Bakom kulisserna där hingststjärnorna lyser i kapp

Mühlen, mitt emellan Bremen och Münster i nordvästra Tyskland, är platsen för Paul Schockemöhles anläggning för sporthästar. Hit kommer alla unghästarna som fötts upp på Schockemöhles stuteri Gestüt Lewitz när det är dags för deras utbildning.

Här står topphingstar som Totilas och Fürstenball sida vid sida med Balou du Rouet och Diarado.

Tio stall på anläggningen

Med tio stall, fem ridhus, flera utebanor och flera hundra hästar är det lätt att se hingststationen som en industri där hästar tränas på löpande band. Men, enligt Helena Torstensson, platschef för PS Flyinge & Partner på Flyinge och ryttare hos Schockemöhle, är känslan för hästarna som individer en självklarhet.
– De här hästarna är som vilka hästar som helst. Alla hästar jag ansvarar för behandlar jag som om de vore mina egna. Så får jag bäst resultat, även om jag vet att det alltid finns en ending story, säger hon och hävdar bestämt att hästarna märker om de inte behandlas som individer.

Vi ses mitt i lunchrushen och Helena hugger in på en hamburgare och en stor tallrik pommes medan hon pratar.

Här ansvarar alla ryttare själva för ”sina” hästar, men under varje ridpass finns också en tränare närvarande. Flera av tränarna har funnits på anläggningen i närmare 20 år, och det är inga doldisar vi pratar om. Bland de som regelbundet håller i träningarna här hittar vi till exempel Franke Sloothaak, Norbert Nuxoll och så Paul Schockemöhle själv.

Paul Schockemöhle säljer inga föl utan behåller alla hästar tills de är minst två och ett halvt. På en anläggning med Schockemöhles kapacitet finns det tid och plats att vänta. Ett tag hade han inte mindre än 90 godkända hingstar i stallet.
– Schockemöhles hästar syns överallt och de håller hög kvalitet, säger Helena och tillägger att det viktigaste för Paul är att hästarna har kapacitet.

– Paul säger alltid att ”kapacitet blir aldrig omodernt”, och det ligger så klart något i det, funderar hon, men säger samtidigt att när det kommer till hingstar räcker det inte att kapaciteten finns där. I dag är konkurrensen om stoägarna stor och för att en hingst ska slå igenom krävs det att den har hela paketet.
– En hingst måste vara född med bra kvalitéer, en gedigen möderlinje, en bra pappa som är i tiden och så måste den tilltala kunderna.

Ständigt på jakt

Att vara i ropet och ha en förmåga att ständigt uppdatera sig efter efterfrågan är kanske en ledtråd till varför Schockemöhle lyckats hålla näsan över vattenytan under alla år när betäckningsstatistiken gått ned. Enligt Helena letar personalen ständigt efter hingstar vars fäder är framgångsrika i sporten just nu. En ung hingst hon tror mycket på för framtiden är For Laubry, efter For Passion D’Ive Z.

– Han ser ut som For Pleasure och hoppar som sin pappa. Han är otroligt intelligent på hinder, förklarar Helena entusiastiskt.

2016 tog hon med sig hingsten till Flyinge, där han dock fick överraskande få
ston trots fina resultat på tävlingsbanan. På dressyrsidan nämner hon Totilas-sönerna Total Hope (e Totilas-Don Schufro) och Top Gear (e Totilas-Don Frederico), som båda visat sig vara lovande under ryttare.
– Conthargos (e Converter-Carthago Z) måste jag säga också, utbrister hon sedan.
– Själv kommer han inte göra mer i sporten, men hans avkommor kommer väldigt starkt.

En hingst måste vara född med bra kvalitéer, en gedigen möderlinje, en bra pappa som är i tiden och så måste den tilltala kunderna.

Även om Conthargos inte var speciellt populär bland stoägarna som ung använde Paul Schockemöhle honom mycket och i dag syns hans avkommor överallt i sporten. Helena menar att det tar en stund för hopphingstarna att verkligen visa framfötterna.

– Avkommorna ska helst hoppa på svårklassnivå innan man verkligen kan bedöma hur de fungerar i sporten, konstaterar hon mellan tuggorna.

Hingstar i all ära, men när det kommer till avel är de flesta överens, det är stona som gör hästen. Schockemöhle har visserligen många ston i aveln som presterat på tävlingsbanorna, men Helena Torstensson förklarar att Paul inte drar sig för att använda unga ston heller, så länge han känner till mödernelinjen.

– Är generna tillräckligt bra vet han att hon kommer att bli bra. Får han då se henne under ryttare och löshoppad behöver hon inte tävla innan hon går in i avelsboxen.

Även om Paul Schockemöhle i allra högsta grad är involverad i hingstverksamheten och ofta kommer på besök, är det fölen och unghästarna han fokuserar mest på. Till Lewitz åker han varje vecka för att bedöma de unga hästarna. Han tittar hellre på vad avkommorna presterar än vad hingstarna själva åstadkommer.

Har is i magen

Tack vare att Paul äger alla sina hästar kan han också ha is i magen när det gäller. Unga hingstar som ser lovande ut men inte presterar som förväntat kan få tävla några år innan han gör en ny bedömning för att se om de bör gå in i aveln eller ej.

Äldre hingstar som använts sparsamt som unga kan också komma tillbaka till avelsboxen om avkommorna presterar.

Maten är uppäten och Helena måste skynda vidare, men först visar hon runt i hingststallet. Här inne är det luftigt med högt i tak och öppna fönster ut mot gången i varje box. Calido’s Son  sträcker nyfiket ut huvudet och försöker nå For Laubry som nosar kring sin krubba. Han svarar efter en stund och hingstarna nafsar varandra försiktigt i mularna. Helena tittar roat på och förklarar att hästarna vet precis var gränsen går för hur mycket de kan bitas innan det blir på allvar.

Längst bort i stallet, precis innanför de öppna skjutdörrarna, står tre skrittband på led och just nu promenerar ingen mindre än Balou du Rouet längst fram. Bland alla hästar i stallet är Helenas gamla tävlingshäst den som ligger henne allra varmast om hjärtat.

– När jag fick honom var han inte mer än sju-åtta år gammal, minns hon.
– Han är efter Baloubet du Rouet, så han är så klart känslig och det tog lite tid innan jag hittade knapparna på honom.

Balou hade tidigare bara haft manliga ryttare och Helena red honom helt annorlunda. När de väl hittat varandra gick det dock som på räls.

I dag har hingsten hunnit bli 19 år gammal och han är hittills den enda hingst som fötts upp av Schockemöhle och stått kvar på anläggningen hela livet.

Helena vinkar hejdå och efter en promenad på området kan jag konstatera att det inte krävs mycket för en förstagångsbesökare att gå vilse mellan tegelbyggnaderna.

Sex hektar till alla hästar

Även om alla stall visserligen  skiljer sig åt i inredningen är de enhetliga på ytan. Här är det tydligt att funktionalitet går först. Flådiga boxfronter och guldkantade stallgångar är inget som prioriteras.

I hingststallet är alla boxväggar försedda med galler genom vilka hingstarna kan se – och nosa på – varandra. Trots det råder det lugn och ro och för den oinvigde finns här faktiskt inget som vittnar om att 30 hingstar står på rad.

I ett av stallen längre bort är boxväggarna murade hela vägen upp till taket. Hästarna som står där har ingen möjlighet att få kontakt med varandra. Hela anläggningen får plats på blott sex hektar och under vintern står alla hästar inne när de inte tränas eller promeneras. Vart vi än går stöter vi på ryttare på väg till eller från ridhuset med sina hästar och det är full fart i tre av manegerna.

Trots att blott 15 procent av hästarna här är dressyrstammade har Schockemöhle flera dressyrgiganter i sitt program. En av de mest omtalade på senare år är kanske Totilas, som när Ridsport är på besök står och halvsover i solariet. Hingsten sträcker nyfiket fram mulen och hälsar mjukt och vänligt. Som det ser ut nu finns det inga planer på att han ska komma tillbaka till tävlingsbanorna, förklarar stationschefen Christoph Hinkel när han ansluter.

– Totilas tränas varje dag och är i toppform. Han skulle kunna gå ut och tävla vilken dag som helst, säger han, men menar att hingsten har gjort sitt och nu kommer att gå i avel på heltid. Han blir då en av få av Schockemöhles hingstar som enbart går i avel. Här tävlas nämligen alla avelshingstar. Ett måste för att få ston menar Christoph Hinkel.

– Förr kunde hingstarna göra sitt prov och det räckte, men det håller inte längre. I och med att vi kan skicka semin över hela Europa har marknaden öppnats och konkurrensen hårdnat, säger han men ser inga nackdelar med det. Tvärtom tycker han att aveln går i helt rätt riktning när stoägare efterfrågar prestation.

– Det är inte som för 20 år sedan då  avelshingstarna bara togs ut för att betäcka och stod i boxen resten av dagen. Vi använder bara hingstar som själva har presterat i sporten, eller har avkommor som presterar väldigt bra. Det är också väldigt viktigt att alla unga hästar följer sin utbildningsfas. Det går tyvärr inte att vila sig i form, säger han.

Varje år utvärderas 200-300 unga lovande hingstar här, men av dem väljs i slutändan bara två eller tre ut till Schockemöhles avelsprogram. De allra flesta hästar säljs också förr eller senare, men de sparar frusen semin från alla hingstar.

– Vi fryser efter alla hingstar eftersom vi aldrig vet hur bra de blir. Oftast efterfrågar stoägarna nyare unga hingstar, men det finns en och annan som håller än i dag, säger Christoph och nämner Chacco-Blue som aldrig tappat i popularitet.

Måste hålla måttet

Att hitta en hingst som håller måttet för Schockemöhle är inte det lättaste. Stamtavlan måste vara intressant och hingsten måste sticka ut. Han måste vara modern i typen, ha tre bra gångarter, bra ridbarhet och vara antingen en bra hopphäst eller dressyrhäst.

– Har vi allt detta har vi en grund att stå på. Sedan får vi se hur han blir när vi utbildar honom och slutligen hur hans avkommor blir. Märker vi efter ett par tre år att avkommorna inte lever upp till det vi hoppats på tar vi honom ur avel, säger Christoph bestämt.

Christoph Hinkel, som funnits på anläggningen i närmare 20 år, erkänner utan omsvep att varje år är en kamp för att få verksamheten att gå runt.

– Vi har sammanlagt nästan 5 000 hästar. Det är stora kostnader inblandade och vi får kämpa, säger han allvarligt.

– Visst går det bra nu, vi är nöjda och glada, men vi kan aldrig slappna av. Hästar är inga maskiner, tack och lov, men det innebär också att hästar kan skada sig eller dö. Hästarna är våra pengar, så när de är sjuka ligger vi illa till, konstaterar han krasst och säger att hans främsta mål är att hålla hästarna friska, glada och i form.

Utöver det gäller det att hela tiden uppdatera sig och förutspå vad som kommer att gälla nästa år. Så, hur ser han då till att hålla hästarna både friska och glada? Christoph Hinkel skrattar lite innan han svarar på frågan.

– Det är inte så lätt. Vi håller dem glada genom att de har ett bra liv här. Ingen vecka är precis likadan. Det innebär många nya utmaningar för hästarna och gör livet intressant för dem, säger han och funderar lite innan han fortsätter:

– Lyckan hänger ihop med hälsan. Är hästen lycklig och rör sig omväxlande håller de sig också friska, oftast. Vi försöker göra vårt bästa.

Plan på stiftelse

Målet är att avla och utbilda högkvalitativa hästar och Christoph Hinkel hoppas att verksamheten ska fortsätta i minst 30-40 år till. I dag finns en plan för en stiftelse som Paul Schockemöhles fru och dotter sköter och som ska ta över verksamheten när Paul, som hunnit bli över 70 år gammal, inte längre finns i livet.

Christoph Hinkel kommer direkt från ett möte och ska snart skynda vidare till nästa. Men innan han går spår han en ljus framtid för hästnäringen.
– Marknaden är definitivt på väg upp igen. Hästekonomin har varit dålig de senaste fem-sex åren vilket innebär att vi har för få hästar i dag. Nu när folk inser att vi har en hästbrist börjar allt fler avla igen.