”Varje person som drabbas är en för mycket”

Med det så kallade ”tränarmålet” färskt i minnet och den nu aktuella häktningen av en elitryttare tillika tränare som misstänks för flera fall av våldtäkt mot barn har debatten kring vad som görs för att motverka sexuella trakasserier och övergrepp inom ridsporten återigen aktualiserats. Inte sällan höjs dock röster om att männen saknas i debatten. Ridsport har pratat med hoppningens förbundskapten Henrik Ankarcrona, ridsportföräldern Mathias Bewersdorff och hoppkommitténs ordförande Niklas Jonsson.

– Problemet har funnits under lång tid. Det är en kultur som sitter i väggarna, även om det är mycket bättre idag än för 20 år sedan, säger Mathias Bewersdorff.
– För mig blir det dock löjeväckande när en bloggare gör exempel av en person, som sedan renderar i att en tränare blir fråntagen sin tränardiplomering, när det är många som suttit i exakt samma båt utan att det har hänt något.

Om strålkastarljuset inte hade blivit så intensivt som det blev på förbundet i fallet med ovan nämnda tränare, är Mathias Bewersdorff inte säker på att agerandet hade varit lika skarpt. Framför allt hade han helst sett att agerandet hade kommit långt tidigare. Att förbundet hade ”lagt sig platt” och sagt att ”vi skulle ha hanterat det här annorlunda”. ”Vi har inte gjort vårt jobb i den här frågan” hade han velat höra när det tog den vändning det tog.

– Om man vill åtgärda ett problem, då måste man åtgärda problemet och inte symptomen. Det är nu vi måste landa i frågan på riktigt och jobba med hur vi förväntar oss att killar och även tjejer uppträder i sporten.
– Jag har själv vuxit upp på ridskola och har en son som har tävlat hoppning upp till elitnivå som junior, vi har aldrig stött på frågan om hur vi förväntas bete oss i sporten. Jag som har fler barn ser att man är mycket noggrannare med de här frågorna inom exempelvis handbollen, menar Mathias Bewersdorff.

”Det hinner gå för långt”

Han skulle vilja se ett specifikt policydokument enkom för ridsporten och dess aktiva. Framför allt när det kommer till ledare, tränare, ryttare, förtroendevalda och anställda på exempelvis skolor och riksanläggningarna.
– Där ska det till exempel stå att jag som lärare inte kan ha en relation med en elev. Även om eleven är myndig. Det är inte heller okej för en tränare att ha en relation med någon som är minderårig. Vuxna män har inte relationer med barn.
– Det kanske också ska finnas en rapporteringsskyldighet om det uppstår saker i ens omgivning, att man på ett eller annat sätt incidentrapporterar, och att det tydliggörs vad mitt ansvar är som företrädare för ridsporten.

– Även om det finns ett samtycke där och då, är det faktiskt inte okej. Där tycker jag att förbundet ska säga att om du är 28 år och tränare och har ihop det med en 16-årig tjej, då är du inte en man för vår sport, säger Mathias Bewersdorff.

Problemet, menar han, är att det hinner gå alldeles för långt innan någon agerar. Mycket beroende på den kultur som länge har präglat sporten.
– Om du är uppvuxen i en kultur där det är mer sedvana än inte, att du har sexuella relationer med dina elever, då är det inte alltid så enkelt att veta var man ska dra gränsen för dem runt omkring.

– Skalan är så lång. Ingen säger något, ingen säger något – och sedan har du plötsligt en tränare som misstänks för våldtäkt.

– Jag hade velat att förbundet hade satt ner foten, pang, ”det här gäller från idag”. Allt annat hanteras enligt brottsbalken. Ska du rida i landslaget, ska du jobba på riksanläggningarna och ska du plocka ut din licens från 2022, då är det de här som gäller.
– Jag tycker att förbundet gör ett bra jobb i stort, men det här är en fråga som har halkat efter.

”Når inte de här killarna”

De så kallade ”trygghetslådorna” som Svenska Ridsportförbundet arbetar med via satsningen ”Trygg i stallet” ser Mathias Bewersdorff som lovvärt, ”men det når inte de här killarna”, menar han.
– Du behöver samla ihop de här killarna som inte rider på ridskola, som går från halvmobbade killar i skolan till fixstjärnor över en natt, och säga ”det här förväntar vi oss av er, även om du blir erbjuden något annat”.
– Att bara ta in dem och läsa upp värdegrunden räcker inte. Om du däremot tar in dem och diskuterar och talar om vad som kan hända, då blir det en helt annan sak. I fotbollen jobbar man mycket med det här som man kallar ”locker room talk” – hur uppträder vi mot varandra, vad har vi förhållande till kvinnor och hur pratar vi om kvinnor när de inte är i rummet.

Förbundets ryttarutvecklingsprogram och landslagssamlingar är andra gyllene tillfällen att fånga upp de här frågorna, fortsätter Mathias Bewersdorff.
– Här kan man verkligen fånga upp de här tjejerna och killarna, då träffar du ju rätt ungar. Ge det tio år om du jobbar med den här frågan, så kommer det att se helt annorlunda ut. Det handlar om att förändra kulturen.

Tror inte på ”angiveri”

Mathias Bewersdorff tror inte på en regelrätt ”angiverimodell”, utan snarare att det ska flaggas i så god tid att man aldrig når fram dit. Därav tanken med den obligatoriska incidentrapporteringen.
– Sedan kan jag tänka mig att man ska ha incidentrapporteringen outsourcad. Det är för mycket jäv i förbundet. Kanske att en juristbyrå eller liknande ska säkerställa tågordningen på något sätt. Jag tror att det är väldigt viktigt att rapporteringen sker till någon utomstående som sedan tar kontakt med sportchefen och meddelar att en person bör tas in för samtal.

– Det är viktigt att folk börjar diskutera de här frågorna. Om du har ett tävlingsstall eller jobbar på en riksanläggning och det uppstår en relation, då behöver du veta hur du ska hantera det, säger Mathias Bewersdorff.

Saknas det manliga röster i debatten?
– Det är klart att det är ett problem att inte fler uttalar sig. Men det är nog många män som inte vågar yttra sig, för risken är att det kommer en skopa över huvudet på dem. Även om man inte har gjort något.

”Önskar att vi hade en nollvision”

Före detta landslagsryttaren, tränaren och ordföranden i förbundets hoppkommitté, Niklas Jonsson, var en av de få manliga ryttare som reagerade starkt utåt när ”Ponnymamman” Ulrika Fåhraeus skrev om den tränare som i höstas gick till rätten för att få tillbaka sin tränardiplomering.
– Jag önskar verkligen att vi hade kunnat ha en nollvision, men så ser inte verkligheten ut någonstans. Det här sker överallt i samhället och i andra sporter, det finns rötägg överallt. Det här startades ju av något annat (Me too, red anm) och det känns som att det har varit otroligt välgörande. Det som krävs är att debatten förs och att vi tar vårt samhällsansvar för att förändra det vi kan utifrån vår sport, säger Niklas Jonsson.

Han menar samtidigt att frågan behöver nyanseras.
– Det är många som ropar ”jävla svin”, men det är inte alltid det finns ett ont uppsåt bakom. Alla är inte dåliga människor i grunden, det är också viktigt att förstå. Men det är viktigt att det kommer upp till ytan, så att man kan reflektera och ändra på kulturen.

Att förvänta sig att förbundet ska hålla på med interna ”polisutredningar” är inte rimligt, menar Niklas Jonsson, inte heller är lösningen alltid att ”stänga av folk”.
– Så enkelt är det inte. Det viktiga är att lära sig av det som har hänt och arbeta för att det inte ska hända igen. Jag förutsätter att man nu har gjort en arbetsgrupp och utvärderat hur man ska agera när man får in en orosanmälan.

– Om en hästskötare är 17 år och ser upp till någon, ska du utnyttja det eller inte? Är du lärare på en riksanläggning eller en skola så får du inte ha en relation med en elev. Det är klart att det måste finnas ett tydligt regelverk för vad som gäller här, vilket jag förutsätter att det gör, säger Niklas Jonsson.

”Varje person som drabbas är en för mycket”

Hoppningens förbundskapten Henrik Ankarcrona håller med om att förbundet har en viktig roll i frågan.
– Det är klart att ett idrottsförbund har ett ansvar att jobba för att dess medlemmar ska vara trygga. Det gör man såklart förebyggande, och genom att agera när saker och ting händer. Något som dock har visat sig vara en otroligt komplex och svår fråga, säger han.
– Om jag utgår från mig själv och det finns en misstanke om någonting, då är det direkt ”stopp och belägg och bort”, men sedan vet man att det inte är så enkelt.

– Vi har ju lagar också, och är du inte dömd är du oskyldig till motsatsen bevisats. Men någonstans fungerar inte det – då kan fler råka illa ut innan någon sätter stopp. Hade lösningen varit enkel så hade vi löst det för länge sedan.

Mycket handlar om att skapa goda förebilder, sprida kunskap och att jobba på individnivå, menar Henrik Ankarcrona. Inte minst när det kommer till träningsutbildningarna.
– Jag är med och håller i tränarutbildningar och då ska man prata om de här frågorna – hur vi hanterar elever och varandra i sporten. Du måste gå en fortbildning varje år för att behålla din licens, och på varje fortbildning ska man prata om det här. Annars gör man inte en korrekt fortbildning.

”Alla har ett ansvar”

För ett antal år sedan red Henrik Ankarcrona på en clinic för George Morris på Flyinge. George Morris är en stor ridsport- och tränarprofil som varit förbundskapten i hoppning för USA i många år. För ett par år sedan stängdes han av på livstid efter anklagelser om ”olämpligt sexuellt uppförande som involverar minderårig”.

Vid tillfället för clinicen på Flyinge var detta dock inte alls uppe i ljuset, men Henrik Ankarcrona sa i en intervju efteråt att han vände sig mot legendarens beteende gentemot en kvinnlig funktionär.

– Jag har stor respekt för George Morris kunnande och det han har uträttat, men sedan har jag ett problem med hans sätt att ta människor. Det här hade inte med något sexuellt att göra, men de gånger jag har sett honom har han ett sätt där han utser någon som får ta emot verbalt nedvärderande kommentarer. Han gör lite show av det och det tycker inte jag är okej.
– Därför sa jag det när jag fick frågan, eftersom det inte kändes lämpligt att ta en sådan person till ett lärosäte för ungdomar. Å andra sidan var jag där och red för honom, så gjorde jag rätt eller inte?

Behövs det mer civilkurage i sporten?
– Vi har väl alla ett ansvar att tänka efter vilka personer vi omger oss med, och fråga oss om de är bra förebilder i sporten. Jag har ett väldigt stort ansvar i min roll som ledare, men jag har också ett ansvar som medmänniska. Sedan är det sällan så enkelt.
– Det finns många olika slags förhållanden mellan människor som gör det svårt, det kan vara någon man känner, det kan vara en tränare eller någon man samarbetar med eller har ekonomiska band till, och då uppstår lätt frågan ”vad händer med mig om jag säger någonting?”. Det är svårt, men varje person som drabbas är en för mycket, säger Henrik Ankarcrona.

Det kan säkert ligga något i att det saknas manliga röster i debatten, menar han, men framför allt är det en fråga som bör lyftas av alla.
– Det här är något som det behöver pratas om generellt. Det handlar om att vi alla behöver engagera oss och hjälpas åt med att vara goda förebilder. Vi behöver visa hur vi vill ha det i sporten, säger Henrik Ankarcrona.