Ingen ville missa Totilas

Jag hade aldrig sett Totilas live när jag rullade in i Lexington, Kentucky, för tio år sedan. Vägen till VM-arenan kantades av trästaket och gräset på kullarna var verkligen så där grönt som det oftast är på en golfbana – inte i en hästhage. Men amerikanarna älskar det ”perfekta” och därför var det kanske inte heller någon större överraskning att de senare kom att älska Totilas. En svart sagohingst med rörelser utöver det vanliga, en mekanik som få kunde mäta sig med – och i sadeln Edward Gal, som fick Totilas att dansa.

Även om ekipaget presenterade sig på riktigt för dressyrvärlden redan på EM året innan, så var det i USA som det stora genombrottet kom. Visst fanns det intresse för Gal och Totilas innan VM, men att de totalt skulle krossa allt motstånd – tre gånger – var det nog få som trodde.

I den första Grand Prixen handlade det först mer om en annan holländare, då Adelinde Cornelissen blev utblåst efter att Parzival bitit sig i tungan och börjat blöda. Totilas levererade, dock utan att dominera då det blev en del missar, men han såg i alla fall till att enkelt vinna matchen som haussats av amerikanarna innan VM – den mot hemmahoppet Ravel och Steffen Peters – och bärga Hollands efterlängtade lagguld.

Att han gick ut som sista startande var nästan för bra för att vara sant.

Det var när det var dags för Grand Prix Special som man insåg att något stort var på gång. Publiken kunde liksom inte sitta still, det tisslades och tasslades och det var som om alla bara väntade på att se vad Totilas skulle hitta på nu. Att han gick ut som sista startande var nästan för bra för att vara sant. Han lockade alla till läktarna, inte bara de redan dressyrfrälsta.

Dressyr kan ju vara en ganska tillknäppt tillställning, men här hände något. Visst, vi var i USA där man gärna applåderar en mäktig travökning när den fortfarande pågår, men det här var mer än så. Jag tappade räkningen över alla tior som domarna strösslade över ekipaget och insåg någonstans att det här är ju något som kommer att finnas med i dressyrhistorien för alltid.

Över hundra miljoner hade köparen betalt, sas det.

Och värre blev det. Eller bättre, kanske man ska skriva. Det var verkligen som en regisserad amerikansk film, som innehöll lite av allt – redan efter guldet i Specialen så kom ryktena att Totilas var såld. I pressrummet fick man inte ligga på latsidan om man ville hänga med i de senaste gissningarna om var Totilas skulle flytta efter VM. Över hundra miljoner hade köparen betalt, sas det. Det är en gigantisk summa idag, för tio år sedan var den astronomisk.

Ryktena gjorde inte intresset mindre inför den avslutande küren. Stallen tömdes, oavsett vilken av de olika VM-grenarna man var där för att delta i så ville man inte missa Totilas och Gal. Har det någonsin hänt? Küren reds i strålkastarljus och himlen var lika svart som Totilas. Nu var det rena rama rockkonserten inne på arenan, publiken var minst sagt exalterad. Hästarna såg lite förvånade ut, även Totilas, när de äntrade banan – det var ingen lätt miljö för dem den kvällen. Och missar blev det, till den mäktiga musiken. Men vem minns det idag? Poängen blev ändå enorma, och jag kan knappt komma ihåg vem som fick silver och brons.

Poängen blev ändå enorma, och jag kan knappt komma ihåg vem som fick silver och brons.

För mig orsakade Totilas totala dominans ett lite annorlunda problem. Jag var på plats för att ensam bevaka alla sju VM-grenarna för Ridsports webb. Dessutom skulle sidorna i papperstidningen fyllas på hemmaplan. Nattarbete var ett måste, men hur skriver du intressanta texter när samma häst vinner allt? På hur många olika sätt kunde Edward Gal uttrycka sig, hur många superlativ hade jag i mitt ordförråd?
Ett lyxproblem, kan man väl säga så här i efterhand, men där och då slet jag mitt hår över hingsten som plötsligt var en världskändis.

Att sagan om den svarta hingsten fick ett tragiskt slut, redan när han strax efter VM flyttades från Gal i min bok, är kanske även det en del av filmmanuset. Men tänk om man hade fått se Totilas och Valegro göra upp i London två år senare, på OS 2012? Det hade varit ett betydligt bättre slut på sagan om Totilas.