”Temperament och ridbarhet behöver inte gå hand i hand”

Hästars temperament och ridbarhet har alltid diskuterats flitigt i avelssammanhang. Det är två saker som oftast står högt upp på listan över önskade egenskaper vid eventuellt hingstval. Hingstar kan lätt bli stämplade för att antingen förärva skarpa avkommor alternativt ge ”snälla”.

En hingst har alltid ögonen på sig och det kan räcka att den vid ett tillfälle har uppvisat en dålig sida, för att bli stämplad för all framtid. För att göra det hela än mer problematiskt kan denna hingst vid något annat tillfälle även ha blivit belönad med toppoäng för sin ridbarhet.

Vi måste lära oss att skilja på begreppen. Temperament och ridbarhet behöver inte alltid gå hand i hand.

En hingst har alltid ögonen på sig och det kan räcka att den vid ett tillfälle har uppvisat en dålig sida, för att bli stämplad för all framtid.

Ridbarhet handlar om att hästen har förmåga att med lätthet kunna utbildas till att prestera högt inom sporten. Att den har en talang och fallenhet för sin framtida karriär. Ridbarhet är även en egenskap som i viss mån går att mäta, vilket vi har gjort länge, med testryttare i olika sammanhang. Dock kan även dessa bedömningar skilja sig något åt, beroende på persontyp som testrider, men de brukar vara ett bra redskap för att få en fingervisning. Det man ska komma ihåg här, är att bra ridbarhet för en elitryttare sällan är bra ridbarhet för en amatörryttare – och tvärtom.

Temperament betygsätts oftast av folk i allmänhet med helt andra kriterier. Här handlar det allt som oftast om hur hästen beter sig i den vanliga hanteringen. Sko, klippa, leda, transportera etc. Jag påstår definitivt inte att ett bra temperament ej skulle gå att mäta eller förärvas. Det jag påstår är att bedömningarna blir otroligt subjektiva. Därför ska man alltid ta folks uttalande om hingstars avkommors temperament med en stor nypa salt.

För att kunna göra en korrekt bedömning av arvbarheten hade det krävts att individerna man jämför hade fått identiska uppväxt- och hanteringsförhållanden.

Vi får inte glömma att det finns två faktorer som spelar en tydlig roll i hur hästen beter sig: arv och miljö. När vi diskuterar avel är det endast de ärftliga egenskaperna som är intressanta. Då måste man komma ihåg att miljöfaktorn och individens upplevelser genom livet väger en bra bit tyngre. För att kunna göra en korrekt bedömning av arvbarheten hade det krävts att individerna man jämför hade fått identiska uppväxt- och hanteringsförhållanden. Likt för oss människor kan en traumatisk enskild händelse sätta negativa spår i hästen under resten av livet.

Vi ska fortsätta att ha god ridbarhet och temperament som avelsmål, men bli bättre på att reflektera och källgranska.

Detta är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 23/2019.