Smärtsam lära om oväntade överraskningar

Hjälm och handskar på när vi tar in hästarna, här är vi noga med säkerheten och du känner dem ju inte riktigt än.

Har jag precis sagt till den unga flickan som börjat hjälpa till att rida en av våra ponnyer. Vi hämtar de två hästarna från hagen och börjar gå mot stallet. Allt går lysande, den kunskapstörstande 10-åringen – som för säkerhets skull även har säkerhetsvästen på – har full fokus på ponnyn hon leder. Den jag själv leder på min högra sida skrittar lugnt bredvid mig, fasthållen i min handskförsedda hand.

Vips är alla fyra ben i luften och lika vipsigt har han landat.

Sen går allt på en millisekund. En hund hoppar plötsligt fram bakom en byggnad och den nyss så lugna hästen jag leder förvandlas till en luftburen stålfjäder. Vips är alla fyra ben i luften och lika vipsigt har han landat. Med vänster hov rakt på min högra fot där jag hör hur det går sönder, samtidigt som en sockerdricksaktig känsla sprider sig upp i benet och så den känsla man inte alls vill känna. Pulserande blodsvärme från tån.

Smärtan är jävlig, det smakar metalliskt i truten och jag tar till alla andningstekniker som bara går. För tyvärr är det 400 meter kvar till stallet och hem behöver vi ta oss.

Hem tog vi oss, med – skulle det visa sig – en bruten lilltå. Rätt rejält mosad inne där i stallskon med klack, men … utan stålhätta. Det har gått fyra år sen jag senast blev så här illa trampad, då efter att en fågel hastigt flög upp och skrämde hästen jag ledde. Förskonad, ordningsam eller bara tursam?

Vad brast egentligen i säkerhetstänket de här båda gångerna? Rannsakningen landar i: inget. Vissa händelser går inte att förutse och ingen stålhätta i världen hade räddat mig varken då eller nu. Frakturerna har båda gångerna uppstått ovanför hättposition.

Vissa händelser går inte att förutse och ingen stålhätta i världen hade räddat mig varken då eller nu.

Allt går med andra ord inte att kontrollera eller undvika. Man får i stället ta tillfället i akt att lägga foten i högläge ett par dagar. Och därmed pausa lite. Något vi hästmänniskor är betydligt sämre på än säkerhetstänk.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna.