Kristina Warg
Blogg
Kristina Warg är hoppryttare och unghästutbildare. Häng med i en fartfylld vardag med utbildningshästar och framtidsplaner hemma på familjegården Edeby Säteri i Sörmland.
Kristina Warg
17 februari 20:29

Kristinas blogg: ”Självklart ska man inte sitta och ta selfies”

Kristinas blogg: ”Självklart ska man inte sitta och ta selfies”
Blågul rosett är alltid trevligt. Foto: Privat

Helgen bjöd på årets första tävling och jag besökte Smedstad Ridsportcenter för första gången. En enormt fin anläggning och väldigt välarrangerade tävlingar! Stora ytor, nytt, fräscht och genomtänkt. I kombination med den proffsiga Östergötlandsmaffian – bland annat Marita Johansson i domartornet och Sara Brink som banbyggare – kan det inte bli mycket bättre.

Helgens observation måste annars vara att något typ av logistikpris bör delas ut till Elin Andersson/Stall Hästkullen med team. Elin stod för 8 utav 38 starterna i 1.00m och 9 utav 75 starter i 110 och ändå behövde ingen vänta. Lite av en Jörgen Larsson 2.0.

För egen del var det väldigt roligt att komma igång med tävlandet igen! Min senaste start var Breeders Trophy i september innan corona satte stopp. Hästarna var fina och framförallt så Fortino kändes helt fantastisk. Fortino SB (f 2015 e Favorit Ask-Orlando, ägare/uppfödare Monica Lindstedt) har jag ridit sedan han var tre år gammal och det är en häst jag hoppas och tror väldigt mycket på!

Han gick väldigt bra förra året och var bland annat placerad i 5-årsfinalen i Falsterbo. Det har varit en del intresse för honom och det gör nog att jag uppskatta att få ha honom kvar i stallet lite extra mycket. Förhoppningsvis får vi möjlighet att visa framfötterna nu under 6-årssäsongen, det kändes i alla fall som att vi var på rätt väg!

Här hemma kämpar 3-åringarna på. Några är fortfarande på vila efter inridning och just nu har jag två i träning. Den ena är väldigt enkel och ska nog ge sig ut på sin första skogstur här efter lite drygt två veckor i arbete medan den andra fortfarande jobbar på att slappna av i hanteringen.

Olika hästar kräver olika lösningar men det är det som är spännande med det här jobbet! Utöver hästarna som har varit på tävling så har jag även varit iväg med mina 4-åringar på en öppen bana. Det är alltid så chockartat som ryttare när polletten trillar ner. De slutar vingla sig fram och hoppar helt plötsligt banor med titthinder och kombinationer som små mini GP-hästar.

Något jag för övrigt tänkte på i helgen är den nya TR-regeln om mobilanvändande på hästryggen. Ofta upplever jag att det är svårt att höra vad som sägs i högtalarna. Ibland anger heller inte speakern startnummer utan endast ryttaren/hästens namn. Då har man inte möjlighet att hålla koll utan att ha memorerat hela startlistan. Har man flera hästar i olika klasser blir det helt omöjligt så för mig är mobilen ett stort hjälpmedel för att ha koll på vilket ekipage som startar och hur jag ligger till tidsmässigt.

I helgen kände jag mig då som en bov de gånger jag tog upp mobilen ur fickan för att kolla in onlinerapporteringen. När jag nu skulle skriva den här bloggen så passade jag dock på att undersöka hur den är formulerad och upptäckte att jag troligtvis inte har läst regeln tidigare. Förbudet gäller nämligen endast när hästen är i rörelse, vilket i och för sig även gäller i mitt fall då jag passar på att kolla hur jag ligger till under en skrittpaus.

Självklart ska man inte sitta och ta selfies eller svara på mail på framhoppningen men jag undrar hur vanligt det är, det är inget som jag har upplevt som ett problem i alla fall. Men det är kanske mer tänkt som en riktlinje än en regel att följa nitiskt?

/Kristina


Kristina Warg
3 mars 20:18

Kristinas blogg: ”Vi alla behöver tänka över vårt reseupplägg”

Kristinas blogg: ”Vi alla behöver tänka över vårt reseupplägg”
Kristina Warg är bloggare på Ridsport. Foto: Privat

I flera år har jag avundats de som haft möjlighet att ta sitt pick och pack och spendera några av de värsta veckorna på soliga tävlingstourer i södra Europa. Förra året var avundsjukan nere på minimal nivå när folk reste i 4-5 dagar för att komma fram, hoppa en klass och sedan vända hem igen på grund av nya coronarestriktioner. När jag i år ser de fruktansvärda filmerna och läser vittnesmålen från Valencia känner jag en enorm tacksamhet att det inte fanns på kartan att ge oss ut på Europatour för egen del detta år.

Att samla stora mängder hästar på en liten yta är ett dilemma sett till smittorisker.

Det finns en diskussion att föra kring den framtida hållbarheten, sett till såväl miljön som hästvälfärd, i att kuska genom hela Europa för att tävla. Samtidigt är tourerna så mycket mer än bara tävlingar för många av deltagarna. Att samla stora mängder hästar på en liten yta är ett dilemma sett till smittorisker. Men det ger skalfördelar för arrangören och är en stor fördel när det gäller handel och nätverkande, så jag tror att de är här för att stanna oavsett vad man tycker.

Får man dit proffsen för handeln så får man dit amatörerna för upplevelsen på köpet.

Globaliseringen har fört världen närmare och gett oss ett annat perspektiv på vad som är möjligt, vilket jag inte tror att varken covidpandemin eller ett EHV-1 utbrott kan bekämpa på sikt.

Däremot kommer detta kommer innebära förändringar och högre krav på arrangörerna när det gäller smittskydd. Vad jag förstår det så har upplägget för uppstallningen i Valencia spelat en stor roll i smittspridningen, där majoriteten av hästarna stallats upp under ett och samma tält.

Att det i framtiden införs begränsningar på antalet boxar per enhet för att hämma eventuell smittspridning samt öka möjligheterna att separera hästar vid ett utbrott ligger nära till hands.

Jag blir tokig när veterinären vidrör alla hästar utan att desinficera sig.

Här i Sverige tror jag vi har en stor fördel av att vi hade ett förhållandevis kontrollerat utbrott (geografiskt sett) av den neurologiska varianten redan förra vintern. Jag skulle påstå att vi är ganska bra på smittskydd i Sverige, även om det så klart alltid kommer finnas individer som inte tar ansvar. Det knorrades en del över ökade kostnader när Jordbruksverkets bestämmelser för desinficering av tävlingsboxar infördes för ett antal år sedan och det kommer säkert debatteras en del om det införs nya bestämmelser men förhoppningsvis blir det till det bättre. För även om vi ligger i framkant så finns det förbättringsområden!

Ett av dessa är tävlingsbesiktningen. Om det är några som man inte trodde skulle behöva undervisas i ämnet så är det veterinärkåren, men där tycker jag att Ridsportförbundet, eller snarare Jordbruksverket, borde gå ut med ett förtydligande angående vad tävlingsveterinären har rätt att göra. Det känns väldigt snedvridet när man som ryttare måste be veterinären att inte ta på ens häst. Jag blir tokig när veterinären vidrör alla hästar utan att desinficera sig eller använda engångshandskar under tävlingsbesiktningen. Det hör inte till vanligheterna men jag har ändå varit med om det flertalet gånger.

I hästvärlden har vi vår alldeles egna smittskyddsmilis som aldrig är sena att kommentera på Facebook att hela världen borde stanna hemma 24/7, både när det gäller Covid men kanske främst när det drabbar hästarna.

En lösning kan absolut vara att stoppa allt resande och tävlande, men det är en tillfälligt uppbromsande lösning som inte är hållbar på längre sikt. Likt Covid-restriktioner bör det inte appliceras kategoriskt utan där det ger effekt.

I det stora tror jag att vi alla behöver tänka över vårt reseupplägg men framförallt göra förbättringar på tävlingsplatserna och ta oss en ordentlig funderare över vilka beteendeförändringar som kan ge stor positiv effekt. Avslutningsvis så hoppas jag verkligen att hästarna och deltagarna i Valencia får det stöd och hjälp de behöver och att hästarna tillfrisknar och kan få komma hem riskfritt.

/Kristina


Kristina Warg
10 februari 20:45

Kristinas blogg: ”Att springa maraton gav mig nya insikter i sadeln”

Kristinas blogg: ”Att springa maraton gav mig nya insikter i sadeln”
Med nya upplevelser kommer nya insikter. Foto: Lina Nydahl

För snart två år sedan sprang jag faktiskt, tro det eller ej, ett maraton! Jag gick in för det ganska seriöst och löptränade 3-4 dagar i veckan under nästan 6 månader efter en vadslagning med min syster. Innan detta så hade jag som mest sprungit en mil, så det var något helt nytt och jag hade aldrig sprungit något lopp tidigare.

Det största problemet var hur mycket tid det tog då jag inte hade tänkt igenom att man måste träna på att springa längre distanser i förväg, eller det faktum att springa de längre distanserna kan ta flera timmar

Men att ha pushat mig själv till max, vilket ett maraton innebar för mig i alla fall, var en häftig känsla. Förutom den självklara nyttan med annan träning utöver ridningen, som förbättrad kondition och ork, så tycker jag att det gav mig fördjupade insikter i träningen med hästarna.

Nu ska inte mina hästar springa långdistanser men det var mycket som hände under resans gång som jag kunde sätta i relation till upplevelser jag haft med hästarna. Att trampa snett någon dag, att överanstränga en hälsena eller att helt plötsligt få en formtopp och tvåmilen känns hur enkel som helst.

Att något kan vara jättekul ena dagen och hemskt nästa dag när man blivit lite stel. Att miljöförändring kan boosta motivationen. Att illasittande utrustning kan förstöra enormt – och att underlaget kan ha en otrolig effekt på prestation och skaderisk. Allt det där låter självklart även i ridsportvärlden men jag tycker att jag fick en ökad förståelse för hästarnas upplevelse när jag genomlevt det själv i något som ändå var en målmedveten ”satsning”.

Under den perioden så hade jag dessutom ett större gäng riktigt begåvade hästar i samma årgång. Av olika anledningar så var fem av stallets dåvarande hästar födda 2015 och gjorde sina fyraårssäsonger. De hade alla lite olika förutsättningar. Några var helt i fas och gick Falsterbo/Breeders medan någon reds in under året och bara hann göra någon enstaka träningstävling – men alla fem hade bra grundförutsättningar.

Oavsett så var det väldigt intressant att ha så pass många hästar i samma åldersgrupp. Det var många likheter mellan min egen maratonträning, som var något helt nytt för mig, och deras första tävlingssäsong som var något helt nytt för deras del.

Det jag la märke till var att jag hade en ny favorit i gänget i princip varje vecka. De hade alla olika formkurvor i sin utveckling och när det kändes hopplöst med den ena så blommande den andra ut, för att sedan byta plats igen några veckor senare när de gick in i en ny inlärningsperiod.

Jag tror att även detta, att hästarna har formtoppar och utvecklas i olika perioder, är något som låter självklart men som det ändå är lätt att kanske missa eller missförstå när man bara har en häst. Det är lätt att man tappar bort sig och ändrar sitt system för att hästen känns sämre under en period, när det egentligen bara är en del av inlärningen – ingen häst har en spikrak utvecklingskurva.

Det gäller att vara uppmärksam på när de behöver vila eller pushas vidare och den balansgången är svår. Är det den första unghästen man utbildar kan det vara viktigt att ta regelbunden hjälp för att göra den bedömningen. Men mitt tips är att tänka på att grundprinciperna egentligen inte skiljer sig mycket från någon annan sport!

/Kristina


Kristina Warg
3 februari 19:05

Kristinas blogg: ”När hindret blir till en fördel”

Kristinas blogg: ”När hindret blir till en fördel”
Det är något speciellt med de lite knepiga hästarna. Foto: Lina Nydahl

Min knepigaste inridningshäst någonsin hade jag förra året. Han var den typen som helst flög hundra meter bort om man nu fick för sig att lyfta handen över midjehöjd. Väldigt rädd för all rörelse och kunde stå som fastfrusen i total skräck för att sedan plötsligt explodera åt olika håll.

Allt vi gjorde fick ganska extrema reaktioner och det var definitivt den häst vi lagt mest energi, tid och tankeverksamhet på. Nu är han turligt nog samtidigt den häst som har imponerat mest i löshoppningen så det motiverade oss så klart lite extra att ta oss igenom en knepig inridning.

Det tog väldigt lång tid att ens få lägga en arm över sadeln. När jag väl hade kommit upp och vant honom vid det momentet så var det väldigt obehagligt att skritta med ryttare. Sedan var det väldigt obehagligt att trava med ryttare. Galoppfattningar var så klart extremt läskiga och rörelsen med ryttare i galopp ska vi ens inte tala om.

Jag vänjer vanligtvis hästarna vid de inledande momenten så som longering och att ha träns och sadel själv men sedan brukar jag ta hjälp vid de första uppsittningarna och fram tills hästarna rids i alla gångarter. Oftast får jag hjälp av Fredrik, som jag har känt sedan jag var i 10-årsåldern då han började sko våra hästar. Fredrik är hovslagare med väldigt mycket hästkunskap och bor sedan många år tillbaka även här på gården.

Han har alltid ställt upp när jag behöver hjälp och idag har vi även ett samarbete där vi äger hästar ihop.  Utan Fredriks hjälp och framför allt hans lugn så tror jag inte att jag hade löst det med denna häst! Det tog tid men tillsammans så redde vi ut det utan att det blev något bakslag längs vägen.

Hux flux nio månader senare så var den här hästen, som kallas för Bello, i helgen iväg på sin första träningstävling och skötte sig helt exemplariskt! Jag ville ge mig ut med honom tidigt för att han ska få chansen att vänja sig vid de situationer som uppstår vid tävling utan att prestationen i sig var viktig, men det visade sig att han hanterade det riktigt bra.

Han hoppade runt felfritt men den stora vinsten var att han var så cool i all hantering och på sin första framhoppning. Vid uppsittning är han nuförtiden min mest väluppfostrade häst som alltid står blickstilla i och med att vi lagt så mycket träning på den biten. Han är fortfarande en väldigt känslig individ men han har numera ett stort förtroende för ryttaren och gör allt vi ber honom om.

Något annat jag tycker är häftigt är hur mycket glädje jag får från en sådan här utveckling! När jag var yngre så fastnade jag nog i att det framför allt var vinster, rosetter och pokaler som gav lycka i den här sporten men jag har märkt att jag känner väldigt mycket glädje och stolthet även från sådana här små framsteg med de yngre hästarna. Speciellt med en knepig häst som man behövt lägga extra energi på och fått ett lite extra starkt band till.

Nu är det extra spännande att få se att den där känsligheten som var Bellos stora hinder förra året kan få komma fram och bli en fördel. Jag har stora förhoppningar på honom och det ska bli väldigt spännande att få komma ut på tävlingsbanorna för första gången till våren!

/Kristina


Kristina Warg
27 januari 20:41

Kristinas blogg: ”Önskar tävlingsarrangörerna hade samma tänk”

Kristinas blogg: ”Önskar tävlingsarrangörerna hade samma tänk”
Rätt förutsättningar på banan är a och o för en lyckad tävlingsstart. Foto: Privat

Nu har tävlingarna öppnat upp för anmälan för oss som är yrkesverksamma! Vi är nog många som är glada för möjligheten att få starta upp tävlingssäsongen men precis som alla andra hoppas jag att läget i världen förbättras och att alla får möjlighet att visa upp sig på tävlingsbanorna snart igen.

I ”min” del av landet startar säsongen med tävlingar på Strömsholm denna helg. Jag valde dock bort den tävlingen till förmån för en träningstävling på min hemmaklubb och jag kommer istället starta upp tävlingssäsongen först vecka 7.

Jag har den stora förmånen att bo nära Södertälje Ridklubb som regelbundet anordnar väldigt trevliga träningstävlingar. Jag har varit där med alltifrån ex-galoppören som omskolats och gjorde sina första hoppstarter i livet till äldre hästar som kanske börjat krångla på olika sätt med sina ryttare. Majoriteten av mina hästar gör dessutom sina första starter i livet just på SRK och det är även ett optimalt sätt för de rutinerade tävlingshästarna att starta säsongen i så tävlingslik atmosfär som möjligt utan den adderade pressen som tävlingsaspekten ger.

Anläggningen i sig erbjuder, som inomhusarrangemang, bra förutsättningar då det finns två stora ridhus som ger goda framridningsmöjligheter. Det är även bra banor, byggda med tävlingshinder vars karaktär anpassas för höjden – men framför allt så är det välorganiserat med bra personer på rätt plats!

Träningstävlingarna på SRK är ett arrangemang där det kommer alltifrån mästerskapsryttare till de som gör sin första start i livet och det händer att vissa hoppar hinder på framhoppningen från fel hål eller inte kan högerregeln, men jag upplever aldrig att det är allt för rörigt eller okontrollerat just för att det finns utbildade personer närvarande.

På framhoppningen står oftast Katarina som lugnt och tryggt styr upp och sköter in- och utsläpp till framhoppningen samt håller koll på alla möjliga ändringar som sker under dagen. Annelie i domartornet är helt fenomenal på att vara organisatör och tillgodose alla önskemål om ändringar och omstarter, agera speaker och samtidigt sköta betalning och skriva kvitton – och så finns hon alltid där för att ge hjälpande förslag när det kör ihop sig för något ekipage.

Det är även inspirerande att se att många ridskoleekipage ges möjligheten att delta och jag ser ofta bra ridning på fina ponnyer/hästar när gäller ridskolans elever. Många av ridskoleeleverna hugger också i under dagen och sköter alltifrån insläppet till banan på ett proffsigt sätt till att bära bort hinder vid dagens slut. Jag har som sagt varit där med alla möjliga hästar med olika problem och alltid bemöts med lugn, förståelse och hjälpsamhet från alla som jobbar med arrangemanget.

De gör alla ett jättejobb med att hålla flytet under dagen och samtidigt hålla god stämning. Det är en atmosfär där det är okej att göra fel men möjligheten ges alltid till att göra om och göra rätt. Det är otroligt utbildande för såväl unga ryttare som för unghästarna och jag önskar att tävlingar upp till regional nivå, och generellt de flesta unghästklasser, kunde ha samma tänk. För unghästarna vill jag ha ordentlig marklinje, lite karaktär på hindren med riktiga infångare och inbjudande anridningar – men framför allt vill jag ha möjligheten att ge min gröna häst tid att slappna av inne på banan.

Jag förstår att det är svårt att individanpassa i tävlingssituation där vi har ett tävlingsreglemente att följa och då anpassning för ett ekipage kan ändra förutsättningarna för nästa ekipage. Generellt hade jag dock önskat att det är den inställningen man ska sträva efter, att i lätta klasser (upp till 1,20) vara mer flexibel för att ge ekipagen så bra förutsättningar som möjligt att lyckas.

Det värsta jag vet är när man åker på mindre tävlingar med unghästar och inte får vara inne på banan samtidigt som ryttaren innan rider och sen så ger domaren startsignal direkt vid insläpp. Ibland förväntas man starta samtidigt som föregående ekipage ska gå ut ur ridhuset och dörrarna står öppna.

Jag upplever att det framför allt är hos lokala och regionala arrangörer (1-2* enligt nya reglementet) det slarvas med detta och det leder till ökad spänning och hets hos såväl de orutinerade hästarna som hos de orutinerade ryttarna. Självklart ska varken träningstävlingar eller tävling bli någon skyddad verkstad där man tar bort allt som möjligtvis kan skrämma en häst, men det är inte samma sak att ha lite tittiga utfyllnader i hindren som att skapa en stressande miljö.

Jag jobbade under några år i Tyskland och där har de alltid uppsutten bangång på A-nivå (klasser upp till 1,05). De yngsta hästarna som var ute på sina första starter i livet gavs alltså möjlighet att i god tid få komma in på banan under ordnade former och ta sig en titt på alla hinder. Det är något som många av de större tävlingsarrangörerna tagit efter här i Sverige, till exempel hos Norrköping Horse Show, Sundbyholm, och så vidare.

Själv tycker jag att det borde uppmuntras även i klasser på låg nivå för yngre ryttare, just för att de ska ges tid till att slappna av inne på banan tillsammans med sin häst eller ponny.

Några generella tips till de som ger sig ut på sina första träningstävlingar är att först och främst välja ett arrangemang som man har hört gott om. Prata med er tränare eller andra runt om kring er och hör er för vad som skulle vara passande för er som ekipage. Det behöver inte på något sätt vara det flashigaste eller största men det bör vara välorganiserat av kunniga människor.

Nästa tips är att andas och ta god tid på er! Man ska självklart inte rida fram sin häst för länge men det är aldrig fel att skritta fram riktigt ordentligt för hand för att såväl häst som ryttare ska få tid att slappna av.

Skapa förutsättningar för att lyckas genom att vara på plats i tid och vara ordentligt förberedd. Ta god tid på er till såväl framskrittning och framhoppning som inne på banan innan ni går över startlinjen – och kom håg att ha kul!

Här är en start från förra året.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Kristina Warg (@kristinawarg)

/Kristina


Kristina Warg
20 januari 18:24

Kristinas blogg: ”Inte alla som förstår hur mycket jobb det är att driva en gård”

Kristinas blogg: ”Inte alla som förstår hur mycket jobb det är att driva en gård”
Att driva egen gård är ingen dans på rosor, men fördelarna överväger ändå för Kristina Warg. Foto: Lina Nydahl

Jag kan nog med ganska hög säkerhet säga att jag redan genomlevt 2021 års värsta helg. Det började med att jag i torsdags hade en lång dag med jobb från 07.00-22.00. Fullt hanterbart och något som de flesta som jobbar med hästar säkert är med om på regelbunden basis.

Det var dock bara introt till en mardrömshelg då jag på fredagsmorgonen vaknade till en vattenläcka i värmecentralen. Efter undersökning av gårdens alla värmeväxlare så konstaterade vi att läckan kom från vår, inte speciellt gamla, ackumulatortank. Även om vi fick ägna mycket tid åt att utrymma garaget intill och sopa ut vatten så var själva vattenläckan det minsta problemet när värmesystemet havererade på årets kallaste dag.

Dagen som redan var fylld med stalljobb, ridning, leverans av häst från Tyskland, upphämtning av annan häst och besök av hästägare blev dessutom fullsmockad med rörmokare och samtal med servicetekniker.

Jag och min bror, som kom hem från Stockholm för att hjälpa till, fick sedan jobba i skift under natten för att manuellt släppa ut luft som kommit in i systemet och fylla på vatten med intervaller på bara några minuter. När tanken kopplades bort så blev det svårt att få full effekt i systemet och felmarginalen är mycket mindre, så det har varit ett ständigt jobb hela helgen med att optimera pannan och få fram en både kort- och långsiktig lösning.

När något går sönder så blir det en dominoeffekt där det verkar som allt, såväl relaterat som orelaterat, händer samtidigt. Utöver att ackumulatortanken gick sönder och värmesystemet havererade så …

  • Frös även låset in till värmecentralen.
  • Frös vattnet i min lägenhet (som är en vindsvåning i ett gammalt hus och därav gårdens sämst isolerade).
  • Gick en säkring till traktors motorvärmare som då vägrade starta.
  • Frös vattnet på hästarnas lösdrift. Det är eluppvärmt så det var orelaterat till värmepannan men vi hade missat att isolera locket på en kontrollucka.

Vad som däremot är svårt att förstå för någon som aldrig drivit en gård är allt arbete bakom. Inte bara på helger där allt går åt pipsvängen, utan i vardagen.

Det är sådana här helger som man funderar på varför man inte bor i lägenhet i stan där det största problemet är att flytta bilen när det är datumparkeringen eller att bussen kommer för sent. Jag tror många som har egen gård kan känna igen de tankarna under slitiga dagar!

Vad som däremot är svårt att förstå för någon som aldrig drivit en gård är allt arbete bakom. Inte bara på helger där allt går åt pipsvängen, utan i vardagen. De senaste två åren har jag fått möjligheten att övervintra på en annan gård och det är första gången jag själv stått inackorderad med hästarna.

Även om jag då skött mina hästar, mockning och så vidare själv så har jag verkligen uppskattat att det plogas, sandas, harvas i ridhus och ridvägar, töms gödselstackar, fixas staket, sladdas i hagar, körs fram vatten, grovfoderbalar och strö. Till och med den där skottkärran i ridhuset som alltid blir överfull hemma hos mig töms på ett magiskt sätt av någon annan när jag hyrt in mig. Allt det där tror jag att man lätt tar för givet och glömmer bort när man inte behöver göra det själv i vardagen!

Det finns många fördelar med att stå inackorderad och i 9 fall av 10 tror jag inte att det betalas ett skäligt pris för det.  Men det finns såklart fördelar med egen gård också och för min del är de klart övervägande, även om det inte kändes så just denna helg.

Något jag lärde mig under helgen var dock att driva en gård har en del likheter med en sportsatsning – man måste ha ett bra team!

Vi fick mycket hjälp under helgen från många håll och jag vill verkligen tacka alla som hjälpte till på ett eller annat sätt. Janne som kom och hjälpte mig att hitta säkringen till motorvärmaren bland de hundratal olika propp- och säkringsskåp som finns på gården och att koppla in batteriladdaren, Erik som kom med förlängningssladd och element för att värma upp den frusna rördelen vid lösdriften, Kestas och Robertas som svarade på alla möjliga och omöjliga frågor via telefon från Litauen – ja, det är många vi inte hade klarat oss utan.

/Kristina


Kristina Warg
13 januari 19:55

Kristinas blogg:”Faktumet att det var lite väntat gjorde inte saken lättare”

Kristinas blogg:”Faktumet att det var lite väntat gjorde inte saken lättare”
Vår bloggare Kristina Warg har nyligen förlorat två av stallets hästar. Foto: Lina Nydahl

I veckan tvingades vi ta bort Cassique som på många sätt var mina drömmars häst. Han kom till mig som 4-åring och tillsammans red vi alla unghästchampionat – Falsterbo, Breeders och även Unghäst-VM. Jag hade honom parallellt med att jag pluggade på Handels och min förhoppning var att han skulle vara redo för de större klasserna när jag tagit examen. Han var frisk och sund fram till sju års ålder då han helt oväntat blev halt.

Nu hade det gått nästan fem år sedan fynden konstaterades och efter många långa försök till behandling så fick han ändå nästan tre år här på gården som förtidspensionär. Långa härliga somrar på bete varvades med lösdriftsliv på vintern. Han levde ett fullgott hästliv helt utan krav på prestation och jag började tro att han skulle skrota runt här på gården tills han blev fyrtio år. Här om dagen försämrades dock skadan ytterligare och vi fick ta beslut om att ta bort honom. Faktumet att det var lite väntat gjorde inte saken lättare, det var lika hemskt ändå.

Img_76bf732684bd-1
Cassique CC var på alla sätt mina drömmars häst. Foto: Privat
Img_cd11fa3d4949-1
Jag är glad att han fick några sista bra år som förtidspensionär här hemma på gården. Foto: Privat

I veckan så såldes även en av mina mest lovande unghästar. Jag ägde henne tillsammans med en vän och det var ett medvetet beslut att sälja utifrån ekonomiska aspekter men det så klart alltid tråkigt att bli av med bra hästar.  Nu hamnar hon dock i ett jättebra hem och det ska bli spännande att se henne ute på tävlingar i framtiden, så i relation till att behöva ta bort Cassique så var det ingenting.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Kristina Warg (@kristinawarg)

När jag tvingas ta bort hästar har jag alltid fått mig en ordentlig funderare på varför jag håller på med det jag gör. Känslomässigt är det enormt jobbigt, speciellt med hästar som man byggt upp ett starkt band med. Försäljningar av hästar tycker jag däremot nästan aldrig är känslomässigt jobbigt längre, av den enkla anledningen att när hästar väl går vidare från mig så är det alltid till bra hem där jag vet att de får det bra även i framtiden. Däremot kan det så klart vara jobbigt ur ett prestationsperspektiv.

Man kan alltid fundera på om det var rätt tillfälle att sälja, kanske skulle man vågat behålla lite längre?

Men som sagt, i relation till att behöva ta bort en häst så känns en försäljning väldigt enkel och jag har ett gäng andra lovande hästar i stallet.  I Cassiques fall får jag känna mig tacksam för den tiden vi fick och att vi hade möjligheten att ge honom några riktigt bra sista år.


/Kristina

Kristina Warg
6 januari 18:45

Kristinas blogg: ”Fallteknik är en underskattad egenskap”

Kristinas blogg: ”Fallteknik är en underskattad egenskap”
Vad är egentligen viktigt att tänka på vid valet av utbildare. Om detta handlar Ridsports bloggare Kristina Wargs senaste inlägg om. Foto: Lina Nydahl/skärmbild

Jag har ett nära samarbete med dressyrryttaren Nina Hofmann Küppers sedan flera år tillbaka. Det hela startade med att jag letade efter en dressyrtränare och jag började träna med mina hopphästar för Nina. Därefter bad Nina mig att hoppa hennes dressyrhästar och vårt samarbete har utvecklats vidare från det.

Några av Ninas dressyrhästar kan bli lite extra glada när hindren kommer fram och det har vi ibland delat filmer av på sociala medier. Det verkar i sin tur ha gett mig något av ett rykte här omkring av att kunna rida halvtokiga hästar.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Kristina Warg (@kristinawarg)

Det roliga i det hela är att jag, när jag jobbade i Tyskland, var mer känd som den som sällan slog mig när jag ramlade av – och det ryktet kom inte från min förmåga att hålla mig kvar på hästarna så att säga. Jag hade ganska många 4-åringar på min lista och jag tror att jag ramlade av de flesta i alla fall en gång. Utöver det så var min första ponny en liten gul B-ponny vid namn Flippen (Flipper Moon). Flippen var en fantastiskt bästa vän men också den första att sticka huvudet mellan benen och dra av en bockserie på uteritten.

Jag lärde mig desto mer om hur man ramlade av.

Han hoppade dessutom alldeles för bra för sin ryttare och denna perfekta ryggverkan, i kombination med JOFA-hjälmen jag hade på den tiden, hade nog kunnat bli ett välbesökt cirkusnummer – ”den mänskliga kanonkulan”.  Bara från Flippen ramlade jag definitiv av hundra gånger. Minst en gång per uteritt, två gånger varje hoppträning och tre gånger varje hopptävling. Jag lärde mig inte speciellt mycket om att hålla mig kvar men jag lärde mig desto mer om hur man ramlade av. Fallteknik är en underskattad egenskap, som jag tror befästs enklast i ung ålder!

Jag har ofta tänkt på hur utsatt jag är i mitt yrke och jag skulle drabbas hårt bara av att bli borta i några månader.

I alla fall, de gånger vi har lagt upp något klipp på sociala medier på en busig häst så får jag nästan alltid samtal från folk som vill lämna sina hästar för inridning dagen efter. Själv tänker jag att om jag skulle lämna iväg en häst på inridning så skulle jag inte främst leta efter den ryttare som sitter kvar på en bockande häst utan snarare vilja veta att de har ett fungerade system, som minimerar riskerna att det blir fel över huvud taget.

Jag har oftast valt att tacka nej de gånger hästägare har ringt och velat lämna hästar som någon redan har misslyckats med. Risken blir helt enkelt för stor och jag tror inte att någon hästägare är beredd att betala det priset som skulle kompensera för den risken. När det gäller att ta emot hästar för inridning generellt så är det självklart en ökad risk i sig. Jag har ofta tänkt på hur utsatt jag är i mitt yrke och jag skulle drabbas hårt bara av att bli borta i några månader.

Kristinawarg_uteritt
Gården där jag har min verksamhet är omgiven av väldigt fina ridvägar. Foto: Kristina Warg

Men med rutin, ett bra team och ett utarbetat system så minskas riskerna betydligt. Det gäller också att ha förstående hästägare. Vissa hästar går från helt ohanterade till inridna på två veckor medan det kan ta flera månader att bygga upp ett förtroende med en känslig häst.

När det gäller system för inridning så tycker jag att vi har hittat ett bra tillvägagångsätt och vi har faktiskt optimala förutsättningar här på gården. Vi har nämligen ett litet ridhus med väldigt hög sarg. Ridhuset byggdes när jag var liten och vi fortfarande hade inackorderingar på gården. Det uppfördes i en befintlig lada och då min pappas slakteri (för vilt, vid jakt) ligger 30 meter in i ladan och omöjligen kunde förflyttas så blev ridhuset 30 meter långt.

Mina föräldrar har varit väldigt duktiga på att få ekonomi i gården och främst investerat i sådant som kan ge avkastning. Själv såg jag länge ridhuset som den största floppen då det är ganska stor investering men till mindre nytta i och med sin storlek. Nu visade det sig dock att ridhuset var en av de bästa investeringarna som gjorts då min mamma övertalade Mälarkliniken att hyra in sig och öppna sin första filial här. Ridhuset användes alltså även som longeringsvolt de första 10 åren innan kliniken utvidgade med ytterligare en byggnad här på gården.

Storleken motiverar mig också att snabbt ta mig därifrån när hästarna väl har ridits i alla gångarter.

Men, till saken är att även om storleken på ridhuset är till dess nackdel i de flesta fall så är det snarare en fördel när det kommer till inridning! Det byggdes enligt någon av dåtidens guideböcker från Ridsportförbundet så det har en absurt hög sarg (över två meter) vilket är orimligt sett till kostnaden men väldigt positivt ur säkerhetssynpunkt.

Ridhuset är tillräckligt stort för att hästarna ska kunna ridas i alla gångarter, men skulle det hända något så kommer de inte speciellt långt och de får inte upp någon fart. Storleken motiverar mig också att snabbt ta mig därifrån när hästarna väl har ridits i alla gångarter. Nästa steg är att ge oss ut på utebanan eller fältet/skogen med en trygg sällskapshäst.

Kristinawarg_uteritt2
När hästarna är ridna inomhus i alla gångarter föredrar jag att fortsätta inridningen utomhus. Här på ett fält där vi ofta tränar. Foto: Privat

Även där har vi optimala förutsättningar då vi har egen mark men även kan rida i flera mil på otrafikerade grusvägar. När hästarna har vant sig vid det så brukar det vara dags för vila. Generellt så tycker jag att det tar cirka sex veckor för en häst som är ohanterad att genomgå de här stegen.

Det finns som sagt hästar som gör det snabbare och hästar som det tar längre tid för, och där gäller det att hästägarna är förstående för de individuella avvikelserna. Som hästägare måste man hitta en ryttare vars system man tror på och vars bedömning man litar på.

Inridning handlar inte om att sitta kvar längst på en bockande häst utan om att på ett så genomtänkt sätt minimera riskerna för att hästen ska få en dålig upplevelse.

/Kristina


Kristina Warg
28 december 2020 12:39

”Är dagens rankningssystem bra ur ett välfärdsperspektiv?”

”Är dagens rankningssystem bra ur ett välfärdsperspektiv?”
Peder Fredricson och H&M All In. Foto: Roland Thunholm

Något som jag har funderat över så här i covid-tider är hur den absoluta toppen av vår sport egentligen är uppbyggd och varför den är så. Tankarna förstärktes ännu mer efter att jag tittat på dokumentären ”Nr.1” om Peder Fredricson nu under julhelgen och därefter har jag nördat ner mig i ett regelverk som jag inte hade full koll på tidigare – världsrankningens.

Jag ger mig nog ut på djupa vatten när jag försöker skriva om något jag egentligen inte har någon egen erfarenhet av, men ni får läsa detta inlägg mer som ett think piece än ett välgrundat debattinlägg. Min egna ”FEI World Ranking”-erfarenhet är väldigt begränsad och består utav totalt 5 stycken erhållna poäng från en 5* 145-klass jag fick möjlighet att starta i när jag red som YR under Göteborg Horse Show 2013.

Stinawarg-1002-2
Kristina Warg funderar över för- och nackdelar med hoppningens rankningspoäng. Foto: Lina Nydahl

Antalet poäng som utdelas i en klass är till stor del baserat på prissumman i klassen. Detta drivs av tankesättet att en klass med mycket prispengar attraherar en högre andel högt rankade ryttare och alltså leder till högre konkurrens. Mästerskap så som OS/VM/EM/Pan Am eller världscupfinaler ger i sin tur en stor andel poäng baserat på samma tankesätt.

I hoppningens världsrankningssystem så sammanställs vanligtvis ryttarnas trettio bästa resultat under den gångna 12-månadersperioden (alltså de trettio klasser där man fått högst poäng). Vissa regler tillkommer, så som att man bara får räkna ett resultat per dag, om man startar två hästar i samma klass får man bara räkna det ena resultatet och vissa mästerskapspoäng räknas i flera år men med avtagande värde.

Detta kan jämföras med dressyrens världsrankning som baseras på ekipaget och inte ryttaren och där endast de åtta bästa resultaten räknas.

Det höga antalet räknade resultat leder till att ryttarna mer eller mindre behöver tävla varje helg. Rankningen i sig avgör ryttarens attraktivitet för tävlingsarrangörer och därav deras förmåga att ta sig in på eftertraktade tävlingar. Själv undrar jag om det verkligen ska vara rimligt att hoppryttarna behöver tävla 45–50 veckor per år för att hänga med i toppen av världsrankningen? Är det bra ur ett välfärdsperspektiv för såväl hästar som ryttare? Och framförallt, är det något vi vill ska vara en av drivkrafterna i sporten?

Är det rimligt att hoppryttarna behöver tävla 45–50 veckor per år för att hänga med i toppen av världsrankningen?

Att resa till ett nytt land eller till och med ny kontinent varje vecka låter säkert väldigt lockande när man är yngre men jag kan inte se att det är hållbart i längden. Hästarna har så klart ett lugnare schema än vad ryttarna har men även för dem är det stora tävlingar över hela världen med ett bitvis väldigt intensivt schema.

Jag tror absolut att majoriteten av ryttarna i den absoluta toppen planerar och sköter sitt tävlingsupplägg med en långsiktig plan där hästarnas hälsa är i fokus, men bara det faktum att det finns incitament att överutnyttja hästarna för att kortsiktigt komma högre upp på rankningen är ett problem i sig.

Mycket tävlande sliter och det är något som jag tror behöver tas i beaktan till en högre grad. Framförallt för hästarnas välfärd men också för vår sports överlevnad. Hur vår sport betraktas av utomstående kommer vara direkt avgörande för dess framtid.

Bara det faktum att det finns incitament att överutnyttja hästarna för att kortsiktigt komma högre upp på rankningen är ett problem i sig.

Jag kan heller inte komma på någon annan sport som har en så lång och intensiv säsong. Tennis är till exempel en av de större sporterna med längst säsong, där ATP och WTA-touren sträcker sig från januari till november. Själv blev jag chockad över längden och intensiteten av en NBA-säsong när jag såg dokumentären ”The Last Game” om Michael Jordan. Men även de som tar sig till slutspel i NBA har två månader ”off-season”. Att föreställa sig att Serena Williams, Roger Federer eller Michael Jordan skulle spela matcher 3-5 dagar i veckan mer eller mindre varje helg året runt känns totalt orimligt.

Något som ändå talar för det nuvarande systemet tycker jag är att ryttare som Peder Fredricson och Steve Guerdat hänger med i toppen. Riktiga förebilder ur såväl ett sportsligt perspektiv som sett till hästhantering och grundfilosofi. Utöver det så finns det så klart flera potentiella baksidor utifall toppryttarna skulle börja tävla mer begränsat.

Man kan argumentera att det skulle bli svårare att arrangera de tävlingar som ekonomiskt drivs runt av publikintäkter eftersom att det indirekt blir svårare att locka de bästa ryttare till tävlingarna, vilket i sin tur kanske intensifierar skiftet till en alltmer pengadriven och publikfri sport.

Själv har jag ingen direkt lösning på problemet men jag tycker det är en intressant fråga att ta upp till diskussion. Vad vill vi att drivkrafterna i vår sport ska vara? Är det strävan efter att tillsammans med en häst uppnå det ultimata samspelet och prestera på topp i den allra tuffaste konkurrensen i världen? I så fall kanske världsrankningsystemet borde anpassats mer likt dressyrens nuvarande, baserat på ekipage och med ett lägre antal räknade resultat per år.

Eller så kanske man anser att det tillfredsställs genom mästerskap som VM och OS och att världsrankningen ska spegla de ryttare som kan prestera på topp under lång tid med ett stort antal hästar, likt vårt nuvarande system? Själv anser jag att vi bör hitta något slags mellanläge, där rankningen drivs vidare i en likartad men något begränsad form av det nuvarande systemet. Kanske med en officiell lågsäsong där inga rankningspoäng kan samlas och ekipagen på så vis tvingas till återhämtning?  Det tror jag skulle kunna gynna ryttarna, hästarna och sporten i sig i längden.

/Kristina

Läs mer om FEI:s rankningspoäng

49507882406_eaffe7c979_o
Steve Guerdat efter segern i världscupen i Bordeaux 2019. Foto: FEI/Richard Julliart

Kristina Warg
23 december 2020 20:55

”Jag hoppas att jag om tio år suckar åt mig själv”

”Jag hoppas att jag om tio år suckar åt mig själv”
Att ha ridbanan precis bredvid gästparkeringen på Mälaren Hästkliniks Hölöfilial gör susen för miljöträningen. I alla fall nästan alla dagar...Här rider Ridsports bloggare 5-åringen Calix de Merignat (e. Cavall Ask - Diarado). Foto: Lina Nydahl

På vår gård där jag driver min verksamhet så hyr även Mälaren Hästklinik in sig. Precis intill ridbanan där jag spenderar större delen av mina dagar ligger gästparkeringen till kliniken och där ser jag hela tiden personer som har stora problem att lasta sina hästar.

Jag rider utomhus varje dag på hästar i alla åldrar och då det är mycket aktivitet på parkeringen så blir de väldigt miljötränade vid en tidig ålder. Det är så klart en fördel men vid de tillfällen som jag blir knockad av en unghäst för att det flyger runt en ouppfostrad häst bredvid ridbanan så är det kanske inte det första jag tänker på.

Samtidigt har jag full förståelse då jag själv varit där. Min hästbakgrund startade med att min mamma började rida på ridskola som vuxen. Vi flyttade ut till gården när jag var sju år gammal och då skaffade mamma sin första egna häst och jag och mina syskon fick ponnyer.  Min mammas första häst hade även den stora problem med lastningen, konstigt nog… Många gånger åkte vi på träningar eller evenemang och fastnade sedan i ett fyra timmar långt lastningsmaraton.

Vi tog hjälp av alla möjliga typer för att lösa situationen. Det användes mängder av longerlinor, viftades med rep och lockades med godis. När jag ser tillbaka på det idag så är det självklart att problemet egentligen var okunskap från vår sida och brister i den dagliga hästhanteringen. Med den insikten är det lite lättare att hålla inne den där sucken över andras misslyckande lastningsförsök.

Det var en hel del krascher hit och dit och hästar som inte alls kändes redo för uppgiften.

En liknande insikt kom jag till på Breeders Trophy i höstas. Under pandemin hade alla kvalificeringsregler tagits bort och in kom en större andel oförberedda hästar med orutinerade ryttare än vad som är normalt. Jag tyckte att det var en hel del krascher hit och dit och hästar som inte alls kändes redo för uppgiften. Vi var flera stycken som jobbar med unghästar som satt och klagade på ”okunskapen” bland ryttarna som åkte dit med för orutinerade hästar eller helt saknade kunskapen själva.

Samtidigt vet jag att jag själv har varit precis där. När jag var 16 år så kvalade jag för första gången in två 6-åringar till Breeders. Den ena hästen hade jag gjort nio stycken felfria 130-rundor på raken med så vi kändes väl förberedda för uppgiften. Den andra hade vi haft sen den var föl men vi hade precis lyckats kvala in med två felfria 130-rundor.

Efterhand sjönk det väl in att jag som ryttare inte var redo för den svårighet som Breeders innebar.

En total flopp blev det dock då jag lyckades bli utesluten i första rundan med båda hästarna. Den ena stannade två gånger och den andra ramlade jag av. Besvikelsen och skammen över det totala misslyckandet var enorm och hade jag sett mig själv idag hade jag troligtvis skämts ännu mer. Just då hade jag precis sålt min egenutbildade EM-ponny, kände mig ganska framgångsrik för tillfället och hade stora förhoppningar som gick totalt i stöpet. Jag stortjöt i bilen hem och klagade över att jag med lätthet hade hoppat högre klasser med min ponny än vad jag gjorde med dessa hästar.

Efterhand sjönk det väl in att jag som ryttare inte var redo för den svårighet som Breeders innebar. Den ena hästen var även helt klart för orutinerad och överlag för svår för mig. Den gick senare vidare till att tävla framgångsrikt i 150 med sin nya ryttare. Den andra hästen var egentligen redo för uppgiften men där blev jag för nervös och man kan väl säga att jag inte var mentalt redo. Den hästen hade vi köpt året innan trots att den var exteriört inkorrekt och uppvisade hälta på veterinärbesiktningen.

Vi har alla har börjat någonstans och det viktigaste är att vi tar oss framåt.

I slutändan så fick den allt för stora hälsoproblem för att klara sig kvar i sporten och det var så klart en lärdom i sig. Av alla dessa upplevelser, såväl framgångar som misslyckanden, har jag lärt mig något av längs vägen. Att jag trots ett ursprungligen ganska stort kunskapsglapp hade en relativt framgångsrik ponny- och ungdomstid kan till stor del tillskrivas bra tränare (i mitt fall Daniel Svensson och Rebecca Klavins) med ett stort engagemang och en mamma som är duktig på att knyta rätt personer till sig.

Vi har alla har börjat någonstans och det viktigaste är att vi tar oss framåt.
Jag har lärt mig mycket av de tidiga misslyckanden jag själv och vi gemensamt som familj gjorde. Alla klassiska nybörjarmisstag, från bristande hästuppfostran till att betäcka det där stoet som varken höll psykiskt eller fysiskt, ja det har vi gått igenom. Det gör att jag kan dra nytta av våra kollektiva misstag och själv inte behövde upprepa dem alla.

Jag är tacksam för att jag kan se tillbaka på allt jag lärt mig längs vägen och jag hoppas nästan att jag om tio år suckar över tillvägagångsätt som jag använder idag, för det skulle i alla fall betyda att jag utvecklas i rätt riktning!

/Kristina

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 107 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Endast 1:- första månaden
Därefter ordinarie pris 69:-