”Roligt att komma upp i sadeln igen”
Hejhopp! Nu är jag ÄNTLIGEN hemma igen efter två hela veckors semester. Första dagen bestod av att rida fyra hästar, Rasputin, Ullis, Macke och Bazinga.
Greta skulle också ridas men var svullen i ett bakben, eventuellt lymfangit men lite oklart. Troligtvis en reaktion från att hon longerades i ridhuset som vi saltat i några dagar innan, antagligen hade hon ett litet småsår och saltet är inte jättetrevligt att få in där.
Hon var i alla fall inte halt alls utan fick jobba som vanligt på lina, svullnaden gick ner mycket av det. Så imorgon rider jag lite lätt och hoppas det fortsätter åt rätt håll. Här longeras hon, lugn och duktig idag!
Det var verkligen roligt att komma upp i sadeln igen, rätt häftig känsla. Just att sätta sig upp, känna in hästen och bara rida på känsla. Och att det går så bra, det är tufft hur det sitter i ryggmärgen.
Nu har jag ju bara varit borta i två veckor….. men ändå! Det är så lätt att man tar känslan för givet annars. Hästarna kändes jättefina och Mika har gjort ett toppenjobb med dom medan jag varit iväg, verkligen guld värt.
Nu ska vi sätta igång Carro lite smått också. Hon har diverse olika skador, men främst ett trasigt ligament i ett bak-knä, samt en del problem i ett framben. Vi har hållit på länge nu och rehabat och behandlat och nu är det dags att skritta uppsuttet i 3 veckor. Framtiden är fortfarande oviss men vi håller alla tummar för att hon ska komma tillbaka!
Så det har varit en bra dag. Tråkigt att det blir mörkt så tidigt nu bara, vi behöver ta in hästarna straxt efter 15 nu. Vi saknar helt belysning kring hagarna och börjar dom springa i mörkret så är det otroligt stor risk för skador både på hästarna och på oss som ska hantera dom, tyvärr.
En liten update om dag 1 hemma helt enkelt, vi hörs snart igen!
Hej från Mexiko!
Hallihallå! Idag är det hemfärd för mig. Vi flyger cirka 12 timmar och sen är det ju en tidsskillnad på plus 6 timmar så vi landar imorgon runt 09 svensk tid. Jag har varit i Mexiko i 2 veckor nu och det har verkligen varit skönt!
Jag har kunnat koppla bort hästarna nästan helt och bara semestrat. Det har kännts bra och gjort att man kunnat tänka lite mer klart kring allt som komma skall. Hemma går ju allt på räls och det är ofta svårt att verkligen ha ordning på allting. Men nu är jag taggad! Jag saknar ridningen och jag är peppad på att komma igång igen och göra allt helhjärtat.
Här i Mexiko har vi mest hängt på stranden och i barerna, men några utflykter hae vi gjort, bland annat sett delfiner och vita sköldpaddor hoppa i det turkosa vattnet, sett de gamla byggnaderna i Coba, besökt flera olika Cenotes (underjordiska grottsjöar typ), blivit jagade av en galen tvättbjörn och besökt några fina ”äkta” maya-hus.
Vi har haft det toppen och nu ser vi fram emot att komma hem igen!
Alltså hur söt är inte den här?
Vi har hängt med söta näsbjörn-bebisar på hotellet också:
Cornelias blogg: Stallchefen Mika bjuder på bildbomb!
Hej hopp!
Medan jag är i Mexiko och semestrar så rullar livet där hemma på nästan som vanligt tack vare stallchefen Mika och resten av gänget. Mika gör ett toppenjobb med att arbeta med hästarna, det är en mix av jobb i pessoasele, jobb utan inspänning men med Equiband på, viss löslongering för att öva kommunikation och lite ridning. Lilla Zaga har fått lite uppmärksamhet och står snällt uppbunden nu, även Zwiggy blir pysslad med.
Jag tänkte bjuda på en liten bildbomb som jag fått hemifrån, så ser ni lite vad som händer när jag inte är hemma! Hoppas ni har det fint i kylan!
Cornelias blogg: ”Jag ångrar i efterhand att vi tränade så mycket”
Idag handlar inlägget om en väldigt speciell häst, Finja S. Hon var född 2001, e. Farian – Salvano. ca 165-167cm.
Året var 2009. Vi såg en film som Marcus Westergren hade lagt upp, på en häst vi föll pladask för. Vi skulle bara ha henne. Hon var inte till salu, men jag gissar på att min mor tjatade ordentligt och tillslut fick vi provrida.
Minns inte provridningen helt, men jag minns att jag vart kär. Vilken HÄST. Det sa Marcus med, han tyckte mycket om Finja. Otroligt nog slutade det med att vi fick köpa henne. Ett speciellt sto med otrolig power och mycket humör, till en 15-åring.
Det gick bra i början, men på den tiden var jag ganska fyrkantig i mitt sätt att se på ridning, jag ville ändra för mycket och tyckte att mitt sätt var det enda rätta. Vi hoppade lite 110-120 cm klasser. Det gick bra, jag hade stor respekt för Finja och var glad varje gång jag red henne. Det var en fantastisk häst. Men jag envisades med att rida henne lite väl bestämt på backen, och hon blev argare och argare.
Här är en film från en 130 cm klass i Gävle från 2010.
Här har hon börjat bråka med mig. Jag var stundtals osäker men älskade verkligen hästen. Här någonstans så lämnade vi henne till Marcus för tävling och träning en period. Det gick jättebra, här är en film från när de hoppar 145 cm!
Men vi höll på. Vi tog tillbaka henne, det gick bra i perioder. Här är en klass från 2012 där hästen hoppar HELT fantastiskt. Men som man kunde se även i filmen från Gävle ovan så var det lite svårt att hoppa av stort. Såhär i efterhand ser jag ju otroligt tydligt att jag inte har någon koll på hästen, men jag var lite rädd för henne. Jag kunde inte hålla mig kall och kunde inte hitta de där knapparna som fick henne lyhörd och ärligt framåt.
Det var i grund och botten en väldigt okomplicerad häst, varje gång Marcus fick rida henne igen så gick det helt problemfritt. Jag krånglade till det i kombination med att hon skrämt mig och antagligen kände av det. Hemma så kunde vi inte rida ut, hon fick spelet ett par gånger i samband med det och skrämde mig, hon sprang in i en ladugårdsdörr en gång så jag slog i knäet ordentligt och blev skrämd. Och när man är rädd så är man inte kapabel till någon vettig handling i sadeln.
Vi tränade mycket uppe på Jumpclub. Ibland gick det bra, ibland inte alls. Lotta Björe sa till mig en gång att det nog inte var en bra häst för mig. Det var under en träning då hon bara sparkade och sparkade och sparkade. Då förstod jag inte alls, eller, visst förstod jag men jag tyckte inte att det var roligt att höra, såklart. Men visst hade hon rätt.
Jag ångrar i efterhand att vi tränade så mycket. Det var bra tränare och det var ingen som sa något dumt, men det var ingen häst som passade för dessa träningar. Det var ingen häst man skulle sitta och träna skänkelvikningar på eller sitta och travhoppa och göra halter efteråt. Det var en häst som skulle galoppera i skogen, gymnastikhoppa ibland och sen bara skutta och tävla. Det skulle inte varit svårare än så. 2012 debuterade jag 145 cm. Vilken häst det var.
Man ser så tydligt vart det brister. Jag får inte ihop henne tillräckligt för att skapa tryck, och får istället öka farten. Här tror jag det handlade om minnen, hur mycket hon bråkat med mig och att jag inte vågade ställa dom kraven på henne. Jag slets ständigt mellan att vilja försöka göra som Marcus kunde göra men utan att bli rädd.
2013 gick det inte alls. Jag var på Jumpclub någon gång och vi kom inte över ett kryss, det gick inte.
Hemma gick det bra, hon hoppade som vanligt fantastiskt men var osäker i sig själv och desto mer osäker med mig. Hon var väldigt brunstig, vilket vi trodde kunde bidra till en del av hennes tjurigheter. Vi opererade bort hennes äggstockar, tyvärr utan resultat. Här är en film när vi hoppar lite större hemma.
Jag tror 2013 var vårat sista år tillsammans. Vi ”gav tillbaka” henne till Marcus som tävlade henne och sedan sålde henne.
Missförstå mig rätt, jag hade otroligt roligt med Finja. Vi vann flera 140 cm klasser och många lägre klasser. Så i perioder gick det väldigt bra och vi kunde prestera på banan. Men det fanns alltid en liten osäkerhet med henne som aldrig försvann.
Jag lärde mig mycket men jag fick även en del problem med osäkerhet. Det tog ett par år att komma ifrån och reparera.
Finja är för mig en tråkig historia, som visar på vad okunskap kan leda till. Det spelar ingen roll hur många träningar du åker på om du inte får hjälp att hitta rätt upplägg hemma. Jag ångrar som sagt att jag åkte och tränade, de flesta tränare sa att man skulle rida henne framåt, sparka till henne osv. Hade jag haft henne idag hade det kanske inte varit samma historia, vem vet. Sista åren med henne var jag egentligen ganska duktig, gjorde ett relativt bra jobb, men som jag skrivit innan så fanns osäkerheten kvar och det satte stopp. Jag gav henne nog inte utrymme nog att slappna av och vara glad. Det var hela tiden ”framåt framåt” som gällde, och det leder oftast bara bakåt.
Jag hade önskat att vi tagit mer hjälp av en person, en person som kunde hjälpa mig hitta ett bra koncept och som kunde ha lite koll. Nu blev det olika tränare. Vi fick ju jättemycket hjälp av Marcus men vi bor långt ifrån honom och hur gärna jag än ville så kunde jag nog inte rida som honom, han har långa ben och många års mer erfarenhet. Kanske var det där det krashade, att jag försökte rida som någon annan.
Vet inte. Jag lärde mig mycket i alla fall, jag fick stor respekt för hur fel det kan gå och fick även ett driv om att lära mig jobba med olika typer av hästar.
Avslutar med en film där hon var mer pigg och glad än jättearg!
”Fina Fille – så här såg det ut när jag provred min första storhäst”
Denna gång tänkte jag skriva om min gamla häst Fight, kallades Fille. Cirka 173 cm stor e. Laurin.
Han var en av mina första riktiga storhästar. Året var 2010 och vi åkte iväg för en provridning på en häst vi hittat på annons. Ingen bild eller film fanns så jag förstår faktiskt inte vad vi gjorde där egentligen. När vi kom fram så står där en stor vit häst, inte speciellt vacker men så otroligt snäll! Vi vart lite paffa när vi såg den där dunderklumpen framför oss.
Provridningen gick helt okej, det var en STOR häst som var riden av en man tidigare och jag fick rida på vanligt tränsbett och i en för stor sadel. Men det var något med honom jag gillade. Det var otroligt enkelt även om han var lite för stor och stark. Redan på den tiden var jag ganska bestämd av mig och var övertygad om att jag kunde få lite ordning på honom så det skulle passa mig. Här är film från provridningen.
Vi ringde ägaren på vägen hem och sa att vi ville ha honom. Vi tänkte nog i banorna att det var en trevlig läromästare, han hade startat 145 cm tidigare, och var 8 eller 9 år när vi köpte honom. Jag gillade (och gör fortfarande) att ha olika hästar, inte bara en typ. Så att köpa denna siljaline-häst var nyttigt.
Har aldrig haft en så snäll häst varken innan eller efter Fille! Första veckorna hemma så var vi lite skeptiska för vi trodde inte det var riktigt möjligt för en häst att vara så simpel. Vi trodde att det måste smälla snart, liksom. Men det gjorde det aldrig, han var alltid snäll under alla år.
Vi hoppade några 120cm klasser och kvalade fort till 130 cm. Här nedan är vår 130 cm debut om jag inte minns fel.
Vet inte hur många 130 cm klasser vi startade, vad jag minns var att såfort jag kvalade 140 cm, så startade vi 145 cm direkt. Haha. Jag gick direkt från 130 cm till 145 cm och det var ett ganska stort glapp för mig, jag kan inte varit mer än 16-17 år.
Här nedan är vår 145 cm debut i Helsingborg. Första delen gick bra men han blev stark för mig och lång mot slutet och som ni ser så river vi de 3 sista hindren. Jag var väldigt nöjd, tror det var min allra första 145 cm klass någonsin med.
Vilken fantastisk häst han var. Jag red honom mycket barbacka, här hoppar vi lite utan sadel!
Jag lärde mig så otroligt mycket på Fille. Jag fick lära mig att även på en större häst så behövde man sitta still, ta det lugnt. Jag lärde mig att man inte kunde bära runt en stor häst utan var tvungen att arbeta honom på ett sätt som gjorde honom lätt och lyhörd. Jag lärde mig backa av inne på tävlingsbanan trots att hindren var stora och att inte forcera ridningen där.
Här är en 145 cm klass från 2012, här har vi fått lite ordning på grejerna men river tyvärr första hindret. Var väldigt nöjd ändå!
Vi startade flera 150 cm klasser också, Fille var faktiskt den första hästen jag hoppade 150 cm på. Tror jag var 17 vid min 150 cm debut. Den gick inte så bra, vi rev 4 hinder tror jag. Men var nöjd ändå, vi tog oss ju igenom!
Fille gav mig otroligt mycket självförtroende på banorna, vi kom ALLTID i mål, han var inte den försiktigaste hästen men när man börjar lära sig hoppa stora hinder på tävling så är det betydligt viktigare att komma i mål än att alltid vara felfri. Att få en bra känsla, att göra det tryggt och att hela tiden kunna lära sig av sina misstag. För Fille var felfri om jag gjorde rätt, så enkelt var det.
Vi sålde honom för några år sedan nu, till en childrenryttare som sen kom tvåa i Falsterbos Childrenfinal! Jag är så otroligt tacksam för min tid med honom, jag fick stor respekt för honom på något vis. Han var klok.
Har många fina minnen tillsammans med Fille. Hans allra första bockningar i skogen med min gamla vän som inte längre finns. Gången han helt oförklarligt lyckades sätta på vår skrittmaskin av sig själv, och gick in där och promenerade sig själv. Och att han gnäggade som en liten mus varje gång han såg oss. Fille var verkligen en kär familjemedlem och vi saknar honom! Alla borde få ha en Fille i sitt stall!
Avslutar med en film från när vi vann en 140 cm klass i Hammarö!
Bästa vännen Zwiggy – skada, comeback, mästerskap och föl
Detta inlägg handlar om Zwiggy! Min bästaste Zwiggy. Lite fakta: Zwiggy är ett sto, f. 2004. e Sydney – Guidam. Ca 167cm hög.
I början av år 2010 så åkte vi iväg för att provrida ett par hästar. Zwiggy först ut. Jag visste att det var en väldigt känslig häst och att någon duktig ryttare provat henne innan men det hade inte funkat så bra sa dom, hon hade mest studsat. Hon var då nybliven 6åring och jag blev kär direkt. Det fanns ett lugn i henne trots att hon var väldigt känslig och nervig. Det var mycket korsgalopp, byten hit och dit, hon var väldigt stark efter hinder och ganska ostadig. Hade inte varit riden så länge om jag minns rätt.
Men hon gav en helt fantastisk känsla! Stooora språng även om tekniken inte var tiptop. Och hon var härlig att sitta på.
Här är film från provridningen:
Hästen jag skulle prova efteråt minns jag faktiskt inte alls, ärligt talat minns jag inte om jag ens provred den. Jag tror jag hade bestämt mig redan. Sagt o gjort så köpte vi Zwiggy! (Tack mamma och pappa)
Vi hade verkligen roligt från start. Hon var väldigt känslig men snäll, minns att jag skulle klappa henne på näsan en gång i stallgången och hon FLÖG bakåt, så himla känslig. Hon var snäll att rida ut i skogen, minns att jag hade flera kompisar som inte hade så mycket rutin som ändå hängde med ut i skogen på henne.
Här är vår första hoppträning ihop:
Tävlandet gick bra, hon var väldigt studsig framförallt på framhoppningen, men jag tycker att jag gjorde ett bra jobb där, jag var ändå bara 16 år.
Här är en av våra första tävlingar:
Och här är vår allra första 130cm klass, hon var felfri! Jag var såååå otroligt glad, vilken lycka denna häst har varit hela tiden.
Utvecklingen gick framåt, hon blev starkare och bättre och vi lärde känna varandra bra. År 2012 fick jag möjlighet att åka till Wierden i Holland för att tävla. Vi hade hoppat någon 135cm klass och någon 140cm klass men höjderna var ganska nya ändå, och i en 140cm klass i Wierden så är olyckan framme. Hon hoppar snällt in i en trekombination men av någon anledning så bryter hon ut på B-hindret och halv-hoppar genom hinderstödet. Det var början på en lång och tråkig resa för oss.
Här är film från ”kraschen”:
Zwiggy är född med bockhov, och hade inte haft några problem med det innan, hon såg lite rolig ut bara och man fick vara noggrann med skoningen. Det bildades hovbroskförbening ovanför den foten, stor som en golfboll nästan, som inte heller störde henne egentligen.
Men i krashen i Wierden så slog hon sönder den ”knölen” och det orsakade stora problem. Här har jag dålig koll på exakt vad och varför allt hände, men hon fick opereras till slut. Man gick in och skar av någon böjsena och sträckte ut benet lite för att ändra om hela ställningen på benet. Ta min beskrivning med en nypa salt, har dålig koll. Det var en omfattande operation iaf och prognosen var inte så bra. När den var gjord så påbörjades en lång rehabiliteringsperiod med mycket vila, och mitt i allt detta blir hon otroligt halt.
Efter mycket om och men visar det sig att hon fått en hovböld som i princip täckte hela fotsulan. Det var otroligt sorgligt för hela poängen efter operationen var att hon skulle belasta foten och sträcka ut benet.
Jag tror hon var borta i 1-2 år totalt med detta, men helt otroligt nog så kom hon tillbaka! Det har alltid varit en fantastiskt positiv och glad häst och jag tror det hjälpte oss mycket, hon var så villig att arbeta och villig att försöka.
Här är en 130-klass från när vi väl var tillbaka på banorna igen! Jag tror detta var en av de första klasserna vi gjorde, så full koll på grejerna hade vi inte som ni ser i den uppvändningen då hon viker av, haha!
Vi åkte till Danmark 2014 tror jag och red YR NM. Individuellt slutade vi som 4a!
Zwiggy var väldigt speciell, jag kom fram till ett koncept som funkade för henne, hemma red vi långsamt, låg form, hoppade lågt och långsamt, medans på tävling fick jag sätta lite mer tryck på hinder, det gjorde henne hetare och studsigare men också mer felfri. Så länge jag jobbade lugnt och långsamt hemma så fungerade detta upplägg.
Red jag lugnt och ”mjukt” på tävling så rev hon med frambenen. Hon behövde liksom lite signaler för att få upp språnget bra. Hon besitter ju all spänst i världen men behövde hjälp att fokusera den rätt. Mycket uteritter blev det också, så hon fick länga ut sitt språng och galoppera!
2015 red vi YR-SM i Hammarö och tog brons! Här är finalrundan! Tror det var vår 2a eller 3e 150cm-klass.
Efter det fortsatte vi ha väldigt roligt. Vi vann många klasser men höll oss mest på 140cm höjder, någon 150cm ibland. Men hon var bäst som speedhäst mot ”slutet” av sin karriär.
Hon höll väldigt bra i några år efter operationen men sen började hon bli lite knackig, vi fick behandla henne ibland och tänka på hur vi tränade henne. Hon hoppade inte så ofta utan fick följa med ut på tävlingar för att hon tyckte det var så himla roligt!
Hon har haft skimmelknölar på huvudet sen flera år tillbaka, dom sitter bakom käken ungefär och gick inte att göra någonting åt. I början störde dom henne inte alls, egentligen inte mot slutet heller men jag tror att dom orsakade viss stress när hon inte kunde böja huvudet lika fritt som innan, dom tog nog emot när hon skulle vika huvudet åt höger.
När jag upptäckte att hon blev mer och mer stressad inne på tävlingsbanorna så valde jag att inte tävla mer. Kanske var hon också lite knackig fysiskt. Hon fungerade ju bra och jobbade på bra hemma, men hon trappades ner mer och mer och förra året betäckte vi henne! Nu är hon mamma till fina lilla Zaga och jag önskar mer än allt annat att jag kommer få se en del av Zwiggy i Zaga. För jag vill inget hellre än att ha en till Zwiggy i stallet, ingen har gjort mig så glad som hon!
Tanken är att ta något föl till om hon mår bra och är frisk, men ridkarriären är nog över. Mår hon bra fysiskt kommer jag sysselsätta henne lite i den mån hon klarar, men troligtvis ingen ridning mer!
5 Fun Facts om Zwiggy:
• Visste ni att dom första 4-5 åren när vi åkte på tävling med Zwiggy, så var hon så knäpp att leda att jag fick rida till veterinärbesiktningen, sadla av, besiktiga, sadla på igen och rida in i stallet. Ledde jag henne så var hon en fara för alla andra men ridningen gick jättebra! Nu är hon en av mina snällaste, coolaste hästar.
• Zwiggy flemar ALLTID med överläppen så fort hon ser eller hör att hon ska tränsas. Utan undantag i 8 år har hon gjort så, så söt!
• Zwiggy är den häst som jag hittills dragit in mest prispengar tillsammans med. Det är inga stora summor men vi har vunnit SÅ många klasser att det blivit en slant totalt ändå!
• Jag har aldrig fått så många kommentarer om någon annan häst än Zwiggy. Både via instagram/bloggar och ute på tävlingar. Det är så många som kommit fram och beundrat henne, beundrat hur jag sitter kvar när hon är knäpp och tyckt att jag gjort ett bra jobb med henne. Så underbart att höra.
• Jag tränade bara med Zwiggy första typ 2-3 åren, sen slutade jag ha med henne på träningar. Hon var så speciell och bara hoppade och skuttade och lärde sig inte så mycket. Jag tränade henne ensam istället och tävlingarna gick bra ändå. Vissa hästar passar helt enkelt inte att träna med som vanligt!
Avslutar med en av mina favoritfilmer på Zwiggy. Ett litet ihopklipp från en dag då hon var knäääpp och glad efter en vila!
”Två veckor är lååååång tid att vara borta från hästarna”
Det börjar närma sig min Mexiko-resa. Jag ska vara borta i två veckor på semester, helt otroligt. Det är jag och sambon och hans familj som ska åka, nu är det nästan drygt 1,5 år sedan senaste semestern så det känns ändå bra även om det är en lååång tid att vara borta från hästarna.
Så jag börjar planera lite hur hästarna ska göra när jag är borta, vissa är lite knepigare för stallchefen att rida själv så vissa får vila från ridning, till exempel Ullis, Kakan, Greta och Rasputin. Ullis får vila helt då hon ”återhämtar sig” från lite problem i frambenen och helst inte ska springa på liten volt nu framöver.
Kakan ska jobbas en del från marken i pessoaselen, men några dagars vila får hon också. Rasputin ska jobbas mest i pessoaselen, han trivs så bra i den. Även han får väl ett par dagars ledigt men ska i princip jobba hela perioden ändå. Samt gå i skrittmaskinen!
Greta ska vila en hel vecka och sedan joggas igång lite med longering. Hon är verkligen förtjänt av en vila, när hon kom för lite drygt 2 månader sen så hade hon inte gått ordentligt på en längre tid så allt har gått väldigt fort fram för henne, så det känns verkligen toppen att hon ska få smälta allt lite. Sen är jag så taggad på att rida igång henne igen och se vad som väntar nästa år med lite bättre förberedelser!
Bazinga ska ta det ganska lugnt också men ska be Mika rida ett par gånger i skogen, Macke kommer trimmas och ridas ut av Mika. Så det kommer förhoppningsvis flyta på bra även om jag inte är hemma!
I skrivande stund är jag på väg med Carro (Carina van de Zuuthoeve) till Stockholm för återbesök hos veterinären. Nu hoppas vi hennes ligamentskada har läkt och att vi kan börja saaaakta sätta igång henne. Senaste veckan har vi promenerad 30-40min med henne om dagen, och hoppas helt enkelt kunna fortsätta med det och lägga upp en plan! Med lite tur så är hon tillbaka på banorna nästa år.
Resten av veckan är fylld med lektioner, klämmer in så många jag kan nu innan jag reser iväg! Roligt att så många vill träna.
Tack o hej så länge!
”Är så stolt över denna lilla häst”
Jag tänkte bara skriva lite om min fantastiska 5-åring Bazinga! Jag satt och trimmade henne på utebanan i måndags, hon hade vilat några dagar och jag ville inte rida för tufft, hon var uppvärmd och lösgjord och kändes fin, gjorde några byten snett igenom, kändes väldigt välbalanserad. Kände mig lite uttråkad på denna fina häst och fick idén att göra lite fler byten, bara för att. Provade på medellinjen, typ i vart fjärde, det var inga problem. Provade igen, i vart tredje, inga problem. En tredje gång provade jag och gav signaler i vartannat och hon gjorde det så snällt och lätt, haha. Joggade av och skrittade hem.
Trimmade i ridhuset i tisdags och igår tänkte jag prova att göra byten igen och filma denna gång! Bad stallchefen Mika komma bort för att filma och på första och enda filmförsöket så gör Bazinga snällt byten i var tredje längs medellinjen och sen byten i vartannat snett igenom, alltså! Så himla duktig!
Är så stolt över denna lilla häst, vad hon kan. Vi har absolut inte tränat byten, absolut inte gjort något speciell, bara tränat på att bära sig väl, ha bra balans, vara lyhörd och fokuserad. Då funkar vad som helst.
Sen är det ju så klart inte dressyr-byten, näsan är något bakom lod och hon är lite skuttig i baken, men det känns faktiskt helt OK, haha. Det är ingen dressyrhäst och jag är väldigt långt ifrån en dressyr-ryttare.
Det känns bra ändå, jag har utbildadt Bazinga från start (hon var på inridning en månad bara) och det är ju trevligt att det inte blivit helt tokigt. Bazinga ska faktiskt säljas, jag behöver sälja några egna hästar och hon är så himla trevlig och känns lovande och ibland är det dom hästarna man får lämna över till någon annan för att allt ska fungera. Jag tror hon kan bli riktigt bra, hon har allt som en bra hopphäst behöver. Fantastisk inställning, väldigt modig, positiv till jobb och ambitiös. Vill inte riva, hoppar alla typer av hinder och bra i all hantering. Hon har lite dåliga framben tack vare hennes mor och hennes far Baltimore, men får sällan frambensfel. Och hon är bara 5 år så det finns absolut hopp om att träna upp dom mer!
Det var det! Kolla på filmen ovan och njut av henne lite! Och njut av vår nya fina utebana samt omgivningen runt den! Så glad!
”Överlag väldigt bra, men lite stolpe ut”
Nu är jag hemma efter en helg i Flyinge med tre hästar! Det har gått överlag väldigt bra, men jag har haft lite stolpe ut.
Nykomlingen Greta (Geniek) gjorde sitt första meeting hos oss, hon har varit hos mig i två månader nu och innan dess var hon knappt igång, så det har gått fort fram för henne men hon gör allt så himla bra! Innan Flyinge hade vi startat en 115 cm och en 125 cm.
I Flyinge gick hon 125-130-125. Dag 1 så var hon felfri och duktig, placerad till och med! Dag två så hoppade hon sin första 130 cm klass någonsin, och var duktig. Fram till sista hindret som var en trekombination där hon rev c-hindret. Så imponerad är jag! Sista dagen var hon väldigt trött och rev ett räcke som kom väldigt fort ur sväng och vi fick samla galoppen lite och då orkade hon inte riktigt. Men så himla härlig häst! Tror jag kommer ha jätteroligt med henne!
Min 6-åriga Kakan (Cupkake PWR) gick tre stycken 130 cm klasser. 4 fel i de två första och 8 fel i sista klassen. Det börjar gå bättre med henne, känslan blir bättre, men inte helt bra. Tror att det varit en större omställning för henne att byta ryttare och förhoppningsvis kommer det släppa nästa år. Det går ju bra, hon är fin i markarbetet och egentligen i hoppningen också, men kommunikationen där sitter inte helt. Tycker hon får dåliga språng trots bra förutsättningar och av det blir hon tung och tjafsig mellan hinder. Men hon är duktig ändå!
Min fina Rasputin har gått två stycken 145 cm klasser och en 150 cm klass. I första klassen var vi snabbast av alla men fick inte helt till en snäv sväng till en trippelbarr så vi rev tyvärr bakbommen på den. I andra 145cm klassen rev vi FÖRSTA hindret, klantigt. Rasputin är svår till första hindret för han är väldigt spänd innan start och har en dålig galopp, men 2-3 galoppsprång innan första hindret får han världens power och är man inte uppmärksam då så blir det inte helt rätt. Och helt rätt blev det inte så vi fick ett skitpet på ettan, sen fin resten.
I sista 150 cm klassen var han otroligt spänd innan start då ekipaget innan fick höga applåder, så han var lite stökig med korsgalopp i början, till hinder nr 4 var det en båge in i en trekombination, han väntade fint in och det kändes bra, men av någon anledning så tappade han spänsten till b-hindret och rev det på ett märkligt sätt, blev sen väldigt spänd i svängen till 5:an och lyssnar inte alls och nästan kraschar genom det. Efter det var han fin och inte i en bom!
Så Rasputin har verkligen presterat bra och jag är väldigt nöjd och glad över honom och hur han har hoppat!
Detta var min sista tävling för i år. Kanske blir det någon endagars om det passar in men inget planerat. Jag åker till Mexiko på semester om ett par veckor och tills dess kommer vi träna på med de hästar som ska hållas igång och börja trappa ner de hästar som ska få ta det lugnt när jag är borta!
Clinic med mersmak tillsammans med Rolf-Göran Bengtsson
I onsdags var jag i Helsingborg och var med i min livs första clinic. Tillsammans med Rolf-Göran Bengtsson skulle vi ha en clinic med fokus på säkerhet kring häst.
Det var verkligen en upplevelse, allt från planering, förberedelse, tankar inför och själva clinic-momentet. Det var egentligen inte helt strukturerat hur clinicen skulle gå till, det skulle forma sig till stor del kring vad vi sa och sen flyta på kring det. Tyvärr hörde jag väldigt dåligt vad Rolf sa, det hördes ju mest i högtalarna så det var bra ljud på läktarna men inte nere hos oss, så det i kombination med att vi inte hade fullt fast schema över vad som skulle göras och sägas så hade jag lite svårt att hoppa in och prata. Ville helst inte avbryta honom eller råka byta ämne för att jag inte hörde exakt vad som sades. Så ganska naturligt blev det mer att Rolf styrde och jag försökte för mitt liv lyssna och höra vad som skulle göras.
Så det var lite tråkigt! Jag pratar ju gärna och jag gillar att diskutera och förklara. Kan ju vara så att jag helt enkelt behöver göra en hörselundersökning, och att det inte alls var dåligt ljud!
Jag fick äran att sitta på fina Baloé, en 4-årig hingst som fick 10/10 i hoppning och ridbarhet på Breeders nyligen tillsammans med Arnold Assarsson. Faaantastisk häst! Jag har ingen hingsterfarenhet alls vilket då var komiskt när jag fick sitta på den 4-årige hingsten och Rolf som ridit hur många fantastiska hingstar som helst red en 9-årig häst. Men jag är glad att jag fick chansen att rida den!
Clinicen började med att vi stod och pratade, även här hade jag lite svårt att höra så fokus var verkligen på att lyssna, haha. Märkte att jag svävade iväg vid en fråga och började babbla om skottkärror hit och dit, mest för att jag insåg att jag sa ungefär exakt samma sak som Rolf och försökte byta riktning, haha.
Sen var det dags att hoppa upp och där har jag faktiskt inte helt hundra koll på vad som sades då jag inte hörde, men jag pratade lite om hur hästen jag satt på kändes och vad jag tänkte inför uppgiften. Tror det var vettigt. Men jag sa nog mest vilken fantastisk häst det var, om och om igen.
Jag fick en bra bild av hur jag skulle vilja ha min egna clinic! Och mersmak, är gärna med på fler liknande arrangemang. Det var roligt bara att få förfrågan om att vara med, att behöva tänka till på vad vi faktiskt har för säkerhetstänk. Jag tror man landar i att mycket går på rutin hos oss som hängt med ett tag, men att man måste komma ihåg att ta det säkra före det osäkra vid de tillfällen där man inte har full koll. Ta hellre en kvart extra på dig, istället för att tänka ”äh det går säkert nu”. Ta tid för att skapa goda förutsättningar för att lyckas, istället för att chansa.
Fantastiskt initiativ från Svenska Ridsportförbundet och Folksam, och bra arrangerat! Säkerhetstänk behöver pratas mer om och jag hoppas clinicens tema får fler tillfällen att synas och höras!
Cornelias blogg: ”Dags för min första clinic – i sällskap med Rolf-Göran”
Idag åker jag och min käre sambo ner till Helsingborg där det är dags för clinic. Det är Svenska Ridsportförbundet som håller i det och det är fokus på säker hästhållning. Det ska bli jätteroligt, min första medverkan i clinic, faktiskt.
Det var lite förvirrande när jag först fick frågan, jag har egentligen inga starka säkerhetsrutiner hemma. Vi är istället mycket noggranna med att läsa av varje häst och ha ett koncept kring varje enskild individ, hur vi bär oss åt runt den. Jag har nog bara en sak som jag alltid håller på, det är att man alltid måste ta av stigbyglarna innan man går in eller ut ur stallet med sadlad häst. För att undvika att hästen fastnar i något handtag eller så. Men just därför var det lite intressant att få vara med på denna clinic, rannsaka sig själv lite. Hur gör vi egentligen? Vad tänker vi på? Jag hoppas komma fram till något vettigt.
Vi har ju givetvis rutiner men det är mer ”denna häst gör så här så nu ska vi hantera den så här”. Det ändras hela tiden. Väldigt få ”fasta” regler mer sunt förnuft, typ att alltid stänga boxarna och liknande.
Jag tror vi har ett stort säkerhetstänk egentligen, vi tar inga risker. Man försöker lägga upp dagen och varje situation så det uppstår så få risker som bara möjligt. Behöver man lösa ett problem eller jobba med en svår häst så skapar man en situation för det och gör det rätt.
Det ska bli väldigt spännande i alla fall, att medverka på denna clinic! Känns väldigt lagom att min första clinic är i sällskap av Rolf-Göran Bengtsson, haha. Jag ställer mig väldigt ödmjuk inför detta men tror det kan bli väldigt bra och roligt. Rolf som har så extremt mycket erfarenhet och kunskap, och lilla jag som har lyckats sitta kvar på några bockande hästar, ungefär. Blir nog en bra kontrast och nyttigt att höra säkerhetstänk från båda och om/hur det skiljer sig åt.
Det kommer sändas live ikväll på förbundets sida på Facebook.
Cornelias blogg: ”När kylan kom blev alla hästar knäppa”
Nu har fasiken vädret slagit om här på vår gård!
När kylan kom blev alla hästar knäppa, flera av dem har visat helt nya party-tricks i form av döds-snurror, fräsiga bocksprång och nya vändningar. Jag har inte hängt löst än men är rätt imponerad över hur påhittiga hästarna blivit bara för att det blev lite kallt!
Jag känner mig väl förberedd inför Flyinge, min 6-åring Kakan känns avslappnad och glad och jag hoppas att spärren kan släppa denna tävling, har inte fått någon riktigt bra känsla med henne än men jag tror att vi är på rätt väg. I helgen ska hon få hoppa 130 cm klasser och eventuellt en 135 cm klass om hon känns bra!
Min nyinköpta 7-åring Greta är jag så himla glad för, hon känns jättefin och är en helt underbar individ. Det blir vårt första meeting ihop och det ska bli väldigt spännande att se hur hon beter sig när hon får stå uppstallad på nytt ställe. I helgen ska hon få hoppa 125-130 cm klasser. Men känner jag mig själv så kan det säkert ändras, känns hon klockren kanske hon också får starta en 135cm klass, man vet aldrig!
Rasputin förbereds som vanligt inför tävling, han är så spänd och trivs bra med att få jobba utan ryttaren dagarna innan tävling. Han hoppade i fredags, gick i pessoasele i lördags, vilade i söndags, går i pessoasele måndag, sen ska jag lösgöra honom tisdag och sen går han i pessoaselen igen på onsdag innan vi trimmar väl framme i Flyinge på torsdag!
Ska bli jätteroligt att komma ut och tävla igen, var ett tag sen sist nu. Detta blir även första ordentliga inomhustävlingen för mig denna säsong!
Det var en liten snabb-update tills vidare!
”Det här blir mitt sista försök”
Nu närmar sig tävlingen i Flyinge som blir min sista tävling i år! Till Flyinge nästa helg kommer jag ta med mig Greta, Kakan och Rasputin. Rasputin kommer gå 145-150 cm klasser för det är i dem jag får försöka samla poäng till Lövsta Future Challenge.
Lövsta Future Challenge är ett fantastiskt initiativ som ger oss ryttare under 25 år chansen att kvala in till Scandinavium nästa år och chansen att rida de internationella klasserna vilket är stort och väldigt kul! De som får vara med och kvala är ryttare med placering i 150 cm under 2018, som är under 25 år. Av alla dom så är det bara tre stycken som kvalar in till Scandinavium plus två wildcards och det finns totalt tre kvaltillfällen.
Jag har faktiskt tagit mig dit två gånger nu, en gång med Seraton HB och förra året med Rasputin. Förra året kom jag 2:a i första 140 cm klassen, men efter att vi var tvungna att vara med på prisutdelningen så blev Rasputin livrädd. Dagen efter kom vi knappt från ingången och det blev en stor grej, han stod på bakbenen mycket och backade och backade, till slut fick jag fram honom men han var redan så stressad så rundan vart inte jättebra. Samma sak sista dagen. Tror jag fick 4 eller 8 fel båda sista dagarna.
Nu försöker jag i år igen, och det blir mitt sista försök. Jag är 24 år i år och man får vara max 25 år när man startar Scandinavium, som går av stapeln nästa år. Ska bli roligt, jag tror på Rasputin, det är en toppenhäst. Jag ska försöka miljöträna honom bättre denna gång, försöka spela musik och kanske sätta upp någon skärm i ridhuset och arbeta kring det.
Här är nya killen! Han heter Ice Man och jag kommer med mer info såfort jag har umgåtts lite med honom! Hemma så har jag bytt ut en häst mot en annan, hästen Ferdinand som jag haft nu ganska länge och hunnit hoppa några 150 cm klasser ska få åka hem till sin ägare igen för att kolla hälsostatus lite ordentligt, även om han känns fysiskt fräsch. Istället har jag fått hit en fin 5-årig hingst från samma ägare, han ska vara här fram tills att jag åker till Mexico i början av vecka 47, då åker han antagligen hem ett par veckor och har allt funkat bra så tror jag han kommer tillbaka efter det och ska säljas.
Vi har aldrig haft en hingst här hemma, vi har en liten gård och har inte haft möjlighet att ta hem hingstar, haft för dåliga staket och boxar. Men nu har vi lite ordning på grejerna och en snäll hingst ska förhoppningsvis flyta på bra! Han verkar jättetrevlig!
Det var lite sorgligt att se Freddy åka, han är en otroligt speciell häst och alla på gården har varit mycket involverade i hans träning och han har en speciell plats i våra hjärtan. Kanske kommer han tillbaka igen, vem vet!
”Så här ser det ut när jag rider riktigt, riktigt fort”
Idag tänkte jag bjuda på några äldre filmer där jag helt enkelt rider riktigt… riktigt fort! Först ut har vi en häst som heter Malone som jag red åt en elev, Molly kallades hästen. Hon skulle säljas och behövde bra resultat och hade inte hoppat något stort innan alls. Här startade vi en 110 cm klass på Sundbyholm, tror det var en av de första tävlingarna med henne.
En väldigt okomplicerad häst som funkade bäst om du bara tänkte framåt och aldrig störde henne innan hinder. I filmen syns frst grundomgången men sen kommer omhoppningen! Jag brukar inte anstränga mig så dant på den höjden men jag var sist ut i omhoppningen och hade sett hur alla red och insåg att jag verkligen behövde gasa på för att ha en chans. Och gasa på I did!
Filmen är fem år gammal nu, jag fick sen vinster upp till 130 cm med den hästen!
Nästa video är på en häst som gav mig så himla mycket glädje, en stoor tung valack som hette Fight. Honom red jag mina första 150 cm klasser på och han gjorde mig trygg på tävlingsbanorna efter lite bråkiga hästar innan. Men ingen trodde väl att det skulle gå att rida fort på honom, men det gjorde det! Här vinner vi en 140 cm klass i Hammarö för fyra år sedan. Vi gjorde många rundor där vi vände som ett riktigt b-ponny ekipage också, så lättsvängd! Så tacksam för allt vi gjorde tillsammans, han såldes senare till en childrenryttare!
Sedan har vi min gamla häst Seraton HB, som jag vann otroligt mycket på! Han var 183 cm hög men smidig som en katt och har nog varit en av mina snabbaste hästar hittils. Först är en drygt 4 år gammal video från när vi vinner en 140 cm klass i Norrköping!
Andra videon är när vi leker runt en 130 cm klass i Södertälje, då hade vi roligt! Vi vann den med. Tredje videon är när vi vinner en 150 cm klass i Göteborg! Min första 150 cm vinst!
Och sen har vi Zwiggy! Min bästa Zwiggy. SÅ många klasser vi vunnit genom åren! Här är en från när vi vann en 135 cm klass i Helsingborg för fyra år sen!
”Jag har köpt häst… igen…”
Jag har köpt Greta själv. Greta kom hit för 5 veckor sedan och skulle säljas. Jag gillade henne direkt men lovade mig själv att jag inte, INTE skulle köpa henne själv. Jag var glad över att ha en fin och trevlig häst att faktiskt kunna sälja. Men nej, här är vi nu ändå. Kontrakt påskrivna och jag är nu ägare trots allt.
Jag är otroligt dålig på mitt jobb, visste ni att Ullis också kom som försäljningshäst? Det tog typ två veckor så köpte jag henne själv. Likadant med Rasputin, det tog dock lite längre tid men till slut kunde jag inte stå emot mer.
Samtliga tre hästar jag köpt på detta sätt har gemensamt att dom har ett superbra huvud för hinder, en bra inställning och trevliga att jobba med. Inte nödvändigtvis den mest fantastiska tekniken, men jag får känna hur dom jobbar och lär sig och vad dom vill på ett helt annat sätt än vid bara en provridning. Jag hade nog inte köpt någon av dom efter att bara ha sett film eller provat lätt en gång, tänk vad jag hade gått miste om! Man glömmer lätt vad man letar efter när man bara provrider en gång.
Jag är väldigt glad över denna häst, hon har en underbar inställning till arbete, alltid glad, väldigt rädd om sig. Har inte rivit en bom sen hon kom hit. Hon har som jag skrev sist slängt av mig en gång, men inte slängt av några bommar från något hinder! Så jag ser verkligen fram emot att fortsätta jobba med henne och hon får följa med till Flyinge för vårt första meeting om ett par veckor!
Så det är till mig man ska lämna sin häst om man vill sälja den, helt klart! Haha.
”Så ser en vanlig foderdag ut för mina hästar”
För mig känns det viktigt att hästens kost inte baseras på kraftfoder, det ska handla om cirka 90 procent grovfoder och cirka 10 procent kraftfoder.
Jag blir helt förskräckt när jag hör folk som fodrar med flera kilo kraftfoder PER GIVA. Men det är vad man behöver ge av de flesta foder för att få i hästen tillräckligt med näring och mineraler, dock ger dessa människor nästan alltid extra mineraler trots denna mängd kraftfoder. För att inte tala om de hästar som motioneras väldigt lite och fortfarande äter flera kilo kraftfoder… hej magproblem.
Jag ger mina tävlingshästar ett ekologiskt foder som heter St Hippolyt och de får 1,2 kilo PER DAG. De hästar som går riktigt tufft får ett kompletteringsfoder för att hjälpa till med återhämtning, då blir det kanske 0,7 kg till per dag. På detta behöver jag inte ge några mineraler extra alls, då allt ingår i fodret.
Däremot ger jag en speciell ”mineralkur” 2 gånger om året, våren och hösten, som fyller på alla hästens depåer och ser till att det inte finns några brister hos hästen vad gäller mineraler och vitaminer, detta i kombination med mitt foder så behövs inga tillskott.
En vanlig foderdag för mina hästar ser ut ungefär så här:
- 06.00 ca 3kg hö (varierar såklart från häst till häst samt årstid) Sedan kraftfoder.
- 11.00. Lunch hö i hagen. Ca 2-3 kg.
- 15-16.00 Eftermiddagshö i hagen, ca 2-3 kg.
- 18-19.00 Mash med levande jästkultur för att förebygga magsår och kolik. Sedan kraftfoder.
- 21.00-21.30 Kvällshö, ca 3-5 kg.
Plus ovanstående så ger jag dem gräs i hagarna. Vanligtvis äter en häst här cirka 12-14 kg grovfoder om dagen, beror lite på hur grovfodret är också och givetvis beroende på hästens behov, ibland får man ju hit undernärda eller väldigt svårfödda hästar som får mer grovfoder, men även dom blir lätta att hålla i hull efter en tid av rätt mat med rätt näring.
Det är verkligen viktigt att ha en analys på sitt grovfoder, även om man ger det bästa av det bästa i foderväg så kan det finnas brister i grovfodret som man behöver hjälpa till med. Framförallt ett svårt år som detta.
På tävling får hästarna hö fler gånger per dag då dom står mer still. Då ger vi som vanligt på morgon och kväll och sen något kilo per gång under dagen men kanske 6-7 gånger istället. Samt stor giva på kvällen så den räcker länge. Lång ät-tid är viktigt. Hästarna får även mash två gånger per dag under tävling för att bidra till god magfunktion.
Jag tycker folk borde sluta falla för de fina etiketterna på fodersäckarna och hinkarna, och se över vad en häst faktiskt behöver och vad produkterna innehåller. I flera år gav vi hästarna säkert 6-7 olika tillskott om dagen, och mycket mer kraftfoder än idag. Känns fantastiskt att kunna basera hästens kost på grovfoder och naturligt kraftfoder.
Cornelia: ”Är den första att leta efter någonting som jag kan ha gjort fel”
Ett ämne som dykt upp många gånger när jag frågat om vad folk vill läsa om, har varit ”hållbarhet”. Jag har haft otur med skador senaste året, så jag tycker det känns svårt att skriva om för uppenbarligen har jag inte hittat det perfekta konceptet, eller så har jag bara haft otur. Jag är verkligen den första som letar efter någonting som jag kan ha gjort fel som orsakar skador, men då skadorna varit väldigt spridda och väldigt olika typer av skador så har jag lite svårt att ta på mig att det är helt mitt fel.
Jag är noggrann med att hästarna jobbar i balans, jag är extremt petig med att rida lika mycket i varje varv och vill att hästarna ska kännas likadant i båda varven. Varierad träning, ej hoppa högt för ofta osv är saker jag tänker på.
Jag tror det är väldigt individuellt hur hästar håller, vissa är starkare än andra.
Svårt att veta vad många skador beror på, man har nån gång stött på någon häst som varit dåligt musklad, ridits ”dåligt” under en längre period, dvs sänkt rygg, dålig bakbeksaktivitet, övervikt/undervikt osv, men denna häst kan ha klarat sig hela livet utan en enda skada, aldrig haft ont i ryggen eller liknande. Eller är det så att denna häst bara inte kollats upp?
Man har helt enkelt inte kollat om den har ont och då den inte protesterat så värst så har den mått bra? Kanske. Och sen jämför man det med någon av ens egna hästar som man anstränger sig till sitt ytterska för att dom ska hålla sig friska, man jobbar så förebyggande man bara kan och ändå står man där med en öm framkota, en hovledsinflammation eller en överansträngning i en skink-muskel.
Jag tror det är väldigt individuellt hur hästar håller, vissa är starkare än andra. Det känns som att vissa kan hoppa stora hinder flera gånger i veckan, utöver det ridas enbart på liten volt i slängtrav och ändå må bra, medans andra måste gå på jordens alla olika underlag, vattentränas, masseras, lasras, behandlas och få extra spån i boxen för att ta sig igenom dagen utan att ömma i något ben.
Jag kollar gärna upp mina hästar regelbundet, framförallt de som presterar, och då hittar jag givetvis ”fel” snabbare. Men jag tycker att det borde gå att undvika bättre, men gör det verkligen det? Hur många skador har dom allra största stallen med toppryttare i? Får man höra om dom små behandlingarna eller är det så bra som det verkar? Oklart.
Men börjar man få samma problem på flera hästar så har man ju turen att kunna inse att här är det kanske jag som ryttare och ägare som kan ändra på något.
Det är nog helt enkelt lite orättvist. Min Rasputin, han har en gammal skada i ryggen som gör att han ibland rör sig lite ojämnt, en dålig dag är han halt fram i någon minut innan det värms bort, och innan han kom till mig så hade han aldrig varit skadad i något ben på 5-6 år, det är ju häftigt! Då har vi en häst som inte alls belastat sina ben helt jämnt då en rörelsestörning finns, och ändå mår han bra och presterar.
I somras så vrickade han sig och fick behandla en framkota men annars har han verkligen mått prima så länge man tar hand om hans rygg. Så himla olika från häst till häst.
Jag tycker att detta ämne ska man prata om med sin veterinär, man ska alltid vara självkritisk till om det är något som träningen kan ha orsakat när man får problem, och försöka tänka så sunt man kan. Utevistelse, varierad ridning på olika underlag, lång uppvärmning samt skritta av länge och stretcha. Friskvård helt enkelt. Försöka forska och ge hästen så naturliga förutsättningar som möjligt för att bygga upp sin kropp. Där hör även foder till såklart, men det blir ett annat inlägg!
Cornelias blogg: Veterinärbesök, gos med ettåring och hindermålning
Livet flyter på som vanligt, denna vecka kom två nya praktikanter till gården som är jätteduktiga! Stallchefen Mika är gladast som får hjälp med massa bra saker!
Sedan tävlingarna på Sundbyholm har jag hunnit kolla upp Rasputin på klinik, jag tyckte ju att han kändes väldigt spänd framförallt i sista 150 cm klassen, och han var väldigt spänd i ryggen vid veterinärbesöket. Han har en svår rygg samt en äldre skada i ryggen som man behöver hålla lite mjuk. Han fungerar finfint men när han presterar på hög nivå så får man underhålla ryggen lite så denna gång vart det en behandling i ryggen! Han behöver inte vila eller så utan har jobbat utan ryttare någon vecka och ska snart igång som vanligt!
Ullis (Donna-Bella) fortsätter rehabiliteras och ska på återbesök nästa vecka efter lite krångel i frambenen, inget stort där heller men ändå tidskrävande och störigt.
Challe har hunnit åka till veterinären också och var lite sliten efter helgens tävlingar bara så ska ta det lite lugnt men behövde inte behandlas, antagligen en onödig liten vrickning bara. Kollades också i munnen där han var fin men hade lite hakar, så det åtgärdades!
Vi var och tävlade i helgen som var, vi åkte till Ekenryttarna som ligger ganska nära oss. Första dagen tog jag med Greta som är en försäljningshäst, hon var jätteduktig och felfri och kom trea i 115 cm.
Andra dagen tog jag med min 5-åring Bazinga samt en tillridningshäst (Ludwig), båda hoppade en 120 cm klass och båda var felfria och duktiga!
Sen har min 1-åring Hidden Heliodor (Hemerald – Everest) blivit kastrerad samt verkad på klinik. Han är en stor känslig häst som varit jätteblyg och jobbig att hantera men det blir bättre och bättre. Han står nu hos en bekant som även har mina två dräktiga ston hos sig!
Fick även en bild från mina två dräktiga ston som mår så himla bra, går fortfarande ute dygnet runt men kommer snart få gå in om nätterna! Ilona är längst till vänster och hon är dräktig med Cooper vd Heffink, och Corvara är till höger och hon är dräktig med Ike, samma hingst som är pappa till lilla Zaga!
I vårat ridhus har det även kommit några nya hinder, min snälla pappa har gått bananas och börjar bygga jättemånga olika hinderstöd och målat bommar! Här är till exempel fyra nya guldfärgade bommar som passar bra till dom nya St Hippolyt hinderstöden!
I onsdags så var bästa Pia hos oss och behandlade lite hästar med sin djupvågsmaskin! Älskar den, Pia har behandlat mig med och löst ett flera år långt axelproblem jag haft, är smärtfri där nu!
På bild är hästen Macchiato som är en 10-årig tillridningshäst som varit spänd i sin hals framförallt, dagen efter såg man tydligt hur han rörde sig bättre och slappnade av mer!
Kommande helg har jag ledigt från tävlingar men rider på här hemma som vanligt! Hoppas ni får en fin helg!
”Jag tycker man ska rida på ett bett man är bekväm med”
Det har varit väldigt många via min Instagramsida som efterfrågat ett inlägg om bett. Jag har skrivit om bett flera gånger tidigare, både via min gamla blogg samt på Instagram, men det skadar väl inte med lite uppdatering!
Generellt så är jag trött på uppfattningen om att det skulle vara snällare med vanligt tränsbett än ett skarpare. Som att du kan dra och slita bäst du vill i hästens mun men det är OK för att du har ju bara ett vanligt tränsbett. Rimligt?
Jag tycker att man ska rida på ett bett som man är bekväm med och där man kan påverka hästen med mjuka händer. På vissa hästar är det ett mjukt gummibett och på vissa är det ett skarpt kombinationsbett eller liknande. Jag tycker många borde gå ur sin comfort zone vad gäller bett, stöter ofta på elever som rider på ett snällt bett och får kämpa och dra och bråka, men vågar inte betsla upp då hästen blir för känslig. I de flesta fall så har det då att göra med att ryttaren är van att behöva dra och vara hård i handen och kan helt enkelt inte anpassa sig efter hästen på ett skarpare bett då den helt plötsligt lyssnar bättre. Där blir det ju helt plötsligt nyttigt för ryttaren att betsla upp för att öva upp sin hand och reaktionsförmåga.
Det kan vara lika svårt för en ryttare att reda ut en häst på ”snällt” bett, som att kunna bemöta en häst mjukt på ett skarpt bett. I slutändan kan du inte göra din starka häst lydig på ett snällt bett om du inte kan vara snabb att mjukna när hästen väl gör det, vilket ofta blir problemet när du ”vant” dig vid en stark och hård mun.
Jag menar inte att man ska stoppa in ett starkt bett och låta problemet fortgå bara något mer drägligt, utan jag menar att man ska använda sig av ett mer passande bett för att förbättra kommunikationen mellan häst och ryttare, för att befästa signaler som stopp och sväng och för att sedan som slutresultat eventuellt kunna gå tillbaka till ett ”snällare” bett, om man trivs på det.
Jag använder mig ofta av lite skarpare bett under markarbete, där vill jag alltid ha hästen bärig, den ska ej hänga sig i min hand och den ska inte välta när vi svänger, den ska hålla sig själv i balans och jag vill verkligen befästa små små hjälper, vilket blir lättare med ett skarpare bett. Jag betslar nästan alltid ner när jag rider ut i skogen, där vill jag låta hästen springa på mer och få känna att kraven minskar.
Det är egentligen mest i markarbetet jag experimenterar och varierar mest med bett, det är där jag vill hitta hästen och lära känna den på olika sätt och via olika signaler. I hoppningen försöker jag komma fram till vilket bett hästen trivs bäst på och alltid hoppa på ett bett där hästen är bekväm och det fungerar, i hoppningen vill jag att hästen ska känna sig trygg och glad och tycka om sitt bett. Jag rider aldrig ut på de bett jag använder på tävling/hoppning.
Däremot rider jag i princip alltid på vanligt tredelat första gången jag sitter på en ny häst. Där tycker jag att jag får en bra uppfattning om läget och vilket bett jag skulle kunna tänka mig att byta till om det behövs.
Jag tycker helt enkelt att man måste våga tänka på hur sin egen situation ser ut, hur man vill förbättra den och vilken som är den smartaste och mest skonsamma vägen att gå. Är det verkligen 500 hårda halter på tränsbett eller är det två, tre stycken skarpa men lugna halter på ett skarpare bett för att säga ifrån om din häst till exempel drar iväg. Vilket bett skapar en situation där du kan BERÖMMA din häst för en bra reaktion? och på det sättet befästa bättre och mindre hjälper och snabbare komma till bra jobb.
Lite tankar från mig! Känner ni er flexibla och öppna för andra bett än de som är ”standard”?
”Rapport från Sundbyholm”
Wohoo vilket VM va? Så jäkla tufft att följa, se alla otroliga hästar. Se hur det skiljer sig så otroligt mycket från de bra ryttarna till de helt fantastiska ryttarna.
Jag har ju varit på Sundbyholm och tävlat tre av mina hästar under tiden, och det har gått helt okej! Rasputin var jätteduktig första dagen och vann sin 135 cm klass. Kakan fick gå in på prisutdelning i hans ställe. Rasputin var duktig även andra dagen i sin 145 cm klass och hade ett nedslag bara.
Kakan har också varit duktig, vi lär fortfarande känna varandra. Hon hade några nedslag både på fredagen och lördagen i sina 130 cm klasser, men hoppade bättre och bättre. I söndagens 130 cm klass hoppade hon SÅ bra, var inte i en bom, men blev förbannad i en skarp sväng till ett hinder och stannade istället, haha! Så paff. Har ju inte haft henne jättelänge men hon har verkligen aldrig försöka stanna tidigare, detta var dock inte på hindret direkt utan mer en bit framför. Hon hoppade snällt på tredje försöket och hoppade sen resten av banan felfritt och jättefint.
Det har ändå varit en givande helg. Rasputin känns ju sådär, från vinst till uteslutning. Vi börjar med att ta honom till veterinären nu i veckan för att försäkra oss om att något inte är fel. Att han är rädd för vatten vet jag, vi har tyvärr haft otur senaste månaderna så har inte hunnit träna riktigt på det. Han hoppar snällt vattenmattor och så hemma så det är en mer helhjärtad träning av riktig vattengrav som gäller för att få några resultat, och han hade en mindre skada i somras (följt av en till mindre skada) så vi kom aldrig till skott riktigt och kanske är det därför han är extra fjantig nu. Eller så är han inte helt fräsch, oklart. Han hoppade väldigt spänt i sista 150 cm klassen och där är det svårt att veta om det beror på att han såg vattnet från början, eller om det är något tokigt som gör att han spänner sig och också därför är extra tittig på vatten. Vi undersöker vidare och ser hur det går!
Kakan är jag medveten om att det kommer ta lite tid. Hon har blivit riden av samma ryttare som red in henne hela tiden fram tills att jag köpte henne i somras, så det blir såklart en stor omställning för henne att byta ryttare. Jag har kört på mitt koncept med henne och sista klassen gav det utdelning, förutom stoppen då, men allt bra kan inte komma på en gång, haha.
Jag tror verkligen bara att det var en blandning av att vara trött, att helt plötsligt börja hoppa riktigt bra och försiktigt och att mitt i detta tvingas in i en 90 graders sväng, mot sargen, till en lite läskig oxer. Allt på en gång liksom. Så nu är jag taggad på att köra vidare. Kommer fokusera mycket på markarbete med henne givetvis, och hoppmässigt försöka få till så jag hoppar lite serier, främst kombinationer med bommar emellan så hon får öva på sin språngkurva och att vara försiktig själv utan min hjälp. Ska bli roligt!
Challe har varit jätteduktig! Han hade 4 fel i 125 cm klassen på fredagen (vi fick byta från 130 till 125 på honom så vi skulle hinna med Kakan i 130 klassen, det vart lite väl tight mellan deras starter annars). Och i lördagens 130 cm klass var han felfri! Lyckades dock inte få några bilder alls på honom under denna helg, konstigt!
Till vardags har vi honom utlånad till en av mina elever som bor nära som är jättejätteduktig, men han är lite taskig mot henne. Hur duktig hon än är så är hon bara 15 år och en halvmeter hög, ungefär. Han är 176 cm drygt, med lite attityd. Det är såklart svårt att hänga med i hans svängar då och han lär sig fort vad han kan och inte kan göra. Men då är det skönt att känna att han ändå tar sig samman och hoppar snällt när vi kommer ut på lite större tävlingar! Förhoppningsvis kan vi hitta en ny ryttare som gillar honom och vill fortsätta utvecklas med honom!
Jag vill passa på att tacka ”Sundbyholmsfamiljen” för alla fina tävlingar ni arrangerar, vi försöker pricka in så många tävlingar vi kan där och är alltid lika glada och nöjda!
Nu har jag några endagars tävlingar framför mig innan vi åker till Flyinge och tävlar vecka 44! Innan dess hinner vi nog med ett och annat tema-inlägg, så har ni önskemål eller förslag så bring it!
Följ Ridsport på