Ponnypappan
Blogg
Daniel Enestubbe arbetar som sportreporter på Smålandsposten i Växjö. Han är pappa till två och ponnypappa till fyra.
Ponnypappan
13 november 2020 12:08

Ponnypappan: ”Det finns ingen bot – men hästarna lindrar”

Ponnypappan: ”Det finns ingen bot – men hästarna lindrar”
En diabetikers dagliga utrustning för att hålla sig vid liv.

Min fru har diabetes. Min son har diabetes. Jag har också diabetes. Medan min egen variant, som kallas MODY, är av den lindrigare sorten är det värre för Angelo och inte minst för Malin, som har en av de mest djävulska former av sjukdomen jag sett.

Hur mycket hon än sköter sig för att hålla blodsockret på en jämn och fin nivå hoppar kurvan upp och ner hela tiden. Svängningarna är extremt plågsamma. Skyhöga siffror på bortåt 25 millimol varvas med låga attacker runt 1-2-strecket.

Båda tillstånden livsfarliga eftersom värdet hos en frisk människa ligger någonstans mellan 4 och 5. Angelo kämpar med samma typ av svängningar. Genom den nya tekniken kan vi följa hans värden under skoldagar, där han enligt upprättad vårdplan ibland får lämna lektionerna och ta en promenad för att få ner blodsockret och ibland tvingas äta en frukt eller en macka för att få upp det.

111sensor
Malin fäster en sensor i armen på Angelo. På så sätt kan vi följa hans blodsockerkurva när han är i skolan. Sensorn håller i två veckor. Sedan måste den bytas ut.
111diagram
Upp och ner på farliga nivåer trots att man gör allt för att få ett jämnt blodsocker. Diabetes är en djävulsk sjukdom.

Att leva med diabetes är att alltid vara sjuk. Alltid, oavsett. Den försvinner aldrig någonsin, tar inte ens paus, och den skördar dagligen nya dödsoffer i världen, ännu mer nu när vi har covid-19 som samhällets fiende nummer ett.

Den som inte lever med eller i närheten av diabetes har ingen möjlighet att förstå hur den fungerar. Att kunskapen därute är låg är ingenting någon ska dömas eller drabbas av dåligt samvete för. Det är helt enkelt så det är med det mesta: innan du själv drabbas kan du inte veta speciellt mycket om det. Det som däremot får en diabetiker att bli riktigt irriterad är när icke-diabetiker ska komma med förvisso välmenande men likväl falska råd. Det är tyvärr ganska vanligt.

Jag minns en gång för rätt många år sedan när jag och Malin var på en fest. När samtalet gled in på diabetes vände sig en av festdeltagarna till Malin och berättade att det finns bot mot diabetes. Myndigt förklarade personen att om Malin bara drack en viss sorts te skulle diabetesen omedelbart försvinna. Blir man glad av att höra sådant trams? Nej, man blir heligt förbannad.

Det finns ingen kur mot diabetes. Kanske kan det finnas någon gång i framtiden men vi är inte där än. Långt ifrån. Tills dess gäller det att dosera rätt insulin trots att du aldrig kan vara säker på att det är rätt, och dessutom sträva efter att hitta ett sätt att leva där du rör dig mycket. Ett hästliv är att rekommendera. Det erbjuder både energifyllda rutiner och en ständig variation. Det finns alltid något att göra för den som hänger i stall och på ridbanor. Hästarna finns där alltid till hands. Ställer inga frågor men accepterar ändå nästan allting för att tjäna människan. Att ett hästliv är en hälsokälla har fler än en diabetiker upplevt, den saken är säker.

En hästmänniska som själv inte är diabetiker men som på nära håll fått se den vidriga sjukdomen är Maria Stigsson på Vissmålens Ridklubb. På sin Facebook har Maria den senaste veckan dragit igång en auktion till förmån för Diabetesforskningen och publicerat ett antal inlägg från personer, alla med anknytning till ridsporten, som drabbats av sjukdomen. Där kan vi läsa om Lina, som berättar den hemska historien om hur diabetesen tog hennes systers liv. En mamma berättar om när dottern Tindra fick sjukdomen vid fyra års ålder och hur ett liv med kanyler, dropp och prover tog sin början. Tolvåriga Tilda som haft diabetes i 1,5 år ger en bild av hur hon tvingas ta ansvar för sin kropp och planera livet timme för timme. Även Malins och Angelos berättelser finns postade, Angelos i form av en film vi lät spela in för ett par år sedan och som uppmärksammades här på Tidningen Ridsport i veckan.

Maria, som både är en engagerad hästmänniska och en enastående konstnär, gör en fantastisk insats för diabetesforskningen. Genom sitt företag Kladd By M har hon på sin Facebook lagt upp tre paket med sin vackra konst som hon auktionerar ut under helgen. Malin och Angelo har fått vara med och designa en av de vackra tavlorna, som föreställer vår egen lilla rallyräka Tindra. Tack Maria för ditt fantastiska engagemang för diabetesen!

110tindra
Angelo och Tindra, ett strävsamt par. Nu har Tindra stått modell för en tavla som auktioneras ut under helgen.
111tavla
Känner ni igen Tindra? Hon har inspirerat till den här fantastiska tavlan som kan bli din.

I morgon är det Världsdiabetesdagen. Tveka inte att göra en insats. Det är väl investerade pengar och vi tackar dig på förhand för att du stöttar oss!

Tack för att ni tog er tid – och som sagt, glöm inte bort Diabetesdagen! Mig kan du följa på instakontot ponnypappandaniel eller gå med i min Facebookgrupp ”Ponnypappor i Sverige” dit givetvis även kvinnor är lika välkomna.


Ponnypappan
26 februari 10:14

Ponnypappan: ”Fortsätt träna – återgå till att drömma”

Ponnypappan: ”Fortsätt träna – återgå till att drömma”
Höja eller sänka, är en av uppgifterna under ett träningspass i en ponnypappas liv.

Alla vi som lever ett liv som inkluderar aktiva barn och idrott eller på annat sätt har en nära relation till idrottssverige har lärt oss en sak under det senaste året. När Folkhälsomyndighetens Johan Carlsons rätt bistra ansikte visas på teven eller i mobilskärmen finns det stor risk att dåliga nyheter väntar. Nyheter som betyder att idrotten ännu en gång får ställa om, tänka om och göra om.

I Carlsons senaste paket för att få ner smittspridningen är åter idrotten ett av generaldirektörens verktyg. Undantaget för ”enskilda tävlingar” ska, om Carlson och Folkhälsomyndigheten får bestämma, slopas från och med måndag. I klartext betyder det att alla barn och ungdomar som precis börjat planera in sin första tävling på ett halvår eller rentav hunnit avnjuta sin comeback får ta ett steg tillbaka. Av generaldirektören har vi också lärt oss att han är en man, vars budskap inte alltid är helt glasklara och ofta kräver ett par dagars tolkning och diskussion i smågrupper för att fullt ut kunna begripas.

Men även med reservation för att vissa lättnader kan tillkomma känns det ändå som om vi kan fastslå följande: Glöm tävlingar ett tag. Det viktigaste för folkhälsan och det viktigaste redskapet för att ta itu med den stora hotande hälsoskuld coronan lämnar efter sig är just nu inte tävling. Det är möjligheten att i hyfsad frihet kunna träna, hålla kroppen igång, se till att leva ett aktivt liv. Att ställa in träningar var åtminstone ingenting jag hörde Johan Carlson yppa ett ord om under onsdagens presskonferens.

Så fortsätt träna, återgå till att drömma om att tävla och gör det med vissheten att det här, med vaccinets hjälp, snart är så pass mycket över att ni det blir tävling igen. Gör en sista insats nu, träna med förnuft, fortsätt följa avståndsregeln – den enda regel som ger garanterad effekt på ett virus – och tro på framtiden.

126 Medaljer
Medaljörer är vi allihopa. Angelo, LillyBelle och Doris firar framgångar i sportlovets käpphästtävling.
126 Träning
Tävlingarna får vänta. Nu tränar vi ett tag till.
126 Lillytränar
LillyBelle och TW under ett träningspass.

Här i södra Sverige pågår sportlovet för fullt och precis som namnet antyder har mina barn sportat rejält de senaste dagarna. Och de lyckades minsann, som några av de sista barnen innan Carlssons nya giv slår igenom, även att genomföra en tävling. På Växjöortens Fältrittklubb drog lovet nämligen igång med en mycket trevligt genomförd käpphästhoppning. Får du tävla så pass sällan, givet rådande omständigheter – ja, då är det klart att du satsar allt när du väl får chansen. Både Angelo och LillyBelle och kompisen Doris gick all in för att lägga beslag på de lockande chokladmedaljerna. Alla lyckades. Efter en målfotoduell där hundradelar avgjorde avgick Doris med segern för snabbast genomförda ritt, med Angelo som aningen besviken men chokladsugen silvermedaljör. LillyBelle deklarerade tidigt att hon siktar på att rida snyggt, utan tanke på en snabb tid, och hennes rytmiskt väl komponerade runda belönades därför med en guldmedalj.

I övrigt har vi gått på träningsspåret: tränat i paddock, ridit ute i skogen, tränat för tränare. Vi har  pysslat med hästarna, gett dem massor av kärlek, fått tid att ge dem bättre förutsättningar. Hovslagare har varit på besök, verkat och bytt ponnyernas skor, tandläkare har behandlat Hilda i munnen och massor av tid har gått åt till att bara skämma bort våra pälsprydda vänner.

Tävlingarna kommer.

Nu tränar vi på lite till innan det ljusnar på riktigt.

Tack för att ni tog er tid – och följ mig gärna på Instagram eller gå med i den urtrevliga föräldragruppen Ponnypappor i Sverige på Facebook!

 


Ponnypappan
19 februari 16:37

Ponnypappan: ”Kylan, hästen och det dåliga samvetet”

Ponnypappan: ”Kylan, hästen och det dåliga samvetet”
Det smällkalla vinterlandskapet är betagande vackert, men inte att föredra i längden. Foto: Privat

Temperaturen visar plus. Visserligen bara med någon tiondels grad men det känns nästan overkligt. Fler plusgrader är dessutom på ingång. När man är mitt inne i en köldsmocka, precis som när man befinner sig i en värmebölja, finns det inget annat ”nu” i sikte.

Den intensiva värmen eller bitande kylan känns som konstanten i livet. Årets kyliga peak har stundtals varit outhärdlig. Efter en sedvanligt grön jul här nere i söder såg åtminstone inte jag den komma med en sådan intensitet som den gjorde.

Nu sitter jag inte och gnäller i egen sak. Så länge elproduktionen är intakt är köldsmockor en hyfsat enkel match för alla som bor i lägenhet och villa. Det som gnagt i mig under hela denna odyssé genom de många minusgradernas värld är någonting helt annat.

Det dåliga samvetet.

Varje sen kväll, när klicksilvret börjat dala alarmerande snabbt och jag själv krupit ner under ett skönt duntäcke, har känslorna kommit.

Hur känner sig den som står på fyra ben och inte har några 20-nånting grader att värma sig mot?
Hur mår Tindra i sin box, hon som brukar se så frusen ut ibland?
Hur känner sig Tango, fixar Erika natten, står Peggy och skakar – och hur är det med Hilda längst inne i stallet?
När fryser hästar?
Hur mycket fryser de?
Svaren kanske är enkla men de är ändå svåra.

125 Mule
Du säger ingenting, min kära lilla ponny, men hur mycket fryser du egentligen? Foto: Privat

Jag märker att ju mer känslomässigt involverad jag är i mina hästar – vilket jag blivit de senaste åren – desto mer ömmar jag och oroar mig för dem. Det dåliga samvetet är kvittot på det. Det jobbiga kvittot som skaver långt därinne.

Jag är väl medveten om att hästar inte är människor, att hästar är flyktdjur med en helt annan förmåga att tåla kyla än vi, med våra märkligt svaga människokroppar. Jag är också medveten om att vi gör precis allt vi kan för våra hästar för att de ska ha det så bra som möjligt. Enkeltäcken, dubbeltäcken, fleecetäcken, halstäcken – var för sig eller i kombo.

Isolerade stall, påfyllt ljummet vatten och självklart extra foder. Allt enligt de många instruktioner, tips och råd som finns. Jag kan med mitt förnuft räkna ut att stora hästar hanterar kyla bättre än små och att lite extra hull fungerar som en extra isolering. När jag läser på lär jag mig dessutom begrepp som NKT, nedre kritiska temperaturen, och att hästar genom sitt förnämliga inre hormonella system kan sänka denna kritiska temperatur vid behov.

Jag vet också att blåst och regn i många fall är värre för en häst att hantera än sträng kyla.

125 Hopp
Ett hopp i kylan får väl ändå upp värmen? Foto: Privat

För mig räcker det ändå inte för att döva det dåliga samvetet. Hästar kan inte prata, inte säga ”hjälp, jag fryser” och då hamnar vi, åtminstone i min värld, i händerna på kvalificerade gissningar, oavsett hur mycket fakta som ligger på bordet. Gissningar ger också upphov till dåligt samvete. Att gissa sig till hur en fyrfoting, utan skratt-, gråt- och talförmåga visar att den mår bra är att kanske gissa rätt men aldrig riktigt få svaret på om gissningen VAR rätt.

Allt detta låter kanske rätt fånigt. Att förmänskliga hästar är kanske att göra sig fånig. Du som läser detta kan säkert lära mig ytterligare massor när det kommer till hästar och kyla. Samtidigt är det, känner jag, oundvikligt att inte engagera sig känslomässigt när det kommer till djur man har så otroligt nära och tät kontakt med. Att lida med dem, oavsett om de mår bra eller mindre bra.

125 Angelo
Angelo och Tango trivs i snön. Foto: Privat

Nu står i alla fall hästarna ute i sina hagar. Temperaturen har stigit till plus en grad, fler plus är på ingång enligt SMHI och jag tycker mig nästan se ett gäng nöjda leenden skymta fram där borta.

Tack för att ni tog er tid – fortsätt gärna följa mig på Instagram eller gå med i det supertrevliga gruppen för ponnyföräldrar som heter Ponnypappor i Sverige!


Ponnypappan
12 februari 17:29

Ponnypappan: ”Trotsa, träna, tagga, tävla”

Ponnypappan: ”Trotsa, träna, tagga, tävla”
Angelo och Hilda, för första gången tillsammans på en pay & jump. Foto: Privat

Ett av Ulf Lundells mest kända citat lyder: ”En inställd spelning är en spelning det också”. Den här veckan tar jag mig friheten att travestera den store ikonen och formulerar mig så här: En tävling utan resultat är en tävling det också. Ja, jag talar om pay & jump, skuggvarianten av ridtävling som ligger allra längst ner på skalan, ungefär som korpfotboll utan målburar.

Pay & jump är en oglamorös variant av tävling, men den är öppen för alla, uppskattad av många och kräver varken licenser eller stort kunnande. Pay & jump kan vara femåringens första aha-upplevelse där mamma eller pappa håller i grimskaftet under hela ritten. Men den kan också vara ett perfekt tillfälle att testa sin nya ponny och träna och tävla mot sig själv.

Efter nästan fyra månaders paus från tävlingsarenorna antog Angelo och LillyBelle sina pay & jump-utmaningar på ett fint sätt.

124 Lilly Peggy
De börjar redan bli ett strävsamt par, LillyBelle och Peggy. Och ingenting verkar kunna stoppa dem. Foto: Privat

Radarparet LillyBelle och Peggy gick runt lika säkert som en klocka. Först klarade de av 60 centimeter och därefter 70, motsvarande Lätt B, och visade att de har kapaciteten för att tävla på den nivån.

För Angelo var det hans första tävlingskänsla tillsammans med sin nya Hilda. De har tränat ett tag nu, börjar lära känna varandra och trivas tillsammans. Trots några väntade kommunikationsmissar såg det riktigt fint ut.

 

 

Svensk idrott kommer snart att få svar på två frågor som är väldigt viktiga, fast på olika sätt.

1) Hur många utövare har vi tappat till följd av pandemin?

2) Hur stort blir kunskapstappet, såväl teoretiskt som praktiskt, efter att mycket och/eller allt stått på paus i olika omgångar under snart ett år?

Vi har ännu inga siffror men vi vet att livet måste och kommer att gå vidare, vi vet att barn, ungdomar i rörelse är livsviktigt för folkhälsan, ja för alla.

Precis som politikerna förbereder en rivstart för samhället när vaccinet satt in och förhoppningsvis fått träff – kanske till sommaren – förbereder svensk idrott en liknande rivstart, som faktiskt redan inletts på sina håll.

Det gäller att få idrottsvardagen meningsfull igen, inte fullt ut återgå till det normala men ändå återgå till normala rutiner på nytt.

I den tid idrotten befinner sig i handlar det om fyra T:n: trotsa, träna, tagga och tävla. Samtliga är viktiga byggstenar för att behålla känslan av nöje, fysisk träning och tävlingsmoment som ger välbehövliga kickar.

Första T:et är det enkla: Trotsa. Trotsa kyla, trotsa snö, trotsa mörker. Det där kan vi nu, det finns inga andra alternativ än att gilla läget och vara glad över att det verkligen kunde ha varit värre.

Andra T:et: Träna. Här blir det bökigare för somliga. Alla kan inte träna inomhus och tjälfrusna paddockar ska man ta det väldigt lugnt med. Snöfallet som kom härförleden har däremot blivit till stor hjälp för Angelo och LillyBelle. Det bildar ett mjukt skydd ovanför det hårda underlaget och både barnen och hästarna älskar det. Ponnyerna löshoppas och får utlopp för sin energi. De rids i paddock både med och utan hinder.

Tredje T:et: Tagga. Har nog varit lurigt för många i vårt avlånga land i denna märkliga tid, där restriktioner dikterat villkoren, ställt in seriespel och stängt kommunala anläggningar. Alla har nog full förståelse för att både en och annan sviktat i sin motivation, men att vara taggad på sin sport är viktigt. Annars är det lätt att man slutar.

Fjärde T:et: Tävla. För alla de som kunnat bocka av de tre första T:na är detta det enklaste, själva belöningen för uthålligheten, den sköna och efterlängtade återkomsten till det idrott historiskt går ut på: att tävla, antingen mot sig själv som i en pay & jump, eller i ett startfält där antal fel och sekunder avgör.

Att med egna ögon åter fått uppleva känslan av framhoppning, upprop och genomförande kändes som en nypa frisk luft under promenaden på väg tillbaka till det normala.

Tack för att ni tog er tid – följ mig gärna på Instagram eller, oavsett om du är man eller kvinna, gå med i min Facebookgrupp Ponnypappor i Sverige!


Ponnypappan
5 februari 12:58

Ponnypappan: ”Vem är sadisten bakom 13-polskopplingen?”

Ponnypappan: ”Vem är sadisten bakom 13-polskopplingen?”
13 poler. Tusen sätt att göra fel.

En ponnypappa har många uppgifter. De flesta utspelar sig i hästnäringens absoluta periferi. De lika enkla som tråkiga sysslorna, som liksom aldrig kan gå fel men tar en förfärlig massa tid, hamnar som av en händelse ofta i knät på den vuxne och mindre vetande hästmänniskan i familjen.

Gilla läget gäller.

Husfriden i första rummet.

Att kalla till familjeråd är verkningslöst eftersom du har en kvalificerad majoritet mot dig i omröstningsfrågor.

Det jag duger till är således mockning, städning, vattenpåfyllning, höhämtning, inköp av foder, enklare reparationer, allmänt snickeri och en rad andra mindre viktiga göromål. Den kanske största förtroendeposten jag avancerat upp till gäller däremot någonting annat. Jag är nämligen även chef över vår hästtransport, ja, över alla våra registrerade fordon. Det är min uppgift att hålla dem rena och snygga, byta däck i rimlig säsongstid och hålla koll på när de ska besiktigas.

Det senare, besöken på bilprovningarna, har jag satt en ära i. Jag har aldrig behövt skriva in i någon kalender när ett fordon ska besiktigas utan haft det i huvudet och varit mycket stolt över det. Döm därför om min förvåning när det för knappt en vecka sedan dimper ner ett kuvert från Transportstyrelsen i brevlådan. Brev från myndigheter är aldrig goda nyheter och döm ännu mer om min förvåning när jag för första gången i livet möts av texten: ”Ert fordon är belagt med körförbud”.

Körförbud? Jag hade nästan hellre fått ett brev från Kronofogden om omedelbar utmätning än att läsa denna plågsamma kanslisvenska: ”Ert fordon är belagt med körförbud”. Hästtransporter tillhör de fordonsslag som ska besiktigas i 24-månaderscykler. Det gör det visserligen knepigare att hålla datumkoll men även detta har jag gått omkring och varit övertygad om att jag haft. Har siktat in mig att boka en tid framåt våren eftersom jag trodde att senaste besiktningen skedde i april 2019.

123 13pol
Obs! Varning för starka bilder!

Jag har bevisligen fått det hela om bakfoten och vill så fort det går genomgå botgöring och få absolution för denna den åttonde dödssynden. Blixtsnabbt kopplar jag på transporten på bilen, vrider om nyckeln och går ut för att kontrollera. Jag noterar då, till viss fasa, att vänster blinkers inte  lyser. Lampan verkar trasig, jag googlar, noterar att lampan jag söker kallas päronlampa, inhandlar en sådan och byter den.

Vrider om nyckeln igen. Slår på vänster blinkers. Går ut. Kollar. Inget ljus. Konstaterar att transporten har ett elfel. Inte kul men lösbart, tänker jag, ringer till min bilverkstad och frågar om jag kan komma. Jag känner ägaren väl, men den här gånger låter han tveksam.

– Mycket att göra, mumlar han men efter en stunds övertalning går han med på att titta på den.

Jag kör upp transporten (det är tillåtet även vid körförbud om man ska till verkstaden), åker hem, väntar ett par timmar och ringer sedan tillbaka.

– Jag visste att det skulle vara så här, säger bilmekaren. De här kopplingarna är ett helvete.

Precis det besked du inte vill ha. Kopplingen är av den nyare varianten, med 13 i stället för sju poler. Bara den matematiken smakar illa. 13 sladdar som kan ställa till det istället för sju. Jag frågar om mekaren ändå kan fixa det. Han låter tveksam, han har mycket att göra, föreslår att jag köper en ny koppling och letar hjälp på annat håll. Det tar mig en halv dag att hitta en 13-polskoppling i Växjö, finner den till slut i den enda butiken som specialiserat sig på utrustning till släpfordon. Väl hemma skruvar jag bort ena änden på den gamla kopplingen och ser rakt in i en skräckfylld sladdhärva. Fem av 13 sladdar är kapade och det känns som ett under att bara en enda lampa vägrat lysa.

Jag har kopplingen. Nu återstår att få 13 sladdar på plats. Bilverkstaden vill inte åta sig fallet och jag tänker att elektriker är ju normalt sett rätt bra på el. Ringer en elektriker jag känner.

– Har aldrig bytt en sådan, blir svaret.

Ringer en elektriker till.

– Aldrig gjort, tyvärr.

En tredje elektriker ger mig samma svar. Inte heller han har bytt 13-polskopplingar. Däremot har han bytt massor av sjupolskopplingar, vilket de andra elektrikerna också betonat att de är bra på.

123 Koppling
Längre än så här vågar jag inte närma mig en lösning på egen hand.

Det räcker att titta in i en 13-polskoppling för att direkt inse att här har en sadist varit framme. Längst inne i ett litet trångt utrymme trängs 13 poler, försedda med skruvar och knappt märkbara för ett öga. Ingen av dem ser ut att längta efter en sladdände. När till och med elektrikerna tvekar, då vet man att läget kunde vara bättre. Efter en dags grubblande har jag inte ens kommit på hur man tar sig in i det mikroskopiska utrymmet bland de 13 polerna och vågar inte ta i med all muskelkraft av rädsla för att paja hela alltet.

Så: här är vi nu. Malin lyckades låna en hästtransport av en ängel till vän och räddade torsdagens träning. Själv sitter jag och väntar på samtal från en fjärde elektriker som visserligen inte haft att göra med sadistkopplingar tidigare men ”tror att han ska kunna fixa det”. Om ni har något tips på vem som kan ligga bakom 13-polskopplingen, tveka inte att höra av er till mig personligen. Tips som leder till ett gripande kommer att belönas. En ledtråd jag kan läcka här och nu är att bruksanvisningen (som dessutom saknade kopplingsschema) var skriven på tyska. Känner ni till någon skrupelfri invånare i Berlin, München eller i Ruhrområdet – där jag anar att roten till det onda finns – går det fint att göra en anmälan till mig personligen. Önska mig i alla fall lycka till. Jag känner att jag kan behöva det.

Tack för att ni tog er tid – och två betydligt enklare kopplingar är att koppla ihop ert Instagram med mitt konto, om vi vill, eller varför inte gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige?

 


Ponnypappan
29 januari 18:02

Ponnypappan: ”Hej, mitt vinterland!”

Ponnypappan: ”Hej, mitt vinterland!”
Det går nästan att känna hur mycket glädje den här bilden innehåller. Foto: Privat

Som ni nog vet vid det här laget är jag ingen supporter av väta, göteborgsblåst och gyttjebrottningspölar till hästhagar. Då klagar jag gärna, ofta och högljutt. Boende så pass långt söderut som jag gör skulle jag däremot aldrig komma på tanken att gå runt och sura över ett rejält snöfall. Det finns många invånare långt norrut i detta land som aldrig någonsin säger ett knyst om de meterhöga snödrivor och vallar de tvingas gå i närkamp med under halva året.

Nu har vi för ovanlighetens skull rejält med snö i Småland och då väljer jag att njuta. Att greppa en snöskyffel och gå loss med den på det vita, kalla, vackra känns snarare exotiskt än vanligt. Motion ger det också och är till stor glädje för barnen som knappt kan identifiera sig med vad skidor, pulkor och snowracers är för något. Väderprognosen säger visserligen att vi inte har speciellt mycket snö att vänta kommande vecka men samtidigt ser temperaturen ut att stanna kvar långt under nollan.

Då gäller det att få barnen att resa tillbaka i tiden, till min tid, till tiden då varje chans till åkning i backar och skridskoåkning på frusna vattendrag togs. Bye bye, iPad, welcome winter, liksom. Här gäller det att ta sitt ansvar, visa barnen att det gäller att ta chansen när den någon gång dyker upp. Som en av fritidssysslorna under en annars nästan löjligt hektisk arbetsvecka valde jag därför att skotta upp det jag kallar för Enerinken, den lilla göl på cirka 30 gånger 15 meter som är belägen hundratalet meter från vår gård. Den har ännu inte hunnit invigas för året men under den sköna lediga helg som stundar finns det på min att göra-lista att styra upp skridskopremiären.

För samtidigt är det ett glasklart faktum att man inte saknar konkurrenter när det gäller kampen om den hårdvaluta som kallas kvalitetstid. Att sjunga pulkornas och skridskornas lov inför barnen när det samtidigt finns sex andra levande leksaker som inbjuder till vinterkul – det är en tuff match. En snötäckt paddock är tydligen även en bra paddock att döma av både barn och ponnyer. Och jag kan knappast heller klaga över den här typen av fritidsaktivitet utan snarare förbanna mig själv för att jag aldrig varit tuff nog att lära mig rida. Jag skulle så gärna ha velat hänga med på det här istället för att stå bredvid och frysa:

122 Angelosnö
Angelo och Tango busar i en snötäckt paddock. Så ljuvligt att se. Foto: Privat

Att få hänga med barnen på nya träningsformer är också någonting som skänker en ponnypappa glädje och under veckan som gått har jag med egna ögon fått bevittna en för både mig och barnen helt ny grej. Lammhults Ridklubb bjöd nämligen in till två dagars träning med Philippa Magnusson, den ytterligt rutinerade och framgångsrika fälttävlansryttaren från Ronneby. Och, kan jag lova, det var två lektioner med exakt noll likheter med första lektionen på ridskolan. Det handlade om terrängträning inomhus.

Barnen trodde varken sina ögon eller öron när de insåg hur träningen var upplagd. Först fick de syn på hinder de aldrig tidigare sett, bestående av granar och bord och utformade som murar och hus. Under en av träningsdagarna fick de till och med prova på att hoppa trippelbarr. Att de dessutom fick höra att det bara är full galoppgas som gäller säger en del om vilket högt betyg barnen gav träningsformen.

122 Kvisthopp
Kvistar och pålar. LillyBelle och Peggy trivdes ypperligt under Philippa Magnussons terränghinderträning. Foto: Privat
122 Hushopp
Hoppa över ett hus? Jodå, Angelo och TW bara tackade och tog emot. Foto: Privat

Som avslutning reds en hel bana med dussinet hinder och den avlägsna känslan av att vara på tävling blev långsamt mer verklig.

Snart så.

Tack för att ni tog er tid – jag hoppas att även ni njuter av vintern och hoppas att ni vill hänga med mig på Instagram eller, kvinnor som män, gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige.


Ponnypappan
22 januari 12:41

Ponnypappan: ”Nu är jag på gott humör igen”

Ponnypappan: ”Nu är jag på gott humör igen”
Ibland blir man bara på gott humör.

Jag vrider om nyckeln i tändningslåset, backar ut och bilen börjar rulla framåt. Regnet står som spön i backen, det blåser göteborgsk snedvind och det ligger halvdecimeterhöga snöslaskdrivor på uppfarten. Jag är på väg till jobbet och precis när jag passerar stallet kommer LillyBelle ut med grimma och grimskaft i ena handen. Hon viftar med sin lediga hand och signalerar att jag ska stanna. Jag vevar ner rutan och hon säger:

– Pappa, kan du skjutsa mig till Erikas hage?

Jag slås ännu en gång av hur snabbtänkt hon är, vilken humor hon har. Det är cirka tio meter fram till Erikas hage, jag ler med hela ansiktet och spelar med.

– Självklart! Hoppa in bara.

LillyBelle går över på passagerarsidan, öppnar och sätter sig. Jag noterar hennes entusiasm och kan inte låta bli att ställa en fråga jag då och då går runt och bär på. Jag tänker på det extremt oinspirerande vädret, vad det kan göra för sinnesstämningen och frågar:

– Händer det aldrig någonsin att du tycker det är tråkigt att rida? Jag menar, när det regnar och snöar och blåser och så?

– Nej, aldrig.

– Varför?

– För att Erika är bäst i världen. Hej då, pappa! svarar LillyBelle och försvinner snabbt bort till sin älskade B-ponny.

Jag älskar inställningen. Vadå väder? Jag är väl ryttare och inte meteorolog, liksom. Önskar att jag haft samma attityd när jag cyklade till tennisträningarna och surade i duggregn på min tid.

121 Angelohopp
Det är så här vi vill ha det. Och snart är det dags att tävla igen.

Jag blir varm när jag ser med vilken äkta glädje och ömhet LillyBelle kramar om Erika och inser samtidigt att jag faktiskt mår ganska bra. Det känns som att jag passerat någon sorts abstrakt vändpunkt under denna dubbelt mörka årstid vi just nu genomlever.

Jag var både kritisk och gnällig när jag skrev mitt förra blogginlägg, där jag oroade mig för barn- och ungdomsidrotten och vilka konsekvenser det kan få när klåfingriga makthavare har otur när de tänker och exempelvis kan tro på att om man bara smälter isar håller med smittspridningen nere.

Men alla makthavare har inte otur när de tänker. Knappt hade blogginlägget postats förrän min egen kommun, Växjö, meddelade nyheten att den kommer att spola upp inte mindre än FJORTON isytor för barn och ungdomar att motionera på. Vilken enastående nyhet. Det kändes precis som att Växjö sneglat på haveriet i Stockholm och sagt: ”Vi ska göra precis tvärtom. Att de unga får röra på sig är något vi värderar enormt högt”.

Jag blev omedelbart på ett bättre humör och sedan har det fortsatt på ungefär samma sätt. Fler små positiva saker i vardagen har lagts ihop till ett bättre flyt, skarpare tankar och skratt i massor. Hopplöshet har fått ge vika för mer positiva signaler och när även vår idrottsminister Amanda Lind i går tydligt och klart tagit till sin av den massiva kritiken och klargjorde att såväl utomhus- som inomhusträning för våra yngsta snarast bör återstarta spred sig värmen ytterligare i min kropp.

Sakta men säkert är vi på väg att återgå till någonting som allt mer påminner om det normala. Vi har hållit ut, vi har verkligen gjort det, och nu är det snart tid att damma av Equipe igen, som legat och dammat bland de oanvända apparna sedan tidigt i höstas. Från och med måndag är det, hör och häpna, grönt ljus för ridsporten att tävla igen.

Om vi tänker låta Angelo och LillyBelle göra det?

Givetvis.

121 Barnen
En bild som ger hopp om ljusare, varmare och friare tider.

Tävlingsreglementet är fastgemat i pandemilagen med alla dess förordningar och om ridsport redan tidigare räknades till smittsäkra aktiviteter är det ingenting mot hur det kommer att se ut nu, när lagens långa arm kan bötesförelägga dem som bryter mot minsta lilla paragraf. Japp, vi kommer att tävla, kanske inte direkt men så snart vi hittar en tävling som ligger geografiskt lämplig tvekar vi inte en sekund. Vi kommer att göra staten stolt genom att hålla oss för oss själva och vi kommer att gynna tävlingsarrangören med startavgifter och smittsäkert inhandlande av förplägnad.

Dagarna blir ljusare och längre nu, hoppet lever och, precis som Laleh sjunger, det kommer bli bra.

Tack för att ni tog er tid – tappa inte hoppet, håll humöret uppe och följ mig gärna på Instagram eller gå med i den urtrevliga Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige (yes, kvinnor är precis lika välkomna).

 


Ponnypappan
15 januari 17:54

Ponnypappan: ”Vi har en väldig tur i oturen”

Ponnypappan: ”Vi har en väldig tur i oturen”
Var glad att du har en häst att rida på – speciellt i tider som dessa. Foto: Privat

Vaccineringen i Sverige går med en snigels hastighet. Pandemilagen, en låda full av diktaturverktyg, gick igenom utan anmärkning i vår 349 personer stora folkvalda församling och utan synliga protester.

I Stockholm låter de styrande illvilligt isen på Zinkensdamm, en av få kvarvarande oaser för friluftsälskande barn och ungdomar, smälta för att ingen olovligen ska komma på otyget att åka skridskor där. Trots att exakt ingenting pekar på att någon som helst smittspridning sker under den typen av aktiviteter har Stockholm, trots omfattande kritik, försett all utomhusaktivitet bakom ett osynligt taggtrådsstängsel. Andra regioner har fegt följt efter.

I Växjö, där jag bor, finns det en enda isyta utomhus som är öppen. Gissa tre gånger om den är välbesökt. Region Kronoberg har tack och lov inte följt Stockholms exempel utan samarbetar med Öjaby IS, som driver anläggningen, för att göra den till en smittsäker och attraktiv plats för motions- och leksugna barn och ungdomar. Inte utan motstånd, naturligtvis. Det finns krafter som verkar för en nedstängning även av denna utomhusisbana.

Att hantera en pandemi under så pass lång tid som varit kräver finess. Det kräver åtminstone ett uns av psykologi och uppmuntran. Det borde kräva att varje beslut om inskränkningar i medborgerliga rättigheter ska förklaras och motiveras. Vad vi fått är bara piskor: vi är för dåliga på allt, vi måste skärpa oss, måste bli bättre på precis allt.

120 Häst
Tack vare dessa djur träffas ridsporten av den lilla strimma ljus som når genom mörkret just nu. Foto: Privat

Oavsett om uppmaningarna kommer från politiker eller myndighetspersoner är det gemensamma för dem att deras ord saknar morötter. Den som bara får smaka piska och aldrig blir bjuden på morötter blir först besviken, sedan arg och slutligen troligen upprorisk och olydig. Att medvetet smälta en is är en piska, så grym att den omöjligt kan få positiva effekter för den som håller i den.

Lika självklart och viktigt som det är att minimera sociala kontakter, tvätta och sprita händer och jobba hemifrån, lika självklart är det att vi hittar smittsäkra alternativ till att umgås och genom motion bidra till en stärkt fysisk och psykisk folkhälsa. Vi är 10,3 miljoner människor (förmodligen långt fler) som bor i det här landet och den viktigaste framtidsfrågan för oss alla är att vi rör på oss och undviker stillasittande för att i förlängningen ha kroppar och knoppar som håller för ett långt liv.

För oss i vuxen ålder är det enkelt. Vi kan ta en daglig promenad på en halvtimme och undvika att trycka i oss alltför mycket onyttigheter. Det räcker långt, det finns det forskning som visar. Betydligt värre är att få ett stillasittande barn eller en uttråkad snapchattande tonåring att ta spontana promenader. Jag skulle till och med våga påstå att det är omöjligt.

Därför är angreppet på barn- och ungdomsidrotten så kontraproduktivt. Att komma ombytt till en utomhusaktivitet, genomföra ett pass och sedan omedelbart sätta sig i en bil för hemfärd – nej, det finns inga tecken som tyder på att det bidrar till ökad smittspridning. För att citera Dagens Nyheters sportkrönikör Johan Esk från veckan som gått: ”Det var skrämmande hur lätt det var att stänga ner en folkrörelse och en sorglig påminnelse om hur svag sportens status är högt upp i svenska samhället. Nu måste galenskapen ta slut och idrottsanläggningarna öppna.”

Processed With Moldiv
Att motionera har nog aldrig varit viktigare. Jag är glad för att mina barn kan tillgodogöra sig daglig aktivitet, men jag är bekymrad över hur barn- och ungdomsidrotten behandlas av de som bestämmer. Foto: Privat

Men trots att unga ryttare som älskar att tävla förmodligen klättrar på alla upptänkliga väggar just nu utgör ridsporten ett undantag. Snålskjutsens turliga undantag. Ridsporten är försänkt i en sorts aktiv dvala och skiljer sig från alla andra idrotter tack vare det enkla faktum att djur är inblandade. Djur, vars liv inte ens restriktioner biter på. Djur som måste skötas, matas och hållas igång varje dag. Och där i princip all annan barn- och ungdomsidrott är förbjuden att utöva tillåts åtminstone ridskolorna att hålla öppet och träningar att genomföras. Hit har inte den smälta isens diktatur nått – ännu, ska tilläggas.

Vi som tillhör ridsporten ska vara glada. Väldigt glada. Vi tillhör det fåtal som haft turen på vår sida. Trots att jag egentligen borde sucka och stöna över att ha sex boxar att mocka varje morgon ser jag det numera som en ynnest, en viktig aktivitet, ett sätt att hålla igång.

Jag har heller aldrig tidigare fyllts av en sådan glädje som när jag nu, varje dag, ser Angelo och LillyBelle komma hem från skolan, kasta i sig ett mellanmål och sedan – direkt! – springa ut i hagen och sätta på grimma på varsin ponny. Det som tidigare känts som en självklarhet ser jag nu i ett nytt ljus: pyssla, borsta, tränsa, rida ut.

Mina barn, och alla andra barn och ungdomar som rider, kan fortsätta med sitt hjärtas största intresse och varje dag få den livsviktiga motion som barn som spelar innebandy, hockey och handboll förvägras. Det lilla ljus som strilar in genom barn- och ungdomsidrottens kompakta mörker träffar ridsporten. Det ska vi vara mycket tacksamma för.

Tack för att ni tog er tid – mig följer ni smittsäkert såväl inomhus som utomhus på Instagram! Ni är, oavsett ålder och kön, även hjärtligt välkomna att gå med i min Facebookgrupp Ponnypappor i Sverige.


Ponnypappan
8 januari 11:49

Ponnypappans ljuvliga rutiner för hästliga rättigheter

Ponnypappans ljuvliga rutiner för hästliga rättigheter
Äntligen! Slutförandet av uteboxarna är igång, mitt under juldvalan.

Snön faller utanför mitt fönster. Den faller lätt, utan intensitet, och draperar det hittills gråtrista landskapet i ett vykortsvitt lager. Snötäcket är tillräckligt tunt för att jag som vuxen ska finna det acceptabelt, rentav tilltalande. Det kräver inga timmar av skottande, det fraktas inte in i mängder i huset genom skor och kläder, det är bara fint och upplyftande. Samtidigt är snötäcket tillräckligt tunt för att göra barnen glada och kreativa. Precis i detta nu ser jag förresten både Angelo och LillyBelle målmedvetet rulla klot efter klot ute på gräsmattan. Jag gissar att slutmålet blir en mindre snöborg.

Denna lilla men tydliga skiftning i tillvaron är dubbel. Vi skriver den 8 januari och äntligen är rutinerna tillbaka efter ännu en jul. Det enda felet med julen är dess utdragenhet, dess slalomåkning runt klämdagar, heliga aftnar och röda rena helgdagar. Det blir en tidsperiod av icke-aktivitet, icke-händelser och en väntan på att icke-tillvaron äntligen ska ta slut. Och är du inte en amerikansk idiot med fäbless för att bryta dig in i Vita Huset eller råkar ha oturen att, som brittisk medborgare, för tredje gången sedan i våras bli pandemisk fånge i ditt eget hem händer det inte inte speciellt mycket nytt just nu, vare sig i Sverige eller världen. Juldvala är normen.

Som jag skrivit flera gånger tidigare på denna bloggplattform är det därför en välsignelse att få leva ett liv med hästar. Det förpliktigar. Det är tvingande. Det tillåter aldrig pauser, åsidosatta rutiner eller lättja. För den som gillar rutiner, som mår bra av upprepade mönster under dagen, är hästlivet med alla dess krav alltid ett nödvändigt gott, aldrig ett nödvändigt ont. Eftersom jag, på toppen av all rutinlöshet, dessutom tvingats plocka ut ett berg (eller i alla fall en kulle) av kompledighet från mitt jobb har hästarna blivit en oas i händelsernas öken.

Medan Malin och barnen sett till att motionera hästarna har jag valt att fly. Fly – rakt in i uthuset, ner i verktygslådan. Plockat fram borrmaskin, cirkelsåg och vattenpass. Inventerat lagret av skruvar och beslag. Antecknat vad som saknats. Mätt, dubbelkollat och skrivit inköpslistor. Begett mig iväg på ljuvliga resor till byggmarknaden i jakten på raka och perfekta reglar, råplan och lämpliga längder ytterpanel. Åkt till specialställen och köpt in de betongspikar jag vet att proffsen använder.

119 Bygghandel
Älskade hästtransport – du är en av mina bästa vänner.
119 Verkstad
En blivande utebox blir en perfekt snickarverkstad.

På nyårsprogrammet: bygga väggar och två tudelade dörrar till det som ska utgöra två nya uteboxar. Sedan vi utökade den fyrfota skaran till sex ponnyer känns det nämligen inte bra att inte kunna erbjuda alla en skön plats för nattvila. Vi har visserligen ligghall, men en box är alltid en box och en box är en hästlig rättighet.

Detta motiverar mig ytterligare. Inte nog med att jag kan bota rutinlöshet med nya rutiner. Jag gör det för en väldigt god sak.

Det bästa med att kunna luta sig tillbaka mot en lista av nästan oöverträffat många misslyckanden som snickare är att felen man gjort, de gör man aldrig om igen. Det tog några år för min tumme att växa ut från en central position i handen men när den väl gjorde det har den inte visat några planer på att återvända till sitt ursprungsläge. Jag vågar till och med skriva att jag numera ”med van hand” mäter och sågar, kollar lod och vågor. Jag tillåter ingenting fundamentalt att gå fel och skulle det ändå ske, är det bara att göra om och göra rätt.

Känslan att få plocka fram slagborren och höra det dånande ljudet när metallen letar sig sju centimeter ner i betongen är som att lyssna till den ljuvaste musik. Sedan sitter regeln där, omöjlig att rubba, redo att stå pall för tusen hästsparkar och sedan börjar en vägg ta form. Därefter: mäta avstånd mellan vägg och mittregel och planera för den första av totalt fyra dörrsektioner. Den första ramen passar perfekt. Nio panelbrädor senare är den klar, jag förser den med hakgångjärn och gillar slutresultatet. Dörren hänger precis som den ska. I min upprymdhet glömmer jag sedan att kolla lodet på nästa dörrsektion som blir någon centimeter för sned. Då är det bara att skruva loss, tänka rätt och göra rätt och snart sitter även denna sektion där den ska sitta.

119 Färdigt
Lite återvunnet virke, mycket nyinköpt. Lite småfix återstår att göra men annars är det klart för inflytt i två nya ponnylägenheter.

När detta skrivs har ytterligare en vägg och två dörrsektioner färdigställts och invigningen är bara någon dag bort nu. Rutinerna har räddat mig ut ut juldvalan ännu en gång och gjort 2021 till ett hittills mycket meningsfullt år.

Tack för att ni tog er tid – och om ni vill göra det till rutin att följa mig kan ni göra det på Instagram eller gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige, dit som vanligt även kvinnor är lika välkomna!

 


Ponnypappan
2 januari 15:29

Ponnypappan: ”Sex saker som gärna får inträffa 2021”

Ponnypappan: ”Sex saker som gärna får inträffa 2021”
Låt 2021 bli året då alla drömmar infrias. Foto: Istock

Klockan är 23.59 den 31 december 2020 och vi skruvar upp volymen i den gamla radioklenoden på högsta reglaget. Fönstret som vetter ut mot gården har vi försett med ett täcke som vi omsorgsfullt tejpat fast på utsidan. Detta för att hålla obehagliga ljussken borta. Åtgärderna lindrar, men inte helt. Inne i sin box drabbas Peggy som vanligt av panik när ljudet från knallarna från exploderande raketer ändå letar sig in genom stallväggen och överröstar musiken.

Vi klappar Peggy. Hon är extremt skotträdd och upplever en mardröm varje nyårstolvslag. Ända sedan den dag jag blev med häst har jag gått från att älska till att avsky smällare och fyrverkeripjäser. Först när man blir vittne till lidandet det tämligen meningslösa skjutandet åstadkommer förstår man vilket obehag och den panik det orsakar vissa känsliga individer och djur.

Tio minuter senare är det tack och lov över, Peggy har lugnat sig och vi kan gå in i huset på nytt. Vi bor ändå på landet, så pass långt ut att bara avlägsna eftersläntrares pyroteknik kan uppfattas med örat efter ett tag. Peggys ångest ger med sig och snart kan hon gå in i 2021 vid samma goda mod som hon annars alltid befinner sig i.

Men hur är det med oss? Hur mår egentligen människan efter 2020? Hur ska vi ta oss an 2021 efter det som varit, under den mardröm vi levt i sedan i våras? Detta är en lika viktig som oroande fråga, ja, rentav farlig och ödesmättad.

Vi behöver alla börja må bra igen, för jag slår vad om att väldigt få av oss kunnat slå bort känslan i magtrakten – ibland diffus, ibland mycket påtaglig – som funnits där ända sedan coronan slog till. Närmare än så orkar jag inte summera detta skitår som varit. Viruset har överskuggat precis allt, tagit livet av somliga, gjort massor arbetslösa, skickat andra in i depression och fått alla kris- och stödlinjer nedringda på ett tidigare aldrig skådat sätt.

Mycket behöver hända under 2021 för att vi ska få uppleva ett ”riktigt” år igen. Det är hög tid att precisera vad som helst måste hända. Här en sex saker som gärna får eller helst måste hända 2021.

1. SLÄPP PANIKEN, OMFAMNA HOPPET
Masspanik är något av det farligaste som finns och det har Sverige och Världen varit drabbade av sedan i våras. En snabb titt på gator och torg ger bilder som för tankarna till apokalypsfilmer; munskydd, vakter, feberkontrollmaskiner, varningsskyltar, oroliga blickar.

Det finns ännu så länge inget hopp förmedlat genom dessa bilder, men hoppet är inte bara det sista som överger oss. Hoppet finns här och nu. Vi har klarat oss så här långt, vaccineringen är i full gång och kommer att accelerera vidare fram till vår och försommar. Släpp paniken, den kan aldrig hjälpa dig med NÅGONTING. Omfamna hoppet och tro på framtiden.

2. PANDEMILAGEN BÖR ÄNDRAS – OCH ANVÄNDAS MED FÖRNUFT OM DEN GÅR IGENOM
Om bara drygt en vecka kan Sveriges riksdag ha klubbat igenom en lag som i praktiken ger regeringen möjlighet att införa diktatur. Jag anser att lagförslaget är en skam för våra mänskliga grundlagsskyddade fri- och rättigheter, men trots att flera tunga instanser (JO, Lagrådet) har totalsågat det kan riksdagen ge grönt ljus för diktatur i Sverige. I klartext ger lagt förslag regeringen möjligheten att i princip stänga ner vilken verksamhet som helst, när som helst och hur som helst.

Ja, jag fattar varför lagförslaget lagts fram, men det är ett livsfarligt förslag eftersom det i praktiken blir helt ensidigt, alltså diktatoriskt. Varför? Jo, eftersom nedstängningen av verksamheter inte följer något motkrav på regeringen. Går förslaget igenom som det ser ut nu kan Volvos produktion stängas ner omgående lika väl som verksamheten på din ridklubb – UTAN att regeringen behöver betala ut en spänn i ersättning för de ekonomiska förlusterna.

Trots att var och en kan räkna ut vilka ödesdigra konsekvenser det skulle innebära hörs förvånande få vilda protester. Därför kan vi bara hoppas att lagen revideras och att den, när den väl går igenom, används med det största förnuft som går att uppbringa. Visst, stäng gärna om det är absolut nödvändigt – men då ska ersättningen vara krona för krona.

3. RÄDDA UNGDOMSIDROTTEN
Genom ett virrvarr av beslut från stat, regioner och kommuner har våra allra yngsta sedan två veckor stått utan tillåtelse att utöva sina aktiviteter. Även utomhusaktiviteter är bannlysta, trots minimal smittorisk, trots omfattande kritik och påpekanden om hur viktigt det är att just ungdomar utövar aktivitet. Samidigt liras det för fullt i nya folksporten padel, det gymmas och det springs runt på diverse lekland.

När allt det här är över, och det hoppas jag det är snart, måste det sättas in skarpa åtgärder för att rädda ungdoms- och breddidrotten. Kampanjer för att få ungdomar att idrotta bör genomföras och det statliga stödfokuset bör riktas mer från elitidrotten till breddidrotten, som blivit styvmoderligt behandlad alltför länge.

Nio månader av restriktioner, tävlings- och träningsförbud kanske inte är en speciellt lång tid för oss vuxna. Men för den som är 13 år är upplevd tid någonting helt annat. Där kan nio månaders oro upplevas som flera år och är en tidsrymd, tillräcklig för den mest uthållige tonåring att tappa sugen och satsa på smittsäkra dataspel istället. 2021 är året då vi alla har en skyldighet att upphöja och rädda ungdomsidrotten.

4. KONSUMERA
Tänk på vår turistnäring. Tänk på flygbolagen. De mysiga fiken. Tänk på allt du velat lösa entré till eller glatt velat betala för men inte fått eller känt dig tvungen att avstå ifrån. 2021 är året då du, när och om du har möjlighet, bör betala tillbaka.

Gå och se ditt favoritlag så fort faran blåses över, besök muséer, nöjesparker och teatrar när de åter slår upp portarna. Markera med din närvaro hur viktigt du tycker det är att vi kan unna oss nöje och att nöjesbranschen, som lider helvetets alla kval, kan få leva vidare. Och glöm absolut inte att redan nu fortsätta beställa hämtmat och, när smittläget medger det, slå på stort med gänget på stamkrogen. Din, min och alla andras insats kommer att vara helt avgörande.

5. MINIMERA MÖRKRET – SE LJUSET
Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen. Jag ska erkänna att jag är väldigt trött på Triadlåten i sig, men dessa två meningar sammanfattar på ett lite underbart sätt vår samtid just nu. Det håller redan på att ljusna, bokstavligt talat. Och snart kan vi få se ett inre ljus igen.

6. OS-GULD TILL PEDER FREDRICSON
Om allt ovanstående slår in sitter jag gärna framför teven och skriker när Peder får ställa sig överst på pallen i Tokyo.

Tack för att ni tog er tid – och ett stort till alla kommentarer, reaktioner, frågor och glada hejarop som jag fått under 2020. Nu tar vi som sagt sikte på ett helt annat 2021 och även detta år kan du följa mig på Instagram eller gå med i min Facebookgrupp som visserligen heter Ponnypappor i Sverige men där självklart även mammor är välkomna!

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 107 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

Endast 1:- första månaden
Därefter ordinarie pris 69:-