Ta bort den giftiga stånds

Stånds växer vild i hela Sverige och är vanligast söder om Mälaren. Den kan bli upp till en meter hög och har gula, ganska täta, kvastlika blomkorgar i toppen. Växten blommar i juli och augusti och trivs bäst på sandig, grusig gräsmark, på hedar, i gräsbackar, vägkanter och skogsbryn samt i kalkrika betesmarker.

Hela växten är mycket giftig. Den är oaptitlig, så om det finns tillräckligt med bete är risken inte särskilt stor att hästarna rör den.

Störst risk finns med den torkade växten, till exempel om stjälken bryts av när hästarna galopperar genom beståndet. Då smakar den inte längre illa, men är fortfarande lika giftig.

Det stora problemet med stånds är att den sprider sig lätt och kan hamna i vallar för hö eller hösilage, där den kan orsaka förgiftning senare i höst eller under vintern.

Utrotning sker genom att hela växten dras upp med rötterna och bränns. Det går inte att använda betesputs och bara hugga av dem, då är de ännu farligare för hästarna.

Om hästen ätit stånds kan symtom uppträda först efter flera månader, vilket gör det svårt att ställa en riktig diagnos.  Akut förgiftning är sällsynt, men visar sig då i form av kolik eller diarré, retligt eller aggressivt uppträdande, förstorade pupiller och ökad hjärtverksamhet, varefter hästen snabbt dör.

En kronisk form av förgiftning anses vara vanligare och uppträder när hästen ätit stånds (till exempel i hö/hösilage) i flera veckor. Giftet ansamlas i levern, vilket efter en tid ger olika symtom. Det första tecknet är att hästen tappar i vikt och prestationsförmåga samt förlorar sin aptit. Senare tillstöter nästan total anorexia (hästen vägrar att äta), gulsot, okoordinerade rörelser och förändrat uppträdande som dåsighet, förvirring, planlös vandring och det typiska tillståndet ”sleepy staggers” vilket innebär att hästen verkar vackla omkring i sömnen, nästan som drogad. En del hästar pressar sitt huvud mot väggen, andra sänker det och trycker det mot något hårt föremål. Vissa snubblar omkring som om de vore blinda.

Leverbiopsi krävs för att ställa en säker diagnos.

De flesta av de förgiftade hästarna dör. De hästar som har överlevt har kommit under snabb behandling och haft lång konvalescens.

Till samma släkte hör vattenstånds (Senecio aquaticus), stenkorsört (Senecio squalidus) ochkorsört (Senecio vulgaris) som alla betraktas som giftiga.

Mer information om giftiga växter finns på SVA:s hemsida

Text: Veterinär Charlie Lindberg och Ingrid Andersson