Ingrid Klimke: ”Det gäller att viska, inte skrika, till hästen”

Snöslasket stänker kring de blankpolerade stövlarna när Ingrid kommer gående över stallplanen. Trots att hon är klädd i både termojacka och stickad mössa huttrar hon i kylan.
– Både jag och barnen är förkylda, förklarar hon och snyter sig snabbt innan hon med ett stort leende visar vägen in i stallet.

I boxarna råder lugn och ro. Hästarna som står inne har täcken och de som inte tuggar hö kikar nyfiket efter Ingrid när hon visar sig i stallgången. Det här är det hon lever för, det som driver henne varje dag året om.

Om du inte vet vilken personlighet din häst har och inte verkligen lär känna den så kommer det att bli väldigt svårt för er att kommunicera. Ingrid Klimke.

Att hennes hästar, eller bästa vänner som hon kallar dem, alltid är glada att se henne och ivrigt undrar vem som står på tur. Det är det viktigaste av allt. Ingrid känner alla hästar väl och när hon pratar om dem gör hon det med kärlek i rösten.

– Jag älskar att lära känna en hästs personlighet. Först när jag väl gör det kan jag kommunicera med den på ett djupare plan och på ett språk hästen förstår, förklarar hon samtidigt som hon gräver fram några pellets ur en godisburk och ger till fuxstoet som står närmast.
– Om du inte vet vilken personlighet din häst har och inte verkligen lär känna den så kommer det att bli väldigt svårt för er att kommunicera.

Pappa var OS-ryttare
Tack vare sin pappa, OS-ryttaren Reiner Klimke, växte hon upp med känslan att hästar är något av det mest fascinerande som finns. Alla i familjen närmast avgudade hästar och att få gå ut till stallet sågs som en ynnest, aldrig som ett arbete.
– Min pappa älskade verkligen hästar och vi såg dem som våra familjemedlemmar, minns Ingrid.

Hennes ridning är utan tvekan influerad av pappan men framför allt bär hon med sig en hästfilosofi hemifrån som bygger på samarbete och glädje.
– Vi varierade alltid dressyrarbetet med att rida ut i skogen med våra hästar. När något gick fel fick jag alltid tänka på vad jag kunde ha gjort annorlunda, det har jag med mig än i dag. Efter en tävling tänker jag alltid på hur jag ska kunna stötta min häst bättre nästa gång, och aldrig på om hästen har gjort något fel, säger Ingrid.

Se till sig själv
Hon menar att det aldrig är försvarbart att skylla på hästen eller domaren. Det enda konstruktiva är att se till sig själv.
– Om du ger ditt allra bästa och du har tur så vinner du. Vinner du inte kan du ändå gå vidare och vara nöjd och glad med vetskapen om att du gjorde ditt bästa.

En av Ingrids stora förebilder är Chris Bartle, legendarisk ryttare och tränare, som ledde det tyska fälttävlanslaget till många framgångar under sina 16 år som coach där, och numera är ”high performance coach” för det brittiska laget. Hans ord ”Det som är gjort hör till historien så blicka framåt”, har hon ofta i bakhuvudet.
– Det finns så mycket jag har lärt mig, både från honom och från min far. Det viktigaste av allt är kanske att det gäller att viska, och inte skrika, till hästen, förklarar Ingrid som menar att hårda tag och tvång inte hör hemma i ridsporten över huvud taget.

Trots att pappan tävlade på elitnivå fanns det aldrig någon press på Ingrid hemifrån, förklarar hon. Ville hon rida var det fritt fram, men det var alltid upp till henne och föräldrarna dök sällan upp ens på tävlingarna. Någon instruktör som uppmuntrade eller bannade fanns oftast inte, i stället visade ponnyerna vägen. Gjorde Ingrid fel åkte hon i backen och hon förväntades ta hand om sina ponnyer själv sju dagar i veckan.
– Jag ansvarade för att de fick allt de behövde. Ingen borstade mina ponnyer eller ledde dem till och från hagen, säger Ingrid.

Red ofta barbacka
Under ungdomsåren satt hon oftast barbacka på en bred ponnyrygg. Tillsammans med kompisarna hoppade hon naturhinder, red kadriljer och anordnade tävlingar mot andra kompisgäng. Allt lika kravlöst. Det lustfyllda umgänget med hästarna formade henne till den ryttare hon är i dag, någon som lägger stor vikt vid att ha roligt med hästarna.

Det viktigaste av allt är kanske att det gäller att viska, och inte skrika, till hästen. Ingrid Klimke.

Nu för tiden upplever Ingrid att många ponnyryttare pressas av högt satta tävlingsmål. Ambitiösa föräldrar vill gärna att deras barn specialiserar sig tidigt och målen är ofta för höga och för tidiga, menar hon.
– Jag tror inte att det är bra att ha för många tävlingsmål tidigt i livet. När man är ung ska målet inte vara att klara specifika tävlingar, det ska vara att lyckas rida in en ponny, eller att sitta kvar på den där hästen som alltid bockar, säger hon.

Ska rida för att det är roligt
– Det gav mig väldigt mycket att lära mig hästens språk tidigt och att alltid se hästen som en vän och inte någon jag behövde för att vinna prisrosetter med. Barn ska rida för att det är roligt och för att de är fascinerade av hästar, inte för att vinna tävlingar, slår hon fast.

Att specialisera sig för tidigt är inget Ingrid tror på, varken när det gäller ryttare eller hästar. Hon menar att den som väljer gren för snabbt går miste om mycket kunskap.
– Titta på Peder Fredricson, utbrister hon.
– Han brukade vara fälttävlansryttare och nu är han en av världens bästa hoppryttare.

Hon imponeras förvisso av Peders ridstil, erkänner hon, men framför allt av hans fina kontakt med sina hästar.
– Peder ser ut att leka med sina hästar. Jag tror att han har väldigt roligt i sadeln.

Kanske är det den fria uppväxten och chanserna hon hade att prova sig fram som har gjort henne till den framgångsrika ryttare hon är i dag. Utan tvekan har det påverkat henne till att inte välja gren, eller snarare, att välja tre.

”Har gjort mig starkare”
Att tävla framgångsrikt på elitnivå i dressyr, hoppning och fälttävlan är få förunnat, men om vi ska tror Ingrid är det inte så komplicerat som det kan tyckas.
– Jag har alltid gjort det, så för mig är det vardag. Och jag tror att den erfarenhet jag fått av att rida alla grenar har gjort mig till en starkare ryttare med åren.

Några nackdelar ser hon inte med att göra allt. Tvärtom menar hon att variationen som det ger hjälper kroppen att hålla.
– Om det är något jag vill att unga ryttare ska ta till sig så är det hur värdefullt det faktiskt är att kunna göra allt. Det är en styrka att vi varierar oss i stället för att bestämma oss för en gren tidigt, menar hon och säger i samma andetag att det naturligtvis gäller våra hästar också, i allra högsta grad.
– När jag ser en 3-åring på auktion och får höra att det är en dressyrhäst så undrar jag alltid: hur vet du det om den aldrig hoppat?

Ingrid menar att stammen visserligen är vägledande, men hon tycker inte att den ska få styra hästens framtid.
– Tills hästarna fyllt sex tycker jag att de ska få chansen att själva visa vad de går för och vad som passar dem. I dag specialiseras både hästar och ryttare väldigt tidigt. 

Samma hälsoprofil
Att hon växlar mellan grenar innebär inte att hästfilosofin ändras det minsta. Alla Ingrids hästar har samma hovslagare, äter samma foder och går ut i hagen lika mycket, oavsett disciplin. Både hopphästar och dressyrhästar rids ut regelbundet och alla arbetas över bommar eller hoppar, varje vecka.
– Alla våra hästar får varierad träning, men jag skulle vilja påstå att dressyrhästarna är de som jobbar hårdast. Att klara av att genomföra ett Grand Prix-program på ett bra sätt kräver massor av träning.
– Hopphästarna har ett lite lättare liv, säger hon och skrattar hjärtligt.

Jag skulle vilja påstå att dressyrhästarna är de som jobbar hårdast. Att klara av att genomföra ett Grand Prix-program på ett bra sätt kräver massor av träning. Ingrid Klimke.

Att påstå att alla hästar tränas på precis samma sätt är en sanning med modifikation, för visst specialiseras schemat trots allt en del. Viktigaste av allt är dock att alla hästar håller sig vid gott mod.
– Att mina hästar är lyckliga betyder allt för mig, förklarar Ingrid allvarligt.

Flexibel ryttare
Hon vill gärna beskriva sig själv som en flexibel ryttare. Visst finns det alltid en plan för varje häst, men hästens egen vilja spelar alltid in i allt hon gör.
– Har hästen en annan plan än jag en dag, så gäller det att jag kan släppa det jag hade tänkt göra och anpassa mig. Kanske gör vi det jag tänkt mig i morgon i stället, eller dagen efter det, säger hon och får det att låta lättsamt och okomplicerat.

Och faktum är att Ingrids hela träningsfilosofi kan beskrivas precis så. Lättsam och okomplicerad, men ändå konsekvent. Hon har en tydlig röd linje i allt hon gör och det finns aldrig några frågetecken. En halt är alltid en halt och den ska komma precis där hon bett om den. Så snart hästen är med på noterna är hon dock beredd att bjuda på både det ena och det andra.
– Om hästarna gör det jag ber dem om kan jag också ge dem frihet att leka, men märker jag att de utnyttjar det så skärper jag till reglerna igen, förklarar hon och säger att hästar är precis som barn och hundar; vi måste mena vad vi säger och kunna ge frihet under ansvar.

Full fart i stallet
Klockan har precis passerat lunch. Medan hennes assisterande ryttare värmer upp hästarna i ridhuset petar Ingrid i sig en ostmacka på stående fot inne i kafeterian. Utanför fönstret dalar snöflingorna, men inne sprakar en värmande brasa. Ingrid kastar ett öga mot manegen medan hon pratar. Det är full fart i stallet som gäller. I morgon packar hon lastbilen för att styra kosan mot Frankfurt, där hon ska tävla både hoppning och dressyr. Det är fortfarande mitt i vintern men tävlingssäsongen pågår ändå, om än på halvfart.

Det är också nu, under de kalla mörka månaderna, som Ingrid sätter tonen för hela nästa säsong. Nu ska hästarna lära sig allt de behöver kunna i vår och i slutet av mars ska alla vara i tävlingsform. För Ingrid är det här favoritperioden. Det är månaderna på hemmaplan som gör att hon kan skörda framgångar på tävlingsbanorna.

Hon erkänner villigt att hon alltid varit en tävlingsmänniska och hon planerar att fortsätta tävla så länge hon bara kan. Hon har flera OS-medaljer i bagaget och det är svårt att påstå annat än att Ingrid är en världsstjärna. Trots det säger hon själv att hon efter alla år fortfarande inte känner sig som någon proffsryttare.
– Kanske är det för att det här inte känns som ett jobb för mig. Hästarna är ju enda anledningen till att jag gör det jag gör.

I år är det 20 år sedan hon startade sitt första träningsstall. Då lade hon definitivt planerna på att bli lärare på hyllan för att satsa fullt ut på ridsporten.
– Det är så många hästar jag tränat, och som tränat mig, och jag har aldrig tappat glädjen i det jag gör. Jag älskar fortfarande mitt jobb, varje dag, säger hon innan hon skyndar vidare.

Fakta/Ingrid Klimke
Född: Münster den 1 april 1968. Familj: Maken Andreas och döttrarna Greta och Philippa.Bor: Münster, Tyskland.
Främsta häst: Hale Bob OLD val f 2004 e Helikon xx–Noble Champion. Främsta meriter: EM-guld fälttävlan 2017, lagsilver i fälttävlan OS 2016, lagguld fälttävlan OS 2012, laggud fälttävlan OS 2008, lagguld i fälttävlan VM 2014 och 2006.
Dold talang: ”Väldigt bra på att planera, ett måste får att få livet att fungera.”
Andra intressen: Åker skidor, vandrar och cyklar mountainbike. Sex år i rad har hon också åkt till Afrika och ridit på safari.

Det här söker Ingrid Klimke…
… hos en dressyrhäst: ”En bra dressyrhäst har en funktionell exteriör, bra rörelser och framför allt bra bakben. Jag vill kunna se att den här hästen kommer att kunna dansa. Finns det uttrycket inte där kommer hästen aldrig att nå högsta nivå. Mentalt måste dressyrhästen vara lydig och villig att samarbeta med ryttaren. Den måste vilja låta dig guida den.”
… hos en fälttävlanshäst: ”En bra fälttävlanshäst kan gå dressyr också, men en riktigt bra dressyrhäst kan inte gå fälttävlan. För fälttävlan vill jag ha en häst med mycket fullblod i. Jag letar efter en bra galopp och uthållighet. Gångarterna är inte så viktiga, dem kan vi jobba på senare. Här vill jag också ha en häst med massor av självförtroende som säger ’här kommer jag!’ Fälttävlanshästarna tar många egna beslut och där gäller det för dig som ryttare att bara vara en passagerare och lita på att hästen gör allt för dig.”
… hos båda: ”Både dressyrhästen och fälttävlanshästen måste ha en enorm arbetsvilja och tycka om att jobba hårt.”

Ingrids bästa råd:
Lär dig se hästens begränsningar: ”Som ung är det lätt att bli för ambitiös och tro att man kan göra mirakel. Jag brukade spara på hästar som jag i dag inser aldrig skulle kunna bli en GP-häst. Många hästar kan inte gå GP, hur mycket du än jobbar med dem.  För dig som ryttare gäller det att hitta det hästen älskar och sedan utveckla den så mycket det bara går. Men, om du försöker pressa hästen mer än den faktiskt klarar av, kommer ingen av er att bli lycklig i slutändan.”
Ut och galoppera med dressyrhästen: En dag i veckan rids alla hästar ut, oftast ser Ingrid då till att dressyrhästarna får galoppera av sig ordentligt på galoppbanan. ”När vi är ute och galopperar gäller det bara att hästarna har roligt. Dressyrhästar behöver det här jobbet mest av alla. Jag tror att de behöver minst en dag i veckan då de får vara ute och springa utan att behöva tänka eller lära sig något nytt, det mår de väldigt bra av mentalt. Dessutom är det nyttigt för dem att gå på olika underlag och lära sig att titta efter var de sätter hovarna.”