”Vi hoppas att hästägarna ska släppa Barbie-tänket”

Många tror att ett fritt liv i hjordar passar bäst för härdiga ponnyer och islandshästar. Men i det nyligen avslutade Brösarpsprojektet har det varit välstammade ungston av yppersta hoppblod som bildat grupperna. Syftet har varit att utnyttja det kuperade området för att bygga upp hållbara hästar för framtiden.

Hästarna har gått på olika områden av Österlen; Brösarps backar och Kumlans naturreservat. Utöver daglig tillsyn har deras beteende och vanor registrerats genom HoofStep-systemet, grimmor försedda med sensorer.

En av dem som varit med i projektet och ofta besökt hästarna är Pia Petersson, verksamhetsledare på Hästen i Skåne.

I rapporten nämns förbättrat temperament på ett av stona som från början var något ohanterad och skygg. Har ni sett det på flera av hästarna?
– Överlag blev allihop väldigt sociala. Det är ju vandringsleder genom hagarna, så de var inte isolerade från människor på något vis. Sedan var någon av oss där varje dag och tittade till hästarna och bytte batteri i grimmorna när det behövdes.
– Sedan är det en historia för sig med Jens Fredricsons sto Mitanni. Hon var så skygg för människor från början men blev som en omvänd hand efter att ha gått i flocken. Efter vad jag förstår har Jens stora förhoppningar på henne framöver.
– En rolig bieffekt var att de boende runt Kumlan blev väldigt engagerade i hästarna. Om de hittade en grimma med sändare hörde de av sig och lämnade den. Det blev nästan en grej av det, att de letade efter grimmor.

Dygnsrytmen kunde följas genom heat-maps. Var det något som förvånade er i hästarnas uppförande?
– Egentligen var det väl inte förvånande, men hästarna låg ofta och sov i en ravin i Kumlan. Man tror ju att de alltid vill ha det fritt omkring sig och kunna hålla uppsikt. Å andra sidan var det sandblottor där och det tyckte de om att ligga i.
– Sedan har det varit väldigt intressant att jämföra med referensgrupperna, där den ena bestod av en lösdrift på två hektar och den andra box på natten och hage på 0,5 hektar dagtid. För att komma upp i samma aktivitetsnivå som Brösarpshästarna skulle de grupperna behöva 1,5 timmas motion.

Har det varit något internationellt intresse?
– Ja, i mängder! Bland annat artiklar i Horse & Hound, St.Georg och World of Showjumping. Sedan har vår film delats runt om i världen, till och med i Nya Zeeland, USA och Kanada. Peder Fredricsons ryttarkollegor har också varit nyfikna och frågat honom om projektet, så det har verkligen spridits väl.

Hur ser fortsättningen ut?
– Själva Brösarpsprojektet är avslutat, men det blir en fortsättning på så vis att SLU ska titta vidare på alla insamlade data kring hästarnas beteende. Vi har inte hittat något annat lika omfattande, de tre säsongerna har gett 34 000 timmar av registrerat beteende hos hästarna.
– Nu hoppas vi på att hästägare ska släppa ”Barbie-tänket” och ta vid nu och låta sina hästar växa upp under liknande förhållanden.

Fakta

Mätning som gett mycket data

Tack vare systemet HoofStep med sensorförsedda grimmor kunde en rad beteenden hos hästarna registreras.

Utöver rörelse, ättid och hur mycket hästen vilar, kunde man även se hur hagarna disponerades. Där framkom några tydliga favoritplatser: vid grinden, vattnet och mitt i hagen på en höjd där det var utsikt och fläktade. Insamlade data visar också hur vädret påverkade hästarna.
– Flocken följde ett tydligt rörelsemönster över dygnet, berättar Karl Forssman vid HoofStep.

Är det något i de insamlade data som har varit överraskande?
– Ja, jag hade trott att vi skulle få fler larm om avvikande beteende. Men tack vare att hästarna hade stor areal och fick vara hästar rätt upp och ned var det inte mycket bråk.
– Vi har alla lärt oss enormt mycket, vi har filmat massor. Jag har spelat in en film om hur de rörde sig under 24 timmar och där ser man att de sällan är mer än 50 meter från varandra.

Mätning och vägning av alla deltagande hästar visade att hästarna i Brösarp åt mindre, motionerade mer, växte långsammare och blev mer musklade än referensgrupperna.

Hela rapporten finns här: hasteniskane.se

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 9/2022.