”Jag fick aldrig hoppa de snälla hästarna”

Drygt hundra gäster var på plats för att höra Angelica berätta om sitt hästliv. Från B-ponnyn som hon ramlade av varje gång hon red den, kompishästarna hon fick hjälpa till med och hur hon tidigt blev känd för att klara av  besvärliga ponnyer och hästar.
– När jag började hoppa insåg jag snabbt att det var det roligaste man kunde göra. Men jag fick aldrig hoppa de snälla hästarna.

Angelicas familj hade ingen hästbakgrund men främst pappan kom snabbt in i sporten.
– Han betalade för att jag skulle kunna rida och tävla, berättar Angelica, och för att klara det hade han ibland tre olika jobb. Ibland fick man ju också pengar i pris och de gick till nya tävlingar.

Framgångarna kom snabbt för den här talangfulla tjejen. Första SM-starten med B-ponny ledde till en sjätteplats i finalen, det blev SM-guld med D-ponny, Halmstads ponnyderby, det blev internationellt med EM, det blev framgångar i Globen, bland mycket annat.
– Jag tränade först för pappa. Han brukade skrika ”mer ben” när jag red. Det var ungefär vad han kunde, men det gick bra.

Angelica har en förklaring till varför hon redan under ponnyåren lyckades så bra med ponnyer som fått stämpeln ”svåra”:
– Jag är lugn, har lång stubin och mycket tålamod.

Efter några framgångsrika år även på häst valde Angelica att efter studenten satsa på jobb i Tyskland.
– Det hade gått så bra för mig i flera år, jag saknade nästan utmaningar, jag ville bli bättre och när ett jobberbjudande kom så tog jag det! Hemma var jag bra, väl i Tyskland upptäckte jag att det var jag inte alls!
Angelica fick lägga massor med tid på markarbete, jobba med balans, träna dressyr och hålla fokus på vad som verkligen händer även mellan hindren.
– Det tog tid, det var tufft,  det var jobbigt, jag grät. Men efter ett halvår började det att fungera.

Tur var väl det för när Angelica mötte det fuxröda stoet Mic Mac du Tillard (e Cruising – Galoubet A) behövde hon alla krafter och kunskaper.
– Hon hade varit hos många innan hon kom till oss. Hon var fruktansvärd, hon var hemsk. Antingen stegrade hon sig så fort man satt upp eller också var det fullt sken från början. Hon var en av de få hästar som jag inte trodde att jag skulle klara av.

Nytt upplägg på träningen, och massor med tålamod gjorde att det till slut funkade i alla fall och Mic Mac och Angelica var på väg framåt. Då såldes hästen till USA.
– Hon var där ett år och samma sak igen. Stå på bakbenen, stanna, vägra gå ut, fara iväg. Så hon kom tillbaka och vi började om.

Sex månader senare var förtroendet totalt återställt och Angelica och Mic Mac tog sin stora världscupseger. I Göteborg dessutom.

Och sedan hoppade hon fel väg i EM. Ja, det hände ju en hel del bra saker efter världscupen också och därför var förväntningarna extra stora på superekipaget som många inte ens vågade titta på när det var dags för start.
– Jag var totalförvirrad under den där rundan på EM. Skräcken att hoppa fel blev verklighet och dessutom var domarna mycket sena med att blåsa av mig. Det var ju lagtävling också!

Angelicas första känsla när hon red ut var att hitta första bästa nödutgång och bara försvinna.
– Men det var ju bara att sluta tjura, ta sitt lagansvar och supporta de andra.
Den berömda ”sparken i baken” från förbundskaptenen Sylve Söderstrand kände Angelica inte till förrän senare. Hon höll sig undan från media efter missen.
– Sedan gjorde du ju en felfri runda, tröstade Lisen Bratt Fredricson.
– Rida i lag är ju tufft, det är mer press, ansvar och man måste kämpa så mycket man kan. Allt annat får stå tillbaka.

Efter sju år i Tyskland har nu Angelica Augustsson sin bas i Belgien. Hon flyttade för att söka nya utmaningar, att komma ännu längre på nya lovande hästar. Man måste satsa hela tiden. Ett av många mål för Angelica är att ta tillbaka sin plats på rankingen. Bland de trettio bästa. Minst.

Hon fick också många frågor från publiken. Och till de unga tjejer som också funderar på att jobba med hästar utomlands hade hon flera råd att ge.
– Var beredd på hårt jobb, bli inte besviken om du inte får rida mycket i början, du lär dig mycket genom att titta på andra, vara med!

Och pappa då – vad hände med honom?
– Ja, han behöver ju inte ha tre jobb längre för att hjälpa mig  men han är ofta med och tittar på när jag tävlar!