Sommarläsning: Hästkrematoriet

Klara får sitt första riktiga jobb, som veterinärassistent och hästskötare på det natursköna godset Stora Dimåkra i Skåne. Men idyllen förvandlas snart till en mardröm när hästar dör under mystiska omständigheter och Klara upptäcker att en oetisk forskning pågår i det fördolda. Hon beslutar sig för att ta reda på sanningen, och dras in i en livsfarlig härva av lögner, svek och maktspel, där de ansvariga inte skyr några medel – inte ens mord.

Det här är intrigen i en spänningsroman av Ulrika Fåhraeus, välkänd bloggare, debattör och journalist samt mångårig krönikör i Ridsport. Vi bjuder dig på ett utdrag ur boken, och ett specialpris om du vill läsa hela. Trevlig sommar!

Septemberluften var klar och frisk när hon skrittade genom bokskogen. Nere i dalen kunde hon se den gröna John Deere-traktorn röra sig som en skalbagge över fältet. Det var Yusuf som samlade in ensilagebalarna från sensommarens tredje skörd. De låg utströdda som vita marshmallows på en gyllene soffdyna. Snart skulle de lastas på ett stort flak och köras upp till gården.

 I kliniken var det en vanlig dag. En halt häst kom in och Klara fick springa med den i gången så att veterinären och ägaren kunde titta på hur den rörde sig. Det ekade skarpt mellan de kakelklädda väggarna när hästens järnskodda hovar landade i betonggolvet. 

När kunden åkt gick Magnus på toaletten och Klara hörde hur hans gula mobil gav ifrån sig ett ljud. Den låg på diskbänken där hon stod och sköljde sina händer. Medan hon torkade dem på en bit papper såg hon vad som stod i meddelandet. Det var från Jannika. 

”Jag tror jag vet hur du kan komma över nya stamceller. Fråga Tomten! Han behöver ju alltid cash!”. Meddelandet avslutades med flirt-emojin som blinkar med ena ögat, en tomte med röd luva och en sedelbunt. 

*****

Dagen därpå gick hon som vanligt till kliniken efter lunch och mötte Magnus, som redan börjat göra i ordning i lokalen. 

”Vet du vad Klara, vi städar upp nu och sedan kan du ta ledigt resten av dagen. Jag ska ut på kundbesök.” 

”Okej, du behöver inte hjälp med det då? Jag kan följa med om det behövs”, sa Klara. 

”Tack, men jag ska bara vaccinera lite islandshästar, jag reder mig.” 

Han lät tankspridd när han sa det och var ovanligt tyst medan de städade. Till sist plockade han ihop lite veterinärutrustning i en väska, låste lokalen och gick till bilen. 

När han började köra styrde han upp förbi Apelsinlunden, han skulle tydligen åka över åsen. Klara antog att han skulle till Walter, för det såvitt hon visste fanns det inga andra i trakten som hade islandshästar. 

*****

Besviken började hon gå mot arbetarbostaden, men hejdade sig när hon såg att en av stallets hästar kom skrittande mot ridhuset. På hästen satt en man. Ett rakt blont hår lyste i den bleka höstsolen och hon förstod att det måste vara Jannikas vän Fredrik som hade två hästar på gården. 

Av nyfikenhet vek hon av och gick efter. Väl framme vid ridhuset smet hon in och satte sig på bänken mellan olivträden. Mannen var smal, nästan tunn, och såg ut att vara i trettiofemårsåldern. Han var prydligt klädd i en ljusblå pikétröja och det blonda håret flaxade rytmiskt i takt med hästens rörelser. Klara kunde genast se att Fredrik red på en avancerad nivå. 

Efter en stund la han märke till henne och red fram och gjorde halt vid sittbänken. Redan på håll såg Klara att han log mot henne. 

”Fredrik”, sa han och höll fram sin hand från platsen i sadeln. 

Alla var verkligen artiga här, tänkte Klara och reste sig för att hälsa. 

”Klara. Jag är den nya hästskötaren. Och så jobbar jag lite hos Magnus också.” 

”Jag vet”, svarade Fredrik. ”Jag måste säga att du mockar bra, jag uppskattar verkligen det. Det är så skönt att komma till ett rent och prydligt stall efter jobbet. Jag hatar slarv.” 

De sista orden sa han med ett ännu bredare leende. 

De småpratade lite om gården och hästarna innan han fortsatte rida. Klara tittade på en stund, smygfilmade hans ridning med mobilen och skickade filmsnutten till Amanda. 

”Hej jag heter Fredrik och jag hatar slarv”, skrev hon. 

Amandas svar kom snabbt. ”Och därför skippar jag hjälmen”, följt av en skrattemoji.

*****

Klara la ner mobilen och såg sig omkring. Skulle hon alltså vara ledig ända fram till kvällsfodringen klockan tio? Vad gjorde man ens med så mycket tid? 

Hon reste sig och gick till stugan. Väl där slängde hon sig på sängen och ringde till Amanda. 

”Jag fattar inte hur de kan vara så rika. Blir man så rik av att vara mäklare, det är kanske det man skulle bli? Eller är det han som har pengar?” 

”Läkare har väl en schysst lön. De håller kanske på med aktier och sånt också?” 

”Säkert.” Det blev tyst en stund innan Amanda fortsatte. 

”Men Dimåkra är Jannikas, inte hans”, sa hon. 

”Det var till salu i någon konkurshärva och hon lyckades knipa det billigt. Och de är inte gifta, det sägs att hon vägrar gifta sig.” 

Men Klara, vet du inte? Det trodde jag alla visste!

Klara häpnade. 

”Men alltså va? Vem skulle inte gifta sig med honom? Han är ju snygg som ett as! Och läkare. Sexy maddafacka om du frågar mig.” 

”Tja, hon kanske är en sån som månar om sitt eget. Hon hade ju en del pengar innan, du vet väl var de kom ifrån?” 

”Det kan väl inte vara från släkten iallafall. Hennes kusin, gubben med islandshästarna, verkar ju vara utfattig.” 

”Men Klara, vet du inte? Det trodde jag alla visste!” 

”Vadå?” 

Amanda skrattade lågt i luren. 

”Men säg då!” 

En retsamt lång paus följde innan Amanda svarade. 

”Jannika Stephanie Sara Johansson, numera med det tagna efternamnet Glimmerholm, född av en ensamstående alkoholiserad mamma i Landskrona 1978, har legat sig till sina pengar.” 

”Du skojar!” 

”Nej.” 

”Men med vem då?” 

”Någon sugardaddy i Stockholm. Det var när hon skulle plugga där, men hon avbröt studierna, hon blev aldrig klar. Men hon fick ju en hel del av värde med sig hem ändå, om man säger så.” 

Återigen skrattade Amanda i luren. Klara kände sig överraskad och lite hänförd av denna för henne hittills okända information om sin nya chef. 

”Berätta mer! Vad hette han, vem var han?” 

”Det ska ha varit strax innan millennieskiftet. En gift vd i något storbolag. Hans fru var cancersjuk och de hade tre, fyra barn och det fick absolut inte komma ut. Jannika fick en massa pengar av honom. Hon fick hästlastbilen också, den där röda du vet. Kommer du inte ihåg när hon kom på tävlingarna och folk ropade ’akta er, nu kommer röda faran!’” 

De brast ut i skratt båda två. 

”Och ryktet säger att det var han som gav henne brösten också.” 

”Har hon silikonbröst?” 

”Det kan du väl ändå inte bli förvånad över? Hela hon är ju så totalfixad.” 

”Hur vet du allt det här? Och varför har vi aldrig pratat om det här?” 

Amanda skrattade till. 

”Hur kan du inte veta allt det här? Som sagt, det trodde jag alla visste.” 

Klara började viska, trots att ingen kunde höra något. 

”Men alltså tänk att bara få en massa pengar av någon rik gubbe sådär, vad sjukt. Undrar vad hon var tvungen att göra. Och så ung som hon måste ha varit, som vi är nu ungefär.” 

”Mm. Usch.” 

Klara mindes hur de talat nedlåtande om nyrika människor under vinkvällen. Nyrika människor som köpte slott och gårdar. Betydde inte det här att Jannika själv var nyrik? 

”Han ska ha lärt henne att investera iallafall, eller typ gjort det åt henne. Någon sa att han fortfarande gör det”, fortsatte Amanda innan hon bytte samtalsämne och frågade ut Klara om hur jobbet var. 

”Lediga helger, shit vad najs, det är man ju inte van vid i den där slaveribranschen. Hur är killen som jobbar där då?” 

Klara suckade genom näsan. 

”Han är skum. Han är från Syrien och han pratar inte. Han lagade min bil och när jag sa tack svarade han inte.” 

”Och han som hatar slarv då, hur är han?” 

”Haha, jag vet inte än. Men han är nöjd med min mockning iallafall. Stallet är hursomhelst skitbra. Allt funkar. Inga dåliga redskap eller igenproppade avlopp.” 

”Skönt. Och inga beskäftiga skyltar med citat från gamla hästkarlar från 1800-talet?” 

Klara skrattade lågt. Hon förstod att Amanda syftade på den skylt som suttit uppe på Rävlunda ovanför dörren i fikarummet. Hästens väl går före din bekvämlighet hade det stått på den. Det var hennes pappa som hängt skylten där, för att inte personalen skulle ta för långa pauser. Ibland hade han visat sig i dörren, spänt blicken i dem som suttit i därinne och pekat upp mot skylten. Redan innan Klara börjat skolan var det inbankat i henne: man jobbar hårt, är aldrig sjuk och den sämsta egenskap en människa kunde ha var att vara lat. 

”Nej, inga beskäftiga skyltar här. Tack och lov.” 

*****

När de lagt på började Klara fundera på Yusuf. På vem han var och varför han inte pratade. Kunde han inte? Eller ville han bara inte? 

Det var tyst i arbetarbostaden. Hon smög runt och tittade in i de olika rummen men han verkade ha gått ut, kanske var han på sin SFI-lektion. Hon tassade ner mot hans dörr längst bort, stannade utanför den, la kinden mot dörrspringan och lyssnade. Inte ett knyst hördes. Nyfiket kände hon på handtaget. Dörren var olåst och hon öppnade och klev in. 

Rummet var mycket mindre än hennes, långsmalt och inte lika mysigt. Där fanns bara det allra nödvändigaste; en smal säng, en garderob, ett skrivbord med en stol. En vit t-shirt hängde över stolsryggen. Hennes hand sträckte sig och rörde vid den, hon grep om den och förde den mot näsan. Den luktade inte sköljmedel eller svett, bara frisk, ung man. 

Rummet såg förunderligt städat ut. Sängen var bäddad och brev och papper låg prydligt ordnade på bordet. Överst låg något som såg ut att vara ett lönebesked. Med t-shirten ännu kvar i ena handen tog hon upp ett, läste och häpnade över summan på arket. Om det här var allt han fick hade han bara hälften så mycket i lön som hon själv, och då var hennes egen lön bara en hästskötarlön. 

Med ens kom hon på sig själv och undrade vad hon gjorde därinne, tänk om han skulle komma nu? Hon hängde tillbaka tröjan på stolen, gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. 

*****

Hungern sög i magsäcken på Klara. Regnet som fallit de senaste dagarna ville inte ge sig och nu smattrade det mot klinikens stora fönster. De höll på med den sista patienten för dagen, efter det skulle hon få gå. 

Klara stod framåtlutad och höll upp ett framben på hästen som Magnus börjat undersöka när dörren kastades upp. En stor gestalt dundrade in i veterinärkliniken och drog med sig kall vind, höstlöv och fukt. 

Mannen stampade rakt upp till Magnus. En ilsket rytande steg upp ur hans strupe, först som ett dovt, gurglande läte, sedan i form av ord. 

”Din jävel, vad har du gjort med dem!” 

Hästen ryckte förskräckt till och körde ner sitt ben i betonggolvet. 

Nu såg Klara vem det var som stormat in. 

Magnus som satt på en pall vid ultraljudsapparaten rättade till sina glasögon. Han kisade uppåt och gjorde en ansats att resa sig, men hann inte ställa sig upp innan han blev knuffad och for bakåt. 

Klara slungades omkull av hästen som skrämd kastade sig undan, ultraljudsapparaten föll i golvet med en krasch. 

Magnus kämpade för att komma upp men blev knuffad igen och brakade baklänges in i en hylla med instrument och föremål som alla landade i golvet med en kakafoni av ljud. 

En frän stank av ingrodda, smutsiga kläder och sura stallkängor spred sig i klinikluften. 

”Walter, lugn nu här”, försökte Magnus. Han höll upp en handflata mot angriparen, som om han försökte skydda sig mot starkt ljus. 

Med ansiktet förvridet av vrede måttade han sparkar och slag mot den halvliggande veterinären.

Walter var ursinnig och lyssnade inte. Med ansiktet förvridet av vrede måttade han sparkar och slag mot den halvliggande veterinären. 

Klara kravlade sig upp på knä och skrek, men hennes skrik var som tomtebloss som for ut i luften och försvann. 

Walter gick ner på knä för att komma åt att slå bättre. 

I ögonvrån såg Klara hur hästägaren hängde som en vante i grimman på den uppskrämda hästen, men det fanns ingen tid att hjälpa henne. 

Slagen och sparkarna haglade över Magnus, som försökte skydda sig med att hålla upp armarna för ansiktet. 

Plötsligt var det som om Walter försökte besinna sig. Med ena handen i ett hårt grepp om Magnus krage stirrade han på honom. Hans högerarm var lyft och näven hårt knuten, darrande i luften. 

”Du ska få för det här”, vrålade han. 

I nästa ögonblick släppte han taget om Magnus skjorta, tog sig upp, slängde en snabb, svart blick på Klara och klampade iväg mot utgången. 

*****

Magnus tog sig för ansiktet. Huden runt det högra ögat såg köttig och skadad ut och en rännil av blod letade sig ner mot hakan och halsen. Läppen var spräckt och ovanför tinningen hade det redan bildats en svällande bula. 

Det krasade under Klaras skor när hon hjälpte honom att sätta sig upp. Chockad lutade han sig mot pallen han suttit på medan Klara hämtade bomull och kompresser och desinfektionsvätska. Magnus tog emot dem och försökte stoppa blodflödet på de värsta skadorna. Klara fick fram sin mobiltelefon. 

”Sitt kvar, gör inget, jag ringer 112”, sa hon. 

”Nej, gör inte det, jag behöver ingen ambulans! Jag tar rätt på det här själv.” 

Klara tvekade.  ”Är det säkert? Borde du inte in och … ” 

”Nej, nej! Jag hatar sjukhus, de är det värsta jag vet!” 

Hans försök till ett leende förvandlades till ett ansträngt grin. 

Efter att ha pustat en stund tog han sig upp på fötter och gick in på toaletten där han med öppen dörr inspekterade och tvättade sina sår framför spegeln. Klara hörde hur han svor till på danska. Sedan gick han och plockade ihop lite veterinärattiraljer, ställde sig vid toalettspegeln igen och började sy ihop ett av såren i pannan. 

Hästägaren som de glömt bort i all kalabalik höll nu på att försöka få in sin häst i transporten. Klara sprang ut för att hjälpa henne. De fick in hästen i transporten tillsammans och enades om att hästägaren skulle boka en ny tid en annan dag. 

Klara gick tillbaka till platsen för uppträdet. Skakad stod hon och bara tittade på röran. Väggen var nedskvätt med blod och på golvet fanns en mörkröd pöl beströdd med glassplitter. 

Efter att ha tagit några djupa andetag började hon plocka upp instrument och föremål från golvet och ställa dem på sina platser. Ultraljudsapparaten såg ut att vara bortom räddning och Magnus glasögon var spräckta. De tusentals vassa små glasbitarna var spridda överallt. Hon fick upp det mesta med en sopskyffel och tog det sista med golvmopp och hushållspapper. Så fyllde hon en hink med ljummet vatten, hittade en tvättsvamp och började torka bort blodstänket från väggen. 

Medan hon röjde upp såg hon Magnus med handen mot pannan och stukad hållning gå bort mot sitt hus. 

*****

Klara hade just krånglat av sig skorna i arbetarbostaden när hennes mamma ringde. 

”Har du sett på nyheterna? Det är något sjukdomsutbrott hos Walter! Du vet, han med islandshästarna. Tolv av hästarna som han har använt i turridingarna har dött! De bara ligger där på gården tydligen. Men han vägrar att prata med pressen och kör bort dem därifrån.”

 Medan Monica babblade på såg Klara i hallspegeln hur tilltufsad hon såg ut. Delar av hennes hår hade letat sig ut ur hårsnodden och hon hade en blodfläck på kindbenet. Hon satte telefonen på högtalare, samlade ihop håret med fingrarna och gjorde en ny hästsvans. 

Monica ville höra vad Klara visste om islandshästarna, men hon hade inte hört något om det och hann inte heller berätta att islandshästarnas ägare just varit där och slagit ner Magnus innan hon såg Bitte komma springande över gårdsplanen. 

”Mamma jag måste sluta, vi hörs!” 

Bitte var upprörd. Hon berättade att Magnus inte orkade prata, men sa att hon ville höra om allt som hänt, i detalj. 

Klara drog ett djupt andetag. Hon hade bara varit på Stora Dimåkra i några veckor men hade tydligen redan blivit hela gårdens sambandscentral. 

Så gott hon kunde redogjorde hon för händelseförloppet. Bitte rynkade pannan. 

”Walter? Men varför skulle han ge sig på Magnus? De har aldrig haft något otalt med varann.” 

*****

Klara vände och vred på sig i sängen. Luften i rummet var kvalmig och det var svårt att sova. En tunn hinna av svett täckte hennes hud och hur hon än låg kändes det som om lakanet var skrynkligt eller som om det fanns något litet skräp under låren eller skinkorna. 

Det hade gått två dagar sedan dramat i kliniken och minnet av det lämnade henne ingen ro. Magnus hade antagligen fått en lättare hjärnskakning och skulle tvingas hålla stängt i minst en vecka, Klara hade ringt runt till alla kunder och bokat om deras tider. Ett gnagande dåligt samvete plågade henne. Hade hon varit för passiv? Borde hon inte ha gjort mer för att stoppa Walter? Borde hon ha flugit på honom, slagit pallen i huvudet på honom eller vad som helst? I stället för att bara stå och glo helt handfallen. 

I de lokala nyheterna var det fullt pådrag om Walters döda hästar och i sociala medier florerade rykten och skvaller. Teori efter teori, version efter version om händelseförloppet och den troliga orsaken lades ut i olika hästforum. 

Hatet mot Walter var gränslöst. Han hade gjort fel, han riskerade att smittan spred sig och borde anmälas hit och dit. Klara undrade hur så många kunde veta hur det låg till utan att ens ha varit där. 

Orden som Walter vrålat i kliniken återkom i hennes huvud. Vad har du gjort med dem? Du ska få för det här. 

*****

Hon sträckte sig efter telefonen och tittade på klockan. Tio i fem. Det var ingen idé att försöka somna om. Irriterad över den dåliga natten föste hon av sig täcket och tassade bort till stolen där dagens arbetskläder var framlagda sedan kvällen innan. Hon klädde sig snabbt, gick ut i hallen och stack fötterna i skorna, tog bilnyckeln och gick ut till sin gamla Minicooper. Bilen var kall när hon satte sig i sätet. Hon torkade bort lite invändig fukt på vindrutan, startade motorn, svängde runt på gårdsplanen och började köra upp mot skogen. 

Först i höjd med Apelsinlunden tände hon bilens lyktor. En räv som tassade i riktning mot krematoriet fångades i ljuskäglan och dess ögon lyste som små julgransljus när den såg mot bilen. Klara tyckte att den hånflinade mot henne innan den slukades upp av dimslöjorna. 

Med en mjuk kontakt med gaspedalen körde hon över åsens krön och nedåt genom bokskogen mot dalen på andra sidan. Några hundra meter från Walters gård parkerade hon i en liten vägficka. Hon drog upp tröjans huva, stoppade in håret och gick i rask takt mot gården medan hon försökte komma på hur hon skulle undgå att bli upptäckt. Hon ville förvissa sig om att det faktiskt fanns döda hästar där och se hur de såg ut, men hon kunde inte gärna gå in på gården. Tänk om Walter var vaken och skulle se henne? 

*****

Längs med gårdens norra sida löpte en stig utmed ett dike som hon valde i stället för landsvägen. Gryningsfukten kändes sval och mjuk mot hennes ansikte, det luktade lera, våta löv och gammalt gräs. 

Nu såg hon dem. Hästarna låg samlade bakom en lada, placerade så att de skulle vara svåra att se från vägen. På håll påminde de om en flock får som låg och idisslade. När hon kom närmare såg de mer ut som strandade valar. 

Hon hade hunnit ta ett tiotal bilder när hon hörde hur Walters hundar började skälla inne i hans hus.

Klara satte sig på huk och fick fram mobilen ur jackan, klickade på kamerasymbolen och försökte zooma in. Trots att det inte var helt ljust ute gick det bättre än hon väntat sig. På skärmen kunde hon se de uppsvullna magarna, de halvslutna ögonen och benen som stelnat och stod ut från kropparna, böjda eller raka. När hon tog bilder smällde kameran av blixtar. Klara svor till och fumlade med sina kalla fingrar för att stänga av blixtfunktionen. 

Hon hade hunnit ta ett tiotal bilder när hon hörde hur Walters hundar började skälla inne i hans hus. En lampa tändes bakom fördragna gardiner. 

Kvickt stoppade hon ner mobilen i fickan och kastade sig iväg. Med ett språng tog hon sig över ett vattenfyllt dike och sprang för allt vad hon var värd tvärs över en kladdig, plöjd åkerremsa, sedan över ytterligare ett dike och upp mot skogen. Så fort hade hon inte sprungit sedan stafettloppen på friidrotten i skolan. 

Skorna blev tunga av fastklibbad lera och väl framme vid skogsbrynet var låren som förlamade av mjölksyra. Hon var tvungen att pausa. Stammen på en stor ek fick bli ett tillfälligt gömställe. När hon kikade fram bakom den grova, skrovliga barken såg hon hur Walter gick runt och lyste på gårdsplanen med en stark handstrålkastare. Hundarna var utsläppta, de skulle kunna nosa upp henne på nolltid om de fick vittring. Hon måste fortsätta springa och ta sig tillbaka till bilen omedelbart. Vägen där den stod var inte långt borta. 

Klara tog ny sats och sprang genom skogen trots sina tunga skor och blodsmaken i svalget. När hon kom fram till bilen kastade hon sig in i sätet och fick med skakande hand in nyckeln i låset. 

Hjärtat bultade som en technobas när hon körde iväg med släckta lysen. Hela vägen uppför åsens branta norrsida var hon rädd att få syn på Walters risiga Volvo i backspegeln.

Vill du veta hur det går? Köp boken via Ridsports Bokshop. Sommarpris: 219 kr.