”Ludger the one and only”

Flerfaldige OS-guldmedaljören och dubble världsmästaren Ludger Beerbaum slår sina hästar på frambenen för att de ska hoppa bättre. Det framgår av smygfilmerna i tyska RTL:s barreringsavslöjande som slagit ner som en bomb i ridsportvärlden.

Stjärnryttaren gör ett i det närmaste ”istadigt” uttalande, där han menar att det handlar om ”touchieren” eller ”beröring” på svenska – och att det minsann är tillåtet. Hur det nu kan vara det. Ludger Beerbaum tycks också vara väldigt upprörd över att han har blivit smygfilmad. ”Det som inte upptäcks är tillåtet” har han sagt i en tidigare intervju.

Skillnaden mellan barrering och beröring är hårfin, i det ena fallet utdelas slag mot hästens ben och i det andra hålls den grova stören stilla. Men i bägge fallen tillskansas hästen smärta. Sannolikt blir den också skrämd och stressad – ändå används detta av en ryttare på absolut toppnivå. Idag, år 2022.

Henrik von Eckermann var beridare hos Ludger Beerbaum i 13 år. Han tar avstånd från all otillåten träning tillsammans med både Peder Fredricson och Rolf-Göran Bengtsson, och alla tre betonar vikten av att alltid sätta hästen i främsta rummet. Ingen vill dock uttala sig mycket mer än så. ”Jag kan bara svara för hur jag hanterar och tränar mina hästar”, säger Henrik von Eckermann.

Vissa tycker det är lamt att inte säga mer. Jag ser det som ren självbevarelsedrift. Varför ska Henrik von Eckermann klä skott för vad hans forna arbetsgivare sysslar med? ”Guilt by association” är ett vanligt argumentationsfel, där någon anses vara klandervärd bara för att det finns en koppling till någon som är klandervärd.

Jag går hellre på ”det goda exemplets kraft”. Eller som förbundskaptenen Henrik Ankarcrona ungefär uttryckte det i radions Studio Ett: ”Det viktiga är vad vi gör, att vi visar vad vi tycker är rätt och hur vi tränar. För oss är det otroligt viktigt att våra hästar mår bra och jag tror det är en stor del av vårt framgångskoncept.”

Bevisligen har det lett till ett historiskt framgångsrikt år för svensk hoppsport. Vi slår inte våra svenska OS-hästar på benen för att vinna guld. Det om något visar kraften i det goda exemplet – den svenska modellen – ”alltid med hästvälfärden i fokus”. Det sistnämnda står att läsa i måldokumentet Hoppsportens vision 2030, vars syfte är att beskriva ”hur hoppsporten långsiktigt ska behålla sin position i världstoppen”.

Visst finns det rötägg även i Sverige, jag är inte naiv. Men det är de goda exemplen som är vägen framåt. Det börjar och slutar med hästen. Att förstå och harmoniera istället för att slå och dominera. Och det börjar och slutar med ridkonsten. I Ludger Beerbaums fall tog ridkonsten slut medan vettet gick ut.

Frågan är bara hur högt fallet blir? Om han likt Paul Schockemöhle (som barrerade friskt på 90-talet) och McLain Ward (som fick åka hem med svansen mellan benen när han ertappades med plastpiggar på insidan av hästens benskydd i Aachen i slutet av 90-talet) släpps in i ridsportens finrum igen – eller kanske aldrig behöver lämna det? Den som lever får se.

Sorgligt är det för alla ryttare som haft Ludger Beerbaum som förebild och för alla hans fans, som i Göteborg mött honom med banderoller med texten ”Ludger the one and only”.

Vilket svek.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna.