Precis som alla andra längtar jag nu efter den där sprutan som helt magiskt ska ändra förutsättningarna för vardagen. Även om jag haft den där smittan så var det ju förra våren så någon immunitet kan jag ju inte längre räkna med. Jag längtar efter att få upptäcka Skåne utan att behöva ha munskydd eller undvika ställen med folk.
Istället för att åka omkring har jag fått koncentrera mig på min nya gård och just nu lägger jag en massa energi på att ta reda på vad som växer här. Jag visste ju om att det fanns alldeles för mycket fingerborgsblommor överallt och dem håller jag på att dra upp så gott det går. Varje dag ägnar jag en stund åt detta och om man bara är tillräckligt envis så går det faktiskt att rensa bort stora mängder oönskade växter.
Förutom uppdragningen av fingerborgsblommorna har jag även startat en kampanj mot brännässlor som ska slås i två år för att försvinna, och så har jag dessutom uppdragning och eldning av ett bestånd av jättebjörnloka att ta tag i. När det gäller sådana saker så finns det inga genvägar – det är bara att gräva, dra, slå och elda som gäller. Man kan ju strunta i det också men då minskar man sina beten vartefter ogräsen tar över. Dessutom så ska det inte finnas giftiga växter där djuren går, även om de sannolikt inte äter av dem så finns det en risk och den är onödig.
För den mentala hälsans skull behöver jag göra saker som är lite svåra och jobbiga.
Eftersom jag inte får tillbringa våren i en traktor så gör det inte så mycket att jag har det där jättejobbet framför mig med att rensa, visst är det jobbigt men ibland så är det bara så. Visst är det trevligt när saker går lätt men för den mentala hälsans skull behöver jag göra saker som är lite svåra och jobbiga. Tillfredsställelsen när man stoppar ner en hög med björnloka i eldtunnan är så mycket större eftersom det var extremt jobbigt att dra upp dem.
Det är lite samma sak med hästar för mig – det är trevligt att jobba med en enkel häst men en som utmanar mig lite är mer intressant. Förr tyckte jag det var roligt med heta och nervösa hästar just för att de krävde så mycket mer av mig. De gav också mer tillbaka då en nervös häst som får hitta lugn och harmoni på något sätt blir mer tacksam.
En häst som är motvillig kan ju lära sig att tycka att det är roligt att springa på men det är inte alls lika tacksamt. Om en stressad häst lugnar sig och börjar lita på mig så kommer den alltid vara intresserad av att samarbeta, det blir bara så. Oftast handlar stressen om att de inte förstått vad människorna vill och det tar väldigt lång tid att få dem att börja tänka och lyssna.
Svaret finns nästan alltid i att de behöver börja kommunicera.
Man kan hålla på och analysera sadlar, byta tränare, utreda hältor i oändlighet utan resultat på dessa hästar, men svaret finns nästan alltid i att de behöver börja kommunicera. Det är precis som med ogräset, det finns inga genvägar. Först måste de bara se mig och sedan får man göra varje moment från början. Varje hantering av hästen ska ju leda till samma sak, jag ska kommunicera med den.
För mig har det handlat om att direkt när jag tar ut hästen från boxen så har jag en kommunikation igång. Att aldrig slarva och låta den fundera på en massa andra saker är en nyckel till framgång. Om man alltid har jobbat så blir det till slut något som sitter i ryggmärgen, en liten del av mig har alltid stenkoll på att hästen jag håller i har full koll på mig.
Visst finns det situationer som utmanar kommunikationen, ska man åka iväg med hästen så är det naturligtvis svårare att få den att inte börja stressa. Det tar år att bygga en så trygg relation att man kan lita helt på att hästen alltid söker sig till en, men när den sedan gör det så kan man känna sig otroligt nöjd.
Naturligtvis är det lättare att få till en bra kommunikation om man får starta med ett helt oskrivet blad som jag nu får med mitt föl (han har fortfarande inget namn). Föl är naturligt nyfikna men också lite försiktiga till att börja med. Det finns massor av olika metoder som folk använder sig av men det enklaste sättet är faktiskt att bara börja prata med fölet och sedan se vad det är för individ.
Min lilla hingst är en lite extra försiktig figur med en viss integritet. Trots att det blev en hel del hantering de första dagarna är han inte särskilt påstridig. Vissa hingstföl kan annars försöka klättra och tugga på en från början men han är rätt nöjd med lite försiktigt pillande. Vi ägnar oss nu åt lite kli och försiktigt snusande några gånger om dagen, allt på hans villkor.
De där mysstunderna är min belöning efter att ha dragit upp oräkneliga växter och även om jag ibland kan titta ut över backen med fingerborgsblommor överallt och tvivla lite på hur klok man egentligen är så vet jag att det är värt det. När jag är klar kommer jag vara nöjd och det är en viktig känsla att känna så ofta man kan.
Följ Ridsport på