Förutom den där bonnläppsgenen som finns i överflöd i min familj finns en hästälskargen. Den har lämnats ned i några generationer men verkar bara blomma ut i varannan generation. Min mormors morfar, Ludvig Kruuse, var en passionerad uppfödare av hästar. Han har efterlämnat ett antal fina priser som han vunnit för sina uppfödningar och var en hyfsat stor leverantör av remonter.
Att föda upp remonter var fint, det var en ära att leverera hästar till armén och ett bevis på att man förstod sig på vad som krävdes. Hans hästintresse ärvdes ner till min mormor som hela livet bara önskade sig att få hålla på med hästar. När jag då dök upp och också ville hålla på med hästar så brukade hon säga att äntligen fick hon vara stalldräng.
Min mormor skötte min och min systers första ponnyer med stor noggrannhet, när jag kom hem från skolan var det alltid mockat och all mat fixad. Eftersom mormor inte jobbade så tyckte hon att hon hade tid att göra detta och hon var hellre ute i stallet och fixade än satt inne och pysslade med något annat. Jag förstår henne precis, det finns få saker som är så mysiga som att skrota runt i stallet helt ensam. Det var en sådan där situation där alla fick sin lilla del av hästdoft.
Jag förstår henne precis, det finns få saker som är så mysiga som att skrota runt i stallet helt ensam.
Att skaffa en ponny åt sitt barn är ju faktiskt en bra affär på det sättet att man får all den där tiden med barnet som man kanske inte får annars. Ibland ser jag föräldrar som inte tar den chansen och då blir man lite ledsen, de har helt enkelt inte förstått det unika i vad de kan få uppleva. De där generna som styr hästintresse kan ju ploppa upp lite var som helst och faktiskt så verkar det som om det i fallet med hästintresse kan finnas en hel del miljöpåverkan som inverkar lika starkt som det genetiska arvet (en helt ovetenskaplig egen observation).
Förutom de där föräldrarna som inte tagit chansen så har jag sett de som gått emot alla sina naturliga instinkter och övervunnit både hästrädsla och lätt allergi bara för att få vara med och bära bommar och köra hästtransport. Hästarna kan alltså hjälpa till med personlig utveckling även för en massa människor som aldrig ens rider.
Modiga föräldrar skapar modiga barn och är det något vi behöver i samhället så är det just människor som är lite modiga.
Jag ser ofta nervösa föräldrar som åkt på sin första träning eller tävling, som för sitt barns skull lärt sig att koppla på en transport, hantera tdb, gått en kurs i hur man lastar och lärt sig en massa annat. Det är ju både stort och modigt. Modiga föräldrar skapar modiga barn och är det något vi behöver i samhället så är det just människor som är lite modiga.
Själv är jag evigt tacksam över att jag fick hjälp av mina morföräldrar att bli lite modig. Saker och ting ter sig mycket lättare om man slipper rädsla i vissa situationer. Framförallt så är det bra när man står inför förändring. Det mod man får av hästhantering är ju av den sorten att man vågar prova saker man inte är helt säker på att man kan. Det gäller ju hela tiden att jobba med en okänd faktor som är relativt oberäknelig, hur hästen kommer att reagera är inte alltid helt självklart och det behöver man ju vara beredd på.
Den förändring jag nu står inför är ju också svår att beräkna, jag har ingen aning om hur det kommer att kännas när det väl är gjort. Jag väljer ändå att ha en positiv inställning och eftersom jag har tränat en hel livstid på att vänja mig vid hästarnas oberäknelighet så känner jag mig trygg i att modet inte kommer att svika. Jag väljer att hantera det likadant som jag hanterat att få en sjukdomsdiagnos som förändrat livet.
Diagnosen jag har heter EDS och den finns i ett antal varianter.
Det där med min sjukdomsdiagnos kanske tarvar en liten extra förklaring. Många har ju sett att jag jobbar ganska så mycket och det syns helt enkelt inte alltid på utsidan vad som är knas i kroppen. Diagnosen jag har heter EDS och den finns i ett antal varianter. Det är en ovanlig diagnos (som tur är) och den påverkar kroppens kollagen. En liten felkodning i generna gör att det kollagen som kroppen bildar inte är ihopsatt på rätt sätt.
Kollagenet ska egentligen klistra ihop kroppen och göra alla ledband och annat smidigt, på mig är klistret obefintligt och ledbanden drar inte ihop sig när de väl dragits ut. Det finns idag ingen bot utan det enda man kan göra är att lindra symptom. Jag mår som bäst när jag får träna ordentligt så att musklerna är starka nog att göra det jobb som inte ledbanden gör.
Första gången en led hoppar ur sitt läge gör det naturligtvis ont men efter några gånger så känns det inte lika illa. Mina knäskålar kan skramla iväg lite åt olika håll utan att det känns vid det här laget, det stora dilemmat är att de gör det när jag rider lätt om jag inte koncentrerar mig på att hålla musklerna rätt och då fastnar benet i det läget det befinner sig. Det är faktiskt lite opraktiskt.
Nu hör det till saken att jag egentligen levt hela livet med just denna sjukdom utan att veta om det, alltså har även min hälsa varit oberäknelig.
Nu hör det till saken att jag egentligen levt hela livet med just denna sjukdom utan att veta om det, alltså har även min hälsa varit oberäknelig. Naturligtvis är det så att symptomen eskalerar med ökande ålder då kroppen i övrigt blir mer sliten. Ledband som inte har förmågan att återhämta sig som de ska slits fortare än ledband som sitter i en kropp utan EDS.
Jag hade alltså lite olika alternativ när jag fick reda på att jag inte kunde se fram emot att träna bort problemen eller ändra livet och bli sund och frisk. Obotligt har ju kanske ingen positiv klang men måste hanteras som allt annat i livet. I mitt fall så hjälpte det där hästmodet enormt mycket, jag har helt enkelt fortsatt vara lösningsorienterad och kunnat fokusera på vad jag kan göra istället för det jag inte kan.
När jag nu flyttar så inrättar jag mitt liv på ett sådant sätt att jag aldrig ska behöva vara utan hästdoften, inte ens om kroppen går helt åt pipan, och det gör att det går att fortsätta vara optimistisk och lite modig. Det tackar jag mina morföräldrar och mitt hästintresse för.
Följ Ridsport på