Hoff: ”Det mesta är bättre nu 
– men är det roligare?”

Balagur lämnade jordelivet i början på december. En epok har gått i graven. För jag tror inte att vi får se någon av hans sort i toppdressyren igen. Därmed inte sagt att jag klagar på dagens dressyr. Tvärtom, den blir bara bättre och bättre att titta på. Det är de udda hästarna, de unika historierna jag saknar. Och sörjer.

Balagur, liten och vit, var den misslyckade ryska orlovtravaren som blev polishäst och gick vidare till en karriär som dressyrhäst. Han var en outsider som kunde sätta en tiopoängare i piaff. En ”den fula ankungen” som 2008 blev sexa i OS. Klart att han älskades av publiken.

Hoppningen har en sannsaga i Jappeloup som vann OS-guld 1988. Jappeloup var en ren slump, med travarpappa och fullblodsmamma, född hos grannen till Pierre Durand som högst motvilligt tagit sig an den lilla envisa hästen. Jappeloup blev fransk nationalhjälte och avtackades vid Eiffeltornet i Paris. Storyn finns på den välgjorda spelfilmen ”Jappeloup” från 2013, som gått att se via Ridsports Plus-sajt under jul och nyår.

Jappeloup blev fransk nationalhjälte och avtackades vid Eiffeltornet i Paris.

Längre tillbaka i tiden finns ponnyn Stroller, 145 centimeter i manken, som 1968 tog OS-silver med sin eviga följeslagare, brittiskan Marion Coakes. Tillsammans tog de 61 internationella segrar. Som pigg 20-åring segrade Stroller i Hamburg Derby och gick året därpå i pension. 1986 dog han av en hjärtattack hemma hos sin ryttare. Han var då 36 år.

Jag vet inte hur dessa tre små hästar skulle stå sig i dagens konkurrens. Det är nya tider nu. Aveln spottar ut den ena drömhästen efter den andra.

Allt utom Valegro och Mary Lou, så vitt jag vet, är till salu.

En annan skillnad är pengar. Galna pengar. Marknaden damsugs på unga talanger, till och med ofödda, av penningstarka aktörer. Har en vanlig dödlig turen att ramla över en oslipad diamant, har denna oftast inte ”råd” att behålla hästen om det kommer ett fett bud. Inget är heligt längre. Allt utom Valegro och Mary Lou, så vitt jag vet, är till salu. Minns hur försäljningen av Totilas släppte alla fördämningar.

Parallellt har prispotterna ökat enormt. Kul för dem som får en del av kakan, kan man tycka. Men är det månne dags att göra en halvhalt? Innan sporten hamnar helt i sken. Innan den förlorar sin själ och blir ren industri.

Det mesta är bättre nu för tiden. Tror jag. Men är det roligare? För samtidigt som pengarna strömmar till blir ridsporten fattigare på något annat. Eller så är det bara jag som blivit gammal och sentimental.

Detta är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 1 2020.