Nelly har fått ett nytt jobb. En liten tid framöver ska hon ägna någon dag per vecka åt att lära ett nytt barn att ta hand om och rida på en lagom tjock gammal ponnytant. Hon är faktiskt väldigt bra på just det jobbet och tycker dessutom att det är lite trevligt. Just det här barnet har då ridit ett tag på ridskola men behöver lite träning i det där runt omkring som är svårt att få till på en stor ridskola i stadsnära miljö. Att få ta in ponnyn, göra i ordning den från början, mocka och fixa mat, allt det som ingår varje dag om man sedan får en egen häst.
Jag har ägnat många timmar åt att tålmodigt berätta om alla fördelar och fallgropar.
Jag har ju under många år låtit mina gamla avelsston hjälpa barn och föräldrar med just detta, den där övergången från ridskoleryttare till att bli hästägare. Det är ju lika svårt att lära sig vara ponnyryttarförälder som att lära sig bli ponnyägare så jag har ägnat många timmar åt att tålmodigt berätta om alla fördelar och fallgropar. Det har också inneburit att jag fått erfara att det finns en oerhörd variation i hur ridskolorna i närområdet fungerade och lärde ut saker.
Den diskussion som nu uppstått angående hästmaterial till ridskolorna och bristen härpå blev därför intressant. Den brist som finns på hästar i rätt prisklass med rätt utbildning bottnar ju i att man inte matchar de båda kraven rätt. Det finns hästar som är rätt prissatta för sin utbildningsnivå att köpa, men inga som är billiga för sin utbildningsnivå eller högt utbildade för sin prisnivå. Så enkelt är det. En prisvärd häst för en ridskola är en som kan löna sig, det vill säga gå tillräckligt många lektioner för att betala inköpspriset, maten och lön till den personal som ska ta hand om den. Inte heller så svårt.
Lösningen på bristen på billiga välutbildade hästar kan ju aldrig bli att någon annan ska betala än den som nyttjar hästen. Där faller alltså teorin om att svenska uppfödare skulle kunna tillhandahålla dessa fantastiska välutbildade hästar till ett lågt pris. Däremot så är det ingen dum idé att man skulle kunna samarbeta med svenska uppfödare, det görs redan på vissa ställen. Det blir dock inga billigare hästar genom detta utan mer ett jämnt flöde.
Att öka produktionen av svenskfödda hästar är också en bra idé i sig, men det gäller ju då över hela skalan. Vi har ju varken tillräckligt stor produktion för att lyckas tillhandahålla marknaden med tävlingshästar, hobbyhästar eller ridskolehästar idag.
Prisnivån kan ju till viss del också avgöras av vilken typ av ridskola man vill driva. Det finns kanske därför en poäng i att specialisera våra ridskolor lite mer. Vår svenska fäbless för likriktning ställer ju till det en del just i detta fall, ridning för alla låter ju fint och visst är det en bra tanke men ridning för alla måste ju inte betyda på samma ställe och på samma häst.
De största problemen med att hitta de där perfekta hästarna har man nog ändå på de ridskolorna som behöver en häst som både kan gå med ryttare som har högre krav och små nybörjare. Risken är ju rätt så stor i de fallen att den där mindre rutinerade ryttaren får betala för den mer krävande ryttarens krav.
När jag ser kommentarerna i debatten så slår det mig också att man mer och mer ser sig som kund när man rider på ridskola. Det betyder att man alltså tänker att man ska kräva en viss service. Däri ligger en stor skillnad mot tanken att man utövar en idrott i en ideell verksamhet. Om man tänker att man betalar och då vill man inte rida en häst som inte är rolig så blir det naturligt så att man inte längre hamnar i en kategori som ideell verksamhet klarar att tillfredsställa. Det är inget fel i det men då får man också inse att man kan inte få saker som andra betalar för genom föreningsarbete.
Hästen går ju aldrig att standardisera, fyra ben, en bestämd storlek och fantastisk att rida är inte bara att tillverka.
Det går alltså inte alls att generalisera och säga att en bra ridskolehäst ser ut si eller så, det beror ju på just den ena eller andra ridskolans verksamhet. En fotboll går ju att standardisera, den ska vara rund, ha en viss storlek och gå att sparka på. Hästen går ju aldrig att standardisera, fyra ben, en bestämd storlek och fantastisk att rida är inte bara att tillverka.
I övrigt så växer ju de privata ridalternativen vidare, där man kan specialisera sig och erbjuda allt från uteritt på islandshäst eller turridning på nordsvensk i fjällen till avancerad klassisk dressyr på lusitanos. Dessa ställen kan ju balansera budgeten på ett annat sätt. Skillnaden på att rida på ett sådant ställe är just att man där blir en kund och kan kräva att få det man betalar för. Förväntningen blir också rimligare, köper man en tur på fjället så förväntar man sig inte att hästen samtidigt ska utföra en piaff eller hoppa höga hinder.
Att tänka utanför boxen tror jag mer är lösningen än att köra på i samma gamla fåra. Den klassiska svenska ridskolan håller sakta på att förändras men som vanligt när det gäller ridsporten så har man svårt att släppa traditionen. En del föreningsdrivna ridskolor kommer naturligtvis att överleva men kanske ska man då tänka att de fortfarande ska vara den där platsen där man introduceras i ridsporten och den där platsen där de barn som inte har möjlighet på annat sätt ska få chansen att bli en del av vår fantastiska sport.
De blir då av naturen kanske något begränsade i utbudet av varmblod på 170 cm som är fantastiskt utbildade och roliga att rida för en vuxen då barn generellt är kortväxta och kanske är mer bemedlade av att rida på en häst som de når upp till manken på. Samtidigt så kan de kräva mer av våra kommuner vad gäller stöd till verksamheten då just ungdomsidrott är något som vi alla är med och betalar för genom våra skattsedlar. Vuxna nöjesryttare får därför ursäkta men den kakan är får de helt enkelt vara utan.
Vi svenska uppfödare kommer också fortsätta att producera hästar, några kommer fortsätta samarbeta med ridskolor, men allt detta måste ske till rimliga priser och då inte låga utan rimligt höga.
Följ Ridsport på