Carl Hedin: ”Vi är lika knäppa båda två”

Det är bråda tider för Carl Hedin. Inte nog med att han engagerar nära 340 000 följare på Instagram, han är dessutom i hetluften med sin nya bok ”Hästpojken” samtidigt som han tränar och tävlar ett helt stall med hästar, driver det egna företaget Eques Management och är iväg på allehanda spännande äventyr.

Efter att ha vunnit debuten började han den gångna helgen med att vinna sin andra Prix S:t Georges på raken med Davalerian (val f-14 e Dante Weltino OLD-Vivaldi, uppf Heinrich Kampmeyer, äg Eques Management AB) i Billdal. Därefter ”svängde han förbi” Oslo Horse Show där han höll clinic med sin främsta häst Van der Veen (val f-13 e Vitalis-Fidermark, uppf Jana Jostmeier, äg Eques Management) – och hunden Iris – för att sedan återvända till Billdal dagen efter och rida Lövsta Future Challenge med samma häst.

Vill du att din häst ska vara fokuserad, då gäller det att vara lite spännande.

Det var första gången som Instagramstjärnan Iris var med på clinic, men inte sista. Hon glänste i arenan vid sidan av husse som njöt av att äntligen få inspirera live igen.
– Jag hade med mig Iris som sidekick för att visa på likheten i relationen man har med sin hund och sin häst. Framförallt handlar det om att man måste ha en väldigt stark relation för att det ska bli bra, och att det inte blir roligare än man gör det, säger Carl.
– Om jag går och sms:ar när jag är med min hund så blir hon inte uppmärksam på mig och vad jag gör. Men om jag lägger ner mobilen och istället springer och gömmer mig, då blir det något helt annat. Lite så är det med hästar också. Vill du att din häst ska vara fokuserad, då gäller det att vara lite spännande. Och att se ett värde i det.

”Gillar när det händer mycket”

Att kastas mellan allt från inläsning av ”Hästpojken” till ljudbok och intervjuer i tv-soffor och radioprogram till både tävling och boksläpp på Jönköping Horse Show kräver sitt. Utan ett starkt stallteam, som dessutom startat ett eget ”bakom kulisserna”-konto på Instagram, hade det inte varit möjligt att ro ihop den växande ”cirkusen”.
– Det är mycket planerande just nu, det går i ett, men det är kul. Jag försöker jobba smart och engagera mig i sådant jag tycker är spännande. Samtidigt försöker jag njuta och vara i stunden. Jag trivs väldigt bra när det händer mycket saker, men jag märker att min förmåga att överblicka allt blir mycket kortare. När någon säger att det är Elmia nästa helg, då tänker jag på allt som ska hända innan dess. Tidigare har jag kunnat visualisera mycket längre fram än vad jag kan nu, berättar Carl.
– Som tur är har jag ett fantastiskt team runt mig med Bella och Ida i stallet och Zandra som ser till att jag är där jag ska vara vid rätt tidpunkt. På det viset kan jag fokusera på att rida och på sådant där jag verkligen behövs själv.

Zandra Ahl Olausson är stallets ”in house-fotograf” och spindeln i nätet, hon har dessutom tagit bilderna till ”Hästpojken”. Isabella ”Bella” Magnebrant och Ida Viljanen tar hand om hästarna och rider. Den senare ska dessutom tävla mot sin chef i Jönköping, där bägge rider 7-årsklassen. Carl har med sig flera hästar, även ”hopphästen” Play-Off St. Ghyvan (val f-15 e Elvis ter Putte-Chin Chin, uppf Maria Vanlangenaeker, äg Eques Management AB) är med och går 6-årsklassen i hoppning. Van der Veen, alias ”Ville”, går Lövsta Future Challenge Dressage medan Davalerian, ”Lucas”, tävlar bland de 7-åriga dressyrhästarna.

Busfröet Lucas

Lucas är en saga för sig. Han kom till Carl som 3-åring och vann sedan både i Falsterbo och på Elmia som 4-åring, och för några veckor sedan gjorde han alltså sin första Prix S:t Georges och vann. Efter duons resa tillsammans kändes det i hjärtat.
– Det var ganska känslosamt. Jag har haft honom sedan han var tre och det har varit många ups and downs på vägen. Jag har gjort i princip allt med honom själv – och lärt honom både det som är bra och det som är mindre bra.

Jag har haft honom sedan han var tre och det har varit många ups and downs på vägen.

Carl hittade Lucas på en auktion i Tyskland och hade inte ens provat honom innan. Han var inte mycket riden och hittade tidigt på en del hyss, berättar Carl.
– Han var ganska busig redan som ung, men han var och är genomsnäll. Jag har aldrig sett honom ha öronen bakåt, jag tror inte han har det i sig. Men han är väldigt livlig och kraftfull, och har hela tiden haft mycket bus i kroppen.
– Han bockade mycket vid longering innan ridning, men han har alltid varit jättesnäll att rida.

När Björn Svensson på Unghästverkstaden såg filmerna på den bockande ynglingen skrev han till Carl: ”Jag lovar, du kommer att ramla av den där hästen.” Carl svarade: ”Nejdå, han är bara busig när man longerar men snäll att rida.”
– Sedan lärde han sig att man kan bocka även när man rider, han är verkligen en karaktär, skrattar Carl.

Ett Instagramklipp som engagerat många är just en bockserie där Carl rider barbacka på Lucas och kastar sig av i slowmotion. Förutom Lucas mäktiga uppenbarelse på sisådär 1,80 i mankhöjd är han även en stor personlighet som verkligen älskas av Carls Instagramföljare. När Carl nyligen lade upp om en annan häst som fått en ny ägare, fick han även kommentarer om Lucas. ”If you ever sell Lucas, we will all be devastated” och ”Lucas is the only reason I still have Instagram” är bara ett axplock av vad folk skrev.

”Alltid ytterligheter”

Kärt barn har många namn, heter det som bekant, och Lucas är även känd under smeknamnen ”T-Rex” och ”Dino”. Varför då kan man undra?
– Det var nästan från dag ett som han fick heta T-Rex. Han såg så fruktansvärt rolig ut när han var tre, han var väldigt överbyggd med små, korta framben och långa bakben. Han är fortfarande lite överbyggd och med det där stora huvudet, som är väldigt likt en T-Rex i silhuetten, bara blev det så.
– Att han fick heta Lucas beror på att vi tyckte han var lik den där gamla nordsvensken i Emil i Lönneberga – med sina snälla ögon och sitt stora huvud.

När man ska ta ut och rida honom ser han så trött ut att man tror att han är sjuk.

Har han haft lätt för att lära sig?
– Både och. Han har alltid haft väldigt mycket kvaliteter och jag har aldrig tvivlat på om det har varit tillräckligt, men han har inte varit den lättaste hästen att utbilda. Det är verkligen alltid ytterligheter med honom. När man ska ta ut och rida honom ser han så trött ut att man tror att han är sjuk. Han orkar nästan inte gå ut ur skötselspiltan, men sedan när man rider honom blir han bara hetare och hetare. Det är nästan så att han kokar över och det har varit en utmaning att temperera honom, berättar Carl.
– Han rör sig också väldigt stort och det har varit svårt för honom att komma ihop – och inte göra saker och ting med kraft. Ändå är han väldigt långt fram som 7-åring, jag hade nog inte trott att han skulle vara så långt framme som har är.

Efter Elmia är planen att kvala in Lucas till Dressage Power Future Stars, som Carl vann med Van der Veen i fjol. Kvalen går i Prix S:t Georges medan finalen rids i Intermédiarie I Kür.
– Jag hade aldrig i min vildaste fantasi tänkt att Lucas skulle göra det i år, det blir svårt, men jag siktar på att ha honom redo. Efter det blir det vintervila och så får vi se vad det blir nästa år. Han visar väldigt fin talang för piaff och passage, men han får själv bestämma när vi ska ta det steget.

Siktar på landslaget

Att det finns ett visst mått av lika barn leka bäst i konstellationen är Carl den första att skriva under på.
– Han har nog hamnat hos rätt ryttare. Vi är lika långa och gängliga – och koko i kolan – båda två. Just det att han är så väldigt snäll är nog också det som gör att han kommer undan med allt han hittar på. Han är väldigt äkta, ärlig och ren i sig själv, och väldigt lätt att tycka om.
– Med alla hans små egenheter har jag bara velat gå in i hans värld och förstå hur han tänker och känner.

Både Ville och Lucas engagerar på Instagram, men att Lucas lyser lite starkare råder det ingen tvekan om.
– Han har alltid varit den som skapar mest engagemang i mina kanaler. Även om vi bygger en personlighet kring honom är han precis som man visar honom. Ville är kanske den som är mer talangfull på pappret, han är vacker med en väldigt fin färg medan Lucas är överbyggd med tunn svans och stort huvud, men folk älskar honom. Det finns något väldigt härligt i det.

Vi tillbringar mycket tid tillsammans och det gör att vi har fått en väldigt stark relation.

Under relativt lång tid har Carl främst haft unga, råa talanger i stallet, men för första gången står han nu med två blivande stjärnor som verkligen är på väg upp i klasserna. Frågan är vad han ser framför sig nu – om det är kungen och kronprinsen som ska ta honom upp i klasserna mot riktigt stora uppgifter?
– Jag har nog inte riktigt någon sådan tronföljd, de är väldigt olika. Ville är på sätt och vis mycket mer skör. Han är i större behov av trygghet medan Lucas är väldigt trygg i sig själv. Lucas har stort självförtroende och alltid en räv bakom örat. Ville vill hålla handen, samtidigt som han ger väldigt mycket till den han litar på. Båda två är fantastiska hästar på sitt sätt.

Vad betyder de för dig?
– Det är de två hästar som jag har haft längst, de är mina äldsta hästar och de ingår i en ganska omfattande satsning. Det betyder väldigt mycket att jag har en lång relation med dem, jag har verkligen lärt känna dem, även om jag upptäcker nya sidor varje dag. Som med många relationer handlar det inte om kvalitetstid utan om kvantitetstid. Vi tillbringar mycket tid tillsammans och det gör att vi har fått en väldigt stark relation.

Carl medger att det är en del som är framme och rycker i hans två stjärnor, men ambitionen är att behålla dem. Och visst siktar han på landslagsuppdrag – i hyfsad närtid.
– Det gör jag absolut. Det har passerat många hästar genom stallet som ligger till grund för att jag nu också har några som blivit äldre och kan ta mig dit. Att det är just de här två som står längst fram i startelvan just nu ligger det många faktorer bakom. En del hästar har jag sålt av för att de kanske inte har haft kvaliteter nog, andra har inte passat i storlek, och en del har varit för värdefulla att behålla. Vad som sker med Ville och Lucas får framtiden utvisa, men man kan säga att jag har jobbat hårt för att behålla dem.