Carl-Gustaf Thulin: Ingen vinner på att ducka debatten

Naturligtvis har inte alla hästraser förmågan att förvildas, eller feraliseras som det också heter. Det är heller inget jag hävdat. Det jag påpekar, vilket även William Nilson Fryer uppmärksammat, är att försök med gotlandsruss visar att de skulle klara sig som vilda, utan utfodring.

Det är egentligen inget kontroversiellt.

De har klarat sig utan tillsyn och foder på Gotland under lång tid, kanske så länge som 5000 år, vilket de äldsta fynden av häst på Gotland är. De sista frilevande russen, eller ’skogsbaggarna’ som gutarna själv kallar dem, togs av daga på 1930-talet. Sedan dess går de i hägn.

Det finns dock många förvildade hästar runt om i världen. Nordamerikas ’mustanger’ torde vara kända för de flesta. De har klarat sig tämligen bra i 500 år. I Australien finns ’brumbies’ som etablerades för ungefär 200 år sedan. Man uppskattar att det finns tiotusentals. I Europa finns ett flertal hästpopulationer som lever halvvilt, exempelvis i Camargue (Frankrike), New Forest (England), Doñana nationalpark (Spanien) och Rhodopebergen (Bulgarien).

Den som är intresserad kan läsa mer i denna artikel av de danska kollegorna Pernille Johansen Naundrup och Jens-Christian Svenning  (se särskilt Figur 2 för förvildade populationer).

Det finns absolut hästägare som håller sina hästar över stora ytor. Jag har inte påstått något annat. Tvärtom, denna typ av extensiv hästhållning är på många vis att föredra. Det främjar såväl landskap, biologisk mångfald samt såväl häst- som ägarglädje. Mer sådant. Det medför även vissa utmaningar, exempelvis med den dagliga tillsynen. Härvidlag kanske tekniker och regelverk för tillsyn kan utvecklas.

Nilson Fryer oroar sig för ridsportens existens. Det kan han ha rätt i. Det finns många krafter som ifrågasätter vår rätt att nyttja djur till allehanda saker. Det kan knappast vara någon nyhet. Personligen har jag faktiskt inget problem alls med vare sig ridsport eller nöjesridande. Att jag spetsar till det i en debattartikel kallas retorik. Det fungerar, uppenbarligen. Hursomhelst tror jag inte ridsporten, eller något annat nyttjande av djur, vinner på att ducka debatten. Slipa argumenten i stället, och ta som Nilson Fryer tillfället att debattera.

Slutligen, att visa hästen respekt ställer jag upp på till hundra procent. Både i dess ursprungliga roll som bruksdjur och dess mer sentida roll som sällskaps- fritids- och sportdjur. Det som verkar skilja mig från William Nilson Fryer, och möjligen många andra, är att jag även tycker vi borde respektera hästens roll som vilt djur i Sverige.

Carl-Gustaf Thulin, forskare SLU