter på danskarnas hästar.
Landade i Sverige
Men 2018 var det dags att återvända till Sverige. Elizabeth Goodin skulle börja skolan och Bruce och Ulrika Goodin ville ha eget. Också den här gången blev det lite av en kickstart. Under en julferie på Nya Zeeland frågade förbundet om inte Bruce Goodin hade en GP-häst. Laget var inbjudet att rida i Abu Dhabi och det såg inte snyggt ut att komma med bara tre ryttare. Bruce Goodin ringde sina vänner, bland andra Englandsbaserade Angelie von Essen. Hon föreslog Bäckatorps Danny, om ägaren Ulf Ryder och ryttaren Niklas Haking gick med på det. Det gjorde de. Bruce Goodin testred hästen fyra gånger och åkte till Abu Dhabi. Nya Zeeland vann sin första Nations Cup någonsin och Bruce Goodin köpte in sig på hästen.
Bäckatorps Danny är en av sex hästar i Bruce Goodins tävlingsstall och tog så sent som i maj en andraplats i Drammen Grand Prix. Bruce Goodin satsar vidare, och han tänker stanna i Sverige.
– Jag stortrivs här, med området vi bor i, med den svenska skolan, med svensk hästhållning.
– Många tycker att avstånden hit upp till Norden är långa, men det går väl så snabbt att köra till kontinenten härifrån som det gör för britterna att ta sig ut. De långa vintrarna är kanske inte så roliga men det är bara att acceptera, något man får leva med.
Många tycker att avstånden hit upp till Norden är långa, men det går väl så snabbt att köra till kontinenten härifrån som det gör för britterna att ta sig ut.
– Hästmässigt har mycket hänt de senaste tio åren i Sverige. Allt kring hästarna är mer professionellt, ridningen och träningen har utvecklats enormt. Förut, när ryttarna nästan jagade hästarna, var det svårt att se kvaliteterna. Numera får de flesta hästar de rätta chanserna.
– Tävlingsbanorna och banbyggnaderna håller hög klass och det gör Sverige till ett bra land att producera hästar i.
Vilket gör att vi med all sannolikhet får se Bruce Goodin länge här, i alla fall om han fått gener från sin pappa, som nu, som 84-åring lagt stövlarna på hyllan, men tävlade 1,30-klasser så sent som i fjol.
Thomas Ryan
Foto: Pierre Costabadie
- Ålder: 34.
- Bor: Tomelilla, hästarna finns i Sjöbo.
- Kommer från: Tipperary, Irland.
- Familj: Sambon Erica Swartz.
- Bakgrund: Red EM 2009, internationell ryttare sedan många år.
När kom du till Sverige?
– Första gången var 2004 när jag arbetade för John Hickey. Sedan blev det tolv år i Schweiz. Starten där var lite trög så jag arbetade med att rida andras hästar ett tag. Men så fick jag igång min egen verksamhet med bra hästägare. Nu är jag i Sverige sedan i höstas.
Varför flyttade du hit?
– Dels för att de flesta av mina hästägare i Schweiz var svenskar och dels för att min flickvän Erica ville flytta hem.
Vad är bra med Sverige?
– Det är väldigt lätt att komma in i samhället. Jag har också väldigt snabbt hittat fina och bra hästar, så stallet fylldes snabbt.
– Jag tycker också att svensk uppfödning är bra mycket bättre än i exempelvis Schweiz. Här har uppfödarna förstått att det krävs bra ston och de satsar stort.
Vad är dåligt med Sverige?
– Egentligen inget jag har upptäckt så här långt.
– Fast kanske, om man tänker på tävlingar. Tävlingar här håller hög klass med bra anläggningar, bra banbyggnad och underlag. Jag tycker dock att det kan vara lite svårt att planera sin tävlingsdag eftersom man inte riktigt vet när klasserna startar. I Schweiz viste man exakt, ingen klass fick ha fler än 70 starter och det var exakt tidsangivelse på alla klasser.
– Jag hade också lite otur i min allra första tävling här. På vägen hem ringde arrangörerna och sa att jag fått ett gult kort. Jag hade inte visat upp hästarnas pass, men jag visste helt enkelt att man måste göra det.
John Hickey
Foto: Jenny Schwieler Staaf
- Ålder: 53.
- Bor: Björklinge, Uppsala.
- Kommer från: Irland.
- Familj: Sambon Cassandra Blomgren, Luke, 13, Aileen, 4, Amber, 2.
- Bakgrund: Arbetade på pappas bageri och hade två hästar som han utbildade till Grand Prix-nivå.
När kom du till Sverige?
– Det var i slutet av 1990, strax efter VM.
Varför flyttade du hit?
– Jag blev oense med pappa och följde med Trevor Coyle till Sverige och fick ett jobb som Roland Nilsson ordnat. Efter ett år arbetade jag vid ridskolan i Gnesta och kom där i gång med träningar.
– Åtta år senare skickade pappa hit en häst till mig. Det var Westgate och hon blev starten på tävlingskarriären här för mig. Hon har betytt väldigt mycket för mig och hon och hennes döttrar har gett mig fantastiska avkommor.
– För tio år sedan när pappa dog fick jag ett litet arv och det gjorde det möjligt för mig att köpa Björklinge gård, med 60 hektar mark och ridhus.
Vad är bra med Sverige?
– Naturen, vägarna, ärligheten. För hästarna är det de stora ytorna. Det hade vi visserligen på Irland också, jag tror på att hästar ska röra sig mycket, inte stå inne i en box, och det gäller även tävlingshästarna.
– Sverige är ett bra uppfödarland, titta bara på hästar som Bianca, Hansson och Butterfly Flip.
– Svenskar är duktiga på att ta instruktioner och de tar gärna hjälp av de bästa tränarna. De vill utvecklas. När jag och min bror Eamon var unga var vi de enda i trakten som hade tränare, något pappa såg till, och skillnaden var märkbar.
Vad är dåligt med Sverige?
– Säg så här: jag tar hellre hjälp av en gammal, erfaren veterinär än unga kvinnliga nyutexaminerade som kan ”allt”.
Mathieu Boissonneau
Foto: Fredrik Jonsving
- Ålder: 39.
- Bor: I Löberöd, Skåne.
- Kommer från: Bordeaux i södra Frankrike.
- Familj: Fru Kristin Boissonneau Gren, Oscar, 5, Elise, 3.
- Bakgrund: Har arbetat på många av de stora anläggningarna i Frankrike.
När kom du till Sverige?
– 2006, men då blev det bara ett år. Sedan 2011 är jag bofast här.
Varför flyttade du hit?
– Jag träffade Kristin (Boissonneau Gren, reds anm) på Irland när hon studerade där och hon tog med mig hit. Innan vi flyttade hit för att stanna, jobbade jag för Thomas Velin i Danmark ett år och sedan var vi i Paris. Men när Kristin skulle ha vårt första barn beslöt vi oss för att bosätta oss i Sverige.
– Först bodde vi i Göteborg och jag pendlade till Lammhult ett par gånger i veckan, där jag utbildade hästar. Sedan blev det Linderöd, hos Alexander Zetterman på Springfield Farm. Det blev en bra start för vi fick ett bra kontaktnät med hästägare. Allt började egentligen där.
– Men vi ville ha eget och efter en tid i Hörby hittade vi en egen gård i Löberöd, Björkdala gård. Den är perfekt och pendlingsavståndet till Malmö för Kristin fungerar.
Vad är bra med Sverige?
– Folk kör ofta sin egen väg och det blir -oftast bra, med mindre press på hästarna. De unga hästarna får tid på sig att utvecklas.
– Jag tycker inte att avstånden är så farliga alls. Det är inte värre än att bo i Normandie, som jag gjorde ett tag.
Vad är dåligt med Sverige?
– Hästverksamheterna är mycket mindre. I Frankrike finns många ”Grevlunda” med sina system att ta fram hästar. Det är mer businness än hobby och det innebär inte minst att det här inte finns utrymme för riktiga beridare, vilket jag erfor när jag flyttade hit.
Reportaget publicerades första gången i Ridsport nr 10/2019.
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.
Följ Ridsport på