Sofie Relander
Blogg
Sofie Relander är unghästutbildare och GP-ryttare i dressyr. Från familjegården utanför Varberg – där hon även driver wine and dine-ridläger-bloggar hon om både vardag och tävling.
Sofie Relander
24 september 18:27

Sofies blogg: ”Vi är i FINAL!”

Sofies blogg: ”Vi är i FINAL!”
Ulrika Sjökvist och jag äger Barbaresco MW ihop. Hon har gått in och köpt honom åt mig. Jag ser så fram emot våra år ihop på banan. En dröm att kunna få rida en sån fin häst och veta att han blir kvar i stallet. Foto: Privat

Barbaresco MW är alltså den tionde bästa 4-åringen i hela vida landet. Här av 84 startande och även fast vi startade allra först så lyckades vi hålla oss i topp tio. Jösses!

Jag spricker av lycka just nu! Tänk att Cathrine Dufour ska sitta upp på vår fina fina häst som är uppfödd av min mamma och ägs av Ulrika Sjökvist ihop med mig.

Tänk att jag valde precis rätt häst där ute på betet. Tänk att jag är så lyckligt lottad att ha fått en sån fin sponsor som köpt honom åt mig och vi äger honom ihop!

Och tänk att jag för två veckor sedan tog in honom från betet för det var lite för krångligt att gå så långt varje gång han skulle ridas. Ja jag vet, latheten slog till och han fick stå i en stor lösdriftsbox på sex gånger sex meter!

Barbaresco_exteriorta
Barbaresco MW uppfödare Maria Winberg/Stuteri MW
Ägare: Ulrika Sjökvist & Sofie Relander. Foto: Sofie Relander
Barbarescomw
Min fina, fina häst! Foto: Privat

De mår väldigt bra i kroppen av att få röra sig så mycket på de stora beten vi har, som är både långa och sluttande.

Det var också då han fick börja äta lite kraftfoder utöver fri tillgång till grovfoder. Det endast för att han skulle få i sig mineralerna som inte var så mumsiga. Men även för att de kan gå ner i vikt en hel del när man reser och är borta.

Så totalt 1 kilo kraft har han fått. I stället ätit riktigt bra grovfoder med bra värden helt taget till unghästar. Det är sånt som min mamma har vrålkoll på. Hon sår in allt möjligt i örtväg och grässorter som behövs. Så jag är supertacksam att jag så långt det går kan hålla hästarna på grovfoder. Men där det behövs kan jag ge extra, men bara om det behövs.

Hans lillasyster e: Bordeaux ue: Dionysos ser jag väldigt mycket fram emot att rida här nästa år

Jag har jag med mig fem hästar (presenterade dem alla i tidigare inlägg.)

Det är riktigt skoj att vara här nere. Det är bara jag som varit på Flyinge tidigare av oss som här. Det är så kul att få visa och ta med dem för första gången till en sån här anläggning. De tycker det är riktigt coolt.

Vi har våra hästar där vi sover, på Dorisberg B&B som bara ligger 15 minuter från Flyinge. Här har vi dessutom tillgång till hage där hästarna fått gå en hel del. Det känns fantastiskt. Vi har ett stort hus (jag tycker det är stort) med fyra rum och kök. Så här kan vi laga all vår mat, titta på TV (hinner vi inte riktigt). Vi stortrivs helt klart.

Man måste boka bantid och får endast visa hästen inne på banan en gång. Men WOW säger jag bara, vilka hästar jag har! Den ena bättre än den andre. Jag är så imponerad över dem alltså.

Här kommer en kort vlogg från Barbaresco MW:s förberedelse, ritt och lite efter. Vi provade lite av naturbanan som finns där också.

/Sofie

Sofie Relander
17 september 16:44

Sofies blogg: ”Därför loggar jag mig själv”

Sofies blogg: ”Därför loggar jag mig själv”
Varför gör Sofie Relander en tempkoll? Foto: Sofie Relander

Var ska jag börja?

Jag har köpt häst, jag blev sjuk när jag skulle tävlat hela helgen, jag förbereder fem hästar för Breeders, jag har debuterat en meter med en 4-åring inomhus…

Hästköpen är jag inte färdig med, så det tar vi om några veckor när allt är klart så kan jag presentera mina nya små unghästar.

En läskig grej att köpa häst. Förra året köpte jag min första häst. Det var en 1-åring, vi är redan uppe i dryga 16.000 kronor i veterinärvård. Hon lyckades skada sitt ögonbågsben. Verkar ha klarat sig bra, hon är frisk och kry, ska snart ridas in. Men mer om det sedan!

Sofierelander_unghastar_blogg
Till höger syns två av nyförvärven, 2-åriga Florello MW e BH Farrell – BH Zack. Uppfödare Maria Winberg . Den andra bruna är ett 2-årigt sto e Harlem D- Capriano, uppfödare Aja Blomberg. Foto: Sofie Realnder

Jag skulle tävlat fem hästar i helgen i Laholm, men två dagar före började jag känna mig lite sjuk, dottern hade redan varit sjuk och Kerstin, hästskötaren, hade varit hemma med feber och förkylning. Så det var min tur helt enkelt….

Hade det varit normala tider hade jag fått åka och tävla och köra mitt race. Men otroligt dumt att åka och tävla (man får inte ens) med feber och förkylning. Jag lyckades i alla fall ta det ganska lugnt den helgen. Jag kunde sprida ut hästarnas jobb över hela dagen och fick hjälp att göra iordning dem. Så jag behövde verkligen inte ”ta ut” mig och hästarna kunde jobba på som vanligt i stället.

Nu hoppas jag att jag inte blir mer sjuk, skönt att få ha det över inför Breedersveckorna som kommer. Jag kommer ha med mig fem hästar på dressyrveckan och en häst på hoppveckan.

Sofierelander_unghast
Unghästarna hemma hos Sofie Relander förbereds nu för fullt inför kommande veckors äventyr på Breeders. Foto: Sofie Relander

I går var jag i väg till Kungsbacka och hoppade 4-åringen som skall gå Breeders. Han heter Lurifax och är e: Hip Hop ue: Stolzenberg. Uppfödare och ägare är Malou Gunnarsson.

Vi debuterade en meter inomhus. Jäklar vad skoj vi hade. Han kan verkligen segla över hindren. Jag bara håller i mig, stör så lite som det går i sprången, bara följa med mjukt och låta honom sköta sitt jobb. Vilken häst, jag är så glad att jag får hoppa honom. Det är så otroligt roligt att vara ”tillbaka” på hoppbanan.

Det är dessutom en enorm skillnad tycker jag på mitt flyt mellan hindren nu från förr. Nu kan jag verkligen mina grunder efter allt dressyrjobb. Det jag märker är att det inte är läskigt när jag är på banan. För jag har just den grundkontrollen man behöver ha. Sedan kan det kanske inte vara helt 100 på en 4-åring, utan där får man korrigera lagom helt enkelt. Man kan alltid förbättra. Men det vi gjorde bra är jag riktigt glad över.

Det ska bli väldigt roligt att åka med honom till Breeders, jag och hans uppfödare kommer åka dit själva med honom och bara ha det roligt. Njuta och prova på lite nytt. Det ska bli så skoj!

En liten ”vlogg” har vi gjort på vår hopp-utflykt. Darriga ben och hög puls ha, ha, ha.

Måste även lägga till att jag ska logga hela mina dagar i tre dagar, temp, mat, vattenintag, aktivitet, puls, vila, sovtider med mera. Den enda termometern som fanns att köpa på vårt apotek var denna, suck.

Detta gör jag för att det finns en tjej som pluggar till någon form av avancerad dietist. Jag tyckte det lät intressant och skickade in min intresseanmälan. Så efter dessa dagar ska hon även hjälpa mig, räkna på vad jag behöver få i mig mer/mindre av, sova mer/mindre, dricka mer/mindre. Det skall bli otroligt spännande.

Jag kör också all in och njuter och gör allt det ”förbjudna”. Alltså sådant som är förbjudet i dressyr då.

Jag är på banan med LÖS man, jag behöver inte knoppa WOW!
Jag själv har håret i en hästsvans som flyger efter oss i sprången, WOW!
Jag har ett guldigt, glittrigt spö med på banan, ha, ha.
Jag har (givetvis) benskydd på hästen.

De fem hästarna är

Total Aprilfool, 4 år, e: Total Hope ue: Don Frederico. Uppfödare/ägare Michelle Johansson Perned Kom 6a som 3 åring på Breeders med Camilla Axelsson. Fick 48 p på sitt 3-årstest.

Top Notch, 4 år, e: Total Hope ue: First Wish. Uppfödare:Pia Bernström, Stuteri Stubbäng Ägare: Våxtorps Djurklinik. Visades på 3-årstest i år och fick 47 p.

Z MW, 4 år, e: Zuidenwind ue: Davignon I – Bellini uppfödare: Maria Winberg Ägare: Susanne Lewenhaupt, visades på 3-årstest i år med 48 p.

Barbaresco MW, 4 år, uppfödare Maria Winberg, ägare Ulrika Sjökvist e: Bordeaux ue: Weltmeyer – Laures Crusador xx. Visad som 3-åring med 48 p.

Lyckhems Dahlia, 6 år, uppfödare Carina Lindberg, ägare Carina Lindberg och Sofie Relander e: Dalwhinnie ue: Edinburgh. Gjort två starter i år i MSV B med 68 %.

Sofie Relander
10 september 11:55

Sofie Relander: Vlogg från en dag på treårstest

Sofie Relander: Vlogg från en dag på treårstest

Häng med Ridsports bloggare Sofie Relander i förberedelserna inför treårstestet, och se hur det går till när man visar sex (!) hästar på en dag – och glömmer ridstövlarna hemma…

Sofie Relander
3 september 12:01

Sofie Relander: ”De ska gå på små hjälper, lyssna på mina små kroppssignaler”

Sofie Relander: ”De ska gå på små hjälper, lyssna på mina små kroppssignaler”
Maximus och Kerstin tränar på uppställning, jag tränar på att fota. Foto: Sofie Relander

Då är det snart dags för årets sista 3-årstest. Nu på söndag ska vi åka och visa sex hästar, varav en är 4 år men ej visad som 3-åring tidigare. Det ska bli superskoj, jag ser verkligen fram emot det. Dessutom är tre av dem till salu.

I dag gjorde de sin sista löshoppning här hemma. Vissa av dem fick teknikträna lite på att vara kvick i sina fötter, någon på att verkligen stampa av ordentligt, någon på att titta ner och se sig för. Ja alla är de lite olika. Men det kändes så bra att de bjöd på (lite för bra av vissa) hindren. Alla är dressyrstammade. Men jag vill ändå att de ska göra ett så bra hopprov som möjligt.

Tränar man dem bra så kan alla faktiskt hoppa helt OK, till att dessutom hoppa väldigt bra. Jag är väldigt noga med att de ska lösa sin uppgift helt självständigt och med gott självförtroende. De ska gå på små hjälper, lyssna på mina små kroppssignaler. Springer man och föser dem runt så får de väldigt svårt att fokusera på hindren. Men mitt mål är att de ska gå fram för ett litet smack, veta sin uppgift och att jag ger mitt förtroende till att de klarar det.

Dessutom vill jag spara mitt spring till när jag är bredvid dem, hehe. Löshoppningen ska helt enkelt vara behaglig att titta på, hästen ska få alla möjligheter den kan till att fokusera på sina hinder.

Löshoppning och visning vid hand är ett otroligt roligt moment tycker jag. Det är så kul när det verkligen flyter på precis som man vill. Där får jag ju chansen att se på hästen live, man får se resultatet av träningen.

Efter 3-årstestet blir det lite mer planering åt Breeders som är vecka 39. Dit kommer vi åka med fem eller kanske åtta hästar, men det lutar åt fem och att de andra får lite lite mer träning till nästa år i stället. Bara det ser vi sjukt mycket fram emot.

Vi har bokat ett supermysigt B&B med fyra egna boxar, det finns till och med hage till som vi får använda. Det kommer finnas bastu också. Så vi kommer leva loppan och ”semestra” som bara den!

Sofiebloggvalpar
Valparna När och Nors tränar på att åka fyrhjuling. De får åka med mig när jag fyller på vatten till hästarna. Foto: Sofie Relander

Unghästarna har fått vara ute på galoppjobb runt de stora fälten. Vi bor väldigt bra och har väldigt fina ridvägar att tillgå. Det var bara någon liten buse som fick lite sadeltvång ute i galoppen.

Jag hade kameran på hjälmen när vi red. När jag har kollat på den i efterhand nu så gör jag så mycket ljud när jag rider haha. Skulle antagligen kunna klippa ihop massor med klipp när jag säger ”oooh, wiiie, waaaaah!, shiiit, prooooo, luuuuugn, kom igen, wooohooo” HAHAHA. Får se om jag vågar lägga upp det på min instagram eller om jag klipper bort det hehe.

Det var så kul att ta med 4-åringarna ut på galopp. Även de äldre fick hänga med. De var så otroligt duktiga också. Vi kunde jobba med sidvärts på vägarna i trav, tempoväxlingar i galoppen, galoppombyten (på de äldre), travlängningar utan att en kortsida kommer och sätter stopp. Dessutom är allt byte av underlag helt super, då får vi friska och sunda hästar med all variation.

Jag mår med så himla bra av variationen. Vi har asfalt, platta grusvägar, grusvägar i lätt uppförsbacke, skogsvägar i lite mer uppför, havsritter, mysiga skogsslingor, kullar, murar att hoppa och mycket mer.

Nu väntar en fullspäckad dag, lev och njut av varje dag, jag ska även fortsätta lyssna på mina poddar om ”Stoicismen”. Det är något jag kan rekommendera ALLA att göra. Det har hjälpt mig till 100 procent att tackla mina motgångar och livet. Har ni några bra poddar att tipsa om? Jag har väldigt svårt att hitta poddar nämligen. Det kan vara vad som, men kanske en hästpodd med träningstips mm.

/Sofie

Sofiesblogglinus
Linus är bra han, tar in stallets största häst och den mest nyfikna… Foto: Sofie Relander
Sofieblogg1
Emilia och hennes kompis Maja fick pyssla och rida lite på Curry. Bra när de kan hjälpas åt med att kratsa hovarna. Foto: Sofie Relander
Sofie Relander
20 augusti 12:49

Sofie Relander: ”Våga gasa på och släpp handbromsen”

Sofie Relander: ”Våga gasa på och släpp handbromsen”
Hur gör Ridsports bloggare Sofie Relander för att få stressade hästar att slappna av? En paus vid en grästuva intill ridbanan fyller flera funktioner berättar hon i senaste inlägget. Foto: Privat

Jag har en häst hos mig i träning som har magsårstendenser.

Den stressar lätt upp sig och har haft tappad aptit. Jag tänkte skriva lite hur jag tänker kring hästar med magsår.

Det är för det första mycket vanligare än vad man tror. Det finns massor med studier att läsa om detta. Jag vet att Ridsport tidigare har skrivit om detta vid flera tillfällen. Senast var det om hur fort magsår uppstår. Det kan vara så fort som bara vid att den åker transport en kortare sträcka. Jag rekommenderar att läsa på om det om man vill ha mer fakta kring området.

Denna häst har i alla fall väldigt lätt för att få magsår. Då den stressar upp sig otroligt vid transportering, eller när man gör iordning henne inför ett ridpass, eller i ridningen.

Det viktiga för henne är att äta mycket grovfoder och väldigt lite kraftfoder. Nu äter hon inget kraftfoder alls utan går helt och hållet på grovfoder samt lucernehack och är i hage med kompis 12-13 timmar per dag.

Före ett ridpass så är det viktigt att hon har fått i sig mat, då grovfoder. Det är för att magen inte skall vara helt tom och det då börjar skvalpa runt magsyra, utan det skall finnas för magen att jobba med helt enkelt.

Sofierelander_hastskotare
Amanda min hästskötare lägger ner mycket gos på de små liven. Foto: Sofie Relander

När jag sedan gör iordning henne är det mycket viktigt att hon inte får börja stressa upp sig. Stressar hon upp sig redan när jag gör iordning henne så kommer det bli svårt för mig att få till ett bra ridpass på henne.

Så redan från början måste det bli rätt.

Där gäller det att lära sig hästen och hur den funkar. Hon gillar till exempel att bli borstad i pannan, då slappnar hon av. När jag gör det så sänker hon huvudet. En häst som står med huvudet högt är nervös och uppjagad och halsen blir spänd.

Men när huvudet är nere så slappnar den av. Det ligger helt i naturen för hästen att det är så. Tristan Tucker ser att vi som jobbar mycket med hästarna på det sättet får dem att själva vilja komma ner med huvudet vilket gör att de blir trygga. Jag tänker lite likadant.

När jag gör iordning henne så måste jag också vara snabb, men utan att stressa. Det skulle hon känna av direkt. Jag kan se till att ha alla grejer nära tillhands så det inte drar ut på tiden. Henne gör jag i ordning på sex till sju minuter (en normal dag när hon inte är supersmutsig). Det är lite borstning, klia i pannan, kratsa hovar, klia pannan, sadla, klia pannan och sedan tränsa.

Ungefär där har hon nästan börjat tappa tålamodet. På det viset har jag fått bra förutsättningar till ett bra ridpass. Sedan skrittar jag fram i lugn takt. Jobbar skritten, varierar den i olika former och så vidare.

När hon väl är uppvärmd och klar för arbete så är jag noga med att ge pauser där hon varvar ner igen. Det var väldigt svårt i början att få henne helt ”stressfri”. Men så har jag nu börjat med att hon får ställa sig vid kanten av ridbanan och tugga gräs.

Det var riktigt svårt i början för henne. Hon ville absolut inte stå stilla, hon kunde inte sänka huvudet så pass så hon kunde beta. Men efter ett par gånger har hon nu ”lärt” sig. Där tänker jag att en stressad häst äter inte, alltså måste hon ju då lugna ner sig för att äta.

Efter tillräckligt många repetitioner kommer detta att sätta sig och hon kommer snabbt kunna slappna av om hon blivit för stressad. För varje gång så blir hon lugnare och lugnare. Hon slappnar av i hela kroppen och hela hennes rörelser kommer fram ännu mer.

Som vi brukar säga ”alla sätt är bra utom de dåliga”. Det gäller att hitta varje grej som fungerar till varje individ. Detta är inte något man kommer behöva fortsätta med sedan. För sedan kan man byta ut ”gräsätandet” till någon annan form av belöning.

Men först måste man avbryta ett mönster, lägga ner tid på det och få det till att fungera.

Hos mig äter hästarna cirka 14 kilo hö per dag. Vissa äter mer vissa äter mindre. Men vi ger dem så mycket de får i sig, spill undviker vi så gott det går. Detta får de utspritt över hela dagen så de har något att tugga på. Det går alltså inte så lång tid mellan att de tuggat upp sitt foder tills de får nytt igen.

I boxen står de på halm, så där har de att pilla på under natten också.

Jag räknar på att det tar hästarna cirka tre timmar att tugga i sig tre kilo hö. Då vet jag hur ofta jag behöver fodra ut till dem och hur mycket för att de skall klara sig med en full mage under dygnet.

Jag har också varit ute och luftat mig på hoppbanorna igen (säkert 4 år sedan sist!).

En 4-årig hopphäst kom in för utbildning, han har varit hos mig tidigare också. Han är e: Hip Hop 1045 – Stolzenberg. Hans ägare jagade till slut ut mig på en 90-runda i Kungsbacka!

Sofierelander_hoppar
Segergest vid målgång! Foto: Privat

Jag jobbar mina hästar över bommar väldigt mycket hemma.

Jag kan sitta och jobba klockanövningen väldigt mycket och andra nyttiga övningar. Men jag brukar inte hoppa särskilt högt. Fast nu får jag göra mer av det, har definitivt fått mersmak för det.

Som dressyrryttare tror jag inte det är så svårt att gå ut och hoppa banor. Man skall bara våga gasa på och släppa handbromsen. Såklart behöver man lite rutin också, speciellt när det blir högre. I dressyr har vi ändå mycket avståndsbedömningar i programmen.

Ta till exempel seriebyten, de måste vi lägga helt rätt på linjen. För att inte tala om att ha koll på hur många språng man har kvar innan en upptagning!

Inte för att detta gick på tid direkt, men ändå lite kul att dressyrryttaren fick snabbaste tiden av alla. Dessutom var min förra hopphäst med i samma klass, den hade näst snabbaste tiden.

Kan det hänga ihop måntro?

/Sofie

Sofie Relander
6 augusti 19:57

”Kan Patrik berömma andra så kan faktiskt vi också göra det”

”Kan Patrik berömma andra så kan faktiskt vi också göra det”
Sofie Relander och Barcelona i Falsterbo. Foto: Pernilla Hägg

Tävling, prestation, vinna, förlora, spänning, förtvivlan….det är känslor som kommer fram för mig när jag tänker ”tävling”. Hur beter man sig på en tävlingsplats? Mot sig själv och mot andra?

Jag var i Falsterbo och tävlade för första gången 2018 med Barcelona. Vi red då de internationella U25-klasserna, alltså korta Grand Prix-programmet.

Jag kommer så väl ihåg hur häftigt det var att vara där.
På samma tävling som de riktigt stora internationella ryttarna. Att få rida på banan samtidigt som Adelinde Cornelissen, Patrik Kittel, Minna Telde mm. Oj vad jag njöt, det var verkligen urballt! Men man skulle samtidigt hålla sitt fokus, inte förminska sig själv. Alltså inte  jämföra sig med de andra. Det kan ibland vara lite svårt. Man skall heller inte bli åt det andra hållet att man tar plats och trycker ner de andra, tycker jag, utan alla får samsas och hjälpas åt. Man kan peppa varandra eller något liknande.

Sofie Och Barcelona I Falsterbo. Fotoprivat
På väg mot ridbanan i Falsterbo. Foto: Privat

Första dagen när jag värmde upp för min klass så motionerade även några andra av ryttarna sina hästar, så vi var ganska blandade ryttare på banan. Jag kommer ihåg att jag värmde upp Barcelona ganska så lätt. Alltså mycket upp i lättsits och galopperade på. Vi rejsade nog lite också. Dels för att hon kan behöva den där kicken av att få galoppera lite ”vilt” framåt. Hon har alltid varit en lite introvert och ”lat” häst. Så med henne får man verkligen locka fram framåtbjudningen. Det var precis vad vi gjorde.

Emellanåt samlade jag upp henne lite och gjorde någon piruett och sedan snabbt ut igen. I traven var det lite likadant. Lång form, sedan kort och in i en piaff, ut igen i en lång form. Variation och åter variation. På det så får man rida med riktigt små hjälper och se till att hon alltid är elektrisk. Annars får man mycket att hålla igång inne på banan.

Men efter en stund var det dags för en drickapaus och jag red fram till Veronica som hjälpte mig. Så sträckte hon över vattnet åt mig och började putsa på hästen. Samtidigt händer något som jag tror jag aldrig kommer glömma. Verkligen ALDRIG! Det var helt sjukt alltså.

Fram till mig kommer Patrik Kittel och överöser mig med beröm. Alltså VA!! Pratar du på riktigt med mig, jag trodde jag skulle dö. Han berättade för mig hur det riktigt lyste om mig, hur man såg att jag älskade min häst. Jag red den så mjukt och hon gjorde så fin piaff. Att jag bara skulle fortsätta så, det var super.

Tror ni jag gick in och ÄGDE banan, jag vann!!! I mitt huvud i alla fall haha. Det gick så bra, jag svävade ju på moln. Det har jag fortsatt med även efter det.

Han hade inte ens behövt säga något till mig. Men han väljer ändå att faktiskt gå fram och berätta dessa positiva saker till mig. Det är något vi andra måste bli bättre på. Kan Patrik så kan faktiskt vi också. 

Sofie Och Barcelona I Falsterbo 2. Fotoprivat
Att få beröm av den bäste gör att man svävar på moln. Foto: Privat

Så nu har jag bestämt mig för att så ofta jag kan, jag måste påminna mig, skall jag berätta för en ryttare något positivt jag sett. Så man inte bara står och tänker det, utan jag skall verkligen säga det. För det kan göra en person så himla glad. Det spelar ingen roll om man är en Patrik, Cornelia, Veronica eller vem man är som säger det. Folk kommer bli glada av att få höra det.

Sedan gör han en annan helgrym grej också Patrik. Han kör upp näven i en segergest efter sina ritter. Jag skall börja med det också. Lite vemodigt känns det att ”få” bli så glad. Vilket är ganska sjukt att man ens tänker så, eller att jag tänker så.

Alla får faktiskt bli hur glada de vill över sin ritt. Så jag skall göra min gest samtidigt som jag tänker ”vilken förbaskat bra halvhalt jag gjorde”. För även om majoriteten av programmet sög kan jag välja att bara se de bra bitarna och komma ihåg dem. Sedan fortsätta träna hemma på resten såklart. Men att man väljer att komma ut från banan med en positiv känsla. I alla fall för sin hästs skull. För den har då gjort sitt alla bästa efter de förutsättningar den fått.

Någon gång när jag faktiskt gett beröm till ryttaren före mig så har de blivit så chockade, som att de sett ett spöke, vissa ler också och blir glada såklart. Men jag skall försöka bättra mig på det och leta upp det som är bra och berömma det. Om det nu är så att man faktiskt tittar lite på ryttaren som är före mig eller på någon annan på framridningen.

Så ut nu på tävlingsbanorna och heja fram varandra om ni har möjlighet. Kläck ur er snälla kommentarer om det är något ni ändå sitter och tänker på. Eller ge beröm på träningar till varandra. Keep it up nu folket. Heja er, in och följ mig på instagram för mer positivitet eller om ni har någon fråga.

Sofie Relander
1 augusti 17:23

Sofies blogg: ”Hur tränar jag efter tävling?”

Sofies blogg: ”Hur tränar jag efter tävling?”
Helouise ute på ängssjobb, e Highcrusier. En 5-åring som är till salu. Foto: Privat

Nu har det gått några dagar sedan det var tävling. OJ, vad jag är nöjd och glad. Tänk att Lyckhems Dahlia blev placerad i båda sina MSV B-starter. Det gjorde mig lite extra glad, då hon ju även är min häst.

Men hur har jag tränat efter tävlingen med hästarna? 

Jag har inte varit en enda dag på ridbanan med dem ännu. Utan det vi har jobbat på har vi gjort utomhus. Scoffe har jag exempelvis ridit ut på själv men även haft uteritterna här på ridlägrena på honom.

Även underlaget är dödsviktigt att variera.

När jag rider ut är det inte så att jag surfar runt på hästarna med halvlånga tyglar. Nej, nej. Utan jag jobbar. Skänkelvikningar, tempoväxlingar, övergångar, hög form, låg form, kort form, lång form …

Det mesta helt enkelt. Jag tycker verkligen man kan få så otroligt mycket gratis när man rider ut med hästarna. Dessutom är miljöombytet så otroligt nyttigt för hästarna. Även underlaget är dödsviktigt att variera.

Frida
Frida (fuxen) och Dahlia ute på en liten tur med backar och grusvägar. Foto: Privat

Dahlia har också fått gå med på uteritter. Det tycker hon är riktigt skoj. På den senaste tränade jag på några piaffsteg då hon bjöd in till det. I galoppen blev det att träna på galoppombyten. Men dagarna precis efter brukar jag inte träna dem särskilt hårt. De får gå lite längre i halsarna, sträcka på benen.

När jag pratar piaff på en 6-åring så är det inte en GP-piaff ni ska se framför er. Utan snarare bara att hon trampar in under sig med bakbenen och lite kortare steg, så är jag snabb och ger berömmet där. Så det är väl mer tanken till piaffen som jag berömmer hos henne.

Nästa år vid samma tidpunkt på året kanske jag börjar jobba lite mer seriöst med henne på det. Det hade varit så roligt att få rida Intermédiaire II på henne som 8-åring och sedan GP som 9-åring. Wow! Men det får vänta, men tänk, när hon är 9 år är jag 30 år UNG, inte gammal, haha. Det hade varit en fin 30-årspresent tycker jag allt.

Scoffe
Scoffe efter en lugn uteritt med eleverna (japp, jag kan faktiskt rida lugnt också). Foto: Privat

När det nu ändå varit så bra väder har jag verkligen passat på att rida ute på fälten med många av mina hästar. Vi har ett fält precis bakom gården. Där växer det högt gräs på vissa ställen, det är ganska platt också. Så underlaget är bra, jag gillar att det inte är för ojämnt.  Där har bland annat hopphästarna fått galoppera och jobba med traven i det höga gräset. De lyfter lite mer på benen.

När jag vill ha dem lite högre i fronten så rider jag i det höga gräset.

Dressyrhästarna som jag vill få upp mer i fronten har också fått jobba där. När jag vill ha dem lite högre i fronten så rider jag i det höga gräset, lättar av på tygeln lite mer så de inte blir för hoppressade och låsta i fronten. Är de låsta får de extremt svårt att komma upp med fronten. Så jag har inga problem att faktiskt rida dem lite öppna och höga i formen när det underlättar för dem. För att sedan börja variera formen på dem. Kort, lång, låg, hög … fantasin är det enda som sätter stopp.

In och följ mig på Instagram och se mina stories för att se mer unghästjobb och fler uteritter och mycket annat.

Nu ska jag ringa hästtandläkaren och boka in lite tandkoll för unghästar och utbildningshästar. Sedan blir det ridning, tjoho!

Sofie Relander
23 juli 14:14

Blogg: ”Riktigt korkat att vara arg på sig själv för något man ännu inte kan” 

Blogg: ”Riktigt korkat att vara arg på sig själv för något man ännu inte kan” 
Dahlia Q skötte sig fint i helgen.

Nu har jag äntligen varit ute på dressyrtävling, senaste var för åtta månader sedan. Jag har startat i Laholm och igår var första dagen, fortsätter idag, imorgon och lördag.
Igår hade jag fyra hästar med mig, det var Vegas, Grappa, Scoffe och Dahlia. Det som är så roligt med dem alla är att de är så speciella. Scoffe, till exempel, är en ren hopphäst med stammen Casall-Contender. Han håller just nu på att skolas om till dressyr, det är min elev Agnes häst.

Scofieldbreddare
Scofield.

Vegas och Grappa är två väldigt svåra och känsliga hästar, som jag får äran att rida och utbilda när deras ägare/ordinarie ryttare pluggar till veterinär. Sedan har vi även Dahlia som är en sådan sjukt lättlärd häst, men också med ett eldigt temperament. Hon kan lätt bli ganska ivrig och vilja för mycket. Så där får man vara snabb med att lägga locket på och inte själv vilja för mycket.

Grappabreddare
Grappa.

Dahlia kom till mig som fyraåring för utbildning och försäljning. Direkt när jag såg henne så blev jag helt frälst vid henne. Det var ännu en oslipad diamant vid ridning, men utstrålningen var starkt slipad. Jag ringde ner mamma direkt till ridhuset för att visa upp min nya utbildningshäst. Alla ni som känner min mamma vet vad som händer näst. ”Men Fia, exteriören ser ju ut både sådär och sådär… Men den är vacker.” Så vet jag att min mamma bara säger när hon vill hetsa och trigga mig. Givetvis gick jag på det. Jag skulle självklart bevisa att man kan lyckas även med den exteriören. Dahlia har inget särskilt avvikande med sin exteriör men som uppfödare är man nog väldigt, väldigt, väldigt arbetsskadad.

Dahlia behövde lite mer utbildning innan hon kom ut på annons. Hon fick åka hem en vända för att vila, för att sedan komma tillbaka tidigt som femåring. Där och då började vi jobba ikapp för att få henne redo för femårsklasser. Hon var under tiden ute på annons, men det var svårt att hitta någon till henne.
Tiden gick och jag hann kvala henne till Breeders. Det var efter det som jag och Dahlias uppfödare Carina Lindberg kom överens om att inleda ett samarbete. Jag blev delägare i Dahlia och vi har nu ett mer långsiktigt mål framför oss. Det känns väldigt spännande att få arbeta ihop med Carina.

När sommaren var slut som femåring för Dahlia bestämde vi oss för att inte starta Breeders, utan att istället fortsätta jobba ikapp med hennes utbildning. Jag började med förberedande arbete inför galoppombyten. Vi jobbade mycket skritt- och trav övningar. Sedan när jag provade dom i galopp för första gången så satt dom där bara. Det var helt otroligt vilken känsla det var.
Nu sitter jag här och har precis debuterat MSV B med henne på 68% och en andra plats. Det är en procent bättre än Barcelonas första MSV B-start. Jag skulle inte säga att det är för att hon på något sätt skulle vara bättre än Barcelona – eller sämre. Utan snarare så att jag har blivit en procents bättre ryttare, med mycket träning. Väljer jag att se det så, så kommer jag aldrig låsa mig vid att hästen skulle vara för begränsad eller dålig för mig. Det stämmer verkligen att man själv aldrig är bättre än sin bästa häst.

Piserbreddare
Priser med Lyckhems Dahlia – då blir man glad.

Innan jag ens gjorde den här MSV B-starten med Dahlia var jag så velig på om jag skulle, eller inte skulle. Jag visste att vi kunde, men jag visste också att ibland kunde det brista. Jag ville ju verkligen inte gå in på banan och se att det brister med någonting. Jag har känt att jag blivit mer petig med alla detaljer.
Jag fick helt enkelt tänka till hur det var för mig och Barcelona för första gången på tävling. Det gick riktigt kasst, vi blev till och med uteslutna. Vi blev stillastående inne på banan i galoppdelen, hon riktigt frös fast i marken. För att komma ut från banan var vi tvungna att få hjälp. När jag hade tänkt till på den gången kom jag fram till att det inte kunde bli värre med Dahlia. Så då anmälde jag henne till Laholm och tänkte ”nu kör vi”.
Jag tror att med äldre hästar kan man verkligen slipa på alla detaljer, medan det handlar mycket om att få rutin på hästar i utbildning. Samt att man inte kan kräva tior på allt i början.

Mamma som ju är mental coach sa till mig dagen före att det vore riktigt korkat av mig att ens tänka tanken till tävling och prestation inne på banan. Utan jag skall in på banan och se till att Dahlia kommer ut från den med känslan av att detta är det roligaste hon någonsin gjort i sitt liv. Jag tror och hoppas att jag lyckades med det.
Var inte rädda att misslyckas, låt aldrig rädslan begränsa er från att kanske lyckas. Har vi inte gjort någonting tillräckligt bra så är det för att vi inte har lärt oss det. Det vore riktigt korkat att vara arg på sig själv för något man ännu inte kan.

Las Vegas
Las Vegas.
Sofie Relander
9 juli 14:57

Sofies blogg: ”Fölen är äntligen här!”

Sofies blogg: ”Fölen är äntligen här!”
Äntligen har fölen kommit, men vad sjutton ska de heta? Foto: Sofie Relander

Det var ganska sena fölningar i år och jag tror inte att Maria kommer betäcka om stona i år, de får troligtvis gå tomma ett år. Så hon kan betäcka tidigare nästa år och få lite tidigare fölning. Men jag försöker ändå hetsa henne lite till att betäcka.

Det blev ett stoföl och en hingst. I vanlig ordning kommer hingsten kommer såklart vara till salu.

Han är e: Quaterhit u: Treasure ue: Florencio I – Rubinstein I. En gudomlig liten hingstunge, med den stammen så hade det varit så roligt att få behålla honom. Dessutom med den kloka fina mamman han har som Malin Erlandsson fött upp. Den andra är ett sto e: Quaterhit u: Ganja MW ue: Dionysos – Davignon I. Maria behåller bara stona, eftersom hingstarna är lite väl svåra att betäcka.

Men jag hade tyckt det var superskoj att göra resan med en halvblodshingst också. Maria har ju drivit hingststation och haft fem egna godkända ridponnyhingstar på den. Så jag är ju uppvuxen med det och tycker verkligen det är så roligt. Att åka på hingsttåg och visa upp hingstar är verkligen superskoj. Men det kräver även mycket mycket tålamod.

Stofölet kommer från en ”knarkar-familj”.

Alla hingstar har inte alltid den bästa koncentrationsförmågan, men det är ju det som också är så roligt. Man själv måste verkligen planera sin ridning och förekomma så hästen INTE tappar fokus. Det är ju det roliga, när man lyckas och verkligen får hingsten med en och jobba ihop med en.

Behåller vi dem som hingstar så skall det vara ruggigt bra temperament på dem. Man skall inte behöva leda dem i kedja, de skall kunna åka tillsammans med andra hästar, gå igenom en stallgång och sköta sig och så vidare. Allt det handlar givetvis om uppfostran, men väldigt mycket mentaliteten hos dem också som gör att det underlättar.

Sofierelander_z_mw
Z MW som blev arbetad och besiktigad häromdagen. Han skall inte säljas, utan bara för att försäkra upp honom. Ägare Susanne Lewenhaupt. Foto: Sofie Relander

Sedan har hingstar sina instinkter och sin naturliga beteende som man absolut inte kan ta ifrån dem helt. Men den får inte vara helt loco.

Dessa två små raringar skall också ha namn nu, skall bli spännande och se vad de skall få heta. Jag har kommit med många namnförslag. Eftersom stofölet kommer från en ”knarkar-familj”, mamman heter Ganja (slang för marijuana), brorsan heter Escobar (Pablo Escobar) så tycker ju jag att det temat kan behållas och hon skall få heta Ganga MW (också slang för marijuana).

Blir det hingstar döps de på första bokstaven efter pappan.

Lite komiskt var det när vi hade en spekulant på Escobar som var polis ha, ha! Men blir det inte ett knarkarnamn (obs, förstå ändå ironin i detta nu) så hoppas jag hon skall få hetta något med någon vinsort. Eller någon champagne kanske, vad sägs om Gosset MW? Eller Granbazan MW, det är en bodega i Spanien som tillverkar vita viner tror jag.

Vi får se, spännande i alla fall. Många har gett namnförslag…som Grandiosa ha, ha, det hoppas jag verkligen inte att det blir, sorry.

Hingsten skall då heta något på Q. Eftersom vi har en häst som heter G MW så kanske detta blir en Q MW?

Sofie_relander
Eleia D efter dagens härliga ridpass, hon var super. Till salu också. Foto: Sofie Relander

Blir det hingstar döps de på första bokstaven efter pappan. Blir det ston så döps de oftast på första bokstaven efter mamman. Alltså har vi väldigt många hästar på G vid det här laget; Golondrina MW, Go Go MW, Granja MW, Glamour MW, Ganja MW…

Men Q är en svår bokstav att hitta på något av. Quintay MW kanske? Också efter ett vin, från Chile.

Qvänum MW? Efter en Svensk Bourbon. Ja, vi får se vad det blir helt enkelt.

Sofierelander_hannovermw
Utsikt från Hannover MW. Det är verkligen fantastisk just nu. Det är grönt, lagom varmt, gräset verkligen frodas efter allt regn som kommit. Foto: Sofie Relander

Nu skall jag åka och hämta min specialbeställning från systembolaget. Har beställt hem” Barbaresco” vin.

Ha nu en underbar helg som kommer, och nej… jag lovar, jag är inte alkoholist. Bara ett stort fan av viner och att kombinera dem ihop med ost och mat.

/Sofie

Sofie Relander
2 juli 15:53

”Ingenting är omöjligt!”

”Ingenting är omöjligt!”
Sofie Relander har fått en ny hästsponsor och hittat sin drömhäst. Otippat nära. Foto: Privat

Min bakgrund kommer verkligen från ridskolan som min mamma drev när jag var liten.

Jag red där nästan från födsel upp till att jag var 11 år gammal och vi flyttade till vår egen gård.

Inte någon av alla hästar jag haft under mina år har jag fått färdigutbildade. De ponnyer som min mamma födde upp och utbildade grundred hon riktigt bra. Jag kunde snabbt få en känsla av bra ridning, mjuk kontakt, lätta hjälper.

Hästar som var motiverade till att jobba och så vidare.

Men en färdig häst har jag aldrig fått, inte ens en egen häst.

Det har gjort att jag klarar av att rida alla typer av hästar eftersom jag fått sitta på så många olika hästar.

Det är det som är så himla roligt nu med min verksamhet. Att jag med min goda grund från min mamma har kunnat ta mig upp där jag är nu.

Jag får förfrågningar på samarbeten med fina hästar och duktiga uppfödare. Får in många hästar på utbildning. Det har jag verkligen min mamma att tacka för. Hon har lagt ner så mycket tid på min ”utbildning”. Att jag fick jobba på stuteriet och har fått möjligheten att utbilda mina hästar helt själv.

Visst har det tagit tid. Men det har gjort att jag klarar av att rida alla typer av hästar eftersom jag fått sitta på så många olika hästar.

Jag lär mig hela tiden nya saker på nya hästar. Det är roligt, ett ständigt lärande, det blir verkligen aldrig tråkigt.

Men med detta har jag ju aldrig heller kunnat behålla ”Den” hästen. Just Den där favoriten. Den med exceptionella gångarter. För det är ju de hästarna som man alltid fått sälja.

För ett tag sedan så hände något som man inte tror skall hända en.

Med det klagar jag absolut inte på att jag fått ha kvar och rida Barcelona MW av hennes uppfödare Lars Öhrn och Maria Winberg. Men det var många gånger vi försökte sälja henne utan framgång.

Hon har varit svår på det viset att hon varit väldigt okänslig, trög och lat. Vilket INGEN tror mig på när jag säger det ha, ha. Men så var det verkligen.

Vi blev stillastående på vår första tävling. Sedan den dagen har jag kämpa med att få fram henne inne på banan. Det tycker jag nu att jag lyckats få.

För det är jag väldigt stolt och tacksam.

Men för ett tag sedan så hände något som man inte tror skall hända en. En god vän till mig berättade att hon vill gå in som sponsor i en häst åt mig.

Jag skulle få välja helt själv vem jag ville ha.

”Oooh shit, Fia med beslutsångest på Donken skall välja en häst för resten av sitt liv”.

Ja, ni vet hur tankarna går. Tänk om jag väljer fel, tänk om det blir fel, tänk om…. Men bara det att Jag, lilla jag från landet, en rödhårig tjej fick detta erbjudandet.

Jag har haft svårt att tro att det varit sant. Men det har varit helt sant.

Med hjälp av tränare så har jag nu dessutom lyckats välja häst. Hästen har blivit besiktigad, den gick igenom OCH den står i vår hage.

Faktum är att den gjort det hela tiden.

Det är en av mammas uppfödningar jag hållt extra hårt om sedan den föddes. Jag har alltid trott på den. Jag kommer ihåg den som föl, som 1-åring, som vild 2-årshingst. Men det är en sån där häst som alltid blir såld. Det är Den man aldrig kan behålla till sig själv.

Så jag var faktiskt lite sån nu att ”förtjänar jag den verkligen”?

För ett tag sedan så hände något som man inte tror skall hända en.

JA! Jag övertalade mig själv att det gör jag. Det är nu jag har min chans att få välja precis den jag vill ha. Och att köpa en häst som kommer från min mamma och som jag dessutom har sett sedan dag ett ger en sådan trygghet.

Det är jag som ridit in den, det är jag som har visat den på 3-årstest. Jag som tränat den nu ända upp till fyra års ålder. Japp, äldre än så är den inte. Men det känns så himla bra och tryggt att köpa en bra SWB-häst som går i flock med andra hästar. Den är van vid det.

Jag vet precis allt om honom. Han är stor, cirka 174 centimeter hög. Långa ben, ganska kompakt kropp, maffig hingstnacke (han är valack nu), har tre riktigt bra gångarter. Han är helsvart utan några tecken (mörkbrun) och han heter Barbaresco MW, e Bordeaux – Weltmeyer – Laures Crusador xx.

Sofierelanders_nyhast
Barbaresco MW – en blivande stjärna? Foto: Sofie Relander

Jag verkligen älskar den här hästen. Jag kan inte fatta att han är ”min” tävlingshäst för resten av mitt liv. Detta är en häst som aldrig kommer behöva säljas.

Det känns helt ofattbart och så himla roligt. Jag blir också så glad av att en annan person väljer att gå in som sponsor till mig. Jag är så glad över hela mitt team jag har runtomkring mig nu.

Tänk att jag skall rida Breeders på honom i höst, alltså WOW! Det är ju självklart det är något alldeles extra när det är ”min” häst och jag kommer ha världens bästa ägare med mig på tävlingarna.

Hen är alltid så positiv, peppande och glad. Håller det lite hemligt om vem det är. Det kommer tids nog krypa fram vem det är.

Nu skall jag njuta av alla fina hästar jag har på gården att rida. Alla mammas fina uppfödningar jag får njuta av, alla mina fantastiska utbildningshästar jag har här och mina andra fina ”halvor” i hästar. Nu njuter jag!

Även om man inte har ekonomin själv till fina hästar så kan man verkligen jobba sig dit.

Slita hårt, offra sin tid. Jobba utan någon semester peng och så vidare och så vidare.

Rid allt ni kan kommer över och Go for It!!

/Sofie

Sofierelander_unghast
– Jag njuter just nu för fullt av alla fina hästar jag har förmånen att få rida! Foto: Sofie Relander

Sofie Relander har tagit flera hästar upp till svår klass och på meritlistan märks både lagsilver på NM som U25-ryttare samt ett SM-guld i lag som senior. Idag har hon 14 hästar i träning på familjegården utanför Varberg. När hon inte bjuder in till wine and dine-ridläger älskar hon att köra motocross – och gör gärna hela resan från unghäst till Grand Prix.

Sofie Relander
25 juni 19:06

Sofies blogg: ”Så vill jag vara när jag är 50+”

Sofies blogg: ”Så vill jag vara när jag är 50+”
Två av Sofie Relanders favoriter. Supergröten med kokos, jordgubbar och kardemumma som topping och till höger guldhästen Geld MW. Foto: Sofie Relander

I dag har jag och Jessica haft PT träning för Andreas. Det var så sjukt kul!

Jag älskar att träna igen. Verkligen älskar det. Dessutom när gymmet har aircondition en dag som denna. Det är säkert 30 grader ute. I dag var det fokus på teknik i marklyft och att göra snygga marklyft. Det lyckades jag med.

Men det är mycket att tänka på, rumpan ut, magen in, axlar ihop och så vidare. Vi ryttare är oftast tekniknördar så vi löser det. Blev någon vända på i alla fall 70 kilo i dag UTAN ryggskott! Det måste firas.

Sofierelander_gymmet
Heja oss! I dag körde vi bland annat en lite småsvettig enbensövning. Foto: Privat

Sedan körde vi massa andra nyttiga övningar också och avslutade med lite puls. Jessica höll igång och jag hörde inte en enda bortförklaring. Annars när vi tränar är hon så sur på mig alltså, haha, oh my oh my….Krävs tydligen en militär för att hon skall ge tusan i att klaga. 

Jag har också fått in en go morgonrutin (har i alla fall gjort den tre gånger=rutin). Jag gör overnight gröt. Svingott blir det och så otroligt smidigt!

Havregryn, chiafrön, youghurt, mjölk och in i kylen. Sedan toppar jag det med valnötter, vanilj, jordgubbar och lite kokossirap. Blir makalöst gott.

I morgon skall jag prova göra en med smörstekta äpplen i och kardemumma som topping. Har också märkt att jag håller mig mätt mycket längre, säkert för nötterna.

Det är bara att kliva upp på morgonen, ta ut glasskålen från kylen och sen börja äta direkt. Riktigt smidigt tidiga mornar.

I övrigt så hålls gården efter. Fortfarande mycket kvar som ska målas. Mamma och Jessica ser till att trimma gräs under staketen. När regnet kommer så växer gräset så det knakar. Det är flera kilometer tråd som skall trimmas till så inte fåren rymmer. För tar gräset emot tråden försvinner ju elen.

Sofierelander-mariawinberg
Mamma jobbar hårt med trimmern. Foto: Sofie Relander

Och när gräset tar emot mycket försvinner MYCKET el och fåren hittas hos grannen tuggandes på buskar….aj aj.

Då får mamma arga telefonsamtal och hon får ge sig ut på byn och jaga rätt på dem med sina vallhundar. Det brukar inte hända så ofta, tack och lov.

I veckan kom Hannover MW och Geld MW tillbaka till gården. De skall stanna i några veckor på träning. Jag tycker det är så kul. Både Geld och Hannover är mina gamla tävlingshästar. Geld utbildade jag till FEI och hans ryttare Anna har ridit SM på honom flera gånger och varit i A-final.

Sofierelander-hannover
Hannover MW är tillbaka! Foto: Sofie Relander

Hannover sålde jag under förra eller förrförra året kanske det var till Ulrika som har tävlat honom nu upp till MsvB från att inte ha ridit ordentligt själv på 15 år. Hon är 50+ och jag är så imponerad över att hon tävlat och gjort så fina starter med placeringar och ritter över 68 procent.

Jag vill också vara sån när jag är 50+, enveten, målmedveten och ha tålamod och vara nyfiken och alltid vilja lära sig nya saker.

Jag har även börjat planera i för tävling nu. Det ser ut som att jag kommer åka till Laholm vecka 30 och göra lite starter på några hästar.

Sjukt kul ska det bli. Och jag skall få rida i min nya snygga vinröda kavaj, mina nya vita ridbyxor och alla nya tävlingsskjortor. Men mest ser jag såklart fram emot att få gå in på banan med hästen och komma ut med en go känsla, pirret före, fokuset under och avslappningen som blir efter.

Man saknar det helt klart. Skulle vara skoj att åka dit med fem eller sex hästar. Men jag får se vilka som är redo för det.

/Sofie

Sofie Relander har tagit flera hästar upp till svår klass och på meritlistan märks både lagsilver på NM som U25-ryttare samt ett SM-guld i lag som senior. Idag har hon 14 hästar i träning på familjegården utanför Varberg. När hon inte bjuder in till wine and dine-ridläger älskar hon att köra motocross – och gör gärna hela resan från unghäst till Grand Prix.

Sofie Relander
18 juni 15:52

Sofies blogg: ”Om att gripas av fullkomlig panik och ha puls över 120”

Sofies blogg: ”Om att gripas av fullkomlig panik och ha puls över 120”
Jag och Jessica efter ett grymt träningspass i våra nya tjusiga kläder. Compadre har blivit 08 och ser ut att trivas bra i sin nya box i Stockholm. Foto: Privat

Så där ja. Första lägerveckan för ungdomar är igång. Jag har egentligen inte så mycket med dem att göra förutom att jag och Maria delar på lektionerna, hon håller lite fler än jag gör.

Jag brukar ta eftermiddag och ett par uteritter. Senast när vi red ut så kom jag på att allt jag säger skall de skicka vidare bakåt. Så jag kom på att vi kan ha mental träning eftersom ganska många kan bli lite spända vid uteritterna. Vi har väldigt välutbildade och känsliga hästar vilket de flesta inte är vana vid i början, det kan göra att vissa blir lite spända.

Sofierelander_dahila
Dahlia och jag på uteritt med eleverna i skogen. Foto: Sofie Relander

Så jag satt längst fram på Dahlia och skickade vidare ”Jag slappnar av” ”Jag är bäst” ”Jag är modig”, ”Fia är världens bästa ridlärare ”…ja där spårade jag ur hahaha!

Men det var riktigt bra, för ingen trillade av, tjoho! Och jag tror att det uppskattades.

Compadre har nu åkt till sin nya ägare i Stockholm. De har ridit honom hemma, hela resan gick bra. Han går ute i gräshage och vänjer in sig inför bete. Så roligt när hästarna får nya fina hem. Sedan har det även tillkommit lite nya hästar. En som rids in. Den är väldigt trevlig och klok, Stella heter hon. Vi tog första traven i går och i dag skall vi ta första galoppen. Så får vi se om det blir visning för hennes del på treårs i september här i Halland.

Jag har även fått in en 4-årig hopphäst som varit till och från på utbildning. Kanske kommer jag ut på en pay and ride på honom. Antagligen blir det så, för jag kommer inte kunna hålla mig. Då kommer jag säkert ta med mina andra 4-åriga hästar på det. Det är väldigt bra träning. Eller så ser jag till att jag får tid och åker iväg till Karin Winge och deras öppna bana i Frillesås när jag ändå har så nära.

Nu under sommaren så har jag anställd personal som sköter alla insläpp, fodringar med mera. Detta år är det Cornelia igen som är det. Om några veckor blir hon avbytt av Agnes, som ju också jobbat här mycket. Det är helt galet skönt att ha någon som sköter morgonfodringen, lunch, kväll, insläpp och så vidare.

Det har gett mig tid till att börja träna igen. Jätteskoj tycker jag!

Sofierelander_esther
Esther i en sjukt mycket för stor målardräkt. Foto: Sofie Relander

Jag har uppdaterat garderoben med världens coolaste träningsset! Min kompis Jessica skäms så för att jag köpte den, jag tyckte vi skulle ha likadana när vi tränade.

Hon vägrade. Men jag bär min med stolthet, så det så.

Vissa mornar blir det lite stressigare dock. Har fått gå med frukosttallriken i handen och ätit samtidigt. Samma med lunchen någon dag. Gick till betet och åt samtidigt. Fast jag tycker det är ganska härligt att gå och äta samtidigt. Men jag har även suttit flera luncher i min loungedel utanför skötseldelen och njutit av det fantastiska vädret med min lunch, kaffe och lite fika.

Där kan jag även sitta och titta på när Esther målar stostallet. Det blir verkligen så fint.

Fantastiska Anders ser till att det blir gjort och har anställt världens bästa tjej till att måla anläggningen i år. Anders är min mammas man, han är grym. Det är verkligen han som jobbat och slitit så för att köpa gården och jag är så tacksam att jag nu kan få hyra in mig på den.

Sofierealnder_malar
Jag kunde inte låta bli att måla lite på väggen jag med, Målaren Esther fick fota hahaha…. Foto: Privat

En gård av den kalibern skulle vara svår att styra runt själv. Han går runt och är en riktig gårdsfixare. Är något handtag trasigt så kommer han till undsättning och grejar det. Det är även han som lärt mig laga vattenkoppar.

Nu här runt midsommar så hoppas jag att jag och Linus skall få tid till vår lilla segelbåt som vi köpte förra sommaren.

Kan någon av oss segla?

– Nej.

Är jag väldigt rädd för vatten?

– Ja

Men det är kul att utmana sig och så nyttigt. Här får jag bra förståelse för folk när de rider och upplever rädsla eller liknande. Då relaterar jag direkt till mina få seglingsförsök där jag varje gång gripits av fullkomlig panik och har puls en bra bit över 120.

Men jag älskar det. Lars som är uppfödare och delägare i Barcelona ihop med mamma är seglarproffs och skall lära mig och Linus detta. Så förra året slutade vi året med att segla cirka 150 meter utanför hamnen innan jag ville vända för det var så sjuuukt höga vågor (kanske 50 centimeter höga haha). Men jag höll ut 100 meter längre än jag vågade.

I år, då jäklar skall jag lära mig segla själv. Esther som målar hela gården just nu är lite av ett seglarproffs och har nästan seglat jorden runt med den skolan hon går på. Den seglande skolan eller något sådant. Ett gymnasie är det. Henne tänkte jag försöka ragga med mig lite, då kanske man kommer ut lite mer. Detta är mitt stora mål i år som inte har med ridning att göra.

Sofierelander_sar
Carambas sår och svullnad. Varmt och det blir lätt tjockt. Sitter och lägger om Carambas ben, tacksam över vår grymma veterinär. Foto: Privat

I går på beteskollen så såg jag och Carambas ägare att hon hade fått ett litet sår på sitt framben. Jag fotade, skickade till veterinär Bremberg. Han ringde fort upp och berättade vad jag skulle göra. Sådant gillar jag. Dessa veterinärer skall man hålla hårt i.

Tvätta, bandage på, häll på jodopax, men väldigt utspädd sådan. Så nu har hon fått stå på med det under natten. Strax åker det av, hon är i alla fall inte halt. Så det var ju väldig skönt. Nu skall såret bara hållas rent och så hoppas vi på snabb läkning.

Sofierelander_bandage
Carambas fina omslag halvfärigt med en fin rosett på. Foto: Sofie Relander

Nu skall jag sitta upp och rida på denna snygga 3-åring som Aja Blomberg Anderson äger och har fött upp. Han är efter St Schufro – Placido. Även han är till salu.

/Sofie

Sofie Relander har tagit flera hästar upp till svår klass och på meritlistan märks både lagsilver på NM som U25-ryttare samt ett SM-guld i lag som senior. Idag har hon 14 hästar i träning på familjegården utanför Varberg. När hon inte bjuder in till wine and dine-ridläger älskar hon att köra motocross – och gör gärna hela resan från unghäst till Grand Prix.

Sofie Relander
13 juni 14:02

Sofies blogg: ”Vi mockar tre gånger om året”

Sofies blogg: ”Vi mockar tre gånger om året”
Johanna och Julia förbereder sig för att tvätta inne i lösdriften. På vintern har vi får här inne och på sommaren körs bäddarna ut och några av lägerhästarna får stå här. Foto: Sofie Relander

Nu är alla våra unghästar ute på bete. De går cirka 10-15 minuters promenad från vår gård. Så när de ska arbetas får man sig själv en ”framskrittning”. Men för att vi inte ska behöva gå heeeeela vägen ner på betet och hämta dem så har vi lärt hästarna att vi ALLTID har godis med oss när vi kommer. Så de har verkligen lärt sig detta. Både på gott och ont. När alla kommer fram till en så kan man alltså bli lite gnagd på. Men hellre det än att behöva gå 15 minuter extra.

Hela stallet som jag hyr har nu blivit tömt, tvättat och upphalmat på nytt. Det är ett stall på 14 boxar. Allt från golv till tak har fått sig en riktig tvätt i 120 grader varmt vatten. Så de flesta bakterierna borde definitivt vara borta nu. Sedan har jag gått och strött på stalosan i boxarna. Detta för att det inte ska växa till sig en massa bakterier.

Stostallet som det kallas för, är ett stall med djupströbäddar. Boxarna är alltså nedsänkta en bit från stallgången. Så hästarna får ett litet skutt ner i sin box i början. Men allt efter som så fylls bädden på med halm. Jag går alltså och halmar varje dag. Så bädden växer upp till stallgångshöjd och då är det dags att mocka ut.

När det mockas ut drar vi in alla mellanväggar i stallgången (de hänger på skenor). Sedan kör man igenom där med en liten traktor som lyfter ut alla bäddar. Supersmidigt och toppenbra. Det är grannen Sebastian som brukar få komma och tömma bäddarna. Detta gör vi cirka 2-3 gånger per år. Det tar ungefär en dag med tömning, tvätt och ny halmning.

Väggarnaindragna
Här är väggarna indragna i stallgången, då ser det ut så här. Foto: Sofie Relander
Boxarnautanväggar
Så här ser boxarna ut när alla väggar är borta. Här har jag precis strött på stalosan som hämmar tillväxten av bakterier. Detta gör vi alltid. Foto: Sofie Relander
Andrasidan
Här är andra sidan som ännu inte är urskrapad och ”stalosanad”. Foto: Sofie Relander
Plattan
Denna plattan är käck. På den ställer jag hösilagebalarna och kan smidig rulla runt dem i stallgången. Foto: Sofie Relander

Men under tiden Sebastian mockar ut allt så kan jag rida på. Alltså detta sparar så sjukt mycket tid och axlar. Halmen och allt foder puttar man fram på stallgången. Så inga höga lyft eller annan påfrestning för axlarna. Detta stallet tar för mig cirka 30 min att få i ordning en vanlig dag. Halmar, lägger in hösilage och sedan sopar, 14 boxar går fort.

Det lilla stallet som jag också hyr är på 3 boxar. Det är vanliga mockningsboxar. Det tar cirka 30 minuter med samma saker att göra. Dit måste man köra upp foder och halm från stostallet. Så det tar kanske lite extratid. Men det är mycket jobbigare att behöva lyfta och köra skottkärror.

Förutom att stallet har blivit rent så har även lösdriften och ”stugbyn” blivit tvättade med högtryckstvätten. Jag fick rycka in och laga en koppling som läckte lite väl mycket vatten till högtryckstvätten. Glad att jag har lärt mig täta kopplingar.

Kiosken
Här har vi kiosken, den är givetvis uppskattad bland barnen (och mig). Foto: Sofie Relander

 

Jgang
Johanna, Julia och Jessica, ”The J gang”, sopar ut allt vatten från lösdriften. Foto: Sofie Relander

Sedan på måndag lunch åkte jag och mamma iväg med min lastbil in till Varberg för att göra sista shoppingen som behövde göras innan lägerstart (samma dag), även tvättarna skulle lämnas tillbaka till uthyrningen. Vi shoppade massor med saker. Kafébord och stolar, handsprit, mat, växter, med mera. Det var skoj att mamma ville åka med mig. Fast vi jobbar på samma gård och jag hyr in mig på anläggningen så hinner vi knappt se varandra. Så det var riktigt skoj att få umgås med henne.

Under torsdagen hade jag uteritt med mammas elever bort till havet. Vi hade så sjukt fint väder och vi red förbi sparrisodlingen också. Där passade vi på att köpa med oss ett gäng sparrisar till middagen senare på kvällen. Så mysigt att kunna köpa och ha självbetjäning. Riktigt god sparris också.

Grapppavidhavet
Här är vi vid havet. Grappa som är på utbildning fick gå först. Foto: Sofie Relander

Dessutom har jag hunnit vara på besiktning med 2 hästar. I dag åker jag med en till på besiktning. Håll nu tummarna för den sista. Honom vill jag verkligen ha igenom. Det vill jag ju alltid med alla. Men just denna är verkligen, verkligen något jag vill.

Corneliaspringermedcompadre
Här springer Cornelia med Compadre. Foto: Sofie Relander
Elliehalsröntgen
Ellie är markerad på sin hals inför röntgen. Foto: Sofie Relander

De andra 2 skötte sig superbra på sin besiktning. Många bilder togs och det tog tid. Den ena skulle röntgas hals och rygg på, vilket såg super ut. Där blev man glad. Och Compadre fick UA på sina bilder och på besiktningen. Förmodligen åker han redan i helgen till sitt nya hem.

Men lite tradigt är det med röntgen. Tur man inte jobbar med det.

I helgen planerar jag även för att åka iväg på öppen bana någonstans. Hoppas att Karin har hos sig. De har så sjukt fin hinderpark där. Där vill mina dressyrhästar hoppa av sig med mig.

/Sofie

Sofie Relander har tagit flera hästar upp till svår klass och på meritlistan märks både lagsilver på NM som U25-ryttare samt ett SM-guld i lag som senior. Idag har hon 14 hästar i träning på familjegården utanför Varberg. När hon inte bjuder in till wine and dine-ridläger älskar hon att köra motocross – och gör gärna hela resan från unghäst till Grand Prix.

Sofie Relander
4 juni 17:19

Sofies blogg: ”Ju mer nervös jag är desto bättre presterar jag”

Sofies blogg: ”Ju mer nervös jag är desto bättre presterar jag”
Nirvana klar efter ett fint gångartsprov. Julia Tinghall

Nu är första treårstestet klart och min tävlingsdebut för i år är gjord. Totalt fick jag med mig nio hästar på visning under två dagar. Det var jättekul!

Fast på vägen dit var det hemskt. Den nervositeten som är före hatar jag. Men jag avskyr den på ett positivt vis, för jag vet att det är den som gör så jag presterar på topp. Alltså ju mer nervös jag är desto bättre presterar jag. Så jag hatälskar den. Häftigt när kroppen går in i sådant skarpt fokusläge.

Dagen före så var det en del förberedelser med att tvätta och knoppa hästar. Jag hade mycket hjälp av goa gänget som bestod av Agnes, Cornelia, Sofia och Julia. Deras hjälp före var så välbehövd. För samtidigt som vi ska iväg skall gården piffas upp inför ridlägerstarten som är nästa vecka.

Det är en stor gård att sopa. Allt är asfalterat tack och lov.

Men det blir mycket att hålla efter. Julia fixade sopningen tillsammans med Agnes och Sofia. Jag hade handlat blommor till gården som Julia hjälpte mig att plantera. De andra tjejerna hjälpte till med att tvätta, fläta, knoppa och packa. Vi bestämde oss för att göra färdigt alla de fyra vi skulle ha med oss till måndagen och göra de andra fem dagen efter.

Så de inte skulle behöva stå inne hela dagen. Detta visade sig senare senare vara en dålig idé…

När allt var färdigt inför kommande dag så grillade vi och efteråt käkade vi riktigt god fika som Emilia (min 8-åriga dotter) så fint hade dukat fram till oss.

MÅNDAG

Eftersom vi hade start rätt så sent och inte behövde lämna gården för än vid 12-tiden bestämde vi oss för att tvätta och göra klart resten av gänget. Men riktigt till ”resten” av gänget kom vi aldrig. Många av gårdagens hästar hade lyckats göra sina knoppar riktigt fula och även hittat många bajshögar i sina boxar. Så det var bara att tvätta om och göra om vissa knoppar.

Jag gick då in lite mer på detalj hur jag syr knopparna för att de verkligen skall hålla sig i flera dagar om man vill det. Så vi hann endast med att tvätta upp och fixa iordning en av tisdagens gäng som bestod av fem hästar.

När klockan blev 12 åkte vi ifrån gården. Alla hästägare kom till gården själva och körde sina hästar till Plönninge.

Compadre
Compadre leds fram till sitt ridprov. Foto: Julia Tinghall

Första hästen ut var Compadre och med mig på banan hade jag Veronica och Conelia. När jag visade hästen för hand så fick Cornelia springa efter som piskförare. Resultatet med första hästen blev ett DIPLOM. Jippi vad glada vi blev! Ridprovet studsade vi igenom finfint också.

Sedan rullade hela dagen på i ett. Karin var även på plats och kunde visa Désirée EE riden, även hon sprang in ett diplom och Karin såg till att göra ett godkänt ridprov med henne.

Efter fyra hästar så var vi klara för dagen. Två diplom och en klass I blev det, glada åkte vi hem och var hemma cirka klockan 20. Då var det bara att sätta igång med insläpp, fodring och sedan fixa de fyra sista hästarna som inte var klara ännu. Det resulterade i att vi stod och knoppade till 12 på natten jag och Cornelia.

Resten av gänget som tappert kämpade på under dagen hade jag redan tackat av för den goda fina hjälpen jag fått.

Desiree_skritt
Désirée EE visas upp i skritt här. Julia Tinghall

Ett litet missförstånd hade även uppstått… På tisdagen skulle jag köra fyra av fem hästar till testet med min lastbil och med släpet efter….

Jag hade under måndagen bett Julia om hjälp med att fylla lastbilen och släpet med allt skräp som fanns. Alltså massor med ensilageplast och annat bös från gården. Mamma och hennes medhjälpare skulle köra detta under måndagen. Jag hade då starkt för mig att soptippen var öppen just den dagen. Men nej, det visade sig att det var totalstängt på tippen just då. Tippen var öppen nästa gång på tisdag from kl 07.00. SHIIIT. Jag och Cornelia som är ensamma under tisdagen….

TISDAG

Med ett släp fullproppat med skräp och en B-kortsbil även den full fick jag och Cornelia något att tagga till och köra rekord. Strax efter 7 var vi framme på tippen och rusade fram med skräpet mellan alla avdelningar. Det resulterade i rekordtagning. 30 minuter!!! Det brukar annars ta över en timme.

Men eftersom vi behövde dra från gården runt 08.30 så var det bara att lägga benen på ryggen med skräpet i stället för att grina över det. Cornelia gjorde det riktigt bra, humöret på topp och målmedveten med det absolut tråkigast jobbet (enligt mig). Standard är att få glass efteråt så jag har något att se fram emot. Men något sådant visste jag ju att vi ej skulle hinna med, suck.

Playboy_uppstalld
Playboy Foto: Privat

Väl tillbaka på gården packade vi och fixade och lastade alla hästarna. De två minsta i lastbilen, Carampa Springtime och Playboy fick åka där, båda två mäter strax över 160 centimeter. Z MW och Glamour MW fick åka i släpet. Den sista hästen skulle ägarna komma och hämta lite senare.

Väl på plats mötte Carambas uppfödare ”Bettan” upp oss. Hon höll mig och Cornelia sällskap hela dagen och hjälpte till med det mesta. Ordning på den damen. Hon har varit med i många år och har rutin på än det ena än det andra. Kaffe och fika försåg hon oss med och även bubbel mellan hästarna (alkoholfritt).

Bettan_caramba_sofie
Elisabet, Caramba och jag. Foto: Privat

Caramba var första hästen in. Hon gjorde ett fint hopprov och ett ännu finare gångartsprov. Det resulterade i klass I. Jag var så nöjd så i min fina häst (äger halva ihop med uppfödaren).

Resten av dagen snurrade på finfint. Häst efter häst skötte sig strålande och jag kutade på för glatta livet i ridhuset och bytte kläder om vartannat. Från visningskläder till ridkläder till visningskläder igen. När det blev för tight var jag lite fräck och visade hästarna i ridbyxor ändå. Hoppas jag blir förlåten för detta…hehe. Jag försöker i alla fall vara ordningsam och byta till korrekt klädsel, men ibland blir det för tight om tid.

Detta med att visa häst är så himla kul. Att jobba dem från backen och ha den kommunikationen till dem när de springer lösa är så rolig.

De är så känsliga för om man står yttepytte lite för mycket framifrån. Då får man dem till att tvärvända, eller om man går emot i lite fel läge så får man full gas.

Det är så coolt.

Det är där jag lägger grunden i den känsliga hjälpgivningen på mina hästar. Att lägga en flank korrekt är så tillfredsställande. Jag hade aldrig varit där jag är nu i min visning av häst vid hand utan att få varit med min mamma Maria Winberg på banan, säkert redan från sex års ålder.

På bruksprov, championat, i Tyskland på hingstprov och så vidare. Men framförallt är det från vallningen som hon sysslar med nu som jag fått verklig förståelse för det. Att titta på med hur små medel en hund kan få fåren att flytta sig och vilka vinklar den lägger och tar.

Japp, man skall se och lära sig från allt hela tiden. Bara man är öppen för det.

Nu presenterar jag hela skaran med hästar och kort poängrad.

Désirée EE (till salu), Diplom med 48,5p. Skritt 8,5. trav 8, galopp 8. e: Dragon Welt ue: Zuidenwind. Grattis ägare/uppfödare Erika Göthamn Eirefelt

Desiree_uppstalld
Désirée EE Julia Tinghall
Ridsprovcopadre
Avslutat ett godkänt ridprov med Compadre. Julia Tinghall

Compadre (Till salu),Diplom 47p. 8,8,8. e: Gammelenggårds Zappa ue Come Back II. Grattis Ägare/uppfödare Berit Zamuhl-Jansson

Zmw
Z MW. Foto: Privat

Z MW, Diplom. 8,5 8,8. 48p e: Zuidenwind ue: Davignon I Grattis Uppfödare Maria Winberg och ägaren Susanne Lewenhaupt.

Top Notch, Diplom 9,8,8. 47p e: Total Hope ue: First Wish. Grattis ägare Anna Bernström uppfödare familjen Bernström och Stuteri Stubbäng.

Glamour_uppstalld
Glamour MW Julia Tinghall

Glamour MW, klass I. 48p 8,5 – 8,5 – 8,5. e: Bordeaux ue: Dionysos. Grattis uppfödare/ägare Maria Winberg

Caramba Springtime, klass I 45,5p med poängen 7,5 8 8. e: Touchdown ue: Rosevelt grattis uppfödaren Elisabet Hjärtstam med delägaren SR Equestrian AB.

Nirvana
Nirvana på mätning och jag alltid lika glad! Julia Tinghall

Nirvana klass I. 46p 8,5 – 7,5 – 7. e: Benetton Dream FRH ue: Dionysos. Grattis ägaren Agnes Backström och uppfödaren Gull-Britt Melin

Abudirado_losgalopp
Abu Diarado i lösgalopp. Julia Tinghall

Abu Diarado ( till salu) med poängen 7,5 – 7 – 7 hoppning 6 – 7. e: Diarado ue: Landsort.  Genomförde ett mycket gott test. Ridprov godkänt och utfört väldigt väl. Grattis uppfödare och ägare Stall Höjder till en mycket trevlig häst.

Playboy (till salu) 7 – 7 – 7 hoppning 6,5 – 7. Utförde ett bra test med gott temperament. Utförde sitt ridprov okomplicerat och väldigt väl. Grattis uppfödare/ägare Aja Blomberg-Andersson till en mycket trevlig individ.

Tack alla hästägare för att jag fått visa upp sådana fantastiska hästar. Det har verkligen, verkligen, varit roligt!

Tack mitt team Karin Ulrika Winge med sin personal, Cornelia, Veronica, Sofia, Agnes, Elisabet, Julia.

Under onsdagen har det blivit tårta, jag svängde även förbi Karin och lämnade en tårta till henne och hennes gäng. De lyckades dra till med storslam och visade den högst bedömda hästen i Halland. Det måste ju firas det med.

Nu fortsätter vi med provridningar resten av veckan av olika hästar, hästar som skall ridas, nya hästar som anländer, en gård som skall piffas, lektioner som skall hållas.

Så njuter vi samtidigt av första skörden som är inne och nu det fantastiska vädret.

/Sofie

Sofie Relander har tagit flera hästar upp till svår klass och på meritlistan märks både lagsilver på NM som U25-ryttare samt ett SM-guld i lag som senior. Idag har hon 14 hästar i träning på familjegården utanför Varberg. När hon inte bjuder in till wine and dine-ridläger älskar hon att köra motocross – och gör gärna hela resan från unghäst till Grand Prix.

Sofie Relander
28 maj 12:22

Sofies blogg: ”Gäller att ge hästarna tid att läka”

Sofies blogg: ”Gäller att ge hästarna tid att läka”
Tävlingskarriären för vår bloggare Sofie Relander och hennes Liari MW fick ett abrupt slut 2018. Nu är valacken på väg tillbaka. Foto: Privat

Liari MW var en av mina svårklasshästar. Han var redo att steppa upp till GP. Han och Barcelona har alltid fått åka ihop till tävlingar. De har varit bästa vänner dessa två.

Men sommaren 2018 när jag var i Falsterbo och red internationella U25-klasserna med Barcelona MW och hade ”my time of life”, så skedde något riktigt tråkigt hemma med min andra topphäst Liari MW.

När jag var på väg hem berättade mamma för mig att han hade skadat sig rätt illa i boxen. Ingen vet hur riktigt. Men det skedde under mina första dagar på Falsterbo, hon ville inte ringa och berätta det och störa mina tankar.

Han hade fått ett sår vid kronranden, det sprack upp ordentligt och hoven började välla ut. Riktigt vidrigt och det gjorde ont på Liari.

Liari_sofierelander
Liari MW och jag var på väg mot GP när skadan inträffade. Foto: Privat
Liari_knoppar
Liari och Barcelona efter en tävlingsdag ihop. Krulliga båda två. Foto: Sofie Relander

Det fick läggas tryckbandage på för att försöka få in allt igen som hade tryckts ut. Han fick snabbt åka in till klinik. Väl där kunde de inte riktigt se vad det var som var skadat.

Han fick stå länge på boxvila, inte alls röra på sig helst. Han gick ner mycket i vikt. Det gick inte att ge för mycket foder heller, för då fick han kolik. Han som redan var en ganska ranglig häst.

Vid nästa återbesök för honom cirka sex månader senare var han inte halt, väldigt positivt.

Men…han hade väldigt mycket pålagringar runt kronleden. Man kunde se på en tidigare röntgenbild efter skadan att det var en ligamentskada som är boven. Men hur man kan skada sig i en box så illa?

Vi som gjorde byten i varje…piaff…passage! Hans fantastiska galoppiruetter. Eller de travslutorna han kunde leverera. Eller travökningarna som han sedan så himla lätt samlade upp sig ifrån.

Liari_emilia_
Min dotter Emilia kramar om Liari. Är man stor får man vara snäll. Foto: Sofie Relander

Det är verkligen en wow-häst med en wow-passage.

Han har fått lång rehab nu. Han har fått gå ute på lösdrift så han fått mycket rörelse. Efter ett och ett halvt år av vila har han nu varit i gång i cirka fem veckor. Det är Cornelia som fått sätta igång honom. Han är en riktig kämpe och jag hoppas och håller mina tummar för att han skall hålla som ridhäst då han är så otroligt fin.

Prognosen vi fick var fem procents chans att han skulle hålla. Men jag tror på att man skall ge dem tid att läka. För hans del så har han behövt rörelsen. Han hade inte kunnat stå på box nattetid till exempel. Det hade blivit för stilla för honom.

Jag är ändå ganska hoppfull. Kanske kommer han kunna gå med som ridlägerhäst i sommar? Jag hoppas.

Liari_emilie-rider
Här får min dotter rida på honom. Lycklig över att få sitta på största hästen i stallet Liari MW mäter 179 centimeter i mankhöjd. Foto: Sofie Relander

Men om han kan bli tävlingshäst igen vet jag inte. Jag är rätt nöjd om han kan hålla sig ridbar och att andra kan få en wow-känsla på honom. Så som Cornelia får nu. Hon skiner varje gång hon ridit honom.

Liari_ung
Liari MW som 4-åring. Foto: Privat

Mitt lilla hjärta. Vi har vunnit Intermediaire kür på över 70 procent. Sista starten vi gjorde var en Intermediaire I på 67 procent.

Jag har en 4-åring lillebror till honom här hemma. De är så himla lika! Samma ridbara känsla. Det ger mig ganska mycket minnen tillbaka när jag rider på honom,  Escobar MW heter han. Så lite känslosamt är det att sitta upp på Escobar faktiskt.

Tyvärr skall Escobar säljas, jag hade gärna behållit honom. Just av anledningen att han är så himla lik Liari, om inte bättre till och med. Men under tiden han är kvar här på gården njuter jag av att jag får rida på honom.

Escobar_sofierelander
Rätt lik lillebrorsan Escobar, eller hur? Foto: Privat

Då vi inte brukar behålla valackerna utan bara stona så behöver han flytta så småningom. Så är det när man har stuteri och vill kunna avla på dem. Hade vi haft plats att ha kvar alla hästarna så hade vi definitivt haft det. Men han kommer få göra någon annan riktigt glad i stället.

Barcelona får börja jobba på som vanligt nästa vecka, det känns himla gott det.

Liari_olle
Liari med sin baggkompis Olle. Foto: Sofie Relander
Liari_bete
Lata dagar i hagen…Ilsenburg MW, Barcelona MW och Liari MW på bete. Foto: Sofie Relander

/Sofie

Sofie Relander har tagit flera hästar upp till svår klass och på meritlistan märks både lagsilver på NM som U25-ryttare samt ett SM-guld i lag som senior. Idag har hon 14 hästar i träning på familjegården utanför Varberg. När hon inte bjuder in till wine and dine-ridläger älskar hon att köra motocross – och gör gärna hela resan från unghäst till Grand Prix.

Sofie Relander
21 maj 13:41

Sofies blogg: ”Jag förberedde mig på ett benbrott….”

Sofies blogg: ”Jag förberedde mig på ett benbrott….”
Sofie Relander har haft en dramatisk vecka, där det inledningsvis såg ut att ha gått åt pipan med GP-hästen Barcelona. Foto: Privat

Denna gång hade jag tänkt att jag skulle skriva om Barcelona och vår comeback efter hennes struppipsoperation.

Men det skulle kännas konstigt att göra det nu.

I måndags hittade jag henne i hagen med ett kanonsvullet framben, en sko av och en annan sko hängandes på sniskan. Det blev en snabb färd till djursjukhuset för att kolla upp det. Jag förberedde mig på ett benbrott….

Men det verkar i alla fall lite bättre än så, i alla fall i nuläget. Endast en hård smäll på en böjsena = två veckor i ”sjukhage” och lite skritt.

Sofierelander_barcelona
Barcelona har levt rövare i hagen och skadat sig i ena frambenet.

Barcelona är sedan föl van vid att gå i flock. Hon har alltid gått ihop med en annan häst. I vissa perioder har hon fått gå själv. Men majoriteten av tiden i hage har hon alltid haft sällskap.

Förra sommaren gick hon ihop med stona, deras föl och lite andra hästar. Alltså på bete med en flock på cirka åtta hästar.

Nu i år igen tyckte jag det var dags att hon skulle få gå ut över nätterna. Så jag släppte ut henne med de små (feta) ponnyerna som är väldigt lugna av sig. Ibland kanske de tar en galopp eller två, men inte mer än så.

Men… bara en vecka senare har hon blivit skadad. Shit!

Många tänker säkert att ”jäklar, du kan inte ha din GP häst så”!

Jo det kan jag.

Hon är precis som vilken annan häst som helst. Hon vet inte om att hon är en värdefull GP-häst. För det skall hon inte heller behöva hållas ifrån stora hagar med kompisar. Eftersom hon är uppvuxen så och alltid har gått tillsammans med andra hästar.

Skulle det nu vara så att hon kommer fortsätta vara lite väl våghalsig, ja då får hon i så fall byta till en mindre hage. För hennes eget bästa. Men med en häst som i grund och botten är uppvuxen i flock och i kuperade hagar så brukar det oftast gå bra.

Däremot hade det kanske inte gått att ha en häst som kanske kommer från utlandet och som inte är van vid att gå i flock och i stora hagar på det sättet. De kan inte riktigt läsa av andra hästar och drar på sig mycket skador på grund det. Då blir det bara dumt att ha dem ihop kan jag tycka.

Jag tycker alltså inte att ”ALLA hästar skall gå i flock och sova ute om nätterna”. Man måste se till individen, som alltid.

Men jag vette tusan om jag vågar släppa ut henne i stor hage igen alltså. Kan ju vara så att efter struppipsoperationen så har hon blivit helcrazy när ingen ser det och bara KUTAR och tränar på att vara fälttävlanshäst. Det kan också vara så att hon blev riktigt rädd för något.

Olyckor händer. Fördelarna med att hon går ute så mycket är att hon rör på sig hela dagen. Hon går i backar, hoppar lite murar. Äter mycket = får mycket tuggtid. Hon blir mycket smidigare och rörligare över ryggen och sätter fina muskler där. Hon är lycklig. Så jag tycker ändå fördelarna väger upp väldigt mycket. Men är detta återkommande måste det ses över. Då får man ta en vända och fundera vad man bör göra.

I går hade jag en klass som var här från UPH. De håller på att utbilda sig till sadelutprovare, kursen heter Equipmentcoach. De skall lära sig att se helheten. Hur som så var det Gunilla Stener som hade dem i går och de kom på besök till mig. Då jag har många hästar och många sadlar hos mig så är det nog ett superställe att vara på.

Sofie_sadeltest
Kursen för sadelutprovare är lärorik även för vår bloggare Sofie Relander, som konstaterar att hon lär sig enormt mycket på att vara med och lyssna på genomgången av varje häst. Foto: Sofie Relander

De fick kolla på ett helt gäng med hästar. Diskutera fram och tillbaka över hur hästarna var byggda, vad för sadlar som kunde tänkas passa och så vidare Jag är ju hela tiden med och det är så nyttigt. För jag får lära mig så otroligt mycket och lär mig massor med knep.

I mitt arbete är det ju väldigt viktigt att jag har koll på hästarnas utrustning och allt där till. Eftersom alla hästarna inte kommer med sadlar så får jag se till att hitta någon av mina som kan passa eller som kanske kan kompletteras upp med en padd. Skulle jag inte ha något kan jag alltid låna av min sadelprovare.

En bra check man själv kan göra är att se till att man får in tre fingrar på höjd mellan manke och sadel, se så den inte ligger i bak/framvikt. Det är sådant jag tycker verkligen kan ändra sig relativt fort när det väl börjat. Så där gäller det att snabbt ha koll.

Sofie_visitering
Vilken sadel kan tänkas passa här? Foto: Sofie Relander

Det som också är så roligt med det är att jag får prova 3-5 olika sadlar på samma häst. Man känner verkligen hur hästen ändrar sig beroende på sadeln och hur min balans sätts i den. Det är lite då man får en aha-upplevelse om hur viktigt det är med rätt sadel. Samtidigt kan man också känna hur hästen går och kniper, håller andan och blir superspänd.

Sofie_sadeljarn
Sadeljärn som används vid utprovningen. Foto: Sofie Relander

Min kompis Veronica har tyvärr en sadel som sitter helt fel. Alltså riktigt fel. Den sadeln är utprovad och måttbeställd efter hästen. Men hästen har fått sådana följdproblem av detta så den nu behandlas i ryggen. Den vill inte ens röra sig framåt med sadeln och ryttaren på. Hon har fått prova andra sadlar som jag har av olika märken. Men sadlar som ej glidit eller klämt. Vips så rör sig hästen villigt även med ryttare på.

Sofie_relander_sadel
Att prova ut rätt sadel är en djungel utan dess like.

Sadelprovaren vill att hon skall rida med andra schabrak, gjordar, paddar och så vidare för att sadeln inte skall glida fram. Hon har inte velat justera sadeln eftersom den kommer att få justeras snart igen då hästen kommer att ändra sig. Det är ju bara det att sitter den fel nu och inte justeras så kommer hästen inte kunna ändra sig alls, inte till något bättre i alla fall.

Så det är en riktig sadeldjungel, även om det inte borde vara det.

Jag hoppas verkligen denna sadelprovare faktiskt tar tillbaka sadeln, då den inte legat bra sedan dag ett. Man skall också tänka på att sadelprovare har tre gånger på sig att fixa sadeln innan denne måste ta tillbaka sadeln. Det hade varken jag eller min elev koll på förrän nu. Allra bäst vore såklart om sadeln kunde bli bra och passa.

Har även hunnit harva i ridhuset. Dock glömde jag ta bort min absolut bästa pall någonsin. Min ”inridningscylinder”. En rund cylinder (cylindrar är väl alltid runda?) som jag hade till alla unghästar och äldre hästar när jag satt upp…den ger inte så mycket höjd numera.

Sofie_harv
Vila i frid harven. Foto: Sofie Relander

Notis till mig själv ” kolla inte bak på harven samtidigt som du kör framåt”. CHECK på hål i ridhusväggen.

En annan checklista är vad du INTE skall köra med en segway…

  • Åka på en nyharvad ridbana. Varför? Jo för det blir för djupt och man blir och bara slira och faller rätt fram…
  • Åka över lite större stenar. Varför? Jo för då studsar det till och andra däcket drar full kareta och man gör väldens piruettvurpa.
  • Åka över ensilagehögar i stallet. Varför? Jo den fastnar och slirar även där med ena däcket medan det andra kör 100km/h vilket gör att man gör en till piruettvurpa.

Nu kommer det inte bli fler segwayincidenter på ett tag, för jag har fått punktering…hahaha. Bilder på när jag vurpar kommer inte komma upp.

Nu skall jag ut och plantera min vitlök jag fick av dotterns klasskompis mamma.

/Sofie

Sofie Relander har tagit flera hästar upp till svår klass och på meritlistan märks både lagsilver på NM som U25-ryttare samt ett SM-guld i lag som senior. Idag har hon 14 hästar i träning på familjegården utanför Varberg. När hon inte bjuder in till wine and dine-ridläger älskar hon att köra motocross – och gör gärna hela resan från unghäst till Grand Prix.

Sofie Relander
14 maj 11:00

Sofies blogg: ”Ni som åker ut på treårstest nu, slappna av!”

Sofies blogg: ”Ni som åker ut på treårstest nu, slappna av!”
Stormsäkra 4-åriga Ellie. Foto: Privat

Nu är jag i full gång med alla förberedelser inför årets första treårstest för min del. Jag måste få ihop schema för hur hästarna åker till testet samt vilka tider de skall visas. Behöver checka av så jag även har nål och tråd för knopparna (japp, jag syr dem).

Sedan behöver några lasttränas vet jag. Måste även kolla av vilken utrustning som skall med, vilka schabrak. Har jag tillräckligt med vita schabrak? Jag rensade precis ut en hel hög. Kanske till och med måste beställa fler. Shit!

Just nu förbereder jag elva hästar för att gå testen den 1-2 juni i Halland. Till min hjälp här hemma med ridningen på dem så har jag duktiga Karin som också själv jobbar med att rida in hästar och har sin egen verksamhet bara tio minuter från mig. Så det är verkligen perfekt. Det som är så roligt med ett samarbete är just att man får en kollega att snicksnacka med ibland, det är mycket trevligt. Annars kan det lätt bli lite tomt och ensamt på gården.

Sedan skulle jag självklart inte kunna driva en så pass stor verksamhet helt själv och vara den enda som rider. Någonstans måste man dra en gräns….!

Jag tror andra är mer stressade än jag är…

Det man får tänka med på unghästar är att de är unghästar och inte behöver jobbas i en timme. Det som bedöms är inte ridningen, utan hur den visas för hand. Givetvis har ju gångarterna eller hoppningen den största betydelsen. Men visning för hand är det som är viktigare än ridningen. Själva ridningen skall man bara se till att inte flyga av på… Flyger man av så får man ändå en till chans, ha, ha. Nej nej, självklart skall hästen vara redo och klar för det även ridmässigt. Upplevelsen är A och O för hästen och allt är A och O för uppfödare/ägare.

Unghast
Ett pass behöver inte alltid betyda sadel och träns. 20 sekunders genomtänkt kommunikation kan göra susen. Här en av unghästarna som just nu förbereds inför treårstesten i början av juni. Foto: Sofie Relander

Under inridningsfasen kan det bli fler dagar som hästen får jobba. Fasen före man kommer upp på ryggen och har skuttat runt i alla gångarter. Då kan det vara fyra till fem dagar kanske tom sex dagar enstaka gång. Men det kan vara att man bara går in i boxen, lägger på schabrak och sedan klart. Alltså kan ett ”pass” handla om 20 sekunder ibland.

Men jag gör hellre få och bra pass än många och dåliga. Hästen behöver verkligen orka med det och ha energin. Viktigt är för mig att hästarna alltid får vilodagar. Dagar då de inte jobbar alls. Där de verkligen får ledigt. När jag då leder dem ut och in från hagen så kräver jag inte något av dem. Mer än att de bara får gå på rakt ut och rakt in.

Annars när jag leder så tänker jag alltid på att jobba hästen. Jag kan förflytta mig lite åt sidan samtidigt som jag går för att se om hästen följer mig. Jag kan gå lite emot för att se att hästen flyttar sig undan mig. Jag kan öka takten, minska takten, stanna, backa och så vidare. Allt för att verkligen ha hästen med mig hela tiden. Där skapar jag kontakten med hästen.

Är den inte god från backen så kan jag inte förvänta mig att det kommer vara det när jag sitter upp. Kommunikationen från backen gäller alla mina hästar. Inte bara unghästarna. Utan även de äldre som kommer på utbildning.

Compadre
Compadre gör sig redo för 3-årstest. Foto: Sofie Relander

I går passade vi även på i det fina vädret filma en 4-åring på utebanan som skall säljas. Solen sken, men det var full storm. Nackdelen med att bo nära havet, suck. Hinderstöden blåste verkligen omkull. Men denna 4-åring är inte som andra 4-åringar. Hon är en cooling. Visst, lite hoppade hon till när stödet brakade i backen. Men det var nog mest för att jag blev så rädd!

Ellie_1002
Stormsäkra coolingen, 4-åriga Ellie, och Sofie Relander. Foto: Privat

Jag gjorde även ett KANONPASS med Barcelona. Det är bara sån WOW känsla på henne nu alltså, efter hennes operation. Måste posta en film på henne så ni får se. Jag håller dessutom på med en ny kür. Jag är helt inne på att vi skall ha en rockkür. Men en discokür hade ju med varit roligt att göra. Vi får se vad jag bestämmer mig för, om jag bestämmer mig…oh my….

I nästa inlägg kommer jag berätta mer om Barcelonas operation och uppbyggnad.

Ni som åker ut på treårstest nu, slappna av, ta det ”hakuna matata”, njut och ha kul.

Men jag måste ändå erkänna att jag är SJUKT SJUKT taggad på min tävlingsdebut för i år.

Aldrig tidigare har den varit så sent som i juni!

/Sofie

Sofie Relander har tagit flera hästar upp till svår klass och på meritlistan märks både lagsilver på NM som U25-ryttare samt ett SM-guld i lag som senior. Idag har hon 14 hästar i träning på familjegården utanför Varberg. När hon inte bjuder in till wine and dine-ridläger älskar hon att köra motocross – och gör gärna hela resan från unghäst till Grand Prix.

Sofie Relander
7 maj 11:36

Sofie Relander: ”Jag rider inte för att tävla”

Sofie Relander: ”Jag rider inte för att tävla”
Vi passar på att träna på stranden. Tänk på att ta hänsyn när ni rider på stranden. Plocka upp skit och följ reglerna. Foto: Privat

När media ojar sig över alla inställda tävlingar och att ryttarna tappar målbilden så känner jag inte igen mig i det. Jag tror även att fler där ute håller med och känner samma sak. Visst, det är verkligen trist. Jag respekterar absolut dem som har tävlandet som målbild.

Men ta till exempel Falsterbo. Jag hade verkligen sett fram emot att rida det i år och satsat med många 4-, 5- och 6-åringar. Det hade varit drömmen att få rida där med dessa fantastiska hästar. Men inte blir jag förstörd och tappar allt hopp för att det blir inställt.

Min målbild blir inte förstörd. Och det tror jag mycket beror på hur jag sätter mina mål faktiskt. Mitt mål med ridningen är först och främst känslan!

Jag vill få en wow-känsla när jag rider. Det är den jag rider för. Den vill jag uppnå på träning, det är mitt krav. Eftersom jag tränar mer än jag tävlar så tycker jag det är rimligare att jag har det som den stora målbilden.

En wow-känsla för mig är när jag kan tänka det man ska göra med hästen och det sker. På denna punkten vet jag att Ulrika förstår mig precis, vi har diskuterat detta en del. Ulrika är en god vän och elev till mig.

När wow-känslan finns där kommer tävlandet som en bonus. För visst är det kul att få göra sig fin och visa upp sig. Att sätta sig i bilen och ju närmre man kommer tävlingsplatsen så känner man hur nervös man blir. Jag börjar till exempel alltid att frysa, blir kissnödig och får lite kramp i magen.

Men så fort jag sätter mig på hästen släpper det. Så det värsta är precis före. Men jag vet också att ju mer nervös jag är desto bättre presterar jag. Det är något jag har lurat i mig själv och då fungerar det, placebo ni vet.

Sofie1
Längtan efter tävling finns ändå där. Foto: Privat

När jag skriver om känslan nu så känner jag riktigt pirret och vad man saknar det.

Så här prioriterar jag:

1. Wow-känslan på träning.

2. Tävlandet och wow-känslan på banan.

På så vis slipper jag besvikelser av att tävlingar ställs in. Tack och lov drivs inte min verksamhet av internationellt tävlande. Hade det gjort det och jag hade varit beroende av att tävla för att överleva så hade jag såklart varit mer besviken än vad jag är nu. Men jag tror inte min målbild hade blivit förstörd och att jag hade tappat motivationen.

Däremot hade verksamheten blivit mer påverkad.

Jag försöker istället i detta läge att se det som en chans att utvecklas. Jag tror också att ekipage kommer komma ut på tävlingsbanorna bättre än någonsin när det väl drar igång. För de har tränat och tränat och filat på sina grunder och lagt fokus på det viktiga. Åtminstone intalar jag mig detta.

Jag vill nämligen vara beredd sedan. Om jag tror att det kommer bli så, ja då måste jag själv träna riktigt hårt för att ha en chans. Har man högt och bra motstånd så triggas man av det och kämpar ännu mer. Rider konkurrenten på 71% så vill jag i alla fall rida på 72%. Inte vill jag då rida på 68% och förlora en eventuell placering.

Det jag vill säga med detta är att man bör ”rida för känslans skull” och inte för tävlandet. Jag tror annars det kan bli lite tråkigt. För vi tränar trots allt mer än vad vi tävlar. Detta är ett tankesätt som fungerar för mig. Jag tror inte att det fungerar för alla kanske. Jag respekterar verkligen alla som tänker på ett annat vis.

Sofie4

För fem år sedan förstod jag inte varför folk red bara för att rida och inte för att tävla. Det var obegripligt för mig faktiskt. Med denna coronapandemi så har jag blivit varse om att jag faktiskt rider för känslan. Det är fantastiskt. En väldig lättnad för mig att bli medveten om det.

Det gör att jag njuter mer nu än vad jag gjorde innan av att ”bara” rida hemma eller på träning. Jag tror inte jag hade fått den insikten om inte hamsterhjulet hade stannat upp. För detta är jag väldigt tacksam. När coronan är över och tävlingarna drar igång så ska jag verkligen se till att jag njuter mer  av vardagen.

Men jag älskar att tävla, är så taggad nu för att det ska dra igång. Under tiden gör jag mig mer redo än någonsin.

Sofie2
Barcelona MW redo för ett träningspass hemma. Foto: Privat
Sofie Relander
30 april 12:25

Sofie Relander: ”Välj dina fighter”

Sofie Relander: ”Välj dina fighter”
Vakna men snälla unghästen Zalvador har fått vara inomhus i början. Här har han kommit till avslappning och vi har hittar ett system som fungerar som vi kunnat ta med oss ut. Foto: Ellen Lundgren

I min dressyr har jag haft otrolig nytta av min tidigare hoppkarriär (inga höga klasser). Jag vågar gasa, jag vågar tänka framåt. Alltså jag vågar släppa fram hästen och släppa på handbromsen. För i tanken blir jag inte låst av att det far iväg lite ”vilt”. Jag vågar helt enkelt släppa på kontrollen. Det ska man våga lite mer av, tycker jag. Man ska lita mer på sig själv i sin ridning. Men givetvis viktigt med självinsikt. Vad klarar jag av? Vad klarar jag inte av? Sedan ska man inte utsätta sig själv för onödiga risker.

Men till exempel så rider jag alla (finns undantag) hästarna från fyra års ålder och uppåt, alltid ute om utebanan tillåter det.

Då miljön på gården är rätt ”tuff” för många av utbildningshästarna så är det säkrast att ha de ”icke så styrbara” hästarna inne i ridhuset så de får en bra och trygg miljö när de är i inlärningsfas. Sedan är det vissa av 3-åringarna som absolut klarar av att vara ute. Då får de vara det. Jag arbetar alltid efter individen.

Sofie Blogg1
Hannover MW på utebanan. Foto: Amanda Sköld

Men på gården har vi många får som går i hagar runt utebanan samt lösdrifter. Helt plötsligt kan det komma 100 får runt ett hörn eller en flock med hästar som galopperar vilt i hagen runt ridbanan. Sitter jag på en vild 3-åring då så vet jag nästan vad som kommer ske. Den kommer sätta av efter sin flock med största sannolikhet. Men sitter jag på en 4-åring så får jag oftast stopp på dem efter 20 meter, ibland 25.

Det gäller att välja sina fighter helt enkelt, arbeta alltid efter individen. Alla hästar ryms inte inom samma ram. Det tar olika lång tid för varje häst att anpassa sig och förstå vad man vill. Precis som för oss människor så tar det tid att anpassa sig ibland. Man ska framförallt försöka undvika att ta en fight, man ska alltså inte aktivt söka efter situationer hästen tycker är så obehagliga att det blir bråk. Vissa söker mer eller mindre aktivt efter detta för att då bestraffa. Bättre är att aktivt söka efter situationer där en kan berömma och pusha på självförtroendet hos hästen.

Sofie Blogg3

Jag har haft hästar hos mig som jag fått hoppa av tre gånger under ett ridpass och longerat dem några varv. Det har varit enda sättet för hästen att slappna av på. Efter ett par gånger har jag bara behövt sitta av två gånger, sedan en gång och till slut ingen gång. Man får leta sig fram till olika metoder som fungerar.

Men framförallt ska man ha tålamod och uthållighet när man rider. Har man inte tålamod från början så kommer här två enkla saker jag alltid tänker på:
1. Ha ätit precis före så jag är mätt.
2. Lägg upp ett kort pass och fokusera på få saker.

Sedan är det givetvis så mycket mer som kan spela in än detta. Men det är enkelt och hjälper.

Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden