Elisabet Hoff: ”Bondes ord från 1943 känns bekanta”

Jag fick i min hand en kopia av Svensk Ryttartidning nummer åtta 1943. Och tänka sig, mitt under brinnande krig (där för övrigt 2,7 miljoner hästar dog) debatteras dressyrens framtid och en ridkonst i förfall. 

”Det är nödvändigt att, domarna kraftigt ingripa mot den insmygande dekadensen i den svenska dressyrkonsten och därvid ej låta sig bländas av ryttarens renommé”, skriver hovstallmästare greve Carl Bonde. 

Känns bekant. 

Mest beklämmande tycker han det är med det tilltagande slarvet med sits och hjälper, ofta grova och för stora, som han anser låst sig fast hos eliten och spridit sig nedåt till de yngre, mindre erfarna. 

”De senare blicka med beundran upp mot stjärnorna inom ridsporten, söka efterlikna dem, och så insmyger sig den åsikten, att den korrekta sitsen och de fina hjälperna ej är av betydelse; Man vinner ju ändå.”  

Greven skriver inget om kandar och blå tungor men väl om sår stora som handflator efter malande sporrar, sänkta ryggar och underhalsar (raka motsatsen till rollkur). Han ser såväl ryttare med tillbakalutade överliv och med fötterna framme vid hästens armbågar som hängsitsar och hälar ända borta vid hästens ljumskar.  

”Man måste komma ihåg att dressyrridning är en skön konst och att det estetiska momentet spelar en stor roll, ej endast vad ryttaren beträffar utan även hästen, som påverkas av sitsens felaktigheter, framträder ej till sin fördel. Bilden i sin helhet lider.”

I dag kallar vi det harmoni. Ett annat ord för samma sak bara. 

Bättre var det förr, menar Carl Bonde, och påminner om hur Sverige tidigare fått mycket cred för sits och framförande vid internationella tävlingar. Jag antar att han menar svensk dressyrs storhetstid under 1910- och 1920-talen då medaljerna skördades i drivor. 

Hur ska trenden vändas? frågar sig greven. Hans lösning är, hör och häpna, att vara öppen för kritik.

”Ja, kritiken bör ju kunna hjälpa en hel del, under förutsättning att ryttarna verkligen tar del av densamma, vilket ju ej alltid är fallet, och uppfattar den som en välvillig handledning till bortarbetandet av felaktigheter och ej ett utslag av kritiklust. Det är även synnerligen lämpligt att underkasta sig självkritik samt taga råd och anvisning av kamrater, ty även om dessa till äventyrs är yngre och mindre erfarna, ha de dock i regel ögon att se med.”

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 8/2025.