Catharina Hansson: ”Skriver vi för fjäskigt om ridsporten?”

En läsare hörde nyligen av sig angående rapporteringen från en större tävling. Han tyckte att vi varit för förlåtande mot de svenska ekipagen: ”Många tidsfel, då har man inte ens försökt. Eller hur, äras den som äras bör. Men ni som refererar måste också kunna vara kritiska när det behövs. Eller hur?” 

Just den här tävlingen hade jag skrivit om. Det var en stor 1,60-bana i två rundor där alla hinder fick rivningar och många av världens främsta ryttare hade problem. Jag kanske är mesig, men jag tyckte att de svenska ryttarna gjorde en habil insats – det var harmoniskt, ingen fulridning – även om resultatet absolut inte var det man ville se. Och jag citerade också ryttaren som fick tidsfel och som hade en egen analys över sina misstag.

Samtidigt är det här en diskussion som jag välkomnar! Vi har till och från pratat om detta inom redaktionen, att det finns en tradition av att alltid skriva snällt om ridsport – inga överkorsade getingar i betyg här!  

Anledningen till det tror jag är att man vet hur otroligt svårt det är – och en respekt för att ryttare känner sin häst och inte pressar den över sin förmåga. Inte, som brevskrivaren menade, att vi fjäskar för ryttare med mäktiga  sponsorer. 

Men kanske skulle ridsporten må bra av en mer kritisk rapportering? Skulle det rentav vara folkbildande att sätta ljuset på en del misstag och felbedömningar som sker på tävlingsbanorna?

Frågan är bara hur kritiken ska se ut i ett sammanhang där marginalerna är millimeter och millisekunder. I en sport där det kan handla om att häst och ryttare skyddar sig själva och varandra snarare än att någon ”inte försökt”. Det är en balansgång mellan att granska prestationer och att respektera det oförutsägbara i samspelet människa -häst, den enorma komplexiteten i vår sport.

I fotboll är det enklare, en missad straff kan analyseras i slow motion, skidåkaren som tappar i ett parti kan mätas på hundradelar. Men när ett ekipage tappar en bom är den bakomliggande orsaken inte alltid synlig ens för den mest erfarne tränare. Ridsportjournalistik handlar verkligen om fler dimensioner än resultatlistan.

Jag tror inte den här sporten som vi älskar vinner på ett hårdare tonläge, men kanske på en skarpare blick och fler frågor i en rapportering som är initierad men ändå respektfull. Tack till läsaren som hörde av sig!

Och nu vill jag också veta vad ni andra tänker: Vilken  rapportering vill ni se?

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 14/2025.