Hoppning
7 december 2021 20:02
Ridsportplus

Bragdguldmedaljörerna: ”Mer går inte att göra”

BragdguldetFörst tog de ett historiskt OS-guld i Tokyo – sedan blev de historiska genom att vinna ridsportens första bragdguld någonsin. Ridsport har pratat med de dubbla guldmedaljörerna Peder Fredricson, Malin Baryard Johnsson och Henrik von Eckermann om hur stort det är att vinna Sveriges finaste sportpris.

Bragdguldmedaljörerna: ”Mer går inte att göra”
"Vi lämnade ingenting åt slumpen och vi gjorde allt som vi skulle göra." Det säger Malin Baryard Johnsson om OS-guldet som nu resulterat i att hopplaget från Tokyo fått Bragdguldet. Foto: FEI/Christophe Taniére

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

Konkurrensen var stenhård för det svenska OS-guldlaget i hoppning, som var en av favoriterna när Bragdguldet skulle delas ut under tisdagen. Bland de andra favoriterna fanns förra årets bragdguldsvinnare, stavhopparen Armand Duplantis som även han tog OS-guld i Tokyo, dubble VM-guldmedaljören på skridskor, Nils van der Poel, och diskuskastaren tillika OS-guldmedaljören Daniel Ståhl.

Omhoppningsrysaren hade dock inte passerat obemärkt förbi – det blev det svenska hopplaget som kammade hem ridsportens första bragdguld någonsin.
– Det är förstås jättestort. Nu skriver man in sig i historieböckerna en gång till i år. Vi hoppades och trodde på det – jag, Peder och Henrik har till och med haft en chattgrupp som har hetat ”Bragdguldet”. Samtidigt var det så många andra fantastiska prestationer med, säger Malin Baryard Johnsson från ett kylslaget Jonstorps gård utanför Norrköping.

Chattgruppen har varit ett kul sätt att dra ut på guldyran efter OS med förhoppning om att faktiskt kröna det hela med det eftertraktade Bragdguldet.
– Snacka är lätt, vi vet ju alla hur svårt det är. Men vi tycker själva att vi stod för en bragd i Tokyo, säger Malin.

”Gillar att hålla masken”

Peder Fredricson har precis hoppat upp i sadeln hemma på Grevlunda och här står glädjen högt i ridhustaket. Trots armbindeln som påminner honom om att han är bäst i världen för tredje månaden i rad, är Peder Fredricson lätt rusig av beskedet.
– Jag vet inte riktigt hur det känns, jag har precis blivit drabbad av det, säger han och skrattar när chattgruppen kommer på tal.

– Vi har haft en ganska kul resa fram till det här. Alla har väl mest varit oroliga för hur Henrik skulle ha tagit det om vi inte hade fått Bragdguldet, skämtar Peder.

Henrik von Eckermann befinner sig på nya drömanläggningen Cyor Stables, som han driver tillsammans med fästmön Janika Sprunger i Nederländerna.
– Vi tre känner ju varandra väldigt väl. Vi har gjort så mycket tillsammans och vi skojar och har oss hela tiden, säger han om chattgruppen.

Är du lagets känslomänniska?
– Jag är nog den som visar mest känslor, men de andra är nog minst lika känslosamma. De gillar bara att hålla masken, säger Henrik.

När nomineringen tillkännagavs hade han goda förhoppningar om att laget kunde kamma hem priset, men i takt med att fler stora prestationer kom med i matchen var han inte lika säker.
– Vi hade ett jäkla motstånd, men om vi skulle ha ett bragdguld någon gång så var det för det här. Mycket bättre än så här blir det inte i ridsporten. Att ta en individuell medalj är också svårt, men att ta en lagmedalj är ännu svårare.
– Det handlar om tre stycken som ska vara lika bra på samma dag, det är så många rundor och så många språng – och särskilt med det nya formatet där det inte finns utrymme för misstag. Jag tycker ändå att vi var värda det, mycket mer går inte att göra, säger Henrik.

Erkännande för ridsporten

I tisdagens liveintervju med Svenska Dagbladet, som delat ut Bragdguldet sedan 1925, sa Peder att det kändes som ett erkännande för ridsporten.
– Inte för mig personligen, jag känner inte att jag behöver ett erkännande. Jag gör det jag tycker är kul, det är min grej och det är det jag gör. Men för alla ridskolor och ridklubbar som kämpar med att få bidrag för att bygga ridhus och annat kan det vara ett erkännande för att ridsport är en sport och inte bara en hobby, säger han.

Även Henrik ser priset som ett kvitto för ridsporten.
– Jag har lyckats få till några vinster här och där, men jag har inte fått så många sportpriser. Det här är det absolut största priset och det känns verkligen jättekul för sporten.

Malin upplever att många fler utanför hästvärlden har förstått storheten med ridsport det här året.
– Jag upplevde det redan när jag kom hem från Tokyo. Jag förstod att det var väldigt många som har följt oss och uppskattar vår insats därborta. Jag har ändå varit med ganska länge och haft stora framgångar och det har varit väldigt stor skillnad.

Omhoppningsrysaren minns hon dock inte mycket av.
– Jag har faktiskt svårt att komma ihåg rundorna. Antagligen för att vi var i en sådan extrem bubbla under oerhört lång tid. Vi åkte till Tokyo och kom ur bubblan två veckor senare. Jag har lite svårt att komma ihåg banorna, det brukar jag inte ha annars. Det är lite av ett töcken, men jag får sätta mig ner och se på repriserna någon gång.

”Pressen var enorm”

För Peder är känslan när han gick ut sist i omhoppningen med guldet i sin hand tydlig.
– Den största pressen jag någonsin har upplevt var inför omhoppningen. Jag ville absolut inte ha ett fjärde OS-silver. Innan hade jag varit glad för det, men då hade jag varit besviken. Det var också för Malins och Henriks del, deras prestationer var verkligen värda ett guld. De hade gjort helt suveräna rundor.
– Ett OS är ändå ett OS. Lyckas man där så når man verkligen ut – till skillnad från när det är VM och andra mästerskap för bara ridsporten. Att vinna ett OS-guld är det absolut största man kan göra. Jag visste att den här chansen får man bara en gång i livet, och att få gå in och avgöra. Pressen var enorm, det kändes verkligen, säger Peder.

Omhoppningsfilmen, där Malin sitter på huk med händerna för öronen medan Henrik hoppar upp och ner och skriker, blev snarast viral.
– Vi visste att tiden var möjlig att slå och om Peder bara kunde gå nolla så hade vi stor chans att ta hem det, säger Henrik.
– Vi hade ett otroligt fokus hela tiden i Tokyo, vi var inne i vår grej och försökte koncentrera oss på vårt mål som hela tiden var den där guldmedaljen. Vi försökte att inte tappa koncentrationen, men när kroppen blir trött blir huvudet trött och det är lätt att göra misstag. Jag var farligt ute i den ena kombinationen, vi hoppade väldigt mycket ute på den ena sidan men det gick ju bra.

Att Henrik nu också är världstrea är inget han har tänkt så mycket på.
– Det känns ingen större skillnad om man är trea, fyra eller femma. Men det är väldigt bra att vara däruppe eftersom jag nu får rida Top 10, vilket var huvudmålet.
– Vi får se om jag någon gång klarar av att ta Peders armbindel ifrån honom, men den släpper han nog inte taget om så lätt. Jag försöker göra en bra plan för hästarna och går det så går det. Det går inte att stressa efter den där armbindeln, då kan det gå ut över hästarna.

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 118 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

79:- i månaden