Kristina Warg
Blogg
Kristina Warg är hoppryttare och unghästutbildare. Häng med i en fartfylld vardag med utbildningshästar och framtidsplaner hemma på familjegården Edeby Säteri i Sörmland.
Kristina Warg
23 december 2020 20:55

”Jag hoppas att jag om tio år suckar åt mig själv”

”Jag hoppas att jag om tio år suckar åt mig själv”
Att ha ridbanan precis bredvid gästparkeringen på Mälaren Hästkliniks Hölöfilial gör susen för miljöträningen. I alla fall nästan alla dagar...Här rider Ridsports bloggare 5-åringen Calix de Merignat (e. Cavall Ask - Diarado). Foto: Lina Nydahl

På vår gård där jag driver min verksamhet så hyr även Mälaren Hästklinik in sig. Precis intill ridbanan där jag spenderar större delen av mina dagar ligger gästparkeringen till kliniken och där ser jag hela tiden personer som har stora problem att lasta sina hästar.

Jag rider utomhus varje dag på hästar i alla åldrar och då det är mycket aktivitet på parkeringen så blir de väldigt miljötränade vid en tidig ålder. Det är så klart en fördel men vid de tillfällen som jag blir knockad av en unghäst för att det flyger runt en ouppfostrad häst bredvid ridbanan så är det kanske inte det första jag tänker på.

Samtidigt har jag full förståelse då jag själv varit där. Min hästbakgrund startade med att min mamma började rida på ridskola som vuxen. Vi flyttade ut till gården när jag var sju år gammal och då skaffade mamma sin första egna häst och jag och mina syskon fick ponnyer.  Min mammas första häst hade även den stora problem med lastningen, konstigt nog… Många gånger åkte vi på träningar eller evenemang och fastnade sedan i ett fyra timmar långt lastningsmaraton.

Vi tog hjälp av alla möjliga typer för att lösa situationen. Det användes mängder av longerlinor, viftades med rep och lockades med godis. När jag ser tillbaka på det idag så är det självklart att problemet egentligen var okunskap från vår sida och brister i den dagliga hästhanteringen. Med den insikten är det lite lättare att hålla inne den där sucken över andras misslyckande lastningsförsök.

Det var en hel del krascher hit och dit och hästar som inte alls kändes redo för uppgiften.

En liknande insikt kom jag till på Breeders Trophy i höstas. Under pandemin hade alla kvalificeringsregler tagits bort och in kom en större andel oförberedda hästar med orutinerade ryttare än vad som är normalt. Jag tyckte att det var en hel del krascher hit och dit och hästar som inte alls kändes redo för uppgiften. Vi var flera stycken som jobbar med unghästar som satt och klagade på ”okunskapen” bland ryttarna som åkte dit med för orutinerade hästar eller helt saknade kunskapen själva.

Samtidigt vet jag att jag själv har varit precis där. När jag var 16 år så kvalade jag för första gången in två 6-åringar till Breeders. Den ena hästen hade jag gjort nio stycken felfria 130-rundor på raken med så vi kändes väl förberedda för uppgiften. Den andra hade vi haft sen den var föl men vi hade precis lyckats kvala in med två felfria 130-rundor.

Efterhand sjönk det väl in att jag som ryttare inte var redo för den svårighet som Breeders innebar.

En total flopp blev det dock då jag lyckades bli utesluten i första rundan med båda hästarna. Den ena stannade två gånger och den andra ramlade jag av. Besvikelsen och skammen över det totala misslyckandet var enorm och hade jag sett mig själv idag hade jag troligtvis skämts ännu mer. Just då hade jag precis sålt min egenutbildade EM-ponny, kände mig ganska framgångsrik för tillfället och hade stora förhoppningar som gick totalt i stöpet. Jag stortjöt i bilen hem och klagade över att jag med lätthet hade hoppat högre klasser med min ponny än vad jag gjorde med dessa hästar.

Efterhand sjönk det väl in att jag som ryttare inte var redo för den svårighet som Breeders innebar. Den ena hästen var även helt klart för orutinerad och överlag för svår för mig. Den gick senare vidare till att tävla framgångsrikt i 150 med sin nya ryttare. Den andra hästen var egentligen redo för uppgiften men där blev jag för nervös och man kan väl säga att jag inte var mentalt redo. Den hästen hade vi köpt året innan trots att den var exteriört inkorrekt och uppvisade hälta på veterinärbesiktningen.

Vi har alla har börjat någonstans och det viktigaste är att vi tar oss framåt.

I slutändan så fick den allt för stora hälsoproblem för att klara sig kvar i sporten och det var så klart en lärdom i sig. Av alla dessa upplevelser, såväl framgångar som misslyckanden, har jag lärt mig något av längs vägen. Att jag trots ett ursprungligen ganska stort kunskapsglapp hade en relativt framgångsrik ponny- och ungdomstid kan till stor del tillskrivas bra tränare (i mitt fall Daniel Svensson och Rebecca Klavins) med ett stort engagemang och en mamma som är duktig på att knyta rätt personer till sig.

Vi har alla har börjat någonstans och det viktigaste är att vi tar oss framåt.
Jag har lärt mig mycket av de tidiga misslyckanden jag själv och vi gemensamt som familj gjorde. Alla klassiska nybörjarmisstag, från bristande hästuppfostran till att betäcka det där stoet som varken höll psykiskt eller fysiskt, ja det har vi gått igenom. Det gör att jag kan dra nytta av våra kollektiva misstag och själv inte behövde upprepa dem alla.

Jag är tacksam för att jag kan se tillbaka på allt jag lärt mig längs vägen och jag hoppas nästan att jag om tio år suckar över tillvägagångsätt som jag använder idag, för det skulle i alla fall betyda att jag utvecklas i rätt riktning!

/Kristina


Kristina Warg
Idag 19:47

”Hur kan man slippa det tidsödande momentet mockning?”

”Hur kan man slippa det tidsödande momentet mockning?”
Kristina Warg är bloggare på Ridsport. Foto: Privat

Varje dag när vi mockar så tänker jag på hur man skulle kunna slippa det tidsödande momentet. Hade jag byggt ett helt nytt stall idag så hade jag helt klart velat ha längor med utdragbara mellanvägggar som man kör ut med traktor i kombination med skraputgödsling & gödsellucka i varje box för den dagliga renhållningen. Rent krasst så innebär det stora investeringar som, för att det ska löna sig, troligtvis kräver en typ av stordrift som jag inte eftersträvar.

Fördelar med lösdriftssystem tycker jag är valfriheten för hästarna.

I dagsläget finns det på gården ett traditionellt stall där vi tar in/ut hästarna och mockar varje dag, samt en lösdrift för avelssto och unghästar (hästar som inte tränas) med fri tillgång på grovfoder. Fördelar med lösdriftssystem tycker jag är valfriheten för hästarna och att valfriheten i de allra flesta fall även sammanfaller med att de rör sig mer självmant. Det är en del jobb för att sköta en lösdrift då det även där krävs regelbunden mockning av belastade ytor, men generellt så anser jag att det finns fler arbetsområden där man kan använda maskiner (traktor) än det är i ett traditonellt boxsystem.

Fördelarna med box är att det är mer flexibelt sett till sammansättningen av hästar samt lättare att individanpassa, med avseende på foderstater men även flocksammansättning i och med att alla inte måste umgås med alla. I ett stall likt mitt där hästägare lämnar hästar på utbildning så blir det en del omsättning på hästarna vilket gör det svårt om man har stora flockar. Det finns så klart möjligheter till individanpassade fodergivor även i lösdriftsformat men min uppfattning är att det systemet kräver en ganska stor investering och då framförallt görs i grupphållning med ett större antal hästar.

Jag har funderat på att ha en lösning med ett lösdriftshall i mitten.

Någon gång i framtiden hoppas jag att vi skulle kunna göra en lösning som ger möjlighet till mer valfrihet än det traditionella systemet med boxar gör idag men som även kan erbjudas till de hästar som är här en kortare period. Jag har funderat på att ha en lösning med ett lösdriftshall i mitten där varje hörn av hallen blir en egen avdelning med en tillhörande större hage.

I mitten av hallen är idéen att ha ätfronter och då kan någon “avdelning” kan ha fri tillgång på grovfoder och någon ha till exempel höautomater. Tanken är att hästarna företrädesvis skulle kunna gå två-tre stycken i dessa “avdelningar” och att man kan sätta ihop grupperna med avseende på hur de funkar ihop, tiden de ska spendera på plats och mängden grovfoder de kräver.

Själv skulle jag gärna ha mina egna tävlingshästar i ett liknande system.

Då de ändå skulle ha hästar runt omkring i de andra avdelningarna så kan man i speciella fall ha någon själv men det möjliggör även att den vanliga kompisen kan åka iväg på träning/tävling.

Någon typ av lösning likt ovanstående system tror jag skulle vara ett perfekt komplement till de alternativ vi har nu (traditionellt stall samt lösdrift i större flock med fri tillgång på grovfoder). Frågan är om det finns en efterfrågan för dessa nya typer av lösningar hos hästägarna som lämnar iväg sina hästar i utbildning? Själv skulle jag gärna ha mina egna tävlingshästar i ett liknande system så länge de har väl anpassade förutsättningar (väl dränerad hagmark med hårdgjorda ytor och noggrann skötsel av dessa).

/Kristina


Kristina Warg
28 april 19:33

Kristinas blogg: ”Hästen hoppade som en miljon”

Kristinas blogg: ”Hästen hoppade som en miljon”
Kristina Warg är bloggare på Ridsport. Foto: Privat

Nu har äntligen tävlingarna dragit igång igen för min del.

Det började förra helgen med fint väder och fina tävlingar i Enköping på Schultz Arena för att sedan följas upp med snålblåst, snö och förfrusna händer i Sundbyholm. Några av hästarna gjorde fina debuter på nya höjder och lilla favoriten Fortino SB (6 år Favorit Ask – Orlando, äg/uppf Monica Lindstedt) kvalade snabbt in till Falsterbo. Nu har jag några veckors tävlingsvila innan tävlingarna drar igång i Norrköping.

Där är tanken att de äldre hästarna ska starta men även att några av fyraåringarna ska göra tävlingsdebut. Jag gillar att göra de första starterna med fyraåringarna på just Åby/Norrköping Horse Show. Det är alltid trevliga och inbjudande banor för unghästarna med en inramande atmosfär som hjälper dem med koncentrationen.

Men herrejösses vad den galopperade när vi kom ut!

Även unghästtesterna drar igång nu och här hemma har de första två deltagarna anlänt för att påbörja sina avslutande förberedelser. Det är lite finlir med löshoppningen men i övrigt är det mest uteritter som gäller för att få naturlig hjälp med framåtbjudningen.

Här om dagen red jag för första gången ut på en nyligen inriden treåring och blev så otroligt imponerad av galoppkvalitèn när vi kom ut och fick gasa på med en trygg ledarhäst. Hon har sett väldigt fin och balanserad ut från marken men uppsuttet på liten yta är det så klart svårt att visa hela registret. Men herrejösses vad den galopperade när vi kom ut. Hoppas verkligen att vi kan få fram den galoppen på testet sedan!

178457720_496322615046516_556463688687818428_n
Tävling i snön i Sundbyholm. Foto: Privat

Jag fick samma wow-känsla i hoppningen med en fyraåring som har varit här i en kortare tid. Den har genomgående varit väldigt trevlig men här om dagen var det som att poletten trillade ner. Den har hela tiden varit försiktig men nu började den hoppa som en miljon, med fantastisk bjudning, power och scope.

Det togs ett kollektivt beslut om att grimma, grimskaft och spruta skulle hållas på 100 meters avstånd.

Det är de där tillfällena som gör det så kul att jobba med unghästar, utvecklingen kan verkligen gå så fort. Det ger mycket motivation in det vardagliga arbetet med alla hästarna!

Utöver tävlingsstarter så börjar det närma sig betessläpp för den yngre generationen. Jag hoppas kunna släppa dom nu början på maj så jag har “fångat in” och avmaskat hästar på lösdriften. De är luriga där, vanligen när jag kommer finns det inget roligare än att hänga med mig och helst stå så nära som möjligt för att undersöka alla roliga saker som jag har på mig och framförallt få koll på hur många morötter jag har i fickorna.

177292674_1868459716642246_4346782836771781612_n
Uteritt med 3-åring i mer snöstorm. Foto: Privat

Men när den första hästen var missnöjd med smaken så togs det ett kollektivt beslut om att grimma, grimskaft och spruta skulle hållas på 100 meters avstånd från flocken och jag fick snällt återkomma vid ett senare tillfälle när den ursprungliga missnöjet lagt sig.

Inte så där överdrivet uppskattat från min sida men då var det allt tur att fyraåringen hoppade så bra istället, som kompensation.

/Kristina


Kristina Warg
14 april 20:05

Kristinas blogg: ”Vad är ett bra hästliv?”

Kristinas blogg: ”Vad är ett bra hästliv?”
Kristina Warg konditionstränar Calix de Merignat (e. Cavall Ask - Diarado) på markerna kring familjens gård Edeby säteri. Foto: Privat

Vi kan nog alla hålla med om att den stora majoriteten hästar, alltifrån shetlandsruss till halvblod, skulle ha ett bra liv utan att ridas eller tränas. Det viktiga är tillgång till mat, vatten, stora ytor med social samvaro tillsammans med andra hästar och veterinärvård vid sjukdom.

Nu är det inte särskilt många hästägare som är intresserade av att hålla hästar under dessa premisser. Att ha häst innebär enorma kostnader och den ekonomiska aspekten spelar en stor del i att vi ofta  “förväntar” oss någon slags motprestation från hästens sida utöver att existera.

Det kan vara alltifrån att hästen förväntas delta i skogspromenader till att tävla på elitnivå.

Det som blir fel är när hästens egenskaper inte stämmer överens med ägarens förväntningar/förhoppningar, vilket kan ske genom ett misslyckat köp eller genom att en skaderelaterad problematik förändrar hästens förväntade användningsområde.

Är det etiskt försvarbart att ta bort en häst för att den inte längre passar för ägarens användningsområde?

Jag skulle gissa att de flesta hästar som tas bort i förtid görs så på grund av akuta skador (till exempel benbrott), sjukdomar som gör dem farliga för sin omgivning (neurologiska) eller kroniska skador som hindrar dem från att leva ett normalt hästliv.

Alla dessa är självklart sorgliga fall men när det blir riktigt tragiskt är när hästar döms ut på grund av skaderelaterad problematik som skulle ha kunnat lösas med en ny miljö/ryttare eller genom att anpassa förväntningarna på hästens motprestation.

Är det etiskt försvarbart att ta bort en häst för att den inte längre passar för ägarens användningsområde? Man kan hoppas att det endast är ett fåtal hästar tas bort för att ägaren ska få ut livvärdet från försäkringen. Jag skulle tro att det största problemet oftast ligger i att omkostnaderna för att hålla en häst, oavsett användningsområde, är väldigt höga.

Det gör att det för många hästägare är en omöjlighet att behålla hästen vars användningsområde drastiskt förändrats, samtidigt som de införskaffar en ny häst som ska uppfylla de ursprungliga förhoppningarna. Att “bli av med” en häst med någon typ av skada på annat sätt än avlivning är ofta en komplicerad process och ställer oss dessutom inför ett nytt etiskt dilemma – risken att hästen hamnar i fel händer och får det sämre.

Här finns det dessutom hundratals infallsvinklar och synsätt med risk för konflikt. En person som köper en skadad häst kan anse sig ha lyckats rehabilitera hästen och återför den i dess ursprungliga arbete, medan säljaren anser att hästen har en kronisk skada och därav att hästen har en helt förändrad användbarhet. Hästar avlivas med argumentet att ett ägarbyte skulle kunna leda till eventuellt lidande, medan andra hävdar att ägaren inte vill låta hästen gå vidare på grund av risken för “förlorad prestige” i det fall att annan ryttare lyckas.

Det finns alltid flera sidor i varje konflikt och i många fall kan det finnas veterinära expertutlåtanden på båda sidor.

Försäkringsbolagen har genom smart marknadsföring intagit någon slags hjältestatus i den här frågan i och med egna projekt med rehabilitering av utdömda hästar. Jag anser dock att de bär en del i problematiken då flera av bolagen gör allt i deras makt och lite till för att undkomma betalningsansvar vid skador.

Win-win-win till försäkringsbolagen.

Om hästens nuvarande ägare nekas täckning för en skada på grund av att försäkringsbolagets bedömer den som uppkommen innan försäkringen tecknades (tex innan köp) så tvingas de processa mot säljaren för att få ut någon som helst ersättning för den skada/sjukdom som de trodde sig vara försäkrade för. Oftast är det tveksamt hur, när och var en skada uppstår och det öppnar upp många kryphål för försäkringsbolagen.

Hur många gånger har vi inte hört att hästen bör vara försäkrad från föl i samma bolag för att täcka dolda fel? Det i sin tur leder till en inlåsningseffekt som hämmar konkurrens och leder till ytterligare ökade priser för försäkring. Win-win-win till försäkringsbolagen.

Att flytta levande djur från konsumentköplagen till köplagen är inte en universallösning på något sätt, varken gällande ett djurskyddsperspektiv eller gällande rättssäkerhet. Det kommer inte förändra ovanstående problematik kring ägarens ansvar när hästen inte längre kan leva upp till förväntningarna, vare sig det är skade- eller hanteringsrelaterat. Jag tror heller inte att det kommer leda till en större nedgång i antalet hästar som tas bort på “felaktig” grund. Den största skillnaden blir att bevisbördan förflyttas vilket förhoppningsvis leder till färre rättsprocesser totalt sett och en potentiellt mindre utsatt situation för den drabbade hästen.

Förmedlaren kan bli solidariskt återbetalningsskyldig för inte bara 100% av försäljningsbeloppet utan även omkostnaderna.

Risken för säljare vid hästförsäljningar är enorm i och med att vi teoretiskt kan dömas att betala alla omkostnader som köparen haft för “varan”(hästen). Det är få andra varor vars omkostnader potentiellt kan uppgå till tiotusentals kronor i månaden och som dessutom väsentligt överskrida inköpsbeloppet. Oavsett om det är konsumentköplagen eller köplagen som ska tillämpas så anser jag att detta är något som det bör sättas ett tak för.

Det blir extremt skevt i de fall då säljaren driver företag i form av enskild firma då de personligen blir ansvariga för hela beloppet vilket kan leda till en (livslång) personlig ekonomisk katastrof. En annan extrem skevhet i lagen blir då företagare förmedlar hästar i utbyte mot en procentsats. Där kan förmedlaren bli solidariskt återbetalningsskyldig för inte bara 100% av försäljningsbeloppet utan även omkostnaderna. Fastighetsmäklare kan inte ställas till svars för dolda fel vid en fastighetsförsäljning och kanske skulle det vara möjligt att införa någon liknande funktion för hästförmedlare, även om det självklart skulle kräva någon typ av institution som sköter översynen.

Lösningen för att minska risken som säljare i dagsläget blir teoretiskt att lusläsa konkurslagen och försöka ha så lite tillgångar som möjligt i bolaget som säljer hästar samt förflytta dessa på sätt som inte kan återkrävas av ett eventuellt konkursbo. Då blir det (efter den ursprungliga rättsliga processen) konkurslagen som ska tillämpas med tillhörande process för att köparen ska få ut några pengar alls.

En krånglig och ej hundraprocentig lösning som dessutom rent praktiskt leder till en försämrat skydd för privatpersoner och ökade kostnader för samhället i stort.

Summa summarum så anser jag att en förflyttning av levande djur från konsumentköplagen till köplagen inte är en lösning på alla problem som uppstår gällande försäljning av djur, men det är en bit på vägen.

/Kristina


Kristina Warg
7 april 17:08

Kristinas blogg: ”Det faller sig sällan naturligt för en hästmänniska att stå sysslolös”

Kristinas blogg: ”Det faller sig sällan naturligt för en hästmänniska att stå sysslolös”
Kristina Warg är bloggare på Ridsport. Foto: Privat

April är verkligen en fascinerande månad då vi kan mötas av alltifrån sommarvärme till snökaos på morgonen. Det skiftas från nakenfis till vintertäcken här från en dag till en annan och man känner aldrig riktigt att man vet vad man kan förvänta sig.

Planen i måndags var att åka iväg för miljö- och banträning med två fyraåringar men då var det snöstorm och jag hade just bytt till sommardäck så de fick snällt stanna hemma. Under gårdagen kom jag äntligen iväg med tre lite äldre hästar som alla fick banhoppningsträning på fina Rekasta.

Det var ett helt gäng ryttare på plats under tisdagen, vi var nog en 5-6 ryttare som red samtidigt med varsitt gäng hästar. Själv har jag en duktig tjej, Alwa, som jobbar hos mig några förmiddagar i veckan och som var med denna gång men jag blir alltid så fascinerad av hur hjälpsamma många är inom den här sporten!

Några ryttare hade ännu flera hästar och därav flera medhjälpare med sig och alla hjälps åt för att få det att rulla smidigt. Det faller sig sällan naturligt för en hästmänniska att stå sysslolös, utan alla hugger i och mockar på ridbanan, höjer och sänker, lägger upp bommar osv utan att man ens behöver be om hjälp. Generellt så upplever jag det som att det för de allra flesta är enkelt att samsas, hjälpas åt och ge plats åt varandra. Även fast det är en individuell sport så försöker de flesta på något vis underlätta för varandra så att alla hästar ska få så bra förutsättningar som möjligt.

Det är en av de saker jag uppskattar mycket med vår sport!

Här hemma har jag ett nytt projekt inspirerat av Grevlundas naturbana. Några hundra meter bort på den den östra sidan av vår gård går E4:an. Vi har en 60 meter hög granhäck runt gården som dämpar ljudet och sikten så för mig som har bott här större delen av mitt liv så är det inget jag tänker på eller märker av.

Ursprungligen var det dock ”framsidan” av gården med en lång allé och entré som nu har växt igen. Nu har jag dock fått idén att jag vill röja upp den vägen som inte används till något och på sikt sätta upp en studsserie med naturhinder.

Jag avskyr igenväxta ogräsområden och sedan jag flyttade hem har jag röjt upp och anlagt gräsmatta på ganska många ställen här på gården. Denna vinter var den första då jag kände att jag hade det inom kontroll. Jag tyckte att jag hade hittat ramarna för vad som skulle anses vara inom gårdsbilden och vad som skulle få vara mer vildvuxet.

Någonstans måste jag anpassa ambitionerna efter tidstillgången och den är ju inte enorm när jag har ett stort gäng hästar träning. Men med den här idén om naturhinder så blev det plötsligt en helt ny yta som ska underhållas och skötas…

Vi får väl se var det hela slutar!

/Kristina


Kristina Warg
24 mars 17:20

Kristinas blogg: ”Tävlingsstoppet är fel”

Kristinas blogg: ”Tävlingsstoppet är fel”
Ridsports bloggare Kristina Warg tycker att Ridsportförbundet bör se över sina rutiner för beslutsfattande. Foto: Lina Nydahl

Nu går jag troligtvis emot majoriteten av häst-Sverige när jag säger att jag tycker det nuvarande beslutet om tävlingstopp är fel. För tre år sedan hade jag aldrig tänkt tanken att det skulle vara en åtgärd initierad av Ridsportförbundets men efter EHV-utbrottet 2019 och två år med Covid-19 så är det något som blivit allt för vanlig för min smak.

Med den typ av medial rapportering som vi haft den senaste månaden kombinerat med en mängd missinformation på sociala medier är det inte konstigt att det blivit en masshysteri kring utbrottet av EHV. Tidigare hade två positiva PCR-test i Belgien inte haft speciellt högt nyhetsvärde och aldrig nått oss här i Sverige, men med dagens aptit för den typen av rapportering så känns det som vi snart får nyhetsnotiser när en häst nyser i Sibirien.

SVA anser inte att vi har en ökad risk för smittspridning här i Sverige och beslutet om tävlingsstopp upplevs från min sida som ett beslut taget för att lugna den uppjagade massan, snarare än ett välgrundat beslut vars effekt är representativ för åtgärden. Förbundets nya standardfras ”Det är inte på förekommen anledning, utan för att förekomma” säger detsamma.

Det som oroar mig är normaliseringen av den här typen av beslut.

Sedan förstår jag att Ridsportförbundet är en del av flera större organisationer och därav påverkas av såväl Riksidrottsförbundet som FEI när det gäller den här typen av beslut. Men i det här fallet finns det andra nationella förbund som, likt Sverige, är mindre drabbade och då har valt att fortsätta med tävlingar.

För egen del är självklart inte tävlingsstoppet i sig något som får enorma konsekvenser. Det är olyckligt att allt återigen stannar upp och den del av hästarnas utbildning som kräver miljöträning på annan plats inte kan tillfredsställas (i och med att även P&J och öppna banor avråds), men i ett långt perspektiv har det mindre effekt. Det som oroar mig är normaliseringen av den här typen av beslut och det faktum att felaktig information ges utrymme att driva fram det.

Då är det inte signalpolitik vi behöver utan striktare åtgärder där de ger effekt.

Vi har alltid behövt och vi kommer alltid behöva leva med att vissa typer av smittor cirkulerar. Då är det inte signalpolitik vi behöver utan striktare åtgärder där de ger effekt. Förslagsvis att ge startförbud och obligatorisk karantän för de hästar som är inresande ifrån (eller som rest igenom) områden med förhöjd smittorisk, samt kännbara konsekvenser för de som bryter mot reglerna.

Det är något som bör vara genomförbart och förutsättningarna för ett sådant arbete förbättras bara, bland annat med det nya registreringssystemet som administreras av Jordbruksverket och som ska underlätta smittspårning.

Själv förstod jag inte dess nytta till en början, då förflyttningen av hästar för en kortare tid än tre veckor (tex tävlingar) inte behöver registreras och då uppleves som ett enormt glapp i systemet med avseende på just smittspårning. Men det kommer förhoppningsvis fånga upp de hästar som transporteras in i landet för försäljning eller liknande och som är svåra att spåra annars.

Det är möjligt att man kommer fram till att det var ett korrekt beslut.

Ur tävlingshästarnas perspektiv så är det möjligt att övervaka på annat håll eftersom att deltagande i såväl nationella som internationella tävlingar registreras och på så vis kan spåras.

Självklart ska förbundet ha möjlighet att agera kraftfullt för att minska smittspridning. Det är även lätt att vara efterklok och då hävda att vissa åtgärder var oproportionellt hårda men i och med att detta är tredje årets vårsäsong som blir förstörd tycker jag att man bör se över rutinerna för när den här typen av beslut är berättigade.

Det är möjligt att man kommer fram till att det var ett korrekt beslut och proportionellt till risken men jag skulle gärna se att det fanns ett utarbetat system för hur man kan hantera den här typen av utbrott annorlunda i framtiden. Allt ifrån hanteringen på plats till informationsspridningen via media behöver ses över och förhoppningsvis kan man på så sätt få fram mer riktade åtgärder.

/Kristina


Kristina Warg
17 mars 16:34

Kristinas blogg: ”Rakad man får gärna bli nya modet”

Kristinas blogg: ”Rakad man får gärna bli nya modet”
Kristina Warg konditionstränar Calix de Merignat (e. Cavall Ask - Diarado) på markerna kring familjens gård Edeby säteri. Foto: Privat

Vintern detta år har varit riktigt bra! Vi hade plusgrader fram till januari, sedan fick vi ett tjockt lager snö och stadigvarande minusgrader så att det var isfritt, ingen skare och möjligt att rida överallt.

När all snö sedan smälte bort på bara två dagar och alla hagar torkade upp på mindre än en vecka så var jag helt redo att utropa detta till århundradets bästa vinter. Sen kom det 15 cm snö igen och så var vi tillbaka i leran …

Det är dock mitten av mars och jag hoppar på utebanan, jobbar hästarna ute på grusvägarna och trimmar på fältet med sjön som utsikt. Livet är ganska bra och vintern får nog ändå klart godkänt för detta året även om häst efter häst kommer in leriga från topp till tå. Det spelar ingen roll om de har flera hektar att röra sig på eller att de har täcken – leran hittar sig alltid fram.

Jag avundas alla som lever i det mytomspunna sandmarkslandet, det är något jag har hört historier om att det ska existera även på svensk mark. Jag tycker även att det är lite synd att det inte har blivit lika stor hype över att Peder Fredricson rider Hansson utan någon man som det är att han rider honom utan skor. Jag tycker att rakad man gärna bli får det nya modet, i alla fall när jag står och trasslar ut lerkokor ur manen på dagens åttonde lerbadsgäst/tillridningshäst.

Det är mycket som skulle kunna vara tidsbesparande om vi kunde bortse från dagens normer. Utöver att raka av alla manar så har jag funderat på att rida med plastträns som bara spolas av efter träning, så som de gör inom galoppen. Ikeakassar är sedan länge vräkta från stallet men jag skulle gärna investera i en storbalsvagn med våg för att ytterligare effektivisera den delen.

Tyvärr kräver många effektiviseringar också större investeringar, vilket i vissa fall kanske är ekonomiskt på lång sikt men tufft på kort sikt. Hade jag fått välja fritt och bygga nytt hade jag helt klart byggt ett stall med boxar på rad och utdragbara mellanväggar så att det enkelt kan mockas ut med traktor.

Själv blir jag nämligen helt tokig på vår nuvarande gödselplatta. Först måste man igenom en dörr som är precis lika stor som skottkärran. Dörren har såklart en tröskel och när man precis lyckats pricka in sig exakt i dörröppningen och tagit sats över tröskeln så kraschar man rätt in i några boxar och tappar en fjärdedel av lasten, för där ska man så klart direkt svänga 90 grader på en minimal yta.

Sedan är det en korridor ner innan man ska svänga 90 grader igen över en kant.  Ytterligare en 90-gradersväng och så ska man hiva upp sig över en kant till gödselplattan innan man äntligen framme och förhoppningsvis har kvar i alla fall hälften av skottkärrans ursprungliga innehåll.

Det finns två stall här på gården med vardera 10 och 14 boxar. Det ”nya” på 10 boxar byggde vi i det tidigare mjölkrummet för cirka 20 år sedan och det ska nu hyras ut till annan verksamhet. Därför håller vi på och renoverar det ”gamla” stallet tvärs över gården dit jag ska flytta över permanent.

Det stallet är smart uppbyggt i flera olika sektioner sedan tidigare vilket har blivit extra aktuellt nu i dessa tider. Det blir inte några förändringar i layouten men några bekvämligheter ska tillföras. Inga guldknoppar och glänsande stallinredning utan allt fokus ligger på att få det så arbetsvänligt som möjligt – och just gödselplattan är det jag ser fram emot mest!

Hela stallet har en lätt lutning ut mot plattan och tömningen av skottkärran sker från en lastkaj. Det är så ergonomiskt som det kan bli om man nu bortser från maskinella lösningar. Jag tror verkligen att det kommer bli toppen i slutändan. Just nu följer jag slaviskt ”Bygga och renovera stall”-gruppen på Facebook där man kan få massor av bra tips men om ni sitter och håller på någon smart lösning så får ni mer än gärna hojta till!

/Kristina


Kristina Warg
10 mars 15:05

Kristinas blogg: ”Accepterad eller premierad – det är upp till var och en”

Kristinas blogg: ”Accepterad eller premierad – det är upp till var och en”
Kristina Warg funderar över det mesta i ridsportens värld. Foto: Lina Nydahl

Nu under pandemitider och tävlingsstopp är det lätt att tappa motivationen och orken. Men när man hör om hästarna som dött i Valencia och även nyheten att Fredrik Jönssons fantastiska Cold Play gått bort, ja då får man lite perspektiv.

Det gäller att ta tillfället i akt att glädjas åt de små sakerna som gör en glad i vardagen, som varje gång man får sitta på en häst som gör ett bra språng eller varje gång man hör hästarna lugnt tugga sitt hö i boxen.

Utöver Covid och EHV-1 så har väl veckans snackis varit bruksprovet och de nya bestämmelserna med accepterad och premierad nivå. Mycket har handlat om att det skulle vara en låg nivå på de accepterade hingstarna och att detta på sikt skulle kunna ha en negativ effekt på aveln.

Jag tycker att Johanna Sällberg i sin blogg tog upp ett högst relevant problem att det kan urvattna den statistiska möjligheten att utvärdera de yngre SWB-hingstarna då det potentiellt blir färre avkommor per hingst. Själv tror jag dock att omdömena i sig har en inverkan på hur fördelningen av ston kommer bli mellan de nygodkända hingstarna.

Valfrihet är heller inget vi saknar i dagsläget. Eftersom vi även tidigare kunnat betäcka med de flesta hingstarna via ett-sto licens, så länge de är accepterade i något godkänt avelsförbund, så innebär inte det nya systemet någon marginell förändring avseende det totala utbudet hingstar. Däremot gör det desto mer för att uppfödarna ska kunna ta ett informerat beslut.

Efter att ha sett hingstarna och läst omdömena tycker jag att det är ganska tydligt vilka som på sikt kan vara aktuella för toppsporten och vilka som har väldigt liten chans. Om någon sedan vill betäcka med hingstar som bedömts 6-poängmässigt i teknik och förmåga, kanske för att det är billigt, för att det är deras egen hingst eller för att de gillar hästens temperament eller färg så tycker jag personligen att det ska vara fritt fram.

Avkomman från det beslutet kan ju av slump bli en bra hopphäst ändå, precis som när vi betäcker med etablerade prestationshingstar vet att det kan bli både flipp och flopp även om sannolikheten för framgång är högre.

Det faktum att El Barone endast uppnår accepterad nivå tycker jag ytterligare påvisar nyttan av det nya systemet. Det är en eftertraktad hingst såväl här i Sverige som i övriga Europa. Nu når han inte upp till premierad nivå av olika anledningar men vi får ändå en opartisk exteriörbedömning av svenska domare och lite mer upplysningar för att kunna göra ett informerat val.

Summa summarum så tycker jag att förändringen av bruksprovet är till det bättre. Det finns enligt mig några potentiella guldkorn bland de yngre hingstarna som endast uppnått accepterad nivå och att ägarna då får incitament att behålla dessa hästar som hingstar. Antalet ston som hopphingstarna får handlar i slutändan om ifall de eller deras avkommor visar framfötterna på tävlingsbanorna.

/Kristina


Kristina Warg
3 mars 20:18

Kristinas blogg: ”Vi alla behöver tänka över vårt reseupplägg”

Kristinas blogg: ”Vi alla behöver tänka över vårt reseupplägg”
Kristina Warg är bloggare på Ridsport. Foto: Privat

I flera år har jag avundats de som haft möjlighet att ta sitt pick och pack och spendera några av de värsta veckorna på soliga tävlingstourer i södra Europa. Förra året var avundsjukan nere på minimal nivå när folk reste i 4-5 dagar för att komma fram, hoppa en klass och sedan vända hem igen på grund av nya coronarestriktioner. När jag i år ser de fruktansvärda filmerna och läser vittnesmålen från Valencia känner jag en enorm tacksamhet att det inte fanns på kartan att ge oss ut på Europatour för egen del detta år.

Att samla stora mängder hästar på en liten yta är ett dilemma sett till smittorisker.

Det finns en diskussion att föra kring den framtida hållbarheten, sett till såväl miljön som hästvälfärd, i att kuska genom hela Europa för att tävla. Samtidigt är tourerna så mycket mer än bara tävlingar för många av deltagarna. Att samla stora mängder hästar på en liten yta är ett dilemma sett till smittorisker. Men det ger skalfördelar för arrangören och är en stor fördel när det gäller handel och nätverkande, så jag tror att de är här för att stanna oavsett vad man tycker.

Får man dit proffsen för handeln så får man dit amatörerna för upplevelsen på köpet.

Globaliseringen har fört världen närmare och gett oss ett annat perspektiv på vad som är möjligt, vilket jag inte tror att varken covidpandemin eller ett EHV-1 utbrott kan bekämpa på sikt.

Däremot kommer detta kommer innebära förändringar och högre krav på arrangörerna när det gäller smittskydd. Vad jag förstår det så har upplägget för uppstallningen i Valencia spelat en stor roll i smittspridningen, där majoriteten av hästarna stallats upp under ett och samma tält.

Att det i framtiden införs begränsningar på antalet boxar per enhet för att hämma eventuell smittspridning samt öka möjligheterna att separera hästar vid ett utbrott ligger nära till hands.

Jag blir tokig när veterinären vidrör alla hästar utan att desinficera sig.

Här i Sverige tror jag vi har en stor fördel av att vi hade ett förhållandevis kontrollerat utbrott (geografiskt sett) av den neurologiska varianten redan förra vintern. Jag skulle påstå att vi är ganska bra på smittskydd i Sverige, även om det så klart alltid kommer finnas individer som inte tar ansvar. Det knorrades en del över ökade kostnader när Jordbruksverkets bestämmelser för desinficering av tävlingsboxar infördes för ett antal år sedan och det kommer säkert debatteras en del om det införs nya bestämmelser men förhoppningsvis blir det till det bättre. För även om vi ligger i framkant så finns det förbättringsområden!

Ett av dessa är tävlingsbesiktningen. Om det är några som man inte trodde skulle behöva undervisas i ämnet så är det veterinärkåren, men där tycker jag att Ridsportförbundet, eller snarare Jordbruksverket, borde gå ut med ett förtydligande angående vad tävlingsveterinären har rätt att göra. Det känns väldigt snedvridet när man som ryttare måste be veterinären att inte ta på ens häst. Jag blir tokig när veterinären vidrör alla hästar utan att desinficera sig eller använda engångshandskar under tävlingsbesiktningen. Det hör inte till vanligheterna men jag har ändå varit med om det flertalet gånger.

I hästvärlden har vi vår alldeles egna smittskyddsmilis som aldrig är sena att kommentera på Facebook att hela världen borde stanna hemma 24/7, både när det gäller Covid men kanske främst när det drabbar hästarna.

En lösning kan absolut vara att stoppa allt resande och tävlande, men det är en tillfälligt uppbromsande lösning som inte är hållbar på längre sikt. Likt Covid-restriktioner bör det inte appliceras kategoriskt utan där det ger effekt.

I det stora tror jag att vi alla behöver tänka över vårt reseupplägg men framförallt göra förbättringar på tävlingsplatserna och ta oss en ordentlig funderare över vilka beteendeförändringar som kan ge stor positiv effekt. Avslutningsvis så hoppas jag verkligen att hästarna och deltagarna i Valencia får det stöd och hjälp de behöver och att hästarna tillfrisknar och kan få komma hem riskfritt.

/Kristina


Kristina Warg
17 februari 20:29

Kristinas blogg: ”Självklart ska man inte sitta och ta selfies”

Kristinas blogg: ”Självklart ska man inte sitta och ta selfies”
Blågul rosett är alltid trevligt. Foto: Privat

Helgen bjöd på årets första tävling och jag besökte Smedstad Ridsportcenter för första gången. En enormt fin anläggning och väldigt välarrangerade tävlingar! Stora ytor, nytt, fräscht och genomtänkt. I kombination med den proffsiga Östergötlandsmaffian – bland annat Marita Johansson i domartornet och Sara Brink som banbyggare – kan det inte bli mycket bättre.

Helgens observation måste annars vara att något typ av logistikpris bör delas ut till Elin Andersson/Stall Hästkullen med team. Elin stod för 8 utav 38 starterna i 1.00m och 9 utav 75 starter i 110 och ändå behövde ingen vänta. Lite av en Jörgen Larsson 2.0.

För egen del var det väldigt roligt att komma igång med tävlandet igen! Min senaste start var Breeders Trophy i september innan corona satte stopp. Hästarna var fina och framförallt så Fortino kändes helt fantastisk. Fortino SB (f 2015 e Favorit Ask-Orlando, ägare/uppfödare Monica Lindstedt) har jag ridit sedan han var tre år gammal och det är en häst jag hoppas och tror väldigt mycket på!

Han gick väldigt bra förra året och var bland annat placerad i 5-årsfinalen i Falsterbo. Det har varit en del intresse för honom och det gör nog att jag uppskatta att få ha honom kvar i stallet lite extra mycket. Förhoppningsvis får vi möjlighet att visa framfötterna nu under 6-årssäsongen, det kändes i alla fall som att vi var på rätt väg!

Här hemma kämpar 3-åringarna på. Några är fortfarande på vila efter inridning och just nu har jag två i träning. Den ena är väldigt enkel och ska nog ge sig ut på sin första skogstur här efter lite drygt två veckor i arbete medan den andra fortfarande jobbar på att slappna av i hanteringen.

Olika hästar kräver olika lösningar men det är det som är spännande med det här jobbet! Utöver hästarna som har varit på tävling så har jag även varit iväg med mina 4-åringar på en öppen bana. Det är alltid så chockartat som ryttare när polletten trillar ner. De slutar vingla sig fram och hoppar helt plötsligt banor med titthinder och kombinationer som små mini GP-hästar.

Något jag för övrigt tänkte på i helgen är den nya TR-regeln om mobilanvändande på hästryggen. Ofta upplever jag att det är svårt att höra vad som sägs i högtalarna. Ibland anger heller inte speakern startnummer utan endast ryttaren/hästens namn. Då har man inte möjlighet att hålla koll utan att ha memorerat hela startlistan. Har man flera hästar i olika klasser blir det helt omöjligt så för mig är mobilen ett stort hjälpmedel för att ha koll på vilket ekipage som startar och hur jag ligger till tidsmässigt.

I helgen kände jag mig då som en bov de gånger jag tog upp mobilen ur fickan för att kolla in onlinerapporteringen. När jag nu skulle skriva den här bloggen så passade jag dock på att undersöka hur den är formulerad och upptäckte att jag troligtvis inte har läst regeln tidigare. Förbudet gäller nämligen endast när hästen är i rörelse, vilket i och för sig även gäller i mitt fall då jag passar på att kolla hur jag ligger till under en skrittpaus.

Självklart ska man inte sitta och ta selfies eller svara på mail på framhoppningen men jag undrar hur vanligt det är, det är inget som jag har upplevt som ett problem i alla fall. Men det är kanske mer tänkt som en riktlinje än en regel att följa nitiskt?

/Kristina

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 119 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

69:- i månaden